Vi har ju ingen rörelse ju!

Jens Lundberg & Daniel Suhonen (red)
Snart går vi utan er: Brev till socialdemokratin
Tvärdrag/Leopard förlag
2009

– Vi har ju ingen rörelse ju!

Det är som ett mantra som ekar genom flera av bidragen i antologin Snart går vi utan er som SSU:s debattidskrift Tvärdrag har gett ut tillsammans med Leopard förlag. Och ska man vara ärlig är det lite tröttsamt. Vill man som flera skribenter återuppliva folkrörelserna måste man också analysera varför dessa rörelser inte fyller samma roll idag som de gjorde förr. Hur har samhället förändrats? En oreflekterad nostalgi om hur allt var bättre förr hjälper inte för att bygga de folkrörelser som man (även jag) gärna vill se. Först och främst för att bilden förmodligen är falsk. Tage Erlander var knappast – oavsett vilka råd han gav Olof Palme när denne tog över – någon mysfarbror som inför varje beslut samlade massorna kring sig för att noga höra sig för vad rörelsen tyckte. Möjligen gav ett vitt förgrenat rotverk en intuitiv förståelse för känslan i myllan, men framförallt gav det möjligheten att föra ut ett budskap i en tid då informationskällorna var betydligt färre än idag. Om man gräver i arkiven kommer man upptäcka att intoleransen mot oliktänkande var hårdare under guldåldern efter andra världskriget än den någonsin är idag. Men det görs ingen sådan analys. Istället har ett gäng politruker på något omärkt sätt tagit makten. Hur de lyckades göra det om det fanns en så stark rörelse är dock oklart? Ibland måste man kanske acceptera att socialdemokratin varken är eller har varit så rosenröd som den verkade för många på det första klubbmötet i SSU.

Och kan man som Sofie Wiklund argumentera för Mona Sahlins olämplighet som partiledare med utgångspunkt i att hon ”knappt har haft ett vanligt jobb” om man inte samtidigt presenterar tidigare partiledares personliga erfarenheter av ”vanliga jobb”? Vad skulle det vara för kneg hon tänker sig då? Är det Hjalmar Brantings tid som amanuens på observatoriet i Stockholm? Är det Per-Albin Hanssons tid som bodknodd? Är det Tage Erlanders tid som lexikonredaktör? Är det Olof Palmes tid på den militära underrättelsetjänsten? Är det Ingvar Carlssons tid som SSU-ordförande? Är det Göran Perssons tid som ABF-ombudsman? Faktum är att man inte blir partiledare om man först tillbringar tjugo år på bruket i Borlänge. Faktum är att man knappt blir fackföreningsombudsman. Man kan ju beklaga att politik är ett hantverk som premierar yrkeserfarenheter som ligger nära politiken, som politisk tjänsteman eller rörelsenära ombudsman. Men frågan är om det varit så annorlunda förr? Hjalmar Branting blev arbetarrörelsens hövding i egenskap av tidningsman och opinionsbildare. Och efter det har det fortsatte på samma sätt. Socialdemokratins ledare har alltid varit yrkespolitiker. Dåtid och nutid kanske inte skiljer sig så mycket åt ändå?

Men det finns bidrag som höjer sig över mängden och försöker greppa socialdemokratins essens. I till exempel redaktörerna Jens Lundbergs och Daniel Suhonens texter finns den socialistiska reformism som var en bärande del när andra generationens socialdemokrater som Ernst Wigforss och Gustav Möller lade grunden för den moderna svenska socialdemokratin. De såg aldrig välfärdsstaten som ett alternativ till socialismen. Snarare var det ett sätt att ympa in socialistiska drag i det kapitalistiska systemet. Och där finns det något som ofta saknas i den aktuella socialdemokratiska debatten, en analys av hur maktförhållandena i samhället har förändrats av reformer och kontrareformer under efterkrigstiden och hur detta har påverkat förutsättningarna för politiskt inflytande och ekonomisk jämlikhet. Att socialdemokratiska politiker idag skulle stanna upp och fundera över hur den ena eller andra sammanslagningen eller egenavgiften påverkar dessa maktförhållanden är i all sin enkelhet nästan utopisk.

