Avknoppningar och alternativ

Det är direkt upprörande att se hur den moderatledda majoriteten i Stockholms stadshus rear ut gemensam egendom. I lördagens Dagens Nyheter kunde vi läsa om hur hemtjänsten i Vantör ”avknoppats” för vrakpriset 69 500 kr. Genom att bara ta betalt för inventarierna har man sålt en verksamhet som lågt räknat är värd 25 miljoner kr. Efter nio månader har det nya företaget gjort en vinst på fyra miljoner kr. Om det var så att man värnade skattebetalarnas pengar borde även privatiseringsfundamentalister ta marknadsmässigt betalt för det man säljer ut.

Nu är det givetvis inte så enkelt att allt skulle vara frid och fröjd om man bara lärde sig att ta betalt. Om priset hade varit de 20-40 miljoner som Tomas Hjelström på Handelshögskolan uppskattar värdet till hade med största säkerhet inte de tidigare verksamhetsledarna kunnat ta över. De enda möjliga köparna hade varit något av de riskkapitalbolag som trängt sig in på den svenska välfärdsmarknaden under senare år.

Och det är givetvis inte så att de nya ägarna är onda. Det vore att moralisera i onödan. Vinsterna ligger kvar i bolaget och om man ska tro DN har de dessutom lyckats göra en del förbättringar:

”De har lika många anställda, varav en större andel är fast personal jämfört med tidigare. De som vill får arbeta heltid. Lönerna följer samma kollektivavtal som kommunen. De har satsat på jackor och bra vinterkängor till personalen, något de av erfarenhet vet är viktigt.”

Även om de nya ägarna försäkrar oss om att vinsterna ligger kvar i bolaget finns det ingenting som hindrar att de beslutar om en extra aktieutdelning imorgon. Precis som man gjort i det bolag som driver förskoleverksamheten i Årsta.

Men som citatet ovan tyder på var det inte nödvändigtvis så att verksamheten sköttes bra i kommunal regi. Det finns alltså utrymme och behov av effektiviseringar och förbättring. Men det som gör den här typen av verksamhet olämplig för privatisering är att den inte verkar på en riktig marknad. Det finns bara en kund, kommunen. En privatiseringslösning innebär bara att man leker affär, samtidigt som medborgarna förlorar inflytande över en verksamhet som de finansierar.

En alternativ modell skulle vara att ge personalen mer inflytande över verksamheten. Få skulle argumentera mot att det är de på golvet som har bäst insyn i hur man kan förbättra och effektivisera en verksamhet. Istället för att lägga ut verksamheten på entreprenad skulle man kunna tänka sig en intraprenadlösning där man ger personalen ekonomiska incitament att förbättra och effektivisera, samtidigt som man behåller verksamheten inom kommunen. En annan idé som skulle kunna vara intressant att titta närmare på är den norska modellkommunmetodiken. Det allmänna måste alltid ha målsättningen att vara den bästa och mest lyhörda arbetsgivaren.

Här borde socialdemokraterna vara bättre. För det är ju bra om de nya knopparna sitter kvar på grenen.

Läs även Johan Sjölander och Marika Lindgren Åsbrink. Och Jenny Andersson i Fokus.

Läs även andra bloggares åsikter om stockholm, socialdemokraterna, moderaterna, avknoppning, privatisering, välfärd, alternativ.

Intressant?

Regeringens fattiga vision

De som följt den borgerliga regeringens framfart blev inte överraskade av Expressens avslöjande att regeringen har som målsättning att sänka den så kallade reservationslönen (det vill säga den lägsta lönen man är beredd att arbeta för). Det var det som var syftet med att försämra och fördyra a-kassan. Det är det här som ligger bakom skattesubventionering av hushållsnära tjänster. Det är det som ligger bakom hårdare tag mot sjuka. Försämrar man det sociala skyddsnätet kommer folk att jobba för lägre löner. Och lägre löner kommer på sikt att pressa lönerna för större grupper som inte kan stå emot konkurrensen underifrån. För vad än regeringen påstår så har det inte i första hand handlat om att det ska löna sig att arbeta. Det handlar om att det inte ska gå att inte arbeta.  Men med en sådan syn blir rädslan, snarare än tryggheten, grundfundament i samhället.

