Etikettarkiv: mona sahlin

En engelskspråkig blogg med svensk socialdemokratisk utblick

Idag har jag gjort ett första inlägg på min nya engelskspråkiga bloggSocial Europe Journal. Jag skriver kort om Mona Sahlins tal, men framför allt om uppgifterna om att svenska folkets vilja att betala högre skatt för bättre kvalitet i välfärden.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Vad hände?

Jag har sedan Mona Sahlin meddelade att hon ska avgå på vårens extrakongress försökt få rätsida med vad som hände. Det är inte så att jag sitter inne med någon speciell information. Men jag tror att man kan tolka händelseförloppet ungefär så här.

När det började stå klar var valresultatet barkade förekom det givetvis en mängd diskussioner runt om i socialdemokratin om huruvida Sahlin var rätt person för att leda partiet. Men att de flesta kom fram till att det saknades en självklar efterträdare och att hon därför borde sitta kvar.

När sedan Kriskommissionen tillsattes såg nog de flesta det som ett efterlängtat tillfälle att äntligen få diskutera socialdemokratins förutsättningar och möjligheter. Men med oklara direktiv och långa perspektiv spred sig oron över vad som gällde.

Socialdemokratin är vilse i skogen. Och när man är vilse i skogen vill man inte sätta sig ner i en ring och diskutera varför man är vilse i skogen och hur man gick vilse. Man vill att någon tar kommandot, plockar fram kartan och med hela handen pekar ut riktningen hem.

Det gjorde inte Mona Sahlin. Istället kändes det som man stod och stampade. Och dessutom började man bli både blöt och kall. Och så började det bli mörkt. Är det ingen som vet var fan vi ska gå? Typ.

När sedan de rättmätiga kraven på att hela partiledningen skulle ställa sina platser till förfogande och få sina mandat prövade kom tog Mona Sahlin chansen att säkra sitt grepp om ledningen genom att omfamna förslaget som dessutom skulle ge henne möjligheten att erbjuda en frustrerad partiorganisation några bondeoffer.

Men då hon stötte på patrull i partiledningen valde hon att spela allt på ett kort och offentligt föra fram kravet ändå, utan förankring. När det sedan stod klart att det inte räckte att partiledaren satte ner foten blev situationen ohållbar och hennes enda alternativ blev att avgå innan hon blev avsatt.

Frånvaron av ledning under hösten blev det som i slutändan fick den socialdemokratiska fördämningen att brista. Men man måste förstå att socialdemokratin har varit i behov av renovering under lång tid. Och nu gäller det att hitta en arbetsledare för återuppbyggnaden.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Förbandet Moneybrother

Här är Moneybrothers set innan Mona Sahlins tal i Almedalen.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Ehnmark om Sahlin och socialismens gamla sanningar

Jag ska väl inte påstå att jag har längtat efter att lägga mina vantar på Mona Sahlins nya bok Möjligheternas land (Norstedts).

Det är sällan spännande att läsa sittande politikers böcker. Vill man ha skvallret brukar man få vänta tills karriären är över, och om man vill ha de teoretiska spetsfundigheterna brukar det inte vara till brödpolitikerna man ska ty sig till. Den praktiska politikens män och kvinnor är sällan ideologer vars resonemang kan lyftas ur sin egen tid och sitt eget sammanhang.

Men när jag läser Anders Ehnmarks recension blir jag trots allt lite lockad.

”I en tid då det anses uppfriskande att byta personlighet i politiken (Moderaterna det nya arbetarpartiet) håller hon fast vid gamla satser, när de håller, vilket de överraskande ofta gör. En sådan utmejslades av Saint-Simon och Marx och kanske någon till: ‘Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov’. Mer behöver egentligen inte sägas. Mona säger det ofta.

Radikala sanningar brukar vara 120 år gamla. Lögner brukar vara dagsfärska.”

Fast mig veterligen var det den franske protosocialdemokraten Louis Blanc som först formulerade socialismens sentens i Organisation du travail från 1839. Det borde väl Ehnmark veta?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Var är storstadspolitiken?