Magnus Wennerhag gräver i ett intressant bidrag efter den sociala demokratins källvatten och hittar den i den sociologiska pionjären Lorentz von Steins analys av den politiska demokratin och arbetarrörelsens parallella framväxt under 1800-talets första hälft i Frankrike. von Stein såg syntesen av dessa rörelsers krav på allmän och lika rösträtt, respektive sociala rättigheter och ekonomisk utjämning som garanten mot samhällets undergång. Via en diskussion om den ovetenskapliga moralpolitikens återkomst i samhällsdebatten avslutar sedan Wennerhag sitt inlägg med en appell till arbetarrörelsen att återuppta ett rationellt socialt demokratiskt projekt för att bekämpa de klyftor som skapats av de senaste decenniernas nyliberalism och moralism. Det är läsvärt.

Som en parantes kan det var värt att påpeka att den amerikanske tidningsmannen och arbetarledaren Orestes Brownson redan 1841 (nio år innan von Stein) talade om en social demokrati där ”människors faktiska omständigheter i samhället ska vara i harmoni med deras erkända rättigheter som medborgare.” (En parantes som kan sorteras in under avdelningen onödig kunskap.)

Eftersom Tvärdrag de senaste åren fått mer och mer drag av kulturtidskrift är det också självklart att boken har kulturella inslag. Fabian Göransson och Liv Strömqvist bidrar med varsin tecknad serie som på några få rutor lever upp till den gamla klyschan ”en bild säger mer än tusen ord”, framförallt är Göranssons beskrivning av hur ”sosse” var ett skällsord när han växte upp i fashionabla Saltsjöbaden genial i all sin enkelhet.

Och i Jenny Wrangborgs dikt Striden (där också antologins titel är hämtad) finns en ton som påminner mig om den dikt rörelsepoeten Stig Sjödin skrev till nittioårsdagen (1971) av August Palms tal om vad socialdemokratin vilja. Lite sorgset deklamerade Sjödin på jubileet:

Jag säger ordet socialism
och det är som om jag gömt en kniv i handen,
som om jag med påk i näven avsåg
att begå våldtäkt.
Alla skyddar sig eller hånflinar skeptiskt.

…

Det står i psalmen som jag lärde
att man eldigt ska tränga sig fram.
Annars går målet förlorat.
Detta är en innebörd att begrunda
medan vi grälar om 50 öre mer på skatten.

Är det någon som vet adressen till gamla
Hotell Stockholm? Eller telefonnumret dit?
En stickling från det första päronträdet
växer här i staden.
Är någon beredd att stiga dit upp och tala?
Kamrat, hör du vad jag säger
i denna tid med många tomma människoögon?

Samma typ av otålighet finner vi i en annan tid hos Wrangborg:

Glöm inte var det var vi började,
glöm inte vart det var vi skulle.
Vi minns och vi är trötta på att vänta.
Snart går vi utan er.

…

I tider när det inte är strider sköter vi allting så smidigt att
det finns de som glömmer bort att det är vi som bär upp
ett trasigt samhälle,
och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid.

Snart går vi utan er är ett gott försök, men den håller tyvärr inte hela vägen när bidragen blandar och ger. Flera av texterna hade tjänat på ett tuffare redaktörskap för att mejsla fram analys och stilistik. Men mina invändningar kanske har att göra med att jag är lite bitter över att inte få vara med i antologin? I datorn låg ett utkast till en inledning:

Till Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti,

Till att börja med får jag passa på att gratulera på födelsedagen. Etthundratjugo år är en aktningsvärd ålder. Trots att du hann upp i de trettio innan den allmänna rösträtten infördes är du äldre som parti än alla andra. Visst kan några av dem hävda släktskap med parlamentariska kotterier långt ner i artonhundratalet. Men partier som vi menar med begreppet var de inte. Och kanske inte du heller, då under de första decennierna? Innan rösträtten blev var mans egendom var du framförallt en utomparlamentarisk rörelse. De som satt på den där kongressen på Tunnelgatan i Stockholm representerade fackföreningar som inte fick förhandla om kollektivavtal eller ens mötas som de ville, ett antal socialistiska diskussionsklubbar och till och med några begravningskassor. Men trots allt det här, du var först och är den enda som behållit sitt namn hela tiden. Det har väl varit ett starkt varumärke som man säger nu för tiden.

