Nu är tydligen en radikal medieröst i Uppsala en bra idé?

För ett år sedan skrev jag en motion till Socialdemokraterna i Uppsala om behovet av en radikal medieröst i Uppsala. När den senare togs upp till behandling på arbetarekommunens representantskap avslogs motionen i enlighet med styrelsens förslag. Tyvärr hade jag inte möjlighet att närvara vid det tillfället och kunde därför inte heller försvara min motion eller följa hur diskussionen gick. Men avslogs gjorde den.

Det är därför med viss förvåning som jag idag fick ett medlemsutskick från Uppsala arbetarekommun. För med i utskicket finns ett flygblad med följande text:

Visst ska Uppsala ha en röd tidning!

I vintras startade vi på ETC förlag två nya veckotidningar, ETC Stockholm och Efter Arbetet. Två nya lokala veckotidningar. Det var bara möjligt genom att tillräckligt många tecknade en prenumeration i förväg. Nu är turen kommen till Uppsala! För självfallet vill vi under valåret 2010 ha fler röster ute, fler möjligheter att förändra debatten och vrida arbetar- och miljörörelsen ut ur de borgerliga mediernas tvångströja.

För det är det våra tidningar handlar om, det är vad tidningen i Uppsala kommer att handla om. En alternativ nyhets- och ledarjournalistik där vi öppet och lokalt diskuterar frågor runt  ekonomin och klimatet tillsammans med alla er som blickar framåt. Därför bjuder vi in S, V och MP, fackföreningar och andra organisationer till att samarbeta. Precis som vi har gjort i Skåne och Stockholm. Då har Uppsala snart en ny tidning.

Vi tror helt enkelt inte att Sverige kan bli ett rödgrönt land med borgerliga idéer.

Det är viktigt att du som vill redan nu tecknar en prenumeration. Du betalar inget förrän när tidningen startar. Det är 350 kronor för ett år som gäller. Och lika viktigt är det att du hjälper oss att samla fler intresserade, det vill säga värva vänner som prenumeranter. Med din hjälp tror jag att det kan gå!

Johan Ehrenberg

Ansvarig utgivare

Jag tecknar en förhandsprenumeration på ETC-tidningen i Uppsala. Jag betalar inget nu, först när tidningen startar:

Namn:

Adress:

Postadress:

Mejl:

Jag ger bort en prenumeration på ETC-tidningen i Uppsala. Jag betalar inget nu, först när tidningen startar:

Mitt namn:

Adress:

Postadress:

Mejl:

Mottagarens namn:

Adress:

Postadress:

Mejl:

Sänd in ovanstående med mejl –  forlag@etc.se

Och det är ju bra. Men man undrar vad som förändrats sedan min motion sänktes på representantskapet?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, vänsterpartiet, miljöpartiet, tidning, vänstertidning, rödgrön, uppsala, etc, efter arbetet, etc stockholm, motion, johan ehrenberg,

Var är Rebellasamhället?

Till att börja med ska jag konstatera att Unga s-kvinnor Rebella har gjort ett imponerande arbete med sin Framtidsrapport. Det finns en genuin vilja att hitta en ideologisk och organisatorisk riktning för politisk förnyelse.

”Vi saknar tydligt kommunicerade långsiktiga visioner som sträcker sig över mer än en mandatperiod och konkreta politiska åtgärder för att arbeta i riktning mot visionen om ett mer rättvist och jämlikt samhälle.”

Det finns en tydlig kritik av vad man uppfattar som socialdemokratins svårighet att nå bortom den statsförvaltande rollen, och kritiken av borgerlighetens oförmåga att göra detsamma.