I fredags beskrev Mona Sahlin tillsammans med ledande partikamrater från storstadsregionerna på DN Debatt skelettet till en socialdemokratisk storstadspolitik. Helt korrekt konstaterar de att storstäderna är tillväxtmotorer och nav i den svenska ekonomin (läs även den rapport som Anders Nilsson skrivit på uppdrag av Socialdemokraterna i Stockholm, Göteborg och Malmö).

Man konstaterar även att socialdemokratin har ”fokuserat mer på industrins utveckling än på den tjänstesektor som dominerar i de stora städerna. Politiken har varit inriktad mot de stora företagen men försummat de småföretag och entreprenörer som är viktiga för storstädernas utveckling.” Även här har man gjort en korrekt analys. Socialdemokratin som ideologi och rörelse är starkt förknippad med industrialismens framväxt och guldålder. Det underliga är att diskussionen växt sig stark nu, trots att det är en process som pågått i fyrtio år. Jag har tidigare berört detta i min recension av boken Flyt! och i mitt bidrag till Social Europe Journals diskussion om framtidens socialdemokrati.

Debattartikeln innehåller flera bra reformförslag. Det är exempelvis bra att man vill begränsa möjligheten till vinstuttag och avknoppning av skattefinansierade verksamheter, och att man lyfter behovet av barnomsorg även på kvällar och nätter (man kan dock fråga sig om det behovet är begränsat till storstäderna, även i landsorten kan de som jobbar i hemtjänstens nattpatruller och skift i industrin behöva tillgång till barnomsorg). Detsamma gäller förslag om investeringsstöd för hyresrätter och skattesänkningar för flerhushållsfastigheter. Bland annat.

Men där finns också en del tokiga förslag. Återigen lyfter man det vilsna förslaget om en ny egnahemsrörelse. Ett förslag som är både socialt och ekologiskt ohållbart. En modern storstad kan inte byggas med vidsträckta villaförorter som är energislösande både i själva bebyggelsen som i dess främjande av privatbilismen. Vidstäckta villaförorter som också drar isär staden och gör dess olika stadsdelar till isolerade öar. Dessutom är det märkligt att man vill lägga byggandet av bostäder på amatörer istället för på de som har kunskap och erfarenhet på området, inte minst när det råder arbetslöshet bland byggnadsarbetare. Slutligen kan man konstatera att själva idén att subventionera sådant byggande också nedvärderar allmännyttan från att vara boende för alla till att bli det som internationellt kallas ”social housing”. Jag har tidigare berört ämnet. Läs även vad Johannes Åsberg skrivit om det.

Ett annat mindre välgenomtänkt förslag är det där man talar om startade av egna företag som ett sätt för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Det ska vara lätt att röra sig mellan anställning och företagande. Och det är absolut så att det kan finnas ungdomar som har spännande och produktiva idéer. Men det som ligger i artikelns förlängning är ett f-skatteproletariat. Nyföretagande kräver både ekonomiskt kapital och kunskapskapital. En rimligare ingång om man vill få igång företagande är att se till att trygghetssystemen i större utsträckning omfattar företagare. Jag har tidigare skrivit om det här.

I artikeln saknas helt centrala områden som kollektivtrafik, både inom och mellan storstäderna. Behovet av investeringar i spårbunden trafik nämns överhuvudtaget inte. Tunnelbanor, spårvagnar, pendeltåg och snabbtåg är intimt sammankopplade med moderna och dynamiska storstäder.

Trots att en ganska stor del av artikeln berör bostäder så saknas både en diskussion om att klimatsäkra bostäder och åtgärder för att komma till rätta med en eftersatt renovering av miljonprogrammet. Jag har skrivit om det här.

Inte heller går man närmare in på hur man ska ”förbättra villkoren för konkurrenskraftiga kunskapskluster”. Det vore intressant om man hade lyft upp idéer om hur man ska kunna omvandla forskningsresultat vid universitet och sjukhus till nya näringar, företag och produkter, hur man ökar tillgången till riskkapital. Eller hur man skapar möjligheter för ett fritt kulturliv som kan leva i både symbios och konflikt med de kreativa näringarna.