Vi har inte hängt lika länge. Vi dejtade visserligen från och till under många år. Jag röstade på dig när det var val. Det kändes alltid som ett självklart val. Men det stannade på den där KK-nivån under lång tid. Inte så att jag inte tänkte ibland att det vore schysst med ett mer stabilt förhållande. Men det blev liksom aldrig av. Ditt humör i slutet av nittiotalet, med budgetsanering och flörtande med anglosaxiska idéer om ”tredje vägen” gjorde det för svårt att ta det där avgörande steget.

Tills den 30 april 2001. Jag stod i tårgasdimman utanför ett högt stängsel som omgärdade det gamla kastellet i Quebec City i Kanada. Anledningen till tårgasen och stängslet var att Amerikas alla regeringschefer hade barrikaderat sig på insidan för att förhandla fram ett allamerikanskt frihandelsavtal. Där inne satt alla från Bush till Chavez och beslutade att allt från vatten till högre utbildning skulle vara varor som vilka som helst. Utanför fanns fackföreningsmedlemmar och studenter, kristna aktivister och svartblockare. Och där fanns också jag. En lite förvirrad utbytesstudent med en snusnäsduk över näsan och rinnande ögon. Det var där i tårgasdimman, i uppgivenheten och euforin som jag bestämde mig för att fråga chans på dig.

Sedan dess har det varit du och jag. Det har inte varit ett lätt förhållande. Vi har grälat och älskat med samma passion. Och det är bra, jag visste från början att vi inte alltid skulle vara sams. Förmodligen står det i alla relationshandböcker att man inte ska försöka ändra på den andra. Men jag tror att det är viktigt att tala klarspråk i ett förhållande, att säga till när man ser att den andra inte mår bra…

Intressant?

Curlingpartiet socialdemokraterna?

I den interna socialdemokratiska debatten finns det ett oroande inslag av fokus på individ snarare än politikens innehåll. Att det förekommer i media är inte så konstigt, den politiska bevakningen har i Sverige för länge sedan övergått till att bli en dålig kopia av den redan dåliga sportjournalistiken. Istället för att diskutera politikens innehåll handlar det om att fråga hur det känns eller fokusera på vilka som är på kollisionskurs med tränaren. Det här har blivit väldigt tydligt sedan Mona Sahlin valdes till partiledare. Det finns en strömning av sahlinister som verkar se all form av politisk diskussion inom partiet som inte har blivit stämplat ”godkänt” av partiledningen som direkta attacker på personen Mona Sahlin. Den senaste rundan av det här är socialdemokraterna i Skånes rådslagssvar (!) som ställer sig kritisk till normpolitiken (jag skrev en kort grej om det här). Idag vill till exempel Dagens Arena göra det till en maktkamp mellan Sahlin och Morgan Johansson.

Man ska absolut diskutera för- och nackdelar med bugettak, utgiftsmål och Riksbankens självständighet, liksom all annan politik. Men det här ryggradsmässiga fördömandet av en alternativ politisk diskussion som attacker mot en individ påminner mest om curlingföräldrars månande om att göra det så lätt för sina barn som möjligt. Paradoxalt nog verkar det som att det är bland Sahlins trognaste supportrar som förtroendet för hennes kapacitet som politiker är lägst eftersom det är dessa som tror att man måste dadda med henne. Mona Sahlin är ingen ömtålig ros som måste skyddas från allt ont. Hon är – i begreppets bästa bemärkelse – en hårdhudad politiker som kan ta för sig och försvara sina åsikter utan att massa riddare i vita rustningar rusar ut för att försvara den väna jungfrun ”Mona”.

Själva anledningen till att vara med i ett parti är ju att man vill ha mer inflytande över politiken än vilken valsedel man väljer på valdagen. Så sluta dadda ”Mona” och diskutera istället för- och nackdelar med politikens innehåll och strategier.

