Utförsäljning pågår

Josefin Brink, Jens Ergon, Peter Gustavsson & Kent Werne
Sälj hela skiten! Eller hur privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden
Ordfront förlag
2009

Mycket av den offentliga debatten under sommaren 2009 har präglats av följderna av privatiseringen av offentlig sektor. Det har handlat om en intern socialdemokratisk diskussion om synen på vinstuttag i friskolor. Det har handlat om sjukhusmat på entreprenad som knappt varit tjänlig som människoföda. Det har handlat om kommunal verksamhet som avknoppats till vrakpriser ena året har delat ut miljonvinster nästa. Det har handlat om rektorer för friskolor som justerat upp betyg för elever. Dessutom har den borgerliga regeringen beslutat att Apoteket ska säljas ut och att fullt ut avreglera järnvägen. För att ta några exempel. Sälj hela skiten! hade knappast kunnat komma vid en lägligare tidpunkt.

Men privatiseringarna är ingen ny företeelse, utan något som har pågått och omformat både det svenska och internationella samhället under flera decennier. Boken sätter privatiseringen i ett välbehövligt större sammanhang. Det vårdvalssystem som regeringen tvingat på landstingen är ett steg i en berättelse som underligt nog sällan diskuteras i sin helhet.

Detta trots att privatiseringarna har gått hand i hand med ökade klyftor, ökad stress och ökade kostnader. På princip alla punkter har processen inneburit försämringar om man eftersträvar ett sammanhållet samhälle med likvärdig välfärd för alla. En process som dessutom saknar stöd i den allmänna opinionen. Ändå har motståndet inte hittat sin form.

Inte minst Socialdemokraterna har haft ett ambivalent förhållande till privatiseringarna och man har tveksamt backat in i processen för att i efterhand accepterat faktum. Förmodligen har detta sin grund i att den dominerande funktionssocialistiska traditionen aldrig sett det faktiska ägandet som centralt. Industrisamhällets klasskompromiss ligger som en våt filt över tjänstesamhällets realiteter.

Men Sälj hela skiten! är en viktig och trots allt ganska uppmuntrande pusselbit till hur vi ska ta tillbaka samhällsutvecklingen från de krafter som ständigt strävar efter att stycka upp, varufiera och sälja ut vår gemensamma välfärd. Det finns alternativ till nyliberalismens härjningar, även om privatiseringarna de senaste decennierna ibland framstår som en oundviklig naturkraft.

Läs även Sälj hela skiten-bloggen.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om sälj hela skiten, josefin brink, jens ergon, peter gustavsson, kent werne, ordfront, recension, privatiseringar.

Hur finansierar man en tankesmedja?

Jag har tidigare skrivit en del om tankesmedjor. Det har handlat om hur de kan vara organiserade och hur de kan kommunicera. Jag tror att det är svårt att bygga upp en tankesmedja utan att koppla den till en existerande institutionell struktur. Det kan vara ett parti, ett fackförbund, ett studieförbund eller någon annan värdegrundad organisation. Jag har tidigare föreslagit att Ordfront skulle vara en god grund för en progressiv tankesmedja. Men som alltid när man diskuterar möjligheterna för en tankesmedja till vänster så kommer frågan om hur man ska kunna matcha högerns resurser upp. Hur ska en sådan tankesmedja finansieras?

För det första behövs det som sagt en koppling till en redan existerande institutionell struktur. Det behövs dels en ekonomisk grundplåt, och dels är det lättare att ”koppla på” en verksamhet på något som redan existerar än att bygga upp allt från lokaler till administration från grunden när man helst av allt vill komma igång med kärnverksamheten. Även om denna huvudman inte kan bidra med någon större summa pengar är den praktiska infrastrukturen guld värd.

För det andra måste man säkra inkomster från sympatiskt inställda organisationer. Det kan dels göras genom att man samarbetar kring projekt. Helt enkelt en externfinansiering av delar av verksamheten. Det innebär givetvis att tankesmedjans integritet kan ifrågasättas. Dels kan det göras genom mer generella bidrag i form av ett prenumerationssystem där organisationen ifråga osett köper ett antal av tankesmedjans publikationer och föredrag.

