Dagens citat: Det starka samhället

”Du har sagt att samhället ska vara starkt så att människor slipper vara svaga. För dig var det starka samhället aldrig ett uttryck för myndighet eller ekonomisk övermakt som dirigerar människors liv.

Alla skall ha rätt till fullgod vård vid sjukdom och när ålderdomens oundvikliga skröplighet kommer.

Alla skall ha rätt till en god utbildning för att kunna bli goda samhällsmedborgare, utveckla sin personlighet, icke hejdas i sina bästa stämningars längtan.

Alla skall ha rätt till trygghet i livets olika skiften – om man förlorar jobbet, drabbas av olyckshändelse, får ekonomiska svårigheter. Det är inte en trygghet som förlamar och förkväver.

Det är en frihet att slippa gnagande oro, att kunna se mot framtiden med öppen frimodighet, utan ängslan för det allra mest närliggande i vardagen.”

Olof Palme på minneshögtiden för Tage Erlander 30 juni 1985 (delvis citerat av Henrik Berggren i Underbara dagar framför oss, 2010, s 648). Här finns hela talet.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om olof palme, tage erlander, socialdemokraterna, henrik berggren

När vinden vände

I Tvärdrag 1/2010 publiceras följande recension (här i en något längre version):

Kjell Östberg
När vinden vände. Olof Palme 1969-1986
Leopard förlag
2009

”Äntligen stod den nyvalde partiordföranden i talarstolen.”

Parafrasen på inledningen till Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” är passande. Många skiften i arbetarrörelsens historia kan ges gestalt i talarstolen. August Palms föredrag om vad socialdemokraterna vilja en kulen höstafton 1881 i Malmö. Hjalmar Brantings linjetal i Gävle fem år senare där han redogör varför arbetarrörelsen måste vara socialistisk. Per Albin Hanssons beskrivning av det klasslösa samhället som ett folkhem i Riksdagen 1928. I den traditionen är det rimligt att Kjell Östbergs ”När vinden vände” tar sin början i talarstolen på den socialdemokratiska partikongressen 1969.

Det parti som Olof Palme tar över ledningen för är världens framgångsrikaste. Man har suttit vid regeringsmakten oavbrutet i trettiosju år. Banden med världens starkaste fackföreningsrörelse är starka. Samhället är det mest jämlika och moderna som världen skådat. Året innan hade en majoritet av väljarna valt att rösta på Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti i riksdagsvalet. Dramaturgiskt är det upplagt för fiasko. Men det man slås av när man i backspegeln betraktar den där oktobereftermiddagen för fyrtio år sedan är den självklara tron på att politiken kan göra skillnad. När Palme i sitt tal gör en problembeskrivning av samhället är frågorna bekanta:

”Det som mer och mer upplevs som de rika industrinationernas misslyckande är de sociala spänningarna, de orimliga klassklyftorna, maktkoncentrationen, miljöförstöringen, svårigheten att motsvara människornas krav på delaktighet…”

Det som skiljer är möjligheterna. Problemen var inte oöverstigliga. Tvärtom var samhällsförändring socialdemokratins kännetecken. Men även om framtiden fortfarande var skimrande och många radikala reformer fortfarande skulle sjösättas blev Palmes tid vid rodret betydligt stormigare än föregångaren och lärofadern Tage Erlanders lugna seglats genom de gyllene årtiondena efter andra världskriget.

Olof Palmes tillträdde samtidigt som efterkrigstidens ständiga tillväxt nådde sitt slut och hela hans partiledartid kom att präglas av återkommande kriser, affärer, konjunkturnedgångar och en arbetslöshet som låg på nivåer långt över det man tidigare vant sig vid. Det är han som leder socialdemokratin till inte bara ett utan två valnederlag, och det är han som är partiledare när, som titeln antyder, den politiska vinden vänder.

Trots allt detta är det i Olof Palmes tidiga sjuttiotal som många ser den sanna socialdemokratin. I symbios med tidens allt mer radikaliserade folkrörelser genomförs reformer på arbetsmarknaden, i jämställdheten, på miljöområdet. Den gemensamma sektorn byggs ut, kvinnorna tar på allvar steget ut på arbetsmarknaden och Palme är en självklar allierad för de nyligen självständiga länderna i tredje världen.

Kjell Östberg har med sin tvådelade biografi tecknat en utomordentlig levnadsbeskrivning över en av Sveriges viktigaste och mest omstridda politiker. Personen som träder fram är inte det (s)-märkta helgon som många velat få honom till. Det är en komplex karaktär som parallellt med det brillianta och solidariska kunde vara både snarstucken och tvär, ointresserad av riksdagsarbetet och av andra människors åsikter. Partiledaren Olof Palme är inte heller intelligentsians självklara samtalspartner som han var under sin tid som vanligt statsråd. Det är uppenbarligen svårare att vara en skönande när man i sista hand är den som ansvarar för den praktiska politiken.

Östberg slår också hål på myten om att folkhemmet gick under som en direkt följd av mordet på Palme. Det står tämligen klart att socialdemokratin redan var på reträtt när skotten föll på Sveavägen i februari 1986. När Olof Palme mördades hade vinden redan vänt och nyliberalismens snålblåst hade redan dragit in över Sverige.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om kjell östberg, när vinden vände, olof palme, leopard förlag, recension, tvärdrag,

Ibland behöver man lite Palme

Olof Palme om det svenska samhället.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om olof palme, socialdemokraterna, scialdemokrati, svenska modellen,

En katekes att ta fram när andan faller på

Följande recension är även publicerad i LO-tidningen (35/2009).

Olof Palme
Vi ses igen, kamrater: Tal och texter 1964-86
Murbruk förlag
2009

Olof Palme var onekligen en grandios retoriker som bidrog med en färggrann palett till vad Ingmar Bergman en gång beskrev som ”de grå kompromissernas ideologi”.

Han var dock ingen stor teoretiker på det sätt som Nils Karleby och Ernst Wigforss var det. Han använde sin formuleringsförmåga för att fånga upp tendenser i samhällsdebatten och sätta in dessa i ett socialdemokratiskt sammanhang. Men frågan är vad kongressernas och massmötenas högtidstal fyller för funktion när de lyfts ur sitt sammanhang?

Tanken är säkert att de ska verka uppmuntrande och eldande för de kvarvarande aktivisterna. Men texterna lämnar mig tom.

Kanske är det för att jag mött och tjusats av dem förr, och att återseendet aldrig kan mäta sig med den första förälskelsen.

Men troligare är att det jag saknar inte är Palmes verbaliseringskonst, utan den praktiska reformism som den omgav. Välfärdens utbyggnad, de minskade klassklyftorna, den ökade jämställdheten mellan könen, solidariteten med jordens fördömda.

Snarare än en politisk antologi känns Vi ses igen, kamrater som en religiös textsamling. En del av den socialdemokratiska ortodoxins liturgi. En katekes att ta fram när man med ett citat vill visa på sina band till den sanna tron på ”Mäster Olofs tid”.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om olof palme, vi ses igen kamrater, murbruk förlag, socialdemokraterna, socialdemokrati, recension, lo-tidningen,

Vi har ju ingen rörelse ju!

Jens Lundberg & Daniel Suhonen (red)
Snart går vi utan er: Brev till socialdemokratin
Tvärdrag/Leopard förlag
2009

– Vi har ju ingen rörelse ju!

Det är som ett mantra som ekar genom flera av bidragen i antologin Snart går vi utan er som SSU:s debattidskrift Tvärdrag har gett ut tillsammans med Leopard förlag. Och ska man vara ärlig är det lite tröttsamt. Vill man som flera skribenter återuppliva folkrörelserna måste man också analysera varför dessa rörelser inte fyller samma roll idag som de gjorde förr. Hur har samhället förändrats? En oreflekterad nostalgi om hur allt var bättre förr hjälper inte för att bygga de folkrörelser som man (även jag) gärna vill se. Först och främst för att bilden förmodligen är falsk. Tage Erlander var knappast – oavsett vilka råd han gav Olof Palme när denne tog över – någon mysfarbror som inför varje beslut samlade massorna kring sig för att noga höra sig för vad rörelsen tyckte. Möjligen gav ett vitt förgrenat rotverk en intuitiv förståelse för känslan i myllan, men framförallt gav det möjligheten att föra ut ett budskap i en tid då informationskällorna var betydligt färre än idag. Om man gräver i arkiven kommer man upptäcka att intoleransen mot oliktänkande var hårdare under guldåldern efter andra världskriget än den någonsin är idag. Men det görs ingen sådan analys. Istället har ett gäng politruker på något omärkt sätt tagit makten. Hur de lyckades göra det om det fanns en så stark rörelse är dock oklart? Ibland måste man kanske acceptera att socialdemokratin varken är eller har varit så rosenröd som den verkade för många på det första klubbmötet i SSU.

Och kan man som Sofie Wiklund argumentera för Mona Sahlins olämplighet som partiledare med utgångspunkt i att hon ”knappt har haft ett vanligt jobb” om man inte samtidigt presenterar tidigare partiledares personliga erfarenheter av ”vanliga jobb”? Vad skulle det vara för kneg hon tänker sig då? Är det Hjalmar Brantings tid som amanuens på observatoriet i Stockholm? Är det Per-Albin Hanssons tid som bodknodd? Är det Tage Erlanders tid som lexikonredaktör? Är det Olof Palmes tid på den militära underrättelsetjänsten? Är det Ingvar Carlssons tid som SSU-ordförande? Är det Göran Perssons tid som ABF-ombudsman? Faktum är att man inte blir partiledare om man först tillbringar tjugo år på bruket i Borlänge. Faktum är att man knappt blir fackföreningsombudsman. Man kan ju beklaga att politik är ett hantverk som premierar yrkeserfarenheter som ligger nära politiken, som politisk tjänsteman eller rörelsenära ombudsman. Men frågan är om det varit så annorlunda förr? Hjalmar Branting blev arbetarrörelsens hövding i egenskap av tidningsman och opinionsbildare. Och efter det har det fortsatte på samma sätt. Socialdemokratins ledare har alltid varit yrkespolitiker. Dåtid och nutid kanske inte skiljer sig så mycket åt ändå?

Men det finns bidrag som höjer sig över mängden och försöker greppa socialdemokratins essens. I till exempel redaktörerna Jens Lundbergs och Daniel Suhonens texter finns den socialistiska reformism som var en bärande del när andra generationens socialdemokrater som Ernst Wigforss och Gustav Möller lade grunden för den moderna svenska socialdemokratin. De såg aldrig välfärdsstaten som ett alternativ till socialismen. Snarare var det ett sätt att ympa in socialistiska drag i det kapitalistiska systemet. Och där finns det något som ofta saknas i den aktuella socialdemokratiska debatten, en analys av hur maktförhållandena i samhället har förändrats av reformer och kontrareformer under efterkrigstiden och hur detta har påverkat förutsättningarna för politiskt inflytande och ekonomisk jämlikhet. Att socialdemokratiska politiker idag skulle stanna upp och fundera över hur den ena eller andra sammanslagningen eller egenavgiften påverkar dessa maktförhållanden är i all sin enkelhet nästan utopisk.

Magnus Wennerhag gräver i ett intressant bidrag efter den sociala demokratins källvatten och hittar den i den sociologiska pionjären Lorentz von Steins analys av den politiska demokratin och arbetarrörelsens parallella framväxt under 1800-talets första hälft i Frankrike. von Stein såg syntesen av dessa rörelsers krav på allmän och lika rösträtt, respektive sociala rättigheter och ekonomisk utjämning som garanten mot samhällets undergång. Via en diskussion om den ovetenskapliga moralpolitikens återkomst i samhällsdebatten avslutar sedan Wennerhag sitt inlägg med en appell till arbetarrörelsen att återuppta ett rationellt socialt demokratiskt projekt för att bekämpa de klyftor som skapats av de senaste decenniernas nyliberalism och moralism. Det är läsvärt.

Som en parantes kan det var värt att påpeka att den amerikanske tidningsmannen och arbetarledaren Orestes Brownson redan 1841 (nio år innan von Stein) talade om en social demokrati där ”människors faktiska omständigheter i samhället ska vara i harmoni med deras erkända rättigheter som medborgare.” (En parantes som kan sorteras in under avdelningen onödig kunskap.)

Eftersom Tvärdrag de senaste åren fått mer och mer drag av kulturtidskrift är det också självklart att boken har kulturella inslag. Fabian Göransson och Liv Strömqvist bidrar med varsin tecknad serie som på några få rutor lever upp till den gamla klyschan ”en bild säger mer än tusen ord”, framförallt är Göranssons beskrivning av hur ”sosse” var ett skällsord när han växte upp i fashionabla Saltsjöbaden genial i all sin enkelhet.