Invändningen mot det här skulle vara att jobbskatteavdraget skulle kunna leda till att man ändå får mer i plånboken. Men ett sådant tänkande skjuter ändå bredvid målet då det bygger på den tämligen underliga idén att skatt bara är konfiskerad egendom. I realiteten används skatt till gemensamma nyttigheter och konsumtion som inte finns om det inte finns skatteintäkter.

Sen vill man kränga gemensam egendom. Till vilket pris som helst vad det verkar det som när man ser den borgerliga majoritetens rea i Stockholm. Säljer man verksamheter för några tiotusentals kronor som kan ta ut miljonvinster ett år senare så visar man uppenbarligen ingen respekt för skattebetalarna. När det gäller statliga företag så kan man fråga sig om det är särskilt framsynt att sälja statliga inkomstkällor när allt färre kommer att producera allt mer i framtiden. Kan vi verkligen se på tillväxt och skatteinkomster genom en 1900-talslins där det likställs med arbetade timmar?

Det här verkar vara kontentan av vad borgerligheten vill med makten. Inte direkt oväntat, men ganska fattigt som vision.

Det verkar helt saknas borgerliga visioner om hur Sverige ska vara en ledande nation i framtiden. Ingenting om hur man främjar framtidsbranscher inom till exempel biomedicin, grön teknik och sociala medier. Ingenting om hur man bygger bort bostadsbristen eller otillräcklig infrastruktur. Ingenting om hur man skapar en kunskapsnation där medborgarna verkligen kan delta i ett livslångt lärande. Ingenting om hur man skapar högproduktiva moderna arbetstillfällen. Ingenting av det som moderna och progressiva människor skulle se som önskvärt.

När man ska visa framfötterna kommer man med idiotiska förslag som att svenska högskolor ska kunna ta betalt av utländska studenter. På kort sikt handlar det om att göra utbildning till en marknad. Vilket i sig är dumt när framtidens välfärd i stor utsträckning kommer bero på att vi har en välutbildad befolkning. Men resultatet på längre sikt kommer det innebära att många presumtiva utländska studenter väljer en likvärdig utbildning i till exempel Australien för språket och vädret framför till exempel Borås. Vilket innebär att Sverige går minste om studentens konsumtion (och momsintäkter). Att viktiga utbildningar kanske måste ställas in om inte tillräckligt många kvalificerade svenskar är intresserade ett visst år. Eller kanske värst av allt, att framtida kontaktytor mellan Sverige och tillväxtmarknader försvinner.

Istället för på en progressiv vision ligger fokus på ett vettlöst hat mot att stat och kommuner äger företag eller driver verksamhet, och på att gynna framväxten av ett låglöneproletariat som ska livnära sig på att skura golv och kratt löv. Allt medan andra delar av världen tar hand om det moderna, framtidsinriktade, lönsamma.

Man kan kalla det mycket. Men inte är det en vision för moderna, progressiva människor.

Läs även Socialdemokraternas jobbprogram (och Dagens Arenas berättigade kritik av den).

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, alliansen, regeringen, socialdemokraterna.

Reflektion om tjänstesamhällets Stockholm

Jag har tidigare skrivit om den debattartikel som Helene Hellmark Knutsson, Ilija Batljan, Anders Johansson och Niklas Nordström publicerade i DN 24 augusti. Då fokuserade jag på deras idéer om framtidens bostäder i Stockholm. Här tänker jag fokusera mer kring idén om tjänstesamhället.