För det tredje är det givetvis viktigt att söka stöd hos privatpersoner som delar tankesmedjans värderingar. Liksom med organisationer är ett prenumerationssystem att föredra. Man kan tänka sig ett graderat prenumerationssystem där högre avgifter ger tillgång till flera tjänster. Viktigt är dock hur som helst att man gör det lätt för folk att betala. Förslagsvis genom till exempel autogiro. Men även rena gåvor bör undersökas. I det fallet kan man tänka sig allt från möjligheten att skänka en hundring via mobilen till att skänka pengar istället för födelsedagsblommor.

För det fjärde bör man hitta former som knyter aktiva politiker närmare tankesmedjan. I dagsläget finns det 171 rödgröna riksdagsledamöter som tjänar minst 54 500 kronor i månaden. Om man tänker sig att hälften av dessa kunde knytas till ett parlamentariskt nätverk för tusen kronor i månaden skulle tankesmedjans finanser stärkas avsevärt. För den avgiften kan man till exempel tänka sig att tankesmedjan anordnar särskilda seminarier för parlamentarikerna inför släppet av varje publikation.

Det var några tankar om hur man skapar finansiering för en progressiv och självständig tankesmedja. Möjligheterna finns om man har viljan.

För övrigt kan jag tipsa om Magnus Ljungkvists inlägg om att Socialdemokraterna behöver ett nytt partiprogram. Det vore onekligen intressant om man kunde organisera ett sådant arbete i wikiform.

Ett norskt föredöme?

Jag har tidigare skrivit en del om tankesmedjor och idédebatt. Det har varit kritik av Arbetarrörelsens tankesmedja, förslag om en Arbetarhögskola (och räddning av Brunnsvik) samt lite idéer om hur en idésfär till vänster kan vara organiserad.

I dagarna blev jag uppmärksammad på ett spännande norskt projekt. Manifest Senter for Samfunnsanalyse (Manifest Analyse) är en nystartad tankesmedja som startats upp av vänsterförlaget Manifest med uppbackning från organisationer i fackföreningsrörelsen.  Anställda är Ung Vänsters förre ordförande Ali Esbati (ekonomianalytiker) och journalisten Magnus Marsdal (utredare) som bland annat har skrivit den uppmärksammade boken FrP-koden (Högerpopulismen dissekerad på svenska). Esbati har även skrivit Manifest Analyses första publikation, Tankekrigen.

Var skulle man kunna tänka sig ett motsvarande projekt i Sverige? Till att börja med kan man nog konstatera att det är väldigt svårt – om inte omöjligt – att tänka sig att svenska fackföreningar skulle backa upp en svensk motsvarighet. Till viss del byggdes visserligen Arenagruppen upp på ett liknande sätt med organisationsprenumerationer. Men de har aldrig lyckats få det till det riktiga tankesmidandet i Agora/Arena Idé, och är väl idag snarare att betrakta som ett progressivt mediebolag utan den där riktiga inriktningen och stringensen som skulle behövas.

Om jag idag skulle peka ut en svensk aktör som skulle kunna utgöra grunden för en svensk motsvarighet skulle jag nog välja Ordfront. Dels har Ordfront en infrastruktur och (en del) ekonomiska muskler på egen hand, och dels har man liksom Manifest en tvärvänsterprägel som är nödvändig för att kunna bygga upp en verkligt intressant tankesmedja.

Jag vet att det finns en vilja inom Ordfront att gå mer i den här riktningen. För en månad sedan gav Föreningen Ordfront (inte förlaget) ut pamfletten Sälj hela skiten! och inför valet 2006 gav man ut Åtta år med Reinfeldt. Dessutom förekommer det diskussioner om ett vetenskapligt råd.

Tänk om Ordfront (tillsammans med ett antal fackliga organisationsprenumeranter) kunde samla ihop ett tillräckligt stort startkapital för att anställa två-tre yngre hungriga och radikala krafter för att arbeta med idéskapande och -spridning under beteckningen Ordfront Analys? Om Stiftelsen Manifest i lilla Norge med sin betydligt lägre fackliga organisationsgrad kan göra det, