In Sweden we say gröna folkhemmet

Miljöpartiets (mp) partistyrelse har släppt sitt förslag till valmanifest (pdf) inför partikongressen i vår. Och det är i många delar ett riktigt bra program. Faktum är att en mer självgod person än jag skulle nästan påstå att programmakarna har läst den här bloggen de senaste åren.

Bland det jag kan nicka uppskattande och igenkännande åt förslag om utbyggnad av järnvägsnätet, både godstrafik och snabbtåg som binder samman storstadsområdena; satsningar på kollektivtrafik; småskalig elproduktion; investeringar i energieffektivisering och grön renovering av miljonprogrammet; statligt riskkapital och utveckling av nya branscher.  

Men det finns dessutom ett drag i programmet som gör det ganska tydligt att (mp) trots allt fortfarande är ett enfrågeparti. Det påminner lite om Sverigedemokraterna (inga jämförelser i övrigt) när de kan lova både mer välfärd och lägre skatter och på frågan hur det ska finansieras sällan kommer förbi att det bara gäller att strypa kostnaderna för invandringen. (mp):s ”invandrare” är miljöskatter. Man kan lova stora infrastruktursinvesteringar, och sänkt moms och arbetsgivaravgifter med hänvisning till grön skatteväxling. Det är mycket som ska bekostas av dessa miljöskatter.

En fråga som är lite komplicerad är (mp):s förslag att (som jag uppfattar det) samla alla försäkringssystem under ett tak, en försäkringskassa som tillhandahåller såväl sjuk-, föräldra- som arbetslöshetsförsäkring. Jag kan se det sympatiska i idén att ingen faller mellan stolarna och tror att vi går åt det hållet. När vi trots allt har en strukturell arbetslöshet som ligger långt över de nivåer som existerade när fackförbunden startade sina (då egenfinansierade) a-kassor och staten sedan länge har tagit över huvuddelen av finansieringen av försäkringen är det inte orimligt att tänka sig att staten också tar över själva hanteringen.

Problemet är att den svenska modellen bland annat bygger på starka parter på arbetsmarknaden. Och det är svårt att komma förbi att det fackliga handhavandet av a-kassan är den kanske viktigaste enskilda orsaken till den svenska fackföreningsrörelsens unikt höga medlemsanslutning.   

Slutligen måste jag också kommentera ett begrepp som (mp) använder i programmets inledning. Man vill se en ”Green New Deal”. Säger det begreppet någonting för folk i allmänhet? Det ursprungliga ”New Deal” var det reformprogram som den amerikanska presidenten Franklin D Roosevelt genomförde för att bekämpa den stora depressionen och dess sociala följder. ”Green New Deal” är ett begrepp som har blivit populärt för att beskriva de reformer som behövs för att komma till rätta med både den ekonomiska och ekologiska krisen. Men som sagt, förstår Svensson vad det är? En svensk översättning borde väl rimligen vara ”gröna folkhemmet”.

Men den har ju redan Göran Persson lagt beslag på.

Tidigare inlägg som har koppling till detta inlägg: Några förslag för en modern socialdemokrati, Krisen och det gröna folkhemmet, Investeringsfonder och En grön upprustning av allmännyttan.    

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om miljöpartiet, green new deal, new deal, gröna folkhemmet, vänsterreformism, sverigedemokraterna, enfrågeparti, valmanifest,

Män med skägg samtalar

Ett intressant samtal på ABF-huset imorgon. Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman samtalar med Leif Pagrotsky (socialdemokratisk riksdagsledamot) på temat “Roosevelt 1933 – Obama 2009: A new New Deal?”

• Fredag 12 december kl 15.30, ABF-huset, Sveavägen 41

• Entré 50 kr

• Biljettförsäljningen påbörjas kl 14.00.

Det är ett samarrangemang mellan ABF Stockholm och Arenagruppen.

En annan slags chockdoktrin

Jag hittade en mycket bra artikel av den amerikanske historikern Rick Perlstein. Perlstein har gjort sig ett namn som författare till ett par allmänt respekterade böcker om modern amerikansk konservatism, detta trots att han själv tillhör en politisk fåra som kanske skulle kunna kallas amerikansk socialdemokrati.

Artikeln är två månader gammal, vilket märks när han skriver ”We’re not facing a Great Depression–level emergency now. But…” Idag är kanske artikeln än mer aktuell än när den skrevs. Den redogör för hur progressiva framsteg i USA har genomförts snabbt och omgående.

”[M]ost of the reforms that have advanced our nation’s status as a modern, liberalizing social democracy were pushed through during narrow windows of progressive opportunity — which subsequently slammed shut with the work not yet complete. The post–Civil War reconstruction of the apartheid South, the Progressive Era remaking of the institutions of democratic deliberation, the New Deal, the Great Society: They were all blunt shocks. Then, before reformers knew what had happened, the seemingly sturdy reform mandate faded and Washington returned to its habits of stasis and reaction.”

Pearlstein kallar det för en ”liberal shock doctrine” (där ”liberal” ska läsas med amerikanskt tonfall och uttydas ”vänster”). Det ska bli intressant om Barack Obama klarar av att genomföra en sådan chock. Han har på många sätt förutsättningarna för att göra det. Han är uppbackad av en progressiv koalition som vill ha förändring och han är liksom både FDR och LBJ på sin tid ganska modest i sitt politiska språk.

”Barack Obama has not run as a policy maximalist. By and large, his big proposals have all been in that safe spot where liberals can’t quite get mad and the Beltway wise men can’t quite get scared. He has advocated for not-quite-universal health care rather than single-payer, and promised tax cuts, not massive new social outlays. But this shouldn’t worry progressives. There may be no better way to achieve an operational liberalism than to appeal to America’s rhetorical conservatism. That, after all, was how the balanced-budget-promising Franklin Roosevelt ran in 1932 and how the let-us-continue Lyndon Johnson was elected in 1964.”