Igår skrev jag om Broderskaparnas debattartikel i SvD. Då invände jag mot bristen på kristendom i deras kristna vänster. Sen hittade jag det utkast till manifest som ligger till grund för artikeln. Och där hittar jag mer av det jag saknade. Det är en riktigt bra text om strävan efter en bättre värld, ett nytt Jerusalem som Labour brukade säga, grundad i en kristen moralisk socialism. Och eftersom manifestmakarna inbjuder till att ha åsikter om det för att förbättra texten tänkte jag som kärleksfull kritiker påpeka ett par saker i texten. Det kanske är att märka ord. Men ord är viktiga.
”När trygghetssystemen monteras ner drabbas de som står längst från arbetsmarknaden, de som behöver lång rehabilitering eller som lever med en sjukdom. Antalet människor som bor och arbetar utan uppehållstillstånd blir fler och de skyddas varken av arbetsrätten eller av välfärdssystemen. I dag har vi en ny underklass, minst lika exploaterad som arbetare var i början av förra seklet.”
Manifestförfattarna pekar på en viktig förändring i det svenska samhället. Men det finns ett problem med hur man använder ord. Underklass är ett begrepp som signalerar maktlöshet på ett helt annat sätt än arbetarklass gör. De papperslösa arbetare som lever och verkar bland oss är mer utsatta än de flesta. Men de är lika fullt arbetare. Det mest basala marxistiska klassbegreppet handlar om förhållandet till produktionsmedlen, om man köper andras eller säljer sin egen arbetskraft. I en vidareutveckling av det marxistiska klassbegreppet talar den amerikanske sociologen Erik Olin Wright om ”motstridiga klassbegrepp”. Har du avgörande makt över kapital? Har du avgörande makt över ditt eget arbete? Har du avgörande makt över andras arbete? Svarar du nej på alla dessa frågor så är du tveklöst arbetarklass. Svarar du däremot ja på alla frågorna är du däremot en del av borgarklassen. Många av oss hamnar däremot i en mellanställning, vi innehar motstridiga klasspositioner. Detta är knappast aktuellt när vi talar om papperslösa. De är en del av arbetarklassen, den mest utsatta delen av den svenska arbetarklassen. Men att kalla dem för underklass är att försvaga dem än mer.
”Vi lever i en postsekulär tid, där religionen återkommit till det offentliga livet och där frågor om tro och politik har en central plats i samhällsdebatten. Den kristna ekumeniska rörelsen mobiliserar i frågor som rör flykting- och asylpolitik, mänskliga rättigheter och fred.
Vi, den kristna vänstern, vi vill vara med och leda den mobilisering som syftar till att låta samhället impregneras av kärleksbudet. En aktiv politisk kamp för våra värden om frihet, jämlikhet och solidaritet är bästa sättet att omsätta kärleksbudskapet från ord till handling.”
I manifestet som helhet får man intrycket att författarna sätter likhetstecken mellan kristen vänster och Broderskap. Om det är så får uttryck som att ”leda den mobilisering” som den ”kristna ekumeniska rörelsen” deltar i så får man lite vibbar av leninistiskt avantgarde och 1960-talets maoistiska styre av Vietnamrörelsen. Om det är så att man istället menar att man ska vara delaktiga i en sådan heterogen rörelse är det också viktigt att man förtydligar det.
Men som sagt, en betydligt bättre text än debattartikeln. Jag ser fram mot manifestets utveckling under det kommande året.