Storstadspolitiken står fortfarande och stampar. Delvis handlar det om de tidigare nämnda rötterna i industrisamhällets bruksorter. Delvis är det för att man har en idealbild av vad man tror är storstadsmänniskan som korrelerar med den ”medelklass” som man så nervöst vill apellera till. Jag har tidigare berört medelklassen här.

Om socialdemokratin på allvar vill få genomslag och sätta dagordningen i storstäderna måste man också ta storstadspolitiken på allvar. Där landar inte debattartikeln i DN.

Katrine Kielos kommenterade artikeln bra i Aftonbladets lördagsledare. Marika Lindgren Åsbrink skriver ofta bra om storstadsrelaterade frågor på sin blogg Storstad.

***

För övrigt skulle jag gärna se att Gunnar Wetterbergs artiklar på DN Debatt (27/10 och 13/12) om en nordisk union ledde till en bredare och livligare diskussion.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Vi har ju ingen rörelse ju!

Jens Lundberg & Daniel Suhonen (red)
Snart går vi utan er: Brev till socialdemokratin
Tvärdrag/Leopard förlag
2009

– Vi har ju ingen rörelse ju!

Det är som ett mantra som ekar genom flera av bidragen i antologin Snart går vi utan er som SSU:s debattidskrift Tvärdrag har gett ut tillsammans med Leopard förlag. Och ska man vara ärlig är det lite tröttsamt. Vill man som flera skribenter återuppliva folkrörelserna måste man också analysera varför dessa rörelser inte fyller samma roll idag som de gjorde förr. Hur har samhället förändrats? En oreflekterad nostalgi om hur allt var bättre förr hjälper inte för att bygga de folkrörelser som man (även jag) gärna vill se. Först och främst för att bilden förmodligen är falsk. Tage Erlander var knappast – oavsett vilka råd han gav Olof Palme när denne tog över – någon mysfarbror som inför varje beslut samlade massorna kring sig för att noga höra sig för vad rörelsen tyckte. Möjligen gav ett vitt förgrenat rotverk en intuitiv förståelse för känslan i myllan, men framförallt gav det möjligheten att föra ut ett budskap i en tid då informationskällorna var betydligt färre än idag. Om man gräver i arkiven kommer man upptäcka att intoleransen mot oliktänkande var hårdare under guldåldern efter andra världskriget än den någonsin är idag. Men det görs ingen sådan analys. Istället har ett gäng politruker på något omärkt sätt tagit makten. Hur de lyckades göra det om det fanns en så stark rörelse är dock oklart? Ibland måste man kanske acceptera att socialdemokratin varken är eller har varit så rosenröd som den verkade för många på det första klubbmötet i SSU.

Och kan man som Sofie Wiklund argumentera för Mona Sahlins olämplighet som partiledare med utgångspunkt i att hon ”knappt har haft ett vanligt jobb” om man inte samtidigt presenterar tidigare partiledares personliga erfarenheter av ”vanliga jobb”? Vad skulle det vara för kneg hon tänker sig då? Är det Hjalmar Brantings tid som amanuens på observatoriet i Stockholm? Är det Per-Albin Hanssons tid som bodknodd? Är det Tage Erlanders tid som lexikonredaktör? Är det Olof Palmes tid på den militära underrättelsetjänsten? Är det Ingvar Carlssons tid som SSU-ordförande? Är det Göran Perssons tid som ABF-ombudsman? Faktum är att man inte blir partiledare om man först tillbringar tjugo år på bruket i Borlänge. Faktum är att man knappt blir fackföreningsombudsman. Man kan ju beklaga att politik är ett hantverk som premierar yrkeserfarenheter som ligger nära politiken, som politisk tjänsteman eller rörelsenära ombudsman. Men frågan är om det varit så annorlunda förr? Hjalmar Branting blev arbetarrörelsens hövding i egenskap av tidningsman och opinionsbildare. Och efter det har det fortsatte på samma sätt. Socialdemokratins ledare har alltid varit yrkespolitiker. Dåtid och nutid kanske inte skiljer sig så mycket åt ändå?