Det är inget snack om att Stockholm i allt större utsträckning är en tjänsteekonomi. Många av de industriborgar som tidigare omgav huvudstaden har omvandlats till köpcentrum och eventlokaler, och antalet anställda i industrin i Stockholms län har nästan halverats under de senaste decennierna. Men att därifrån gå till att tro att Stockholm har förvandlats till en stad av tjänstemän är fel. Även tjänstesamhället är ett klassamhälle. Vid sidan av PR-byråkrater, webbredaktörer och reklamare har vi undersköterskor, spärrvakter och restaurangbiträden. Yrkesgrupper med betydligt sämre löne- och arbetsvillkor än både Stockholms medelklass och landsortens industriarbetare. När det gäller lönespridning är det mer av ett klassamhälle än industrisamhället. Det är inte ett lika homogent och välorganiserat klassamhälle som tidigare, men likväl ett klassamhälle. Så vad än debattörerna påstår, så suddas inte klassbegreppet ut. Och en socialdemokrati som prioriterar bort dessa grupper till förmån för en politik som man tror är specialdesignad för en framgångsrik medelklass är förmodligen inte någon socialdemokrati längre.

Stockholm är som sagt en tjänsteekonomi, och kommer att bli det i än större utsträckning. Och det är klart att även skattesystemen ska vara anpassade till det existerande samhället. Men att tala som skattelättnader för tjänstesektorn generellt är knappast framtidsorienterat. Vi ska givetvis inte gynna lågproduktivt tjänstearbete på mer produktiva sektorers bekostnad. Sverige och Stockholm kommer inte att bygga sitt framtida välstånd på att varje medelklassfamilj har ett hembiträde.

När det gäller Arbetsförmedlingens vara eller icke vara har debattörerna en poäng. Få som varit i kontakt med den har nog känt att den levt upp till sitt namn. Men att därifrån gå till att avskaffa den är att gå lite långt. Men något som bör tittas närmare på är om samma myndighet ska ägna sig åt både det rena myndighetsutövandet och medborgarservicen. Det vore bra om vi hade ett system som i större utsträckning gav trygghet i omställning. Det debattörerna skriver om rätt till omskolning och kompetensutveckling är bra.

LAS är knappast en avgörande fråga av den tyngd som förespråkarna och motståndarna gör den till. Dess disposivitet och undantag, tillsammans med den förändrade sammansättningen på arbetsmarknaden med småföretag, bemanningsföretag, projektanställningar och springvikariat har för länge sedan förändrat LAS från en lag som ”snävt räknar anställningsår”. Men vill man föra diskussionen i flexicurityriktning bör man också tala om trygghetsdelen, vilket innebär högre a-kassa för fler (förslagsvis 90 procent av lönen för 90 procent av arbetskraften). Här har vi förmodligen det verkliga svaret på varför moderatledningen blivit ”LAS-kramare”, att både försämra arbetslöshetsförsäkringen och anställningstryggheten hade varit en omöjlighet.

Slutligen kommer man inte ifrån en central fråga, hur ska debattörernas satsningar (forskning, högskoleplatser, yrkesutbildningar, ”kvalitetslotsar”, trafiklösningar och så vidare) betalas om skatterna samtidigt sänks? Det duger inte att i förbigående tala om effektiviseringar. Politiker som talar om att höja utgifterna och minska intäkterna är antingen populister som inte bryr sig om hur finansieringen ska gå till, eller så döljer man något?

Förövrigt kan jag tipsa om Neal Lawsons text om socialdemokratins utmaning i Social Europe.

Intressant?

Party like it’s 1984

I gårdagens Dagens Nyheter skrev Henrik Brors om Moderaternas kongress i Västerås som inleds idag och hur Fredrik Reinfeldt inför framtiden försöker stajla om sig och sitt parti till något som ska likna Tage Erlander och Socialdemokraternas framgångsrika decennier på 1950- och 1960-talen. Även om man bortser från så grundläggande strukturella skillnader som att detta var gyllene årtionden med en exportindustri på högvarv, att en annorlunda demografi gjorde att folkrörelserna var starkare liksom klassröstandet, och att ett parlamentariskt system med en fördröjande effekt upprätthöll den socialdemokratiska majoriteten, är det i det närmaste löjeväckande att Fredrik Reinfeldt och Moderaterna väljer att jämföra sig med något som de själv har motverkat och stått i direkt motsättning till. En åsikt som för övrigt många Moderater borde dela.