”… styrkan i vår politiska övertygelse ifrågasätts medan vi framstår som en grupp makthungriga broilers som vill återta regeringsmakten till vilket pris som helst. Det spelar ingen roll vilka som sitter vid makten om de inte har viljan och styrkan att genomföra nödvändiga reformer. Få tror i dag på Socialdemokraternas förmåga att trycka tillbaka marknaden och reformera samhället i riktning mot ökad jämlikhet. … Vi vill se fler konkreta förslag på moderna lösningar för hur samhället ska organiseras för att nå ökad jämlikhet och demokrati. Socialdemokratiska lösningar ska stå i fokus för vår politiska retorik, inte borgerlighetens misstag. Grunden för vårt engagemang måste vara att vi vill byta politik, inte regering.”

Problemet med rapporten är dock att det finns frågor och kritik, men saknas svar. Man vill se såväl en ekonomisk som en välfärdspolitik som är grundad i socialdemokratiska värderingar. Men man kommer inte längre än till generella antydningar om vad det ska vara. För att komma vidare i diskussionen hade det varit skönt med några ”konkreta förslag på moderna lösningar”.

Det här är inget de är ensamma om. Många har ställt liknande frågor. Få har tagit på sig uppgiften att ge svaren. Men jag saknar ett praktiskt tiopunktsprogram för ett socialdemokratiskt Rebellasamhälle.

Framtidsrapporten är ett gott initiativ. Men jag vet fortfarande inte hur deras vision av framtiden ser ut i realiteten?

Läs även Anders Erikssons tvådelade analys (1, 2). Rebella länkar till andra som har skrivit om rapporten. Och jag lägger upp den i Rotbiblioteket.

Förövrigt kan jag tipsa om samarbetsbloggen där de rödgröna partiledarna skriver om vägen mot regeringsskiftet 2010.

Intressant?

Början på en rödgrön arbetsuppdelning?

Jag fortsätter mina spekulationer om Stockholm och socialdemokratin. Kastar man en snabb blick på valresultatet ser man att Socialdemokraternas starkaste distrikt finns i förortens miljonprogramsområden. De svagaste distrikten finns i bostadsrätternas innerstad. Samtidigt kan vi konstatera att Miljöpartiet har sina starkaste fästen i Stockholms innerstad, men är svaga i de socialdemokratiska kärnområdena i förorten. Precis som Anders skriver verkar det som om den progressiva medelklassen valt att rösta grönt i det här valet. Och i tider av ett allt tätare rödgrönt samarbete kanske det inte spelar någon roll? Efterkrigstidens socialdemokratiska projekt bars upp av en allians av arbetarklass och medelklass. Kanske är den allians som ska bygga tjugohundratalets sociala demokrati mer partiuppdelad men samtidigt sammanlänkad i en större progressiv allians? På sätt och vis en återgång till tiden före folkhemsbygget då Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti var ett mer renodlat klassparti, samtidigt som klassalliansen upprätthålls genom det rödgröna samarbetet. Jag vet inte om en sådan utveckling är önskvärd, men det är en tanke som kan vara värd att hålla i minnet.

Stockholmsproblemet är att socialdemokratin inte lyckats mobilisera sin del av alliansen. De starkaste socialdemokratiska fästena är också de som har lägst valdeltagande. I Stockholm som helhet lades 15,1 procent av rösterna på Socialdemokraterna (7,56 procent av de röstberättigade). I det starkaste distriktet Spånga 13 Tensta Södra röstade 72,7 procent av väljarna på Socialdemokraterna (16,7 procent av de röstberättigade). Visserligen är siffrorna bättre i kommunal- och riksdagsval. 2006 röstade 24,42 procent av stockholmarna på Socialdemokraterna (19,03 procent av de röstberättigade), i Spånga 13 Tensta Södra var motsvarande siffror 63,08 procent (32,9 procent av de röstberättigade). Allt är ju relativt, men inte ens i våra starkaste områden väljer mer än en tredjedel av de röstberättigade att lägga en röst på Socialdemokraterna. I Europaparlamentsvalet bara var sjätte.

