Dagens citat: Om familjepolitik

”The idea of the everlasting couple is at the centre of every conversation about society. Certainly where children are involved, the one point on which every party would agree is how to shore up the parental partnership. Tories insist that it can be done with marriage. Their favourite statistic is that one in three unmarried couples who are parents will split up before their child’s third birthday. I always think that sounds about right. Most relationships in one’s twenties – relationships that aren’t the Big Relationship – last about three years. The only difference between these ‘problem’ broken families and the supposedly upstanding middle classes, who deferred the gratification of children for university, is we spent our twenties getting drunk. It’s hardly a moral position.”

Zoe Williams, ”Kate Winslet’s breakup isn’t part of broken society, is it?” i The Guardian 17 mars 2010.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om guardian, zoe williams, tories, familjepolitik, familj, medelklass, arbetarklass, trasigt samhälle, dagens citat

Den vilda jakten på medelklassen

Inget har väl upptagit så mycket tid för den politiska klassen på sistone som hur man fångar medelklassen, det politiska landskapets heliga graal som ingen vet riktigt vad den är eller vad den vill. Men på ett seminarium på den socialdemokratiska partikongressen lämnar TCO:s samhällspolitiske chef Roger Mörtvik några ledtrådar till vad den vill. (Låt vara att den ganska otympliga medelklassen får representeras av det otillräckliga TCO-kollektivet.)

Mörtvik presenterar en svensk medborgare som är välutbildad, men med rötterna i arbetarklassen. TCO:aren bor i villa med make/sambo i en mellanstor kommun och har en årsinkomst på över 250 000 kr per år och på det stora hela ganska nöjd med sin inkomst.

TCO:aren läser både morgontidningar och böcker mer frekvent än befolkningen generellt, och använder också datorer och internet i större utsträckning. TCO:aren är också mer föreningsaktiv än svensken i allmänhet och känner också ett stort samhällsansvar. För att citera Mörtvik, TCO:aren är en person som inför föräldramötet lovar sig själv att inte ta på sig något uppdrag. Men ändå finner sig vara mötessekreterare eller klassförälder.

Man är nöjd med sitt jobb och vill inte byta arbete. Men känner samtidigt att arbetsbelastningen och kraven har blivit hårdare, och stressen har ökat. TCO:aren satsar på jobbet, men känner också att tiden inte räcker till. Man upplever att jobbet tär på hälsa, sömn och familjeliv.

TCO:aren tycker att det är samhällets ansvar att varje människa har en god livsstandard. Men samtidigt tycker man att begåvning, flit och skicklighet ska lönas med en bättre inkomst än genomsnittet.

Man är mer negativ till fler privata alternativ inom offentliga verksamhetsområden än befolkningen generellt, upplever att det inte satsas tillräckligt på välfärden, och föredrar bättre välfärd framför lägre skatter.

TCO:aren har större förtroende för samhället och är mer positiva till hur det sköts. Man litar på sina medmänniskor och tycker att man ska göra rätt för sig.

Man vill ha starka trygghetssystem, men gillar inte kravlösa bidrag. Man gillar inte heller EMU, NATO och svartjobb. Man är för en generös flyktingpolitik och ökad jämställdhet. Men den viktigaste politiska frågan är sysselsättningen.

TCO:aren upplever att klyftorna i samhället har ökat de senaste åren och oroar sig över det. Man tror på välfärdsinstitutionerna, men är alltmer missnöjd som medborgare.

När man som socialdemokrat läser det här känner man sig inte främmande. Den där medelklassen som tas för intäkt för behovet av diverse kursändringar verkar ju vara som folk är mest.

Hur röstar TCO:arna då? Sett över en fyrtioårsperiod har majoriteten oftast röstat borgerligt. Men om man ser på de val som bar upp den tolvåriga socialdemokratiska regeringen 1994-2006 så ser vi att en tydlig majoritet (54-58%) av TCO-kollektivet röstade rödgrönt. Förmodligen kan man tolka det som en effekt av ett missnöje/misstroende med regeringen Bildt i början av nittiotalet. Ett missnöje/misstroende som höll i sig fram till valet 2006.

2006 sjönk stödet för det rödgröna blocket från 57% till 45%. Den viktigaste frågan för TCO:aren var i det valet sysselsättningen. Samma fråga som jagat bort dem från de borgerliga partierna i krisvalet 1994.