Honnörsord för detta Nya arbetarparti 2.0 är enligt Henrik Brors ”trygghet, ansvar, full sysselsättning och fattigdomsbekämpning”. I George Orwells dystopi 1984 var det härskande partiets slagord ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” Det är denna känsla av nyspråk man får när man läser Brors analys.

Tryggheten och socialförsäkringssystemen har i Moderaternas Sverige utarmas. Regeringen har visat en total avsaknad av ansvar för att motverka krisens effekter. Arbetslösheten har gått stadigt uppåt sedan senvintern 2008 (då enligt regeringen effekten av deras politik skulle börja visa sig). Och som resultat av allt detta har klyftorna ökat och köerna utanför socialkontoren stadigt växt.

Nej, Fredrik Reinfeldt är ingen Tage Erlander. Men gubbar och kärringar, huk er i bänkera, för nu laddar han om!

Förövrigt delar jag Cattis synpunkter.

Intressant?

Regeringen värnar bara finanskapitalet

I lördags höll Fredrik Reinfeldt sitt årliga tal i Vaxholm. Om vi bortser från det vanliga gnället på oppositionen så låg fokus på ytterligare en sänkning av inkomstskatten för de som arbetar. Enligt Reinfeldt kommer skattesänkningar på 10 miljarder kronor att ge mellan 200 och 250 kr mer i plånboken per månad för de som arbetar. Något Moderaterna menar kommer att ge 3 000 nya jobb på kort sikt, och 10 000 på längre sikt.

Även om man bortser från det huvudlösa i att låna till skattesänkningar i en ekonomisk nedgång, samtidigt som det är oklart hur vi ska finansiera den gemensamma välfärden, och att det är tämligen meningslöst att göra det mer lönsamt att jobba om det inte finns några jobb att få som alternativ till ”utanförskapet”, ska man nog se på det moderata förslaget med skepsis. 10 miljarder kronor fördelade på 3 000 nya arbetstillfällen skulle innebära en kostnad på 3,33 miljoner per arbetstillfälle. Och även om man kommer upp i alla 10 000 arbetstillfällen blir kostnaden 1 miljon kronor styck.

Regeringens antaganden bygger på att den privata konsumtionen ska öka om folk med arbete får mer pengar i plånboken. Men det antagandet bortser från att det privatekonomiskt faktiskt är mer rationellt att spara i kristider än att spendera. Inte minst när man ser hur arbetslösheten ökar och kryper allt närmare även den egna sfären, samtidigt som arbetslöshetsförsäkringen utarmats.

Det är alltså betydligt troligare att skattesänkningen kommer att leda till ett fortsatt ökat sparande och stigande aktiekurser än att den kommer att leda till minskad arbetslöshet. Och ett ökat sparade kommer att leda till minskad konsumtion som kommer leda till ännu högre arbetslöshet. Det är den finansiella sektorn snarare än något annat som gynnas av regeringens subventioner.

Om man istället för att sänka skatten använde dessa tio miljarder till att anställa personal i den gemensamma sektorn – värna välfärdens kärna – skulle det innebära att minst 20 000 personer skulle få arbete, om man tänker sig att kostnaden för en anställd är 500 000 kronor om året. Men förmodligen skulle man kunna tänka sig att kanske ytterligare 10 000 personer skulle kunna anställas om man räknar på de sociala avgifter som stannar i staten och de besparingar som kan göras i arbetslöshetsförsäkringen och andra kostnader som kommer med en hög arbetslöshet.

Något som i sin tur skulle öka den privata konsumtionen på riktigt eftersom människor konsumerar mer om de arbetar än om de är arbetslösa. Detta av den enkla anledningen att någon som är arbetslös, särskilt med den a-kassenivå som vi har nuförtiden, helt enkelt inte har resurser att konsumera samt att värdet på den första extra hundralappen är betydligt högre än värdet på den sista. Och en ökad privatkonsumtion av offentliganställda kommer att leda till att fler anställs i privat sektor.

Om regeringen verkligen hade velat värna välfärdens kärna hade de gjort det senare. Nu verkar det som om de är mer intresserade av att värna finanskapitalets intressen framför den reella ekonomin. Det är samma gamla moderater som gömmer sig bakom en rökridå av folklighet.