Förklaringarna till detta är givetvis flera. De socialdemokratiska kärnområdena har en större andel av befolkningen som saknar en fast förankring på arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Allt färre är medlemmar i partiet, vilket leder till att allt färre känner en aktiv socialdemokrat. Den fackliga organisationsgraden är betydligt lägre i Stockholm än i landet som helhet. Något som i sin tur kan förstås av att fler i Stockholm är anställda i svårorganiserade små företag i servicesektorn. En oorganiserad arbetarklass kan aldrig bli en klass für sich som Karl Marx skulle ha sagt.

Men det här är bara bortförklaringar. Arbetarrörelsen har inte lyckats tänka tillräckligt innovativt för att värva, engagera och involvera de som borde vara kärnan i rörelsen. Strukturerna har varit för stela, oviljan att släppa makten har varit för stor. Ansvaret ligger på de som tror att flest grundorganisationer på pappret vinner, men inte inser att det saknas en lokal närvaro. Det ligger också på de som inte på allvar ser att fackligt skråtänkande är ett hinder om man vill organisera de som byter jobb ofta eller har olika arbetsgivare. Vi måste göra upp med en förstelnad självbild av oss som en folkrörelse och faktiskt börja bygga en folkrörelse istället.

Läs även Peters inlägg om rösters värde och Ann-Marie Lindgrens valanalys.

Intressant?

Klimatrenoverad förort skapar jobb

På torsdagens DN Debatt la de rödgröna partiledarna fram ett förslag där ROT-avdraget ska omfatta även flerfamiljshus, med förbehållet att energianvändningen minskas med trettio procent. Även det ”vanliga” ROT-avdraget ska enligt förslaget utökas med samma typ av klimatrenovering. Enligt debattartikeln skulle dessa avdrag skapa 15 000 nya arbetstillfällen.

Det innebär att även hyresbostäder kan omfattas av de ROT-avdrag som tidigare var förbehållna de som äger sitt boende. Vilket i sin tur innebär att det kan bli en skjuts mot att påbörja en länge eftersatt renovering av miljonprogrammet. Att denna renovering dessutom ska leda till minskad energianvändning (och i sin tur minskade energiräkningar) är bara positivt.

Om man följt den här bloggen vet man att det här är en politik jag argumenterat för länge (se till exempel här och här). I den ekonomiska kris vi nu befinner oss i är det viktigt att göra satsningar som snabbt kan sättas igång. Där är just renoveringar ett område som bör prioriteras. Och kan man då rikta skattesubventionerna mot klimatsäkring snarare än nya jacuzzis är det bra politik. Vi behöver även se infrastruktursatsningar på till exempel järnväg. Men sådana satsningar tar längre tid och är helt enkelt krångligare att genomföra. Gröna renoveringar kan sättas igång snabbare och är ett helt korrekt sätt att använda och tackla både den ekonomiska krisen och klimatkrisen. Dessa gröna renoveringar skapar också utrymme för utveckling och produktion på områden som kommer att vara nyckelsektorer i ett framtida industrisverige.

Rent generellt är dock inte den här typen av ”avdragsreformer” något jag tror på. Att subventionera vissa typer av tjänster snedvrider arbetsmarknaden. Därför hamnar den moderatledda regeringens ”husavdrag” fel när de vill göra det permanent. Men med en snabbt stigande arbetslöshet är vi inte i en normal situation och varje byggjobb innebär ungefär tre ytterligare jobb. Så som en undantagsreform är gröna ROT-avdrag bra politik. Och när det som i förslaget kommer större befolkningsgrupper till goda är det dessutom bra rödgrön politik.

Äntligen börjar bitarna i den rödgröna oppositionspolitiken falla på plats. Synd bara att det ska behöva ta så lång tid. Och att vi har en regering som inte alls visar intresse för att bekämpa arbetslösheten och skapa förutsättningarna för Sverige att ligga i framkanten när konjunkturen börjar vända uppåt.

Konkreta förslag istället för järtecken

Som jag skrev igår kom Konjunkturinstitutet med dystra prognoser om arbetslösheten. Idag kommenterar finansminister Anders Borg (m) siffrorna och spår att arbetslösheten kommer att stiga till 11,7 procent 2011. Med tanke på hur mycket den mannen pratar väder, spår och betraktar så är det inte utan att man väntar sig att man ska få se honom på Rosenbads tak letandes efter järtecken i skyn eller läsandes inälvorna på någon utförsäkrad arbetssökande.