Men det finns bidrag som höjer sig över mängden och försöker greppa socialdemokratins essens. I till exempel redaktörerna Jens Lundbergs och Daniel Suhonens texter finns den socialistiska reformism som var en bärande del när andra generationens socialdemokrater som Ernst Wigforss och Gustav Möller lade grunden för den moderna svenska socialdemokratin. De såg aldrig välfärdsstaten som ett alternativ till socialismen. Snarare var det ett sätt att ympa in socialistiska drag i det kapitalistiska systemet. Och där finns det något som ofta saknas i den aktuella socialdemokratiska debatten, en analys av hur maktförhållandena i samhället har förändrats av reformer och kontrareformer under efterkrigstiden och hur detta har påverkat förutsättningarna för politiskt inflytande och ekonomisk jämlikhet. Att socialdemokratiska politiker idag skulle stanna upp och fundera över hur den ena eller andra sammanslagningen eller egenavgiften påverkar dessa maktförhållanden är i all sin enkelhet nästan utopisk.

Magnus Wennerhag gräver i ett intressant bidrag efter den sociala demokratins källvatten och hittar den i den sociologiska pionjären Lorentz von Steins analys av den politiska demokratin och arbetarrörelsens parallella framväxt under 1800-talets första hälft i Frankrike. von Stein såg syntesen av dessa rörelsers krav på allmän och lika rösträtt, respektive sociala rättigheter och ekonomisk utjämning som garanten mot samhällets undergång. Via en diskussion om den ovetenskapliga moralpolitikens återkomst i samhällsdebatten avslutar sedan Wennerhag sitt inlägg med en appell till arbetarrörelsen att återuppta ett rationellt socialt demokratiskt projekt för att bekämpa de klyftor som skapats av de senaste decenniernas nyliberalism och moralism. Det är läsvärt.

Som en parantes kan det var värt att påpeka att den amerikanske tidningsmannen och arbetarledaren Orestes Brownson redan 1841 (nio år innan von Stein) talade om en social demokrati där ”människors faktiska omständigheter i samhället ska vara i harmoni med deras erkända rättigheter som medborgare.” (En parantes som kan sorteras in under avdelningen onödig kunskap.)

Eftersom Tvärdrag de senaste åren fått mer och mer drag av kulturtidskrift är det också självklart att boken har kulturella inslag. Fabian Göransson och Liv Strömqvist bidrar med varsin tecknad serie som på några få rutor lever upp till den gamla klyschan ”en bild säger mer än tusen ord”, framförallt är Göranssons beskrivning av hur ”sosse” var ett skällsord när han växte upp i fashionabla Saltsjöbaden genial i all sin enkelhet.

Och i Jenny Wrangborgs dikt Striden (där också antologins titel är hämtad) finns en ton som påminner mig om den dikt rörelsepoeten Stig Sjödin skrev till nittioårsdagen (1971) av August Palms tal om vad socialdemokratin vilja. Lite sorgset deklamerade Sjödin på jubileet:

Jag säger ordet socialism
och det är som om jag gömt en kniv i handen,
som om jag med påk i näven avsåg
att begå våldtäkt.
Alla skyddar sig eller hånflinar skeptiskt.

Det står i psalmen som jag lärde
att man eldigt ska tränga sig fram.
Annars går målet förlorat.
Detta är en innebörd att begrunda
medan vi grälar om 50 öre mer på skatten.

Är det någon som vet adressen till gamla
Hotell Stockholm? Eller telefonnumret dit?
En stickling från det första päronträdet
växer här i staden.
Är någon beredd att stiga dit upp och tala?
Kamrat, hör du vad jag säger
i denna tid med många tomma människoögon?

Samma typ av otålighet finner vi i en annan tid hos Wrangborg:

Glöm inte var det var vi började,
glöm inte vart det var vi skulle.
Vi minns och vi är trötta på att vänta.
Snart går vi utan er.

I tider när det inte är strider sköter vi allting så smidigt att
det finns de som glömmer bort att det är vi som bär upp
ett trasigt samhälle,
och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid.