Andra som har skrivit bra om talet är Alliansfritt Sverige (1, 2, 3, 4) och Ann-Marie Lindgren. S-buzz har koll på några till.

Intressant?

Skattebetalarna får betala apoteksprivatisering

Idag beslutar den moderatledda riksdagsmajoriteten att privatisera Apoteket AB. När man lyssna på de borgerliga sjunga privatiseringens lov får man onekligen intrycket av att allt kommer att bli guld och gröna skogar vid en privatisering av Apoteket. Till råga på allt är det tydligen ett gigantiskt steg på vägen mot en demokratisering av Sverige, för i deras argumentation är det bara diktaturer som kan ha apotek i gemensam ägo. Redan där inser man att deras argument ska tas med en rejäl näve salt. För om man måste likna Sverige vid kommunistdiktaturer så lämnar förmodligen även den övriga argumentationen en del över att önska.

Till att börja med kan vi konstatera att Sverige har ett av världens effektivaste system för att hantera och sälja medicin, och att priserna är bland de lägsta i Europa. Det är därför ett styvt jobb att argumentera för att man ska rasera detta.

Den borgerliga alliansen påstår, med hänvisning till att högkostnadsskyddet ska vara kvar, att en avreglering av Apoteket inte leder till ökade priser. Men vad de inte berättar är att det är skattebetalarna som gemensamt bekostar receptbelagda mediciner till 80 procent. Och de vill tillåta de privatiserade apoteken att ta ut samma vinstmarginal som i resten av EU. En vinstmarginal som i snitt är dubbelt så hög som den svenska. Även om den enskilde inte skulle få betala mer för sina mediciner kommer kostnaderna att öka för samhället.

Man försöker måla upp en bild av ett myller av småföretagare, farmaceutiska bävrar som kommer att ta över där den statliga (kommunistiska?) kolossen tidigare funnits. Man lyfter gärna fram den norska privatiseringen av apoteksväsendet som en förebild. I Norge är apoteksmarknaden idag till 93 procent kontrollerad av tre multinationella apoteksbolag. Det finns alltså en överhängande risk att det statliga monopolet övergår i ett kapitalistiskt oligopol. Om det är någon som tror att det kommer att pressa priserna kan ju denne ta en titt på den svenska byggsektorn.

Den moderatledda avregleringen och utförsäljningen av Apoteket är ingen frihetsrevolution. Den kommer att leda till högre kostnader för oss alla. De som tjänar på affären är en liten grupp multinationella läkemedels- och apoteksbolag. Frågan är varför regeringen vill berika dessa företag på svenska folkets bekostnad? Varför är de så oförsiktiga med skattebetalarnas pengar?

Intressant?

Klimatrenoverad förort skapar jobb

På torsdagens DN Debatt la de rödgröna partiledarna fram ett förslag där ROT-avdraget ska omfatta även flerfamiljshus, med förbehållet att energianvändningen minskas med trettio procent. Även det ”vanliga” ROT-avdraget ska enligt förslaget utökas med samma typ av klimatrenovering. Enligt debattartikeln skulle dessa avdrag skapa 15 000 nya arbetstillfällen.

Det innebär att även hyresbostäder kan omfattas av de ROT-avdrag som tidigare var förbehållna de som äger sitt boende. Vilket i sin tur innebär att det kan bli en skjuts mot att påbörja en länge eftersatt renovering av miljonprogrammet. Att denna renovering dessutom ska leda till minskad energianvändning (och i sin tur minskade energiräkningar) är bara positivt.

Om man följt den här bloggen vet man att det här är en politik jag argumenterat för länge (se till exempel här och här). I den ekonomiska kris vi nu befinner oss i är det viktigt att göra satsningar som snabbt kan sättas igång. Där är just renoveringar ett område som bör prioriteras. Och kan man då rikta skattesubventionerna mot klimatsäkring snarare än nya jacuzzis är det bra politik. Vi behöver även se infrastruktursatsningar på till exempel järnväg. Men sådana satsningar tar längre tid och är helt enkelt krångligare att genomföra. Gröna renoveringar kan sättas igång snabbare och är ett helt korrekt sätt att använda och tackla både den ekonomiska krisen och klimatkrisen. Dessa gröna renoveringar skapar också utrymme för utveckling och produktion på områden som kommer att vara nyckelsektorer i ett framtida industrisverige.