För övrigt är det idag 90 år sedan den tyskpolska socialisten Rosa Luxemburg mördades och dumpades i Landwehrkanal i Berlin. Med tanke på det ovanstående inlägget kan det vara på sin plats att komma ihåg hennes kritik av leninismen:

”Frihet endast för regeringens anhängare, endast för ett partis medlemmar – de må vara aldrig så talrika – är ingen frihet. Frihet är alltid den annorlunda tänkandes frihet.”

Läs även Peters inlägg om rätten till kritik inom socialdemokratin.

Tio miljarder små steg i rätt riktning

”För att kunna komma till rätta med det akuta ekonomiska läget vill vi se ett ekonomiskt krispaket till den offentliga sektorn. Under de två närmaste åren behövs ett tillskott på minst tio miljarder extra i form av höjda statsbidrag till kommuner och landsting. Denna satsning krävs för att välfärdssektorn ska kunna stå emot de värsta effekterna av den ekonomiska krisen.”

Det rödgröna oppositionsledarskapets debattartikel i gårdagens DN var ytterligare ett tecken på att keynesianismen är tillbaka på allvar i det politiska samtalet. Om tio miljarder är tillräckligt har jag inte underlag nog att avgöra. Men förmodligen är det i snålaste laget, och när det gäller att stimulera ekonomin går jag på samma linje som nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman. Det är alltid bättre att satsa för mycket än för lite.

Det tråkiga är att det måste ta så lång tid att komma på dessa självklarheter. För det är det självklara socialdemokratiska sättet att hantera finanskrisens följder. I den här typen av situationer måste vi alltid ställa samma fråga som Ernst Wigforss gjorde när den stora depressionen nådde Sverige, ”Har vi råd att arbeta?” Utan att försöka vara en besserwisser så skrev jag så här i mitten av september (tre och en halv månad sen!):

”Genom att upprätthålla en hög sysselsättning [i den gemensamma sektorn] kan vi ta oss igenom den pågående lågkonjunkturen samtidigt som vi förbättrar servicen för de som behöver den bäst, de sjuka, de gamla, de unga. Genom att hålla uppe sysselsättningsgraden i den gemensamma sektorn skapar vi även underlag för anställningar i den privata sektorn, inte minst i servicesektorn.”

Så jag gillar att se det rödgröna ledarskapet skriver under på liknande budskap. Men det är inte tillräckligt. Kommuner och landsting måste få tillgång till fördelaktiga lån för att kunna investera i nödvändiga infrastruktursatsningar. Att upprätthålla välfärdssektorn är viktigt, men genom att passa på att bygga det gröna folkhemmet kan vi använda den här krisen för att åter placera Sverige i den solidariska civilisationens framkant. Det är dags att våga tänka offensivt.

Skogen och träden

Det är uppenbart att mina inlägg ”Jag anklagar…” och ”Ett modest förslag” har berört och upprört en del. Problemet som jag ser det är att man verkar fokusera på två saker, antingen mitt användande av ordet ”förakt” eller min uppmaning till ”folkvett och ömsesidig respekt”. Och det är inte så att dessa fokusar är oviktiga, men jag tycker att det verkar som en del har missat skogen för alla träden.

Min huvudpoäng är att jag anser att man som socialdemokrat måste ta ansvar för att diskutera politikens innehåll. Och anledningen till att jag gör det är att jag är övertygad om att politisk förändring kräver politisk rörelse. Det var inte för att vara röstboskap och transportkompani åt andra som vi organiserade oss. Genom att organiserade oss tog vi också på oss ett ansvar för att försöka förändra samhället i enlighet med vår övertygelse.

En del kommentarer har velat göra gällande att detta är ogörligt därför att de inte har tillräckligt med högskolepoäng i statsvetenskap/sociologi/ekonomi eller för att de inte är Ernst Wigforss eller Gustav Möller. Underligt nog anses det inte behövas en examen i journalistik för att kommentera artiklar i dagspressen eller poäng i psykologi för att ha en åsikt om andras personligheter. Och Wigforss och Möller var inga genier som satt på kammaren och uppfann smarta lösningar, de var del av en rörelse och plockade upp idéer som kunde omformas och användas i den praktiska politiken.