Snart går vi utan er är ett gott försök, men den håller tyvärr inte hela vägen när bidragen blandar och ger. Flera av texterna hade tjänat på ett tuffare redaktörskap för att mejsla fram analys och stilistik. Men mina invändningar kanske har att göra med att jag är lite bitter över att inte få vara med i antologin? I datorn låg ett utkast till en inledning:

Till Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti,

Till att börja med får jag passa på att gratulera på födelsedagen. Etthundratjugo år är en aktningsvärd ålder. Trots att du hann upp i de trettio innan den allmänna rösträtten infördes är du äldre som parti än alla andra. Visst kan några av dem hävda släktskap med parlamentariska kotterier långt ner i artonhundratalet. Men partier som vi menar med begreppet var de inte. Och kanske inte du heller, då under de första decennierna? Innan rösträtten blev var mans egendom var du framförallt en utomparlamentarisk rörelse. De som satt på den där kongressen på Tunnelgatan i Stockholm representerade fackföreningar som inte fick förhandla om kollektivavtal eller ens mötas som de ville, ett antal socialistiska diskussionsklubbar och till och med några begravningskassor. Men trots allt det här, du var först och är den enda som behållit sitt namn hela tiden. Det har väl varit ett starkt varumärke som man säger nu för tiden.

Vi har inte hängt lika länge. Vi dejtade visserligen från och till under många år. Jag röstade på dig när det var val. Det kändes alltid som ett självklart val. Men det stannade på den där KK-nivån under lång tid. Inte så att jag inte tänkte ibland att det vore schysst med ett mer stabilt förhållande. Men det blev liksom aldrig av. Ditt humör i slutet av nittiotalet, med budgetsanering och flörtande med anglosaxiska idéer om ”tredje vägen” gjorde det för svårt att ta det där avgörande steget.

Tills den 30 april 2001. Jag stod i tårgasdimman utanför ett högt stängsel som omgärdade det gamla kastellet i Quebec City i Kanada. Anledningen till tårgasen och stängslet var att Amerikas alla regeringschefer hade barrikaderat sig på insidan för att förhandla fram ett allamerikanskt frihandelsavtal. Där inne satt alla från Bush till Chavez och beslutade att allt från vatten till högre utbildning skulle vara varor som vilka som helst. Utanför fanns fackföreningsmedlemmar och studenter, kristna aktivister och svartblockare. Och där fanns också jag. En lite förvirrad utbytesstudent med en snusnäsduk över näsan och rinnande ögon. Det var där i tårgasdimman, i uppgivenheten och euforin som jag bestämde mig för att fråga chans på dig.

Sedan dess har det varit du och jag. Det har inte varit ett lätt förhållande. Vi har grälat och älskat med samma passion. Och det är bra, jag visste från början att vi inte alltid skulle vara sams. Förmodligen står det i alla relationshandböcker att man inte ska försöka ändra på den andra. Men jag tror att det är viktigt att tala klarspråk i ett förhållande, att säga till när man ser att den andra inte mår bra…

Intressant?


Curlingpartiet socialdemokraterna?

I den interna socialdemokratiska debatten finns det ett oroande inslag av fokus på individ snarare än politikens innehåll. Att det förekommer i media är inte så konstigt, den politiska bevakningen har i Sverige för länge sedan övergått till att bli en dålig kopia av den redan dåliga sportjournalistiken. Istället för att diskutera politikens innehåll handlar det om att fråga hur det känns eller fokusera på vilka som är på kollisionskurs med tränaren. Det här har blivit väldigt tydligt sedan Mona Sahlin valdes till partiledare. Det finns en strömning av sahlinister som verkar se all form av politisk diskussion inom partiet som inte har blivit stämplat ”godkänt” av partiledningen som direkta attacker på personen Mona Sahlin. Den senaste rundan av det här är socialdemokraterna i Skånes rådslagssvar (!) som ställer sig kritisk till normpolitiken (jag skrev en kort grej om det här). Idag vill till exempel Dagens Arena göra det till en maktkamp mellan Sahlin och Morgan Johansson.