Men dagen har också fört med sig några förslag på hur man ska komma till rätta med arbetslösheten. Moderaterna slår samman ROT- och RUT-avdrag till något de kallar husavdrag. Vad som är så fantastiskt med denna ompaketering är oklart. Personligen är jag rent allmänt skeptisk till varför vi ska skattesubventionera villaägare som installerar jacuzzi eller höginkomsttagare som låter någon annan städa deras hem när det uppenbarligen är fantastiskt svårt att skaka fram pengar till en grön upprustning av miljonprogrammet eller hemtjänst till de som behöver. Men det är ändå ett förslag och alla sådana är bra utom de dåliga antar jag?

De rödgröna partierna har förövrigt lagt fram ett gemensamt program för klimat- och energipolitiken som verkar förstå att man måste binda samma den ekonomiska krisen med klimatkrisen. Bland annat vill man se ordentliga investeringar i järnvägar och miljöteknik. Jag lyckas dock inte hitta programmet på nätet (litet minus där). Här är den. Socialdemokraternas miljö- och klimatpolitiske talesperson Anders Ygeman  kommenterar:

- Vi vill investera Sverige ur krisen. Regeringens låga ambition på klimatområdet hotar 10 000-tals jobb i Sverige.

Dessutom har socialdemokraternas jobbrådslag presenterat sina förslag. Dessa sammanfattas i fyra punkter:

• För det första; en politik för att de nya jobben ska skapas– idéer för entreprenörskap, innovationskraft och kreativitet.

• För det andra; en politik för ett inkluderande arbetsliv – idéer för kreativitet, inflytande och utveckling på våra arbetsplatser.

• För det tredje; en politik för utveckling och förändring på arbetsmarknaden – idéer för utveckling av kunnande och kompetens för dem av oss som jobbar och för dem av oss som förlorar jobbet.

• För det fjärde; en politik för trygghet för förändring – idéer för att utveckla en väl fungerande inkomsttrygghet som uppmuntrar utveckling för enskilda personer och för Sverige som land.

Med reservation för att jag inte har hunnit läsa rapporterna så känns det ändå hoppfullt. Det finns ett alternativ till den passivitet som den moderatledda regeringen visar. Det behövs om Sverige överhuvudtaget ska komma ut på andra sidan. Sverige behöver en jobbävning som förstår att vi måste satsa både för nutiden och framtiden.

Kärnkraften är partitaktik, inte energistrategi

Kärnkraftsfrågan är som bekant uppe på dagordningen igen. Borgerligheten har på ett skickligt sätt lyckats förvandla ett politikområde som traditionellt har präglats av blocköverskridande överenskommelser till en blockskiljande fråga. Man kan orda till döddagar om centerns svek och borgarnas berusning över att för en gång skull sitta vid makten. Jag tror vi kan konstatera att det är ytterligare ett steg på vägen mot ett stort allmänborgerligt parti. Centerpartiet lägger sin landsbygds- och miljöprofil på hyllan samtidigt som Folkpartiet upphör vara socialliberaler, Kristdemokraterna att vara värdekonservativa och Moderaterna…, de har ju lagt till prefixen ”nya” och klätt järnnäven i sammetshandske (att det inte är en arbetshandske står väl klart vid det här laget). Som taktik har det varit skickligt, som strategi är jag mer tveksam. Ju mer strömlinjeformade de blir, desto troligare blir den borgerliga kannibalismen och flykten till partier både till vänster och höger om alliansen.

Jag har dragit mig för att skriva något om kärnkraftsfrågan. Helt enkelt för att jag inte känner mig så konsekvent som jag vill vara. Jag har förståelse för att frågan om kärnkraften har dykt upp igen. I tider som präglas av klimatångest och industrivarsel är det naturligt att många sträcker sig efter de enkla och välbekanta lösningarna. Kärnkraften har ju trots allt varit en både klimatvänlig och hyfsat pålitlig leverantör av energi till svensk industri.