Och i Jenny Wrangborgs dikt Striden (där också antologins titel är hämtad) finns en ton som påminner mig om den dikt rörelsepoeten Stig Sjödin skrev till nittioårsdagen (1971) av August Palms tal om vad socialdemokratin vilja. Lite sorgset deklamerade Sjödin på jubileet:

Jag säger ordet socialism
och det är som om jag gömt en kniv i handen,
som om jag med påk i näven avsåg
att begå våldtäkt.
Alla skyddar sig eller hånflinar skeptiskt.

…

Det står i psalmen som jag lärde
att man eldigt ska tränga sig fram.
Annars går målet förlorat.
Detta är en innebörd att begrunda
medan vi grälar om 50 öre mer på skatten.

Är det någon som vet adressen till gamla
Hotell Stockholm? Eller telefonnumret dit?
En stickling från det första päronträdet
växer här i staden.
Är någon beredd att stiga dit upp och tala?
Kamrat, hör du vad jag säger
i denna tid med många tomma människoögon?

Samma typ av otålighet finner vi i en annan tid hos Wrangborg:

Glöm inte var det var vi började,
glöm inte vart det var vi skulle.
Vi minns och vi är trötta på att vänta.
Snart går vi utan er.

…

I tider när det inte är strider sköter vi allting så smidigt att
det finns de som glömmer bort att det är vi som bär upp
ett trasigt samhälle,
och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid.

Snart går vi utan er är ett gott försök, men den håller tyvärr inte hela vägen när bidragen blandar och ger. Flera av texterna hade tjänat på ett tuffare redaktörskap för att mejsla fram analys och stilistik. Men mina invändningar kanske har att göra med att jag är lite bitter över att inte få vara med i antologin? I datorn låg ett utkast till en inledning:

Till Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti,

Till att börja med får jag passa på att gratulera på födelsedagen. Etthundratjugo år är en aktningsvärd ålder. Trots att du hann upp i de trettio innan den allmänna rösträtten infördes är du äldre som parti än alla andra. Visst kan några av dem hävda släktskap med parlamentariska kotterier långt ner i artonhundratalet. Men partier som vi menar med begreppet var de inte. Och kanske inte du heller, då under de första decennierna? Innan rösträtten blev var mans egendom var du framförallt en utomparlamentarisk rörelse. De som satt på den där kongressen på Tunnelgatan i Stockholm representerade fackföreningar som inte fick förhandla om kollektivavtal eller ens mötas som de ville, ett antal socialistiska diskussionsklubbar och till och med några begravningskassor. Men trots allt det här, du var först och är den enda som behållit sitt namn hela tiden. Det har väl varit ett starkt varumärke som man säger nu för tiden.

Vi har inte hängt lika länge. Vi dejtade visserligen från och till under många år. Jag röstade på dig när det var val. Det kändes alltid som ett självklart val. Men det stannade på den där KK-nivån under lång tid. Inte så att jag inte tänkte ibland att det vore schysst med ett mer stabilt förhållande. Men det blev liksom aldrig av. Ditt humör i slutet av nittiotalet, med budgetsanering och flörtande med anglosaxiska idéer om ”tredje vägen” gjorde det för svårt att ta det där avgörande steget.

Tills den 30 april 2001. Jag stod i tårgasdimman utanför ett högt stängsel som omgärdade det gamla kastellet i Quebec City i Kanada. Anledningen till tårgasen och stängslet var att Amerikas alla regeringschefer hade barrikaderat sig på insidan för att förhandla fram ett allamerikanskt frihandelsavtal. Där inne satt alla från Bush till Chavez och beslutade att allt från vatten till högre utbildning skulle vara varor som vilka som helst. Utanför fanns fackföreningsmedlemmar och studenter, kristna aktivister och svartblockare. Och där fanns också jag. En lite förvirrad utbytesstudent med en snusnäsduk över näsan och rinnande ögon. Det var där i tårgasdimman, i uppgivenheten och euforin som jag bestämde mig för att fråga chans på dig.