Om socialdemokrater (inte bara bloggare) ska ha relevans så måste vi fundera över hur samhället ser ut och hur vi vill att det ska se ut. Och då spelar det ingen roll om det är barnskötaren som funderar över de allt större barngrupperna och hur man skulle kunna organisera verksamheten bättre, ledamoten i kulturnämnden som vill hitta lösningar på att läsandet är mer begränsat bland barn och ungdomar i socioekonomiskt utsatta områden än i mer välmående områden, eller bloggaren som argumenterar för större stimulanspaket i ekonomin. Alla har vi det ansvaret. Det är inte ”Mona”, ”68:an” eller ”dom där uppe” som ska tänka åt oss. Det är vårt ansvar.

Erik Laakso, Arvid Falk, Jonas Morian, S-buzz, Bo Widegren och Eva Hillén Ahlström har bloggat om mina inlägg.

Jag anklagar…

”Medlöpare säger de.
Vem fan är jag medlöpare med!
Här har inte en kotte
löpt upp
jämsides än.”

Jag läser andra socialdemokratiska bloggar, med minskat intresse ska erkännas, och kan inte låta bli att känna ett stigande förakt. Världen är med stormsteg på väg in i den värsta ekonomiska krisen sedan den stora depressionen på 1920- och 30-talen. Arbetslösheten och varslen ökar i en takt som är unik i modern tid. Ekonomin tvärstannar. För att citera ett visst statsråd, 2009 blir ett skitår. Allt detta samtidigt som vi står inför en klimatkris av ragnarökiska proportioner. Ändå är det bara undantagsvis som det är någon som bryr sig om att diskutera något annat än personers vara eller icke vara, kortsiktigt partitaktiserande eller att utan analys referera till dagsmedias framstressade och oinitierade rapportering.

Det är nu det behövs en ordentlig diskussion om strategier för att förändra samhället, stora samtal om hur den här krisen kommer att forma en modern socialdemokrati, precis som den stora depressionen formade den socialdemokrati som blev den fulla sysselsättningens och den generella välfärdens socialdemokrati. Men väldigt lite av sådant märks i den socialdemokratiska bloggsfären. Det är inte där 2000-talets Ernst Wigforss och Gustav Möller finns. Förmodligen inte ens den rörelse som kan bära fram dessa.

Jag anklagar er för att ni gör er själva irrelevanta när ni skulle behövas. Jag anklagar er och skäms å era vägnar. Ni försöker inte ens. Men ni kommer förmodligen inte märka det här inlägget. Mona Sahlin är ju inte ens nämnd i rubriken. Det enda ni kan glädja er åt är att inget tyder på att våra valda företrädare är ett dugg bättre än er. Ni får vara nöjd med det lilla, och inget tyder på att ni inte kommer nöja er med mindre. Ni vet vilka ni är. Jag anklagar er…

Äntligen!

I lördagens debattartikel i DN lägger äntligen den socialdemokratiska partiledningen fram ett krispaket. Låt vara att det hade varit mer tyngd bakom artikeln om den hade skrivits tillsammans med ledarskapet i miljöpartiet och vänsterpartiet. Det hade varit ett utmärkt tillfälle att visa på gemensam riktning i oppositionspartiernas politik. På det stora hela har jag inte mycket att invända mot innehållet, det är trots allt i linje med det jag argumenterat för. Den är fylld av goda intentioner. Men det finns ändå punkter som jag skulle vilja se förtydligas och förstärkas.

Är paketet tillräckligt omfattande? Och är det möjligt att lägga fram ett paket som är tillräckligt omfattande utan att slänga nittiotalets normpolitik på sophögen? Enligt SvD lade Kina i dagarna fram ett krispaket på 4 650 000 000 000 kr för de närmaste två åren. Vad skulle ett motsvarande svenskt paket vara i köpkraftskorrigerad valuta och justerat efter befolkningsmängd?