Rent generellt är dock inte den här typen av ”avdragsreformer” något jag tror på. Att subventionera vissa typer av tjänster snedvrider arbetsmarknaden. Därför hamnar den moderatledda regeringens ”husavdrag” fel när de vill göra det permanent. Men med en snabbt stigande arbetslöshet är vi inte i en normal situation och varje byggjobb innebär ungefär tre ytterligare jobb. Så som en undantagsreform är gröna ROT-avdrag bra politik. Och när det som i förslaget kommer större befolkningsgrupper till goda är det dessutom bra rödgrön politik.

Äntligen börjar bitarna i den rödgröna oppositionspolitiken falla på plats. Synd bara att det ska behöva ta så lång tid. Och att vi har en regering som inte alls visar intresse för att bekämpa arbetslösheten och skapa förutsättningarna för Sverige att ligga i framkanten när konjunkturen börjar vända uppåt.

För lite, för sent

Så kom det äntligen. Den borgerliga regeringen har efter många om och men insett att det måste skjutas till resurser till kommun och landsting. Och det är ju bra. Men det är alldeles för lite och alldeles för sent.

Under 2009 tillförs inte en enda krona extra till välfärdssektorn. Och under 2010 kommer endast sju miljarder att skjutas till. Det är fem miljarder mindre än vad Konjunkturinstitutet anser behövs för att upprätthålla sysselsättningen. Ett tillskott som för övrigt hade fått plats under det heliga utgiftstaket.

Med den här halvmesyren kommer uppsägningarna och försämringarna i välfärden att fortsätta. Och kritiken från de fackliga organisationerna är hård. Enligt Lärarförbundet har två tredjedelar av kommunerna skurit ner på skolans verksamhet och 1 300 lärare har varslats. Är det så vi blir konkurrenskraftiga inför framtiden? Och Kommunals ordförande Ylva Thörn kommenterar regeringens utspel så här:

- Varje dag denna vår sker stora nedskärningar i vård, skola och omsorg. Regeringen väljer att stå passiv hela 2009. Därmed fortsätter jobbkrisen i kommuner och landsting att sprida sig som en lavin som direkt slår mot välfärdens kvalitet. Regeringens passivitet i år ger ett ännu sämre utgångsläge för 2010, en försämring som hade kunnat undvikas.

Inte ens hos den moderata partikamraten, Anders Knape, ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) går det att spåra någon överdriven glädje. Men han står givetvis med mössan i hand och gör sitt bästa för att hålla god min samtidigt som Anders Borg kör över honom.

Den gemensamma sektorn skulle kunna spela en avgörande roll i arbetet för att ta Sverige genom krisen. Behoven har inte försvunnit, sysselsättningen skulle kunna upprätthållas. Men med en anorektisk politik fördjupar istället den moderatledda regeringen krisen. Konsumtionsutrymmet kommer att minska, de arbetslösa kommer att bli flera. Arbetsförmedlingens prognos talar om en halv miljon arbetslösa nästa år.

Det blir alltmer uppenbart att den borgerliga regeringen tänker använda sig av krisen för att åderlåta den svenska välfärdssektorn. En underfinansierad och allt sämre fungerande gemensam sektor öppnar upp för privata och privatfinansierade alternativ i vård, skola och omsorg. Genom att skjuta till kaffepengar får de ändå några positiva minuter i nyhetssändningarna och kan fortsätta med sin nyliberalism med mänskligt ansikte. Det är fortfarande samma gamla ulv i fårakläder som blottar huggtänderna i ett leende.

Konkreta förslag istället för järtecken

Som jag skrev igår kom Konjunkturinstitutet med dystra prognoser om arbetslösheten. Idag kommenterar finansminister Anders Borg (m) siffrorna och spår att arbetslösheten kommer att stiga till 11,7 procent 2011. Med tanke på hur mycket den mannen pratar väder, spår och betraktar så är det inte utan att man väntar sig att man ska få se honom på Rosenbads tak letandes efter järtecken i skyn eller läsandes inälvorna på någon utförsäkrad arbetssökande.