Sedan dess har det varit du och jag. Det har inte varit ett lätt förhållande. Vi har grälat och älskat med samma passion. Och det är bra, jag visste från början att vi inte alltid skulle vara sams. Förmodligen står det i alla relationshandböcker att man inte ska försöka ändra på den andra. Men jag tror att det är viktigt att tala klarspråk i ett förhållande, att säga till när man ser att den andra inte mår bra…

Intressant?

Om historien tagit en annan vändning

Håkan Strömberg
Odens öga
Ordfront, 2002

Ett Sverige där kristendomen aldrig slutgiltigt segrat över hedendomen, där protestantismen aldrig helt trängde undan katolicismen. Ett land med djupa religiösa motsättningar där det statsbärande kristdemokratiska partiet blivit tvungen att avgå efter en korruptionsskandal. När en före detta minister hittas död på ett sätt som tyder på att han har offrats till Oden är det gnistan som kan få krutdurken att explodera.

Med bakgrund av detta får Mathias, (luthersk) doktorand i religionsvetenskap uppdraget att återvända till Hedniska universitetet i Östersund – där han påbörjade sina forskarstudier – för att i hemlighet undersöka om en Odenkult kan ha återuppstått i hedendomens kärnområde (läs spionera på sina vänner och f.d. kollegor).

Även om intrigen kanske är genomsnittlig så kan jag inte få nog av den fond som Strömberg målar upp. Jag vill veta mer om det grepp kristdemokraterna har över samhället, om den synkretiska rönnstedtianismen som tre procent av befolkningen ansluter sig till (12 procent är hedningar och nio procent katoliker), den hednadominerade quislingregeringen som satt i Skåne under andra världskriget, samernas plats i samhället (”lappreservat” nämns i förbigående) och kopplingarna mellan svenska hedningar och indiska hinduer. Till exempel.

Det här är en genre som jag älskar. Få saker lockar fantasin på samma sätt som idén att historien skulle kunnat ta en annan riktning. Den kritik som kan dyka upp mot detta är att historien givetvis inte byter inriktning på grund av enstaka händelser. För att ta ett exempel ur verkligheten, det svenska folkhemmet dog inte en kall februarinatt 1986 när Olof Palme mördades – även om det ibland presenteras så. Palme mördades för övrigt även i Odens öga, fast i detta parallella Sverige var han kristdemokrat.

Men den här romanen kommer undan sådan kritik. När det gäller religiös utveckling finns det ingen anledning till varför Sverige inte skulle ha kunnat ta en liknande utveckling som Balkan eller för den delen nästan vilken del av världen som helst. Man ska inte glömma att förändringar i religion aldrig har varit tvära och absoluta, att folk ute i bygderna skulle ha genomgått en omedelbar och fullständig konvertering till kristendom eller att katolicismen försvann per omgående för att Gustav Vasa bestämde det är osannolikt på gränsen till larvigt. Folktro har dessutom varit en levande del av den svenska allmogekulturen långt in på 1900-talet (om inte fortfarande). Därför blir berättelsen också så kittlande. Det är inte för inte att det här är en av de böcker som jag helst återkommer till, en favvobok helt enkelt. Även om den inte verkar ha sålt särskilt bra borde SVT eller TV4 ta chansen och omvandla den till en miniserie. Den har visuella kvalitéer som skulle göra sig bra i det mediet.

Andra favoriter i genren är Hasse Alfredssons Attentatet i Pålsjö skog (1996) om en grupp svenska motståndsmän och den nazityska invasionen av Sverige som följer på ett attentat mot ett permitenttåg, och Michael Chabons Yiddish Policemen’s Union (2007) om en diaspora på 3,5 miljoner jiddischtalande judar som efter 60 år i Alaska är på väg att skingras för vindarna när det tillfälliga federala distriktet Sitka ska upplösas. En kontrafaktisk historia ger näring åt fantasin.

Årets Ågust

Som ni säkert sätt har årets nomineringar till Augustpriset presenterats. Det är förmodligen Sveriges mest (i positiv mening) populistiska litteraturpris. Pristagarna blir ofta (eller är redan) bestsellers. Därför är det lite förvånande att man i detta populistiska pris mest populistiska kategori – svensk skönlitteratur – väljer att nominera tre (av totalt sex) diktsamlingar. Katarina Frostensons poesi luktar ju inte sexsiffriga upplagor direkt. Men i prisets populistiska anda så blir det förmodligen någon av prosaförfattarna som tar hem det. Utan att ha läst någon av de nominerad så tror jag att Edelcrantz förbindelser av Malte Persson står som slutsegrare.