Om man ska tro Roger Mörtviks presentation borde nyckeln till den så eftertraktade medelklassen vara en aktiv krispolitik som investerar sig ur krisen, presenterar välfärdssystem som är inkluderande och generella, men samtidigt fokuserar på skapande av arbetstillfällen och förbättrandet av möjligheterna att balansera jobb och fritid. Det borde väl inte vara någon omöjlighet för en socialdemokrati som struntar i 2006 års hopplösa mantra att jobben kommer (av sig själv) och gör det socialdemokrater gör bäst?

Här kan du läsa Roger Mörtviks PowerPoint-presentation Välkommen till TCO-landet s-kongressversion.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om jobb09, socialdemokraterna, tco, roger mörtvik, välkommen till tco-landet, medelklass, medelklassen, solidarisk individualist, marknadsliberal välfärdskramare,

Början på en rödgrön arbetsuppdelning?

Jag fortsätter mina spekulationer om Stockholm och socialdemokratin. Kastar man en snabb blick på valresultatet ser man att Socialdemokraternas starkaste distrikt finns i förortens miljonprogramsområden. De svagaste distrikten finns i bostadsrätternas innerstad. Samtidigt kan vi konstatera att Miljöpartiet har sina starkaste fästen i Stockholms innerstad, men är svaga i de socialdemokratiska kärnområdena i förorten. Precis som Anders skriver verkar det som om den progressiva medelklassen valt att rösta grönt i det här valet. Och i tider av ett allt tätare rödgrönt samarbete kanske det inte spelar någon roll? Efterkrigstidens socialdemokratiska projekt bars upp av en allians av arbetarklass och medelklass. Kanske är den allians som ska bygga tjugohundratalets sociala demokrati mer partiuppdelad men samtidigt sammanlänkad i en större progressiv allians? På sätt och vis en återgång till tiden före folkhemsbygget då Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti var ett mer renodlat klassparti, samtidigt som klassalliansen upprätthålls genom det rödgröna samarbetet. Jag vet inte om en sådan utveckling är önskvärd, men det är en tanke som kan vara värd att hålla i minnet.

Stockholmsproblemet är att socialdemokratin inte lyckats mobilisera sin del av alliansen. De starkaste socialdemokratiska fästena är också de som har lägst valdeltagande. I Stockholm som helhet lades 15,1 procent av rösterna på Socialdemokraterna (7,56 procent av de röstberättigade). I det starkaste distriktet Spånga 13 Tensta Södra röstade 72,7 procent av väljarna på Socialdemokraterna (16,7 procent av de röstberättigade). Visserligen är siffrorna bättre i kommunal- och riksdagsval. 2006 röstade 24,42 procent av stockholmarna på Socialdemokraterna (19,03 procent av de röstberättigade), i Spånga 13 Tensta Södra var motsvarande siffror 63,08 procent (32,9 procent av de röstberättigade). Allt är ju relativt, men inte ens i våra starkaste områden väljer mer än en tredjedel av de röstberättigade att lägga en röst på Socialdemokraterna. I Europaparlamentsvalet bara var sjätte.

Förklaringarna till detta är givetvis flera. De socialdemokratiska kärnområdena har en större andel av befolkningen som saknar en fast förankring på arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Allt färre är medlemmar i partiet, vilket leder till att allt färre känner en aktiv socialdemokrat. Den fackliga organisationsgraden är betydligt lägre i Stockholm än i landet som helhet. Något som i sin tur kan förstås av att fler i Stockholm är anställda i svårorganiserade små företag i servicesektorn. En oorganiserad arbetarklass kan aldrig bli en klass für sich som Karl Marx skulle ha sagt.

Men det här är bara bortförklaringar. Arbetarrörelsen har inte lyckats tänka tillräckligt innovativt för att värva, engagera och involvera de som borde vara kärnan i rörelsen. Strukturerna har varit för stela, oviljan att släppa makten har varit för stor. Ansvaret ligger på de som tror att flest grundorganisationer på pappret vinner, men inte inser att det saknas en lokal närvaro. Det ligger också på de som inte på allvar ser att fackligt skråtänkande är ett hinder om man vill organisera de som byter jobb ofta eller har olika arbetsgivare. Vi måste göra upp med en förstelnad självbild av oss som en folkrörelse och faktiskt börja bygga en folkrörelse istället.

Läs även Peters inlägg om rösters värde och Ann-Marie Lindgrens valanalys.

Intressant?

Det är ekonomin, dummer!