Är det inte lite väl mycket fokus på ”småskuttandet”? Småföretagande och entreprenörskap har blivit modeord som socialdemokratiska företrädare slänger omkring sig utan att bry sig om att närmare precisera vad de menar. Vi ska inte satsa på alla småföretag. Ska vi satsa våra gemensamma resurser på nya och mindre företag så ska det vara på högproduktiva företag som utvecklar innovativa lösningar på morgondagens problem, inte lågproduktivt klippande av varandras gräsmattor. Det tillfälliga ROT-avdraget är kanske en bra insats. Men kommer det verkligen att spela någon roll när hushållens inköp av byggtjänster i väldigt stor utsträckning sker i den svarta eller grå sektorn?

Det är bra att artikeln fokuserar på att få igång byggandet av hyreslägenheter. Fast frågan är vad den där extra miljarden räcker till? Det låter givetvis som mycket pengar, men den skulle till exempel inte räcka för att bygga den fotbollsarena som planeras i Globenområdet i Stockholm. Vi behöver ett nationellt byggprogram i samma omfattning som miljonprogrammet. Här har även de kommunala bostadsbolagen en viktig roll att spela. Vi måste inte bara bygga fler hyresrätter, vi måste också bygga fler allmännyttiga hyresrätter.

Det hade varit positivt om det funnits en tydligare grön prägel på förslagen än ”en klimatbonus för klimatinvesteringar i hemmet”. Vi får inte i finanskrisens skugga glömma att vi också har en klimatkris att hantera. Paketet måste lägga mer tyngd på energiomställning. Det skulle kunna innefatta allt från byggande av en ”stambana” för snabbtåg, till riktat investeringsstöd för ekologiskt hållbart byggande och ombyggande, till satsningar på förnyelsebar energiframställning, till nollmoms på energilampor…

Att kompensera kommunerna för det inkomstbortfall som minskade skatteintäkter innebär är utmärkt. Men det är givetvis viktigt att den typen av kompensation är öronmärkt så att den inte går till sänkt kommunskatt, utan istället syftar till att hålla uppe (eller helst öka) sysselsättningen i den kommunala sektorn. Vi måste finna sätt att komma bort från sektorseendet så att kommunala enheter inte börjar avskeda personal för att hålla den egna budgeten. Vi måste till varje pris undvika att öka på arbetslösheten genom att flytta runt kostnaderna från lönebudgetar till arbetslöshetskassor och kommunalt bostads- och socialstöd.

Skattesänkningar som fokuserar på att öka konsumtionsutrymmet för de med minst marginaler är bra. Men här borde det finnas förslag som är mer storslagna. Skattesänkningar för pensionärer och höjda barnbidrag i all ära. Men här bör man lägga fram förslag som avgiftsfri kollektivtrafik, tandvård och barnomsorg. Stora välfärdsreformer som inte bara justerar på marginalen utan skapar förutsättningar för en höjd levnadsstandard och minskade inkomstklyftor.

Vi måste våga tänka progressivt, inte bara reaktivt. Krisen ger förutsättning för förändring. Vi kan bygga det gröna folkhemmet, och en socialdemokrati för 2000-talet. Om vi bara vill och vågar. Men trots den ovanstående kritiken har Mona Sahlin och Thomas Östros skrivit (under) en bra debattartikel som tar ett första steg i riktningen mot en modern socialdemokrati. Nu gäller det bara att tänka än djärvare.

Mer sådant kommer att diskuteras på seminariet Finanskrisen – begränsning eller möjlighet på lördag.

Rött, grönt och Keynes

Angående socialdemokraternas och miljöpartiets planer på att bilda en koalitionsregering så tycker jag att det är lite märkligt att planera för en koalitionsregering som i dagsläget ser ut att bli en minoritetsregering. För att skapa ett tydligt regeringsalternativ så bör även vänsterpartiet vara en del av underlaget. Dessutom tycker jag att Mona Sahlins argumentation mot ett vänsterpartistiskt deltagande är lite märkligt. Anledningen till att vänsterpartiet inte kan delta i en regering ska vara att man inte kan acceptera bugettak och överskottsmål. Men när dessa tidigare har kritiserats – även inifrån socialdemokratin – har svaret varit att man fört någon slags nykeynesiansk politik och att det har handlat om att spara i ladorna under goda tider för att kunna satsa i sämre tider. Nu befinner vi oss i ett ekonomiskt läge som jämförs med den stora depressionen på 1920- och 30-talen. Borde det inte vara nu man åtminstone justerar takhöjd och målstorleken för att kunna finansiera den gröna omställning av infrastrukturen som såväl behövs?

Möjliga partisekreterare

I ärlighetens namn måste jag tillstå att jag inte trodde att det skulle ta så här lång tid innan Marita Ulvskog avgick från posten som partisekreterare. Jag har för mig att jag tippade midsommar förra året. Ska man vara kritisk mot något under hennes period som partisekreterare så är det det som Enn tar upp. Hon kom till 68:an med en ganska grund kunskap om partiorganisationen. Vilket i sin tur gjorde att hon inte kunde maximera sin ”vänsterprofil” eftersom partiexpeditionen till stor del fylldes av kalla krigare från SSU-konflikternas vinnande sida. Annars kan man väl konstatera att det var ett och annat uttalande som var mindre genomtänkt. Sällan till innehållet, men i media blev det fel. Att partiet fortsatt att tappa medlemmar är kanske inget som hon i första hand ska klandras för, men ändå. Jag tror att hon kan bli en bra parlamentariker. Som föredetta statsråd har hon erfarenhet av EU-byråkratin och en viss tyngd som kan vara av värde nere i Bryssel. Som partisekreterare har hon rimligtvis även skaffat sig en del värdefulla kontakter bland systerpartierna i Europa.

Vem ska då ta över efter henne som partisekreterare. Tydligen finns det uppgifter i media om att Peter Hultqvist, riksdagsledamot från Dalarna (även han). Hultqvist är även ordförande i partidistriktet och har varit redaktör för Pravda. Politiskt får han väl anses stå till vänster om Mona Sahlin. Det är ett klart intressant val som skulle fungera som en jämnvikt i förhållande till Sahlin.

Håkan Juholt, riksdagsledamot från Kalmar och vice partisekreterare är ett annat tips. Framför allt nu när han knappast kommer att hamna på valbar plats till EU-parlamentet. Liksom Peter Hultqvist har han bra kontakt med partiets gräsrötter. Politiskt tycker jag nog att han står till höger om Hultqvist. Men det kan till viss del ha att göra med att han politiskt framför allt gjort sig känd som försvarspolitiker. Det finns dock något i hans framtoning som jag gillar. Han tycker verkligen om folkrörelsearbete och agitation.

Jag har ju precis sagt att jag skulle lägga en slant på Karl-Petter Thorwaldsson, Kålle allmänt kallad. Med sin bakgrund i SSU, facket och ABF har han förmodligen rätt bakgrund för att göra det som är en partisekreterares viktigaste uppgift, stärka partiorganisationen. Kålle har dessutom (liksom alla SSU-ordföringar efter honom) stått på tillväxt och inte riktigt tagit klivet in i det absoluta toppskiktet. Kanske är det dags för nittiotalsgenerationen att ta steget in i det innersta?

Andra namn som nämnts är Niklas Nordström och Morgan Johansson. Även Nordström är gammal förbundsordförande för SSU med rötterna i Norrbotten. Idag är han PR-nisse på Prime PR och kan sitta på en del insikter som kan vara intressanta att ta till sig om kampanjmakeri. Men jag tror att Nordström är en för polariserande figur för att Mona Sahlin skulle välja honom (och ja, det är i princip partiledaren som väljer sin partisekreterare). Striderna i SSU på 1990-talet ligger fortfarande och skaver hos många. Johansson skulle väl vara lite som en yngre version av Hultqvist, men med ett av landets största partidistrikt (Skåne) bakom sig. Dessutom med erfarenhet från regeringskansliet.

Jag tror att nästa partisekreterare finns bland de tre första. De har den koppling till ”rörelsen” som länge har saknats på 68:an. Men ärligt talat, jag har nästa aldrig rätt när det gäller sådana här saker. Och i ärlighetens namn kommer jag inte på en enda kvinna just nu som skulle hamna på korta listan. Det om något är ett tecken på att jag kommer att vara helt fel ute i den här frågan.