Jag är dock skeptisk till kärnkraften som en framtida energikälla. Även om själva driften är hyfsat säker så finns det fortfarande klara brister både när det gäller brytningen av uran och slutförvaringen. När det gäller det förra kan jag inte låta bli att tycka att det är lite underligt att de som förespråkar kärnkraft inte samtidigt förespråkar att Sverige ska börja bryta uran. Det borde ju ge både energioberoende och nya arbetstillfällen. Svaret är självfallet att de vet att det stöd som kärnkraften idag har i opinionen skulle krympa ihop till ett ingenting om även det ledet i processen skulle förläggas till Sverige. Istället väljer man att blunda för det, riskerna med uranbrytningen läggs någon annanstans, på någon annan, utom synhåll.

Vad gäller slutförvaringen borde det vara självklart att något som måste isoleras i 100 000 år innan det är ofarligt också är orimligt. Ta samma tidsrymd och sväng om den 180 grader och fundera på var vi skulle hamna då. För 100 000 år sedan hade människan inte lämnat Afrika eller börjat bruka jorden. De tidsmässiga och kulturella perspektiven är ofattbara. Sverige har funnits som statsbildning i långt under 1 000 år. Hur ska vi kunna ta ansvar för något som med största sannolikhet kommer att utgöra en fara långt efter att Sverige, alla andra idag existerande institutioner och förmodligen mänskligheten har upphört?

Men folket vill ju ha kärnkraft. De säger ju så i opinionsundersökningarna. Men är det någon som på allvar tror att en så överväldigande majoritet skulle svara jakande på frågan om det fanns en verklig debatt om alternativen. En debatt om uranbrytning, kärnkraftens verkliga kostnader, slutförvaringen? En debatt som på allvar lyfte alternativen, om hur vi ska ligga i framkanten i utvecklingen av grön energi och hur vi ska energieffektivisera samhället. Anledningen till det nuvarande opinionsläget är att det bara finns en röst på banan, det är länge sedan vi diskuterade kärnkraftens vara och ickevara i Sverige. Idag handlar kärnkraftsmonologen om att leverera billig, evig energi som inte spyr ut avgaser. En verklig debatt skulle snabbt förändra spelplanen.

Socialdemokratin har vajat i den borgerliga snålblåsten, väl medveten om att det finns röststarka grupper inom arbetarrörelsen som är beredda att hoppa på kärnkraftståget. Fast det finns ingenting i detta som med nödvändighet behöver tvinga socialdemokratin i borgarnas radioaktiva famn. Dels är det inte första gången i rörelsens historia som det funnits en avvikande åsikt i en sakfråga (gudarna ska veta att jag ofta har innehaft dessa), och dels handlar det för de flesta i den här grupperingen inte om någon kärlek till kärnkraften i sig. Det handlar om att svensk basindustri ska ha tillgång till billig energi.

Istället för att låta sig bli indragna i det borgerliga spelet om kärnkraften borde socialdemokratin tillsammans med de andra rödgröna partierna lägga fram ett omfattande energiprogram som både lägger ut riktningen för utbyggnaden av förnyelsebara energikällor och konkreta reformer som syftar till en effektivisering av energianvändningen. Ett sådant program måste också våga säga att kärnkraften inte kommer att avvecklas så länge vi inte lyckas matcha (och mer därtill) dess energiproduktion med ny svensk och grön energi. Syftet är att avskaffa kärnkraften, inte tillgången till energi. Den här debatten kan aldrig få hemfalla till gröna vågen-nostalgi och doften av våt vadmal och kålrötter. Debatten om framtiden måste handla om att ”boldly go where no man has gone before”.

En rödgrön draklya?