Man ska absolut diskutera för- och nackdelar med bugettak, utgiftsmål och Riksbankens självständighet, liksom all annan politik. Men det här ryggradsmässiga fördömandet av en alternativ politisk diskussion som attacker mot en individ påminner mest om curlingföräldrars månande om att göra det så lätt för sina barn som möjligt. Paradoxalt nog verkar det som att det är bland Sahlins trognaste supportrar som förtroendet för hennes kapacitet som politiker är lägst eftersom det är dessa som tror att man måste dadda med henne. Mona Sahlin är ingen ömtålig ros som måste skyddas från allt ont. Hon är – i begreppets bästa bemärkelse – en hårdhudad politiker som kan ta för sig och försvara sina åsikter utan att massa riddare i vita rustningar rusar ut för att försvara den väna jungfrun ”Mona”.

Själva anledningen till att vara med i ett parti är ju att man vill ha mer inflytande över politiken än vilken valsedel man väljer på valdagen. Så sluta dadda ”Mona” och diskutera istället för- och nackdelar med politikens innehåll och strategier.

För övrigt är det idag 90 år sedan den tyskpolska socialisten Rosa Luxemburg mördades och dumpades i Landwehrkanal i Berlin. Med tanke på det ovanstående inlägget kan det vara på sin plats att komma ihåg hennes kritik av leninismen:

”Frihet endast för regeringens anhängare, endast för ett partis medlemmar – de må vara aldrig så talrika – är ingen frihet. Frihet är alltid den annorlunda tänkandes frihet.”

Läs även Peters inlägg om rätten till kritik inom socialdemokratin.


Tio miljarder små steg i rätt riktning

”För att kunna komma till rätta med det akuta ekonomiska läget vill vi se ett ekonomiskt krispaket till den offentliga sektorn. Under de två närmaste åren behövs ett tillskott på minst tio miljarder extra i form av höjda statsbidrag till kommuner och landsting. Denna satsning krävs för att välfärdssektorn ska kunna stå emot de värsta effekterna av den ekonomiska krisen.”

Det rödgröna oppositionsledarskapets debattartikel i gårdagens DN var ytterligare ett tecken på att keynesianismen är tillbaka på allvar i det politiska samtalet. Om tio miljarder är tillräckligt har jag inte underlag nog att avgöra. Men förmodligen är det i snålaste laget, och när det gäller att stimulera ekonomin går jag på samma linje som nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman. Det är alltid bättre att satsa för mycket än för lite.

Det tråkiga är att det måste ta så lång tid att komma på dessa självklarheter. För det är det självklara socialdemokratiska sättet att hantera finanskrisens följder. I den här typen av situationer måste vi alltid ställa samma fråga som Ernst Wigforss gjorde när den stora depressionen nådde Sverige, ”Har vi råd att arbeta?” Utan att försöka vara en besserwisser så skrev jag så här i mitten av september (tre och en halv månad sen!):

”Genom att upprätthålla en hög sysselsättning [i den gemensamma sektorn] kan vi ta oss igenom den pågående lågkonjunkturen samtidigt som vi förbättrar servicen för de som behöver den bäst, de sjuka, de gamla, de unga. Genom att hålla uppe sysselsättningsgraden i den gemensamma sektorn skapar vi även underlag för anställningar i den privata sektorn, inte minst i servicesektorn.”

Så jag gillar att se det rödgröna ledarskapet skriver under på liknande budskap. Men det är inte tillräckligt. Kommuner och landsting måste få tillgång till fördelaktiga lån för att kunna investera i nödvändiga infrastruktursatsningar. Att upprätthålla välfärdssektorn är viktigt, men genom att passa på att bygga det gröna folkhemmet kan vi använda den här krisen för att åter placera Sverige i den solidariska civilisationens framkant. Det är dags att våga tänka offensivt.


Skogen och träden

Det är uppenbart att mina inlägg ”Jag anklagar…” och ”Ett modest förslag” har berört och upprört en del. Problemet som jag ser det är att man verkar fokusera på två saker, antingen mitt användande av ordet ”förakt” eller min uppmaning till ”folkvett och ömsesidig respekt”. Och det är inte så att dessa fokusar är oviktiga, men jag tycker att det verkar som en del har missat skogen för alla träden.