Svenska val har som regel handlat om ekonomi. Anledningen till att väljarna har valt och omvalt socialdemokratiska regeringar beror på att socialdemokratin har ansetts leverera välfärd och arbete. När väljarna undantagsvis har valt en borgerlig regering har det berott på att socialdemokratin inte har ansetts leverera dessa saker, framförallt jobb. Det gällde 1976, det gällde 1991 och det gällde 2006. I grunden är det bra för socialdemokratin att väljarnas fokus finns på dessa frågor. För om fokus finns där och socialdemokratin kan leverera vinner man val.

Som kontrast kan man ta USA där trenden fram till valet 2008 har varit att fokusera på vad som brukar kallas värdefrågor. När ekonomi och välfärd förvandlades till ickefrågor flyttades fokus över på frågor som om politikerna är för eller mot homoäktenskap, för eller mot abort, för eller mot invandring, för eller mot morgonbön i skolan. Det ledde också till att amerikanska väljare i stor utsträckning röstade fram politiker som förde en ekonomisk politik som stod i direkt motsats till deras intressen.

Valet 2008 var en vändpunkt. Den ekonomiska krisen gjorde att fokus flyttades över på den ekonomiska politiken. Väljarna valde att fylla både kongress och Vita huset med demokratiska politiker som stod upp för en både ekonomisk och värdemässigt mer progressiv politik än man sett på många decennier. Det innebar dock inte att väljarna hade övergivit de värdekonservativa värderingar som varit dominerande i deras val av politiska företrädare under många år. I Kalifornien valde till exempel 52,3 procent av väljarna att i en folkomröstning avskaffa lagen som tillät homoäktenskap samtidigt som 60,21 procent röstade på Barack Obama.

Stora väljargrupper valde alltså att både rösta på en president som var för homoäktenskap och mot en lag som tillät dessa. Hur kommer det sig? Den enkla förklaringen är att den demokratiska koalitionen hade växt: den hade blivit mer arbetarklass, mer ekonomiskt progressiv, men också mer värdekonservativ. Genom valet av president visade de att det var ekonomin som var det centrala, men genom att samtidigt rösta nej till homoäktenskap visade de att de inte hade gett upp sina värdekonservativa åsikter (läs även detta inlägg av Daraka).

Sociologen Stefan Svallfors har i spännande jämförande forskning (S Svallfors, Klassamhällets kollektiva medvetande, 2004) visat hur åsikter är väldigt klassbundna. I Sverige mer än i USA, men fortfarande med liknande drag. Arbetarklassen är ekonomiskt mer vänster och värderingsmässigt mer höger. Man är för små ekonomiska klyftor, generell välfärd och en aktiv arbetsmarknadspolitik, samtidigt som man är mer skeptisk till exempelvis invandring och uppluckrade könsroller, och för hårdare tag mot brottslingar. Med medelklassen är det som regel tvärtom.

Det här kan vara svårt att hantera för framförallt yngre politiker till vänster. Själv förespråkar man ju vänsterfrågor på båda axlarna. Och är kanske på grund av sin egen klassbakgrund och den intellektuella politiska debatten som dominerat under det senaste decenniet, mer intresserad av det som vi här väljer att kalla värderingsfrågor. Hur ska man kunna representera stora väljargrupper som ger uttryck för skepsis mot de frågor man själv tycker är centrala för sitt egna politiska engagemang? Det är lätt att avfärda dem, köp hela mitt paket eller stick! Men att avfärda stora väljargrupper som reaktionära och därför ointressanta är bara dumt. Och förmodligen skulle det spela högerextrema krafter som Sverigedemokraterna i händerna.

Väljer man i en kontext där ekonomiska frågor uppfattas som centrala att driva en politik som fokuserar på värdefrågor kommer man att förlora, oavsett om man driver dessa i progressiv eller reaktionär riktning. Det finns utrymmen för ensiffriga partier att driva sådana frågor. Men om man gör anspråk på att få stöd av majoriteten (eller en väldigt stor minoritet) måste fokus ligga på frågor som handlar om välfärd och jobb. Uppfattas man som trovärdig i dessa frågor vinner man val. Vinner man val kan man föra en progressiv politik även i andra frågor, oavsett om medborgarna skulle ha röstat ner den politiken i en folkomröstning eller inte. Och över tid kommer acceptansen att växa för dessa åsikter. Men för att föra en framgångsrik politik är det ekonomin som är alfa och omega. För att citera Bill Clintons kampanjguru James Carville:

”It’s the economy, stupid!”