Men dagen har också fört med sig några förslag på hur man ska komma till rätta med arbetslösheten. Moderaterna slår samman ROT- och RUT-avdrag till något de kallar husavdrag. Vad som är så fantastiskt med denna ompaketering är oklart. Personligen är jag rent allmänt skeptisk till varför vi ska skattesubventionera villaägare som installerar jacuzzi eller höginkomsttagare som låter någon annan städa deras hem när det uppenbarligen är fantastiskt svårt att skaka fram pengar till en grön upprustning av miljonprogrammet eller hemtjänst till de som behöver. Men det är ändå ett förslag och alla sådana är bra utom de dåliga antar jag?

De rödgröna partierna har förövrigt lagt fram ett gemensamt program för klimat- och energipolitiken som verkar förstå att man måste binda samma den ekonomiska krisen med klimatkrisen. Bland annat vill man se ordentliga investeringar i järnvägar och miljöteknik. Jag lyckas dock inte hitta programmet på nätet (litet minus där). Här är den. Socialdemokraternas miljö- och klimatpolitiske talesperson Anders Ygeman  kommenterar:

- Vi vill investera Sverige ur krisen. Regeringens låga ambition på klimatområdet hotar 10 000-tals jobb i Sverige.

Dessutom har socialdemokraternas jobbrådslag presenterat sina förslag. Dessa sammanfattas i fyra punkter:

• För det första; en politik för att de nya jobben ska skapas– idéer för entreprenörskap, innovationskraft och kreativitet.

• För det andra; en politik för ett inkluderande arbetsliv – idéer för kreativitet, inflytande och utveckling på våra arbetsplatser.

• För det tredje; en politik för utveckling och förändring på arbetsmarknaden – idéer för utveckling av kunnande och kompetens för dem av oss som jobbar och för dem av oss som förlorar jobbet.

• För det fjärde; en politik för trygghet för förändring – idéer för att utveckla en väl fungerande inkomsttrygghet som uppmuntrar utveckling för enskilda personer och för Sverige som land.

Med reservation för att jag inte har hunnit läsa rapporterna så känns det ändå hoppfullt. Det finns ett alternativ till den passivitet som den moderatledda regeringen visar. Det behövs om Sverige överhuvudtaget ska komma ut på andra sidan. Sverige behöver en jobbävning som förstår att vi måste satsa både för nutiden och framtiden.

Det är dags för en jobbävning innan det är för sent

Idag släppte Konjunkturinstitutet en dyster prognos. Man räknar med att en kvarts miljon (!) arbetstillfällen kommer att försvinna till 2010 och att arbetslösheten kommer att öka till 10,7%. Var det detta moderaterna menade med arbetslinjen? Är det detta som regeringen menar är att ”ta ansvar”?

I en kommentar säger socialdemokraternas ekonomiska talesman Thomas Östros:

- Konjunkturinstitutets prognos är ett kraftfullt argument för den socialdemokratiska ekonomiska politiken. Regeringen har missbedömt allvaret i krisen och dess passivitet har redan lett till alltför hög arbetslöshet. Statsfinanserna eroderas av den ökande arbetslösheten och regeringen håller på att tappa greppet.

- Det behövs en kraftfull satsning på kommuner och landsting, en utbildningssatsning och stora investeringar i infrastruktur och bostadsbyggande samt en förstärkt a-kassa.

Jag kan inte hålla med mer, vi behöver en jobbävning. Jag kan visserligen tycka att Östros kunde ha använt hösten för att på ett bättre sätt argumentera för dessa självklarheter. Men bättre sent än aldrig. För att svara på Ernst Wigforss retoriska fråga från början av 1930-talet: Ja, vi har råd att arbeta! Vi har inget val.

För övrigt presenterar Luciano Astudillo som leder socialdemokraternas jobbrådslag ett förslag på sin blogg, på Facebook och på Twitter (så Obama!).