I kategorin svensk fackbok har jag däremot läst två av de nominerade böckerna. Zac o’Yeahs Gandhibiografi Mahatma! Eller konsten att vända världen upp och ner är en intressant blandning av just biografi och personlig reseskildring. Den förlorar på att författarens eget resande begränsas till Indien, hade han även rest runt i Gandhis Sydafrika hade boken lyft sig ordentligt.

Den andra boken som jag läst har jag absolut inget att invända mot. Kjell Östbergs biografi över den unge Olof Palme – I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969 – är utomordentlig. Den visar på hur Palme både påverkas av sin samtid och påverkar den. Jag ser fram mot fortsättningen som kommer ut i höst. Jag recenserade I takt med tiden i Tvärdrag (#2/2008):

– O fan, är han socialdemokrat?

Tage Erlanders kommentar när han tipsas om Olof Palme som en möjlig sekreterare säger ganska mycket om den unge Olof. Han var en hermelin bland katterna i arbetarrörelsen. I en rörelse där man gärna bär sin arbetarklassbakgrund som ett adelsmärke på bröstet var Palme ovanlig. Släkten hade framgångsrikt manövrerat sig fram i det kapitalistiska samhället och befäste sin position i överklassens Stockholm genom att gifta in sig i olika adelssläkter. Man umgicks med grannarna Bildt på Östermalm, befann sig i kretsen kring kungahuset och konkurrerade med Wallenbergarna i affärer. Med en sådan klasstillhörighet och därtill en gedigen militär och akademisk utbildning var steget in i socialdemokratin ingalunda självklar, inte idag och ännu mindre i början av femtiotalet. Men femtiotalets Palme var inte bara en främmande fågel i arbetarrörelsen. Han är en främling även för de som lärt känna honom som ett s-märkt helgon under senare år. Olof Palme kom från den studentfackliga sfären och hade där, med CIA:s goda minne och finansiering, ägnat sig åt att bekämpa sovjetkommunismens inflytande i den internationella studentrörelsen. I sina första artiklar i partitidskriften Tiden argumenterade han tillsammans med Assar Lindbeck mot vad de uppfattade som ett för högt skattetryck – Sverige hade då ett skatteuttag på ungefär 25 procent – och idén om generell välfärd. Han är också länge förespråkare för en svensk atombomb.

Varför blev han då socialdemokrat? En kritiker skulle säga att han var en politisk streber som såg möjligheterna att ta sig fram i den sfär som skulle dominera svensk politik under efterkrigstiden. Men Kjell Östberg som precis skrivit en biografi över den unge Olof Palme, I takt med tiden säger sig vara skeptisk till en sådan beskrivning.

– Det är viktigt att komma ihåg att det parti han anslöt sig till inte var Palmes sextiotalsparti. Det var ett mycket mindre radikalt parti, så steget var nog inte så stort att ta. Det fanns vid den här tiden en socialliberal konsensus i samhället. Han ville påverka samhället och då passade den mittenorienterade socialdemokratin ganska bra.

– Hans studieår i USA var säkert också viktigt. Det var där han första gången kom i kontakt med fackföreningsrörelsen. Han studerade ju bilarbetarförbundet och träffade deras ledare Walter Reuther.

In i SSU halkade han in på ett bananskal när han 1955 hamnade i konflikten mellan Bertilianer och Oskarianer. SSU:s studieledare Torsten Eliasson hade tagit ställning för den utmanarkandidaten Oskar Lindkvist och för att ersätta honom tillfrågar förbundsordförande Bertil Löfberg Palme. Skillnaderna mellan de båda förbundsfalangerna är svår att reda ut i efterhand, men i grova drag var Bertilianerna mer partitrogna än Oskarianerna som ville att SSU skulle föra en mer självständig linje.

