”Krisen består precis i det att det gamla är döende och det nya ännu inte kan födas; i detta interregnum framträder en stor variation av morbida symptom.”
Det verkar som den europeiska socialdemokratins kris är ämnet för dagen. I land efter land har socialdemokratiska regeringar fallit och de socialdemokratiska partierna fått rekordlågt stöd hos väljarna. Allt som oftast hänvisas det till att det bara för ett tiotal år sedan satt socialdemokratiska partier i regeringsställning i snart sagt hela Europa. I detta korta perspektiv (och ett decennium är ett kort perspektiv) framstår nederlaget som plötsligt och oväntat. Högerns övertagande av regeringstaburetterna, inte sällan med parlamentariskt stöd av postfascistiska och xenofoba partier, blir till ett blitzkrieg, ett plötsligt anfallskrig på arbetarrörelsen och den politiska vänstern som man saknat förberedelser och vapenmakt att stå emot.
Men vi kan inte tala om socialdemokratins kris i detta korta perspektiv. Det är heller inte något som går att diskutera enbart i valtekniska termer. Socialdemokratins kris består i att vi sedan nästan fyrtio år befinner oss i ett accelererande interregnum.
Begreppet ”interregnum” har sin ursprungliga betydelse i den period av osäkerhet som uppstår när en furste avlidit eller tappat kontrollen över sina förläningar och det ännu inte finns någon efterträdare som tagit över och etablerat sin auktoritet. När nittonhundratalets främste marxistiska teoretiker Antonio Gramsci använde interregnum i citatet ovan gjorde han det för att förklara varför fascismen växte sig stark under tjugo- och trettiotalen. Han skrev det i Mussolinis fängelse och kunde känna dessa ”morbida symptom” in på bara skinnet.
Men Gramscis användande av begreppet blir än mer intressant om man sätter det i samband med ett annat av hans begrepp: den moderna fursten. Han använde det i analogi med Machiavellis klassiska studie i härskandets konst. Men hos Gramsci är fursten inte en individ. Istället är det
”en organism, ett komplext samhällselement i vilket en kollektiv vilja, som redan har erkänts och i någon mån har hävdat sig själv i handling, börjat ta konkret form. Historien har redan tillhandahållit denna organism, och det är det politiska partiet”.
Genom att väva samman dessa gramscianska begrepp hamnar vi i ett interregnum mellan två furstar, i tomrummet mellan två partier. Partiet är det organiserade uttrycket för en kollektiv vilja att forma samhället. Men de är samtidigt formade i konkreta historiska situationer och måste därför utvecklas för att hålla jämna steg med omgivningen. Han skriver:
”Partier kommer till, och konstituerar sig som organisationer, för att påverka situationen vid de tillfällen som är historiskt livsviktiga för deras klass; men de är inte alltid kapabla att anpassa sig till nya uppgifter och nya epoker, inte heller att utvecklas i takt med de övergripande maktrelationerna (och därmed deras klass relativa position) i landet i fråga, eller på det internationella fältet. När man analyserar partiers utveckling, är det viktigt att skilja ut: dess sociala grupp; massmedlemskapet; deras byråkrati och generalstab. Byråkratin är den mest farligt inskränkta och konservativa kraften; om den bildar en enhetlig kropp, som står för sig själv och känner sig oberoende av medlemsmassan, blir partiet till slut otidsenligt och vid tillfällen av akut kris är det tömt på sitt sociala innehåll och lämnat hängande i fria luften.”
Det interregnum den europeiska socialdemokratin befinner sig i började formulera sig under tidigt sjuttiotal. Socialdemokratin som vi känner den tog form under de fyrtio år som följde på den stora depressionen. Klasskompromissen mellan arbetarrörelse och industribourgeoisie och ett starkt folkligt stöd för socialdemokratins ledande roll i det välfärdskapitalistiska samhällsbygget är centrala delar i den socialdemokratiska modellen. Den materiella basen för en sådan modell var ett expanderande industrikapital som skapade såväl de ekonomiska förutsättningarna för välfärdsbygget som de organisatoriska förutsättningarna för arbetarrörelsen. Det var på de stora arbetsplatserna i tillverkningsindustrin som arbetarklassen lärde sig att organisera sig som en kollektiv kraft, att gå från att vara en klass i sig till att bli en klass för sig.
Bretton Woods fall och energikrisen i början av sjuttiotalet blev startskotten för en grundläggande omstrukturering av det kapitalistiska produktionssättet. Kapitalet blev rörligare och mer oberoende av den nationella kontext den växt fram i. Den ekonomiska globaliseringen flyttade allt större delar av industriproduktionen till delar av världen som tidigare endast hade varit imperialistiska råvarulager. Det gamla samhällets lojaliteter och strukturer började brytas upp och en postindustriell verklighet har skapat andra i dess ställe. Finanskapitalets jakt på profit har (åter)varufierat många av de välfärdstjänster som bäddades in i efterkrigstidens samhällsbygge. Förutsättningarna för socialdemokratin har förändrats.
Det gamla är döende och det nya är ännu ej fött. Här någonstans måste diskussionen börja. Hur ser samhället ut idag? Hur ser kapitalismen ut idag? Och hur har det påverkat samhällets klasstruktur? Vad är det organisatoriska uttrycket som ska bära upp en socialdemokratisk idé i framtiden? Vad ska den idén bestå i? När alternativen är oklara är det lätt att antingen som en kalv stanna vid sin döda mors lik eller att låta sig adopteras av vargflocken som rev henne, i dessa situationer uppstår morbida symptom. Men även i mörkret finns stigar att finna som leder bort mot gryningen, framtiden.
Läs även John Kearne om socialdemokratins uppgång, fall och återfödelse och Immanuel Wallerstein om socialdemokratins framtid.
Läs även andra bloggares åsikter om antonio gramsci, interregnum, fursten, socialdemokrati, kapitalism, socialdemokraterna