Min huvudpoäng är att jag anser att man som socialdemokrat måste ta ansvar för att diskutera politikens innehåll. Och anledningen till att jag gör det är att jag är övertygad om att politisk förändring kräver politisk rörelse. Det var inte för att vara röstboskap och transportkompani åt andra som vi organiserade oss. Genom att organiserade oss tog vi också på oss ett ansvar för att försöka förändra samhället i enlighet med vår övertygelse.

En del kommentarer har velat göra gällande att detta är ogörligt därför att de inte har tillräckligt med högskolepoäng i statsvetenskap/sociologi/ekonomi eller för att de inte är Ernst Wigforss eller Gustav Möller. Underligt nog anses det inte behövas en examen i journalistik för att kommentera artiklar i dagspressen eller poäng i psykologi för att ha en åsikt om andras personligheter. Och Wigforss och Möller var inga genier som satt på kammaren och uppfann smarta lösningar, de var del av en rörelse och plockade upp idéer som kunde omformas och användas i den praktiska politiken.

Om socialdemokrater (inte bara bloggare) ska ha relevans så måste vi fundera över hur samhället ser ut och hur vi vill att det ska se ut. Och då spelar det ingen roll om det är barnskötaren som funderar över de allt större barngrupperna och hur man skulle kunna organisera verksamheten bättre, ledamoten i kulturnämnden som vill hitta lösningar på att läsandet är mer begränsat bland barn och ungdomar i socioekonomiskt utsatta områden än i mer välmående områden, eller bloggaren som argumenterar för större stimulanspaket i ekonomin. Alla har vi det ansvaret. Det är inte ”Mona”, ”68:an” eller ”dom där uppe” som ska tänka åt oss. Det är vårt ansvar.

Erik Laakso, Arvid Falk, Jonas Morian, S-buzz, Bo Widegren och Eva Hillén Ahlström har bloggat om mina inlägg.


Jag anklagar…

”Medlöpare säger de.
Vem fan är jag medlöpare med!
Här har inte en kotte
löpt upp
jämsides än.”

Jag läser andra socialdemokratiska bloggar, med minskat intresse ska erkännas, och kan inte låta bli att känna ett stigande förakt. Världen är med stormsteg på väg in i den värsta ekonomiska krisen sedan den stora depressionen på 1920- och 30-talen. Arbetslösheten och varslen ökar i en takt som är unik i modern tid. Ekonomin tvärstannar. För att citera ett visst statsråd, 2009 blir ett skitår. Allt detta samtidigt som vi står inför en klimatkris av ragnarökiska proportioner. Ändå är det bara undantagsvis som det är någon som bryr sig om att diskutera något annat än personers vara eller icke vara, kortsiktigt partitaktiserande eller att utan analys referera till dagsmedias framstressade och oinitierade rapportering.

Det är nu det behövs en ordentlig diskussion om strategier för att förändra samhället, stora samtal om hur den här krisen kommer att forma en modern socialdemokrati, precis som den stora depressionen formade den socialdemokrati som blev den fulla sysselsättningens och den generella välfärdens socialdemokrati. Men väldigt lite av sådant märks i den socialdemokratiska bloggsfären. Det är inte där 2000-talets Ernst Wigforss och Gustav Möller finns. Förmodligen inte ens den rörelse som kan bära fram dessa.

Jag anklagar er för att ni gör er själva irrelevanta när ni skulle behövas. Jag anklagar er och skäms å era vägnar. Ni försöker inte ens. Men ni kommer förmodligen inte märka det här inlägget. Mona Sahlin är ju inte ens nämnd i rubriken. Det enda ni kan glädja er åt är att inget tyder på att våra valda företrädare är ett dugg bättre än er. Ni får vara nöjd med det lilla, och inget tyder på att ni inte kommer nöja er med mindre. Ni vet vilka ni är. Jag anklagar er…


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: