Funktionssocialismens blinda fläck

Följande text har även publicerats som krönika på Tvärdrags hemsida. Passa på att teckna en prenumeration (6 nummer för 100 kr).

Den svenska socialdemokratin har präglats ideologiskt av en vänsterreformistisk modell som den då socialdemokratiske nationalekonomen Gunnar Adler-Karlsson 1967 döpte till funktionssocialism i en intressant pamflett med samma namn. Tankesättet är dock betydligt äldre, både partiideologen Nils Karleby och statsrådet Östen Undén utvecklade dessa idéer redan under mellankrigstiden. Också något så ursvenskt som allemansrätten är en del i en liknande tradition.

Med en kort sammanfattning kan man beskriva modellen som att ägande, till skillnad från gängse synsätt, inte är något absolut och enhetligt. Istället är ägandet uppdelat i funktioner som kan kontrolleras av olika aktörer.

Som exempel kan man ta just allemansrätten. Även om det finns en privat markägare så innebär det inte att denne kontrollerar ägandets alla funktioner. Denne kan avverka skog, jaga och sälja marken. Naturvännen kan vandra fritt i markerna, övernatta och plocka blommor och bär. Staten kan lagstifta om nyplantering, vilka växter och djur som är fridlysta och beskatta vinster. Den äganderätt som vid första ögonkastet verkar solid och enhetlig blir genom funktionssocialismens raster fragmenterad och mångfacetterad.

Det här synsättet har satt sin prägel på det socialdemokratiska folkhemsbygget då socialiseringen av produktionsmedlen sattes på undantag till förmån för skapandet av en modern välfärdsstat med socialistiska fördelningsprinciper, ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Med industrins hjul gående på högvarv och Saltsjöbadsandans samförstånd var det möjligt för arbetarrörelsen att skapa en alltmer omfattande välfärdssektor i gemensam ägo samtidigt som man avstod från att ta i nässlan, partiprogrammets proklamationer om att ”bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer”. Man nöjde sig i praktiken med att reglera bort kapitalismens värsta avigsidor genom att socialisera delar av dess funktioner.

Den här maktbalansen i samhället var möjlig så länge staten och kapitalet lade fokus på olika saker, det som av den tidens marxister kallades reproduktion respektive produktion. Från 1970-talet har balansen rubbats. Och även om det från vänster gjordes framstötar, framförallt när LO antog Rudolf Meidners förslag till löntagarfonder, så är det framförallt högern som tagit mark under de senaste decennierna. Kapitalet har expanderat in på nya samhällsarenor. När man börjar se den bortre gränsen på sina klassiska områden har man börjat sträcka sig efter det som tidigare var självklara delar av den gemensamma sektorns domäner. Skola, vård och omsorg, såväl som kollektivtrafik, pensioner och el är nu varor på marknader där privatkapitalistiska intressen har tagit för sig.

Trots att Sverige fortfarande betraktas som socialdemokratins kärnland har det varit här som privatiseringarna har rullat fram utan allt för högljudda protester. I andra länder som annars präglats av en hårdför nyliberalism har motsvarande reformer stött på betydligt kraftigare motstånd. När skribenten Naomi Klein ville chockstarta sin exposé över nyliberalismens segertåg över världen plockade hon fram den nyliberala nestorn Milton Friedmans sista framträdande, ett förslag att göra om skolväsendet i det orkandrabbade New Orleans i samma stil som det svenska friskolesystem som infördes 1992. I skrivande stund pågår en hård strid om att privatisera den brittiska posten och dess kontor, flera år efter att den svenska posten bolagiserats och många av dess funktioner har lagts ut på entreprenad eller privatiserats. Men att lämna över skattefinansierade nyttigheter till privata aktörer är av någon anledning lättare i det av socialdemokrati präglade Sverige än i de betydligt mer högerorienterade anglosaxiska länderna. Och lösningen på gåtan finns i det funktionssocialistiska tankemönstret.

Funktionssocialismen växte fram i en tid då olika maktcentra balanserade varandra och gav möjlighet att bygga en omfattande och progressiv social demokrati i symbios med ett nationellt industrikapital. Men det som var en styrka i industrisamhället har blivit en svaghet i tjänstesamhället. Funktionssocialismens mantra om att det inte spelar någon roll vem som äger en verksamhet om vi bara har makten över funktioner som lagstiftning och finansiering har gjort Sverige till ett land där gränsen mellan en reellt existerande socialdemokrati och en nyliberalism med mänskligt ansikte har blivit alltmer otydlig. Här finner vi funktionssocialismens blinda fläck, en i grunden progressiv strategi har berett väg för en samhällsutveckling där privata vinstintressen har flyttat fram sina positioner på det gemensammas bekostnad.

Gemensam trygghet, gemensam kamp

Jag snubblade över en intressant artikel i den amerikanska vänsterkristna tidskriften Sojourners om ”klubbar för gemensam trygghet” (Common Security Clubs) som växt fram i USA i skuggan av den ekonomiska krisen. Dessa klubbar beskrivs som ”a cross between a study circle, mutual aid association, and social action affinity group” och har utvecklats till ett sätt för kyrkor, fackföreningar och andra organisationer i det civila samhället att organisera de grupper i samhället som blivit finanskrisens verkliga offer: de arbetslösa, de skuldsatta, de nyfattiga.

Genom folkbildningens traditionella arbetssätt lär man sig att förstå både de strukturella dragen bakom krisen, att man inte är ensam i sina svårigheter och diskutera hur man ska agera för att känna sig trygg. Men det är också ett sätt att organisera en förändring av de ekonomiska förutsättningarna. Den här typen av organisering var också det som bar fram förändringen av den ekonomiska politiken under den stora depressionen på 1930-talet. Människor organiserade sig lokalt för att motsätta sig vräkningar, kräva arbeten och värna sitt grannskap. 

I Sverige har vi både bättre ekonomiska förutsättningar och tätare maskor i välfärdsnätet. Men den sociala avrustning som skett i samhället de senaste åren, framförallt den borgerliga attacken mot försäkringssystemen i ”arbetslinjens” namn, men också den privatiserings- och saneringspolitik som fördes under socialdemokratisk flagg har repat upp maskorna. Kanske finns det förutsättningar för att en liknande rörelse skulle kunna växa fram i Sverige? Frågan är hur det civila samhällets infrastruktur ska hantera en rörelse som tar sin grund i de mest utsattas situation. En situation som inte kan hanteras genom förhandlingar mellan parter.

Om Naomi Klein och upprorets eufori

The New Yorker har en väldigt intressant artikel om Naomi Klein och hennes familj. Jag minns hennes sambo/make Avi Lewis väldigt väl från mitt år som utbytesstudent i Kanada. Han ledde (och leder) ett debattprogram på TV som är så fantastiskt mycket bättre än de parader av pratande och skrikande huvuden som får passera som detsamma i Sverige. Lewis är också i väldigt hög grad den kanadensiska varianten på ett ”a-barn”.

“Unlike Klein, the descendant of embittered ex-Communists, Lewis comes from a distinguished political family that has always been Socialist rather than Communist, and so has kept its political faith. ‘My earliest memories are of conventions and election nights, seeing grownups crying or celebrating,’ Lewis says. ‘We understood in my family that we were part of a cause, a movement, and the Party, capitalized, was a big part of that.’

The politics of the Lewis family have changed very little in the past hundred years. Avi Lewis’s great-grandfather Maishe Losz was the leader of the Jewish Labor Bund, a secular Socialist party, in his small town just east of Bialystok. The Bund was anti-Bolshevik; it believed that revolution should be achieved through democratic processes, even if that meant compromise. Thus, the Bundist maxim: ‘It is better to go along with the masses in a not totally correct direction than to separate oneself from them and remain a purist.’ In 1921, fearing that he would be killed by the Red Army, Losz fled to Canada. Losz’s son David Lewis became the national leader of the Canadian democratic socialist party, the New Democratic Party. The N.D.P. never formed a national government, but it came to power in the provinces: in Canada, socialism was mainstream. David Lewis persuaded the Party to delete the eradication of capitalism from its manifesto, and he crushed movement dogmatism and indiscipline. (‘When in heaven’s name are we going to learn that working-class politics and the struggle for power are not a Sunday-school class?’ he asked.) David’s son Stephen, Avi’s father, also followed in the family tradition, and was elected the leader of the N.D.P. in Ontario at the age of thirty-two. (Avi’s mother, Michele Landsberg, is a journalist, who is well known in Canada for her feminism and her pugnacious left-wing politics—in her columns, conservatives are always ‘jack-booted’ or ‘henchmen.’) When, in the late sixties, a faction called ‘the Waffle’ threatened to splinter the Party, Stephen Lewis crushed it, just as his father had crushed factions before. For Stephen and for David, loyalty to the Party was paramount. They would not permit the left to destroy itself.”

Senare i artikeln berör Naomi Klein även protesterna mot det allamerikanska toppmötet i Quebec City 2001. Det var faktiskt just där – i tårgasdimman – som jag bestämde mig för att bli partipolitiskt aktiv. Och när jag läser hennes kommentar minns jag de motstridiga känslorna av ilska, rädsla och upprorets eufori. Jag tror det var Klein som kallade det ”tårgasens sammanbindande effekt”.