Palme blev en omtyckt studieledare som ryckte upp studieverksamheten. Det helt arbetardominerade SSU påverkade också Palme. Innan han vid tjugoåtta års ålder hamnade i ungdomsförbundet var hans kontakt med rörelsens rötter snarare teoretisk än praktisk. Men hans klassbakgrund var inte bara en nackdel i SSU-arbetet.Det öppnade upp för nya perspektiv i den homogena ungdomsrörelsen. Bengt Göransson som på åttiotalet blev kulturminister i Olof Palmes sista regering satt på femtiotalet i förbundets studieutskott:

– De som kom från arbetarklassen hade ofta en beundran för de där uppe. Palme såg igenom det, han visste att de inte var så märkvärdiga.

Om femtiotalet ideologiskt hade varit ett stilla vatten, var sextiotalet en forsande ström. Babyboomens fyrtiotalister har växt upp och den fulla sysselsättningen skapade för första gången utrymme för en självständig ungdomskultur. Den högre utbildningen formligen exploderade, mellan 1964 och 1968 fördubblades antalet studenter i Sverige. Kulturarbetarna började ta politisk ställning och internationella frågor, framförallt situationen i tredje världen, hamnade högt upp på den politiska dagordningen. Mitt i allt detta stod Olof Palme. Han framstod han som en ny sorts politiker som kunde förhålla sig till de nya frågorna.

Och ingen fråga var större än Vietnamkriget. Konflikten i Sydostasien blev också en vändpunkt i socialdemokratins och Palmes förhållande till USA. Fram till den amerikanska eskaleringen i Vietnam hade banden till USA var starka i den svenska arbetarrörelsen. Såväl partiet som LO hade nära kontakter med den amerikanska ambassaden, och under det tidiga sextiotalet anordnades en serie konferenser på Harpsund med amerikanska fackföreningsledare och vänsterdemokratiska politiker. Men allt det förändrades när Olof Palme tydligt tog avstånd från den amerikanska aggressionen. På bara några år går Palme från att ha talat om USA:s inblandning i Vietnam som ett misstag till att diskutera den i termer av imperialism. Det var stora kliv för någon som formats politiskt i en amerikansk liberal tradition. Men kritiken kom, även om den delvis kläddes i tidens vänstersocialistiska språkskrud, från en troendes besvikelse över de amerikanska idealens förflackning.

För att slutligen svara på Tage Erlanders fråga i början av artikeln. Jo, Olof Palme var socialdemokrat. Och i ännu högre grad blev han socialdemokrat, till slut definierar han vad socialdemokrati är. När Olof Palme väljs till partiordförande 1969 är det på många sätt ett annat parti än det han gick med i arton år tidigare. Samhällsklimatet var ett annat och både språkbruket och handlingsutrymmet är mer storslaget.

Kjell Östberg
I takt med tiden: Olof Palme 1927-1969
Leopard förlag, 2008

FREDRIK JANSSON

Singel i Sumpan

Så var man tillbaka i Stockholm. Eller Stockholm och Stockholm… Raspberry Hills i Sumpan. Sundbyberg, en av få pålitliga sossekommuner i Stockholms län. Inte ens när man 2006 lyckas förlora makten i kommunen för första gången sedan den allmänna rösträtten infördes blev det borgerliga styret särskilt långvarigt. Det var svängdörrar på det moderata kommunalrådskontoret. Och efter att man bytt ut kommunalrådet tre gånger på typ ett halvår tröttnade två moderata fullmäktigeledamöter och gick över till sossarna. Det kan man tycka är lite märkligt, det naturliga hade kanske att bli politiska vildar (vilket de väl är i egentlig mening) som stödde den nya socialdemokratiskt ledda majoriteten. Det lyfter också intressanta frågor kring det faktum att vi i Sverige röstar på partier, men att de som är valda sitter på personliga mandat. Men det tänkte jag egentligen inte skriva om nu. Jag bor alltså i Sumpan, kommunen som beställde en av den moderna svenska poesins mästerverk, Sundbybergsprologen av Ragnar Thoursie. Olof Palme brukade gillande citera slutstrofen:

”En öppen stad,
ej en befästad, bygger vi gemensamt.
– Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”

Annars kommer jag mest att tänka på en liten vers som diktades samman av någon i Bajen Fans efter det att den här skandalen fick utrymme i media och man lämnade över en julklapp i form av en galge till AIK:

”Till alla gnagare i Solna och Sumpan
Här har ni något att stoppa i rumpan.”