Idé och intresse i socialdemokratin

Idémässigt omfattar socialdemokratin både vänstersocialism och vänsterliberalism. Vill man sätta ideologiska förtecken på konflikterna inom SSU kan man enkelt hävda att det är mellan dessa positioner det har stått, oavsett om sidorna har benämnt sig självförvaltare eller traditionalister, traditionalister eller förnyare. Skillnaden mellan dessa idéströmningar ligger framförallt i målsättningen. Vänstersocialism kan man kortfattat beskriva som en ideologi som har en revolutionär målsättning (ett socialistiskt samhälle), medan vänsterliberalism har en reformistisk sådan (ett välfärdskapitalistiskt samhälle). När det gäller metod är det inga gigantiska skillnader mellan vänstersocialismen och vänsterliberalismen, även om det kan finnas skillnad i omfattning och hastighet. Socialdemokratin är metodologiskt reformistisk.

Det är denna idémässiga bredd som gör att så disparata personer som Venezuelas president Hugo Chavez och den amerikanska nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman kan kalla sig socialdemokrater. De må ha olika målsättningar, men de är överens om medlen (demokrati, reformism, utjämning).

Men det som skiljer socialdemokrater från andra vänstersocialister och vänsterliberaler är intresseperspektivet. Socialdemokratin representerar inte bara en uppsättning idéer, den representerar ett intresse. Det klassiska intresset är arbetarklassen (klassparti används ofta som synonym till intresseparti), det var som det politiska uttrycket för den organiserade arbetarklassen som partiet bildades. Detta syns fortfarande i partinamnet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet (liksom i många andra socialdemokratiska partiers namn). Och fortfarande är banden starka till fackföreningsrörelsen.

Intressets baksida är det som på engelska kallas ”workerism”, idealiserandet av arbetarklassen och dess kultur, och som innebär fokuserande på frågor som ses som klasspecifika på bekostnad av till exempel miljöfrågor eller jämställdhet mellan könen. Det kan vara värt att notera att arbetaren i dessa fall alltid antas vara en manlig industriarbetare. Även om ”workerismen” är starkare i Storbritannien (framförallt på grund av att fackföreningsrörelsens framväxt där i större utsträckning föregick socialismen) än i Sverige finns det drag av det här tänkandet även här. Framförallt på bruksorter som präglats av ett långvarigt patriarkalt förhållande mellan arbete och kapital.

Allteftersom har socialdemokratins intressesfär breddats, det socialdemokratiska folkhemsbygget var beroende av en koalition av arbetarklass och medelklass. Enkelt sett kan man säga att samhällspyramidens nedre tvåtredjedelar förenade sig i gemensamt projekt, socialdemokratin blev ett folkparti. Stora delar av de folkrörelser som bildat ryggraden i det svenska samhället har mer eller mindre officiella band med socialdemokratin. Även om det givetvis är så att socialdemokratin idémässigt inte kan tycka vad som helst är det intresset som dess essens. Det är intresset som avgör spelplanens yta. Socialdemokratin upphör att vara socialdemokrati om den tappar banden med intressenas organiserade uttryck.

Vad gör den härskande klassen när den härskar?

“The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world he didn’t exist.”

Medelklassen är tämligen värdelöst som analysverktyg. Det går helt enkelt inte att definiera den på något vettigt sätt. Ändå är det ständigt närvarande. Hela den offentliga debatten verkar vara styrd åt att visa på att vi alla är medelklass. Även om ingen kan definiera den.

Men om ”alla” är medelklass måste man ersätta klass med andra klassificeringar för att förklara samhällets orättvisor. Ali som städar kontoret är invandrare, inte arbetarklass. Arbetslöse Inger är i utanförskap, inte arbetarklass. Vi ser inte ens att det finns en härskande klass. Istället har vi skumpasprutande brats och en och annan överbetald VD.

Genom alla omskrivningar och omklassificeringar har det skapats en bild av samhället som liknar smällkaramellen i julgranen, med en stor enhetlig – men tom – kropp i mitten och två bihang i ändarna som utsmyckning, en lyxkonsumerande överklass och en marginaliserad underklass. Och fördelen med att slippa inordna dessa grupper i gemenskapen är att alla vi andra kan definiera oss som en intet förpliktigande medelklass, jämlik, individuell och blind för maktförhållandena i samhället.

Det är inte utan att man funderar på om djävulens främsta trick inte bara är att övertyga världen om att han inte finns, det kanske är det att övertyga världen att den inte finns?