“Quebec City was just madness … It was one of those times when nobody knows what’s going to happen, and there are these breakthrough moments, these liberated moments, these moments of euphoria. It was mostly young people, and they were getting gassed, but they were still enjoying themselves tremendously, playing cat and mouse with the police. What I loved about it was that the whole city joined in—people working in cafés on the main streets, and neighbors got buckets of water to wash out people’s eyes. It was like an alternative reality.”

Uppdatering: Läs även en intressant intervju med Naomi Klein på den kanadensiska vänstersajten Rabble som till stor del handlar om den koalition som de kanadensiska socialdemokraterna (NDP) har bildat med liberalerna (som jag skrivit om här).

En rörelseintellektuells vardag…

Det är ju lite förmätet att kalla sig intellektuell. Det har en air av elfenbenstorn och långa essäer på SvD:s kultursidor. Något som sker långt från den egna vardagen. En vardag som den här veckan har bestått av att leda en cirkelträff om Naomi Kleins Chockdoktrinen, en tvärfacklig grundkurs och en fackligpolitisk medlemsutbildning, kombinerat med lite löst bloggande. Då kan det vara skönt att kunna luta sig tillbaka mot den italienske marxisten Antonio Gramsci och hans syn på de intellektuella. Hanna Finmo och Magnus Wennerhag redogör för den i inledningen till debattantologin Från smedja till sambandscentral:

”När han i sin samhällsteori talade om intellektuella avsåg han människor som hade en viss funktion i samhället, snarare än att de tillhörde ett visst skrå, nämligen akademins traditionellt lärde. Intellektuella var i Gramscis ögon de som tog sig an att beskriva samhället på ett sätt som gjorde det begripligt och fick det att hänga ihop – i syfte att bevara samhället så som det var, eller för att förändra det.

Vidare menade Gramsci att de intellektuella inte heller gick att betrakta som frikopplade från eller ställda över olika gruppers konflikter om makten över samhällsutvecklingen. Tvärtom menade han att de intellektuella – medvetet eller omedvetet – alltid var förbundna med specifika intressen, i och med att deras beskrivningar av hur samhället var eller borde vara beskaffat alltid gynnade somliga grupper mer än andra. det innebär att olika typer av kunskaper också sätter olika gruppers intressen i centrum. Och de föreställningar som flertalet ser som uttryck för ’sunt förnuft’ är inget annat än en allmän acceptans av tankar som en gång fördes fram i syfte att åstadkomma förändring.”

Dagens citat: Den ständigt återkommande arbetardemokratin

”Vi kräver en reform för självstyre och demokrati på alla ledningsnivåer och ett nytt samhällsekonomiskt system som kombinerar plan, självstyre och marknad. … Det socialiserade företaget bör vara ekonomins grundläggande organisatoriska enhet. Det ska kontrolleras av arbetarrådet, som representerar kollektivet, och ledas av direktören, som utsetts genom tävlan och ska kunna avsättas av rådet”

Den polska fackföreningsrörelsen Solidaritets program 1981, citerat i Naomi Klein, Chockdoktrinen, Ordfront, 2008, s 221f.

Dagens citat: Lärdomar från fienden

”Endast en kris – verklig eller inbillad – kan åstadkomma verklig förändring. Vilka åtgärder som vidtas vid en sådan kris beror alltid på vilka idéer som är i omlopp. Detta är enligt min mening vår viktigaste uppgift: att utveckla alternativ till den befintliga politiken, att hålla dem vid liv till den dag det politiskt omöjliga blir det politiskt oundvikliga.”

Milton Friedman, citerad i Naomi Klein, Chockdoktrinen, Ordfront, 2008, s 180.

Dagens citat: Välbekant högerreformism

”Friedmans radikala idé var att man i stället för att lägga en del av de miljarder dollar som anslagits för återuppbyggnad på att återställa och förbättra New Orleans vanliga skolsystem, borde ge de drabbade familjerna ‘checkar’ som kunde lösas in på privata institutioner, många av dem vinstdrivande, som skulle omfattas av statlig skolpeng. Det viktiga, skrev Friedman, att denna övergipande förändring av skolsystemet inte stannade vid en tillfällig åtgärd, utan blev en ‘permanent reform’.

Naomi Klein, Chockdoktrinen, Ordfront, 2008, s 13.

Du sköna nya värld?

En intressant intervju med Naomi Klein (del fyra i en serie) om Kinas auktoritära kapitalism och hur väst och öst håller på att närma sig varandra. Kina tar till sig kapitalismen och väst tar till sig mer auktoritära drag. Hur är det Ali brukar säga, fascistisering?