BBC har under några säsonger sänt serien ”Dragons Den” som går ut på att presumtiva entreprenörer får lägga fram sina idéer för fyra investerare och försöka övertala dessa om att de ska investera i deras företag. I Sverige sänds den på TV8 och en svensk version kommer att produceras av SVT. I samband med sin nyårskonferens gjorde den medlemsbaserade brittiska tankesmedjan Fabian Society ett liknande arrangemang där opinionsbildare av olika slag fick presentera policyförslag för en panel av ministrar.

Ett sätt att använda ett liknande koncept skulle kunna vara att låta opinionsbildare av olika slag (forskare, fackföreningsföreträdare, folkrörelserepresentanter och experter av olika slag) presentera policyförslag för företrädare för de olika rödgröna arbetsgrupperna (en för varje parti). ”Drakarna” får sedan fråga ut opinionsbildaren om för- och nackdelar med förslaget. Syftet med processen skulle vara att både att berika arbetet med att skapa en rödgrön politik och att öka insynen i ett arbete som annars riskerar att ske bakom lyckta dörrar vid nattmanglingar på diverse kursgårdar.

Man skulle kunna tänka sig att man låter varje arbetsgrupps område behandlas under en lördag vardera. En lämplig arrangör för ett sådant arrangemang skulle vara ABF Stockholm (möjligen i samarbete med Ordfront?). Kanske skulle opinionsbildarnas förslag dessutom kunna vara grunden för en (serie) pamflettantologi?

Tio miljarder små steg i rätt riktning

”För att kunna komma till rätta med det akuta ekonomiska läget vill vi se ett ekonomiskt krispaket till den offentliga sektorn. Under de två närmaste åren behövs ett tillskott på minst tio miljarder extra i form av höjda statsbidrag till kommuner och landsting. Denna satsning krävs för att välfärdssektorn ska kunna stå emot de värsta effekterna av den ekonomiska krisen.”

Det rödgröna oppositionsledarskapets debattartikel i gårdagens DN var ytterligare ett tecken på att keynesianismen är tillbaka på allvar i det politiska samtalet. Om tio miljarder är tillräckligt har jag inte underlag nog att avgöra. Men förmodligen är det i snålaste laget, och när det gäller att stimulera ekonomin går jag på samma linje som nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman. Det är alltid bättre att satsa för mycket än för lite.

Det tråkiga är att det måste ta så lång tid att komma på dessa självklarheter. För det är det självklara socialdemokratiska sättet att hantera finanskrisens följder. I den här typen av situationer måste vi alltid ställa samma fråga som Ernst Wigforss gjorde när den stora depressionen nådde Sverige, ”Har vi råd att arbeta?” Utan att försöka vara en besserwisser så skrev jag så här i mitten av september (tre och en halv månad sen!):

”Genom att upprätthålla en hög sysselsättning [i den gemensamma sektorn] kan vi ta oss igenom den pågående lågkonjunkturen samtidigt som vi förbättrar servicen för de som behöver den bäst, de sjuka, de gamla, de unga. Genom att hålla uppe sysselsättningsgraden i den gemensamma sektorn skapar vi även underlag för anställningar i den privata sektorn, inte minst i servicesektorn.”

Så jag gillar att se det rödgröna ledarskapet skriver under på liknande budskap. Men det är inte tillräckligt. Kommuner och landsting måste få tillgång till fördelaktiga lån för att kunna investera i nödvändiga infrastruktursatsningar. Att upprätthålla välfärdssektorn är viktigt, men genom att passa på att bygga det gröna folkhemmet kan vi använda den här krisen för att åter placera Sverige i den solidariska civilisationens framkant. Det är dags att våga tänka offensivt.

En rödgrön valrörelse, en rödgrön folkrörelse?

De senaste årens presidentvalskampanjer i USA har fått de svenska partiernas kampanjstrateger att kasta fuktiga blickar mot de insamlade kampanjkassorna och de många frivilliga. Samtidigt ser nog de flesta svårigheter med att rakt av överföra de amerikanska erfarenheterna till det svenska partisystemet med de trösklar som uppstått som ett resultat av de senaste decenniernas medlemsras. Det fanns en tid då stora delar av befolkningen politiskt identifierade sig med ett visst parti. Så är det inte idag. Allt färre har en personlig koppling till ett politiskt parti och att ta steget in är alltför stort för många. USA:s valsystem och medlemslösa partitält gör det å andra sidan lättare att fylla identiteten som demokrat eller republikan med ett eget innehåll, och man kan i lika stor utsträckning identifiera sig som det man inte är.

Men frågan är om den allt mer cementerad blockpolitiken inte ger utrymme för ett mer inkluderande deltagande i den politiska processen? Inte i första hand genom att fler söker sig till de enskilda politiska partierna, utan för att de identifierar sig som tillhörande ett progressivt block som snarare är vänster än höger, rödgröna snarare än blå. Kan man hitta former för dessa att närma sig politiken på sina egna villkor?

Jag tror att det är möjligt att bedriva en rödgrön valrörelse 2010 parallellt med de enskilda partiernas valrörelser. Men om man ska göra det måste man våga släppa på tyglarna och låta människor organisera sig åtminstone delvis efter eget huvud. Med fokus på de frågor de tycker är viktiga, men med bas i ett gemensamt rödgrönt valmanifest. I den form de tycker passar dem, men samordnade i en större struktur.

Även om en kampanj av det här slaget i första hand handlar om att ge de som är oorganiserade möjligheten att organisera sig så kommer det kräva att man kommer över en del misstänksamhet mellan medlemmarna i de olika partierna. Man måste helt enkelt lära känna varandra och vilka likheterna och skillnaderna som finns i åsikter och kultur.

Ett sätt att skapa förtroende är att helt enkelt umgås. I USA har det till exempel utvecklats en rörelse som kallas Drinking Liberally som helt enkelt handlar om att skapa öppna sociala samlingsplatser för individer som hör hemma till vänster genom att annonsera att man träffas på en viss bar vid en viss tidpunkt (till exempel Kvarnen, på tisdagar i jämna veckor klockan 19) för att umgås och bygga kontaktnät.

Andra sätt skulle till exempel vara att ABF arrangerar seminarier och studiecirklar där man både lär sig mer om de politiska frågorna och hur man bedriver en effektiv valkampanj.

Men i slutändan är det inte frågan om att partimedlemmarna ska göra en sak till. Det handlar om att andra ska kunna närma sig politiken i en annan form än den traditionella. Jag tror att det finns en möjlighet att en sådan kampanj inte bara skulle vitalisera det politiska deltagandet. Det är också möjligt att den faktiskt skulle kunna finansiera sig själv (även om den förmodligen skulle behöva ekonomiskt stöd från partierna och/eller andra intressenter inledningsvis). Jag tror att tröskeln för att skänka pengar till en gräsrotsrörelse utanför partierna, snarare än till partierna själva är lägre. För även om Sverige saknar den tradition av att skänka pengar till politiska kampanjer som finns i USA så har vi en väl utvecklad vana att skänka pengar till olika frivilligorganisationer. Betänk hur mycket pengar som skänktes efter tsunamin. Den borgerliga regeringens försämringar i kombination med finans- och klimatkriser borde kunna ge känslan av en samhällelig tsunami.

Det finns utrymme för en rödgrön valrörelse 2010 som kan vara grunden till en rödgrön folkrörelse för 2000-talet. Det är ett utrymme som bör undersökas.

Äntligen!

I lördagens debattartikel i DN lägger äntligen den socialdemokratiska partiledningen fram ett krispaket. Låt vara att det hade varit mer tyngd bakom artikeln om den hade skrivits tillsammans med ledarskapet i miljöpartiet och vänsterpartiet. Det hade varit ett utmärkt tillfälle att visa på gemensam riktning i oppositionspartiernas politik. På det stora hela har jag inte mycket att invända mot innehållet, det är trots allt i linje med det jag argumenterat för. Den är fylld av goda intentioner. Men det finns ändå punkter som jag skulle vilja se förtydligas och förstärkas.

Är paketet tillräckligt omfattande? Och är det möjligt att lägga fram ett paket som är tillräckligt omfattande utan att slänga nittiotalets normpolitik på sophögen? Enligt SvD lade Kina i dagarna fram ett krispaket på 4 650 000 000 000 kr för de närmaste två åren. Vad skulle ett motsvarande svenskt paket vara i köpkraftskorrigerad valuta och justerat efter befolkningsmängd?

Är det inte lite väl mycket fokus på ”småskuttandet”? Småföretagande och entreprenörskap har blivit modeord som socialdemokratiska företrädare slänger omkring sig utan att bry sig om att närmare precisera vad de menar. Vi ska inte satsa på alla småföretag. Ska vi satsa våra gemensamma resurser på nya och mindre företag så ska det vara på högproduktiva företag som utvecklar innovativa lösningar på morgondagens problem, inte lågproduktivt klippande av varandras gräsmattor. Det tillfälliga ROT-avdraget är kanske en bra insats. Men kommer det verkligen att spela någon roll när hushållens inköp av byggtjänster i väldigt stor utsträckning sker i den svarta eller grå sektorn?

Det är bra att artikeln fokuserar på att få igång byggandet av hyreslägenheter. Fast frågan är vad den där extra miljarden räcker till? Det låter givetvis som mycket pengar, men den skulle till exempel inte räcka för att bygga den fotbollsarena som planeras i Globenområdet i Stockholm. Vi behöver ett nationellt byggprogram i samma omfattning som miljonprogrammet. Här har även de kommunala bostadsbolagen en viktig roll att spela. Vi måste inte bara bygga fler hyresrätter, vi måste också bygga fler allmännyttiga hyresrätter.

Det hade varit positivt om det funnits en tydligare grön prägel på förslagen än ”en klimatbonus för klimatinvesteringar i hemmet”. Vi får inte i finanskrisens skugga glömma att vi också har en klimatkris att hantera. Paketet måste lägga mer tyngd på energiomställning. Det skulle kunna innefatta allt från byggande av en ”stambana” för snabbtåg, till riktat investeringsstöd för ekologiskt hållbart byggande och ombyggande, till satsningar på förnyelsebar energiframställning, till nollmoms på energilampor…

Att kompensera kommunerna för det inkomstbortfall som minskade skatteintäkter innebär är utmärkt. Men det är givetvis viktigt att den typen av kompensation är öronmärkt så att den inte går till sänkt kommunskatt, utan istället syftar till att hålla uppe (eller helst öka) sysselsättningen i den kommunala sektorn. Vi måste finna sätt att komma bort från sektorseendet så att kommunala enheter inte börjar avskeda personal för att hålla den egna budgeten. Vi måste till varje pris undvika att öka på arbetslösheten genom att flytta runt kostnaderna från lönebudgetar till arbetslöshetskassor och kommunalt bostads- och socialstöd.

Skattesänkningar som fokuserar på att öka konsumtionsutrymmet för de med minst marginaler är bra. Men här borde det finnas förslag som är mer storslagna. Skattesänkningar för pensionärer och höjda barnbidrag i all ära. Men här bör man lägga fram förslag som avgiftsfri kollektivtrafik, tandvård och barnomsorg. Stora välfärdsreformer som inte bara justerar på marginalen utan skapar förutsättningar för en höjd levnadsstandard och minskade inkomstklyftor.

Vi måste våga tänka progressivt, inte bara reaktivt. Krisen ger förutsättning för förändring. Vi kan bygga det gröna folkhemmet, och en socialdemokrati för 2000-talet. Om vi bara vill och vågar. Men trots den ovanstående kritiken har Mona Sahlin och Thomas Östros skrivit (under) en bra debattartikel som tar ett första steg i riktningen mot en modern socialdemokrati. Nu gäller det bara att tänka än djärvare.

Mer sådant kommer att diskuteras på seminariet Finanskrisen – begränsning eller möjlighet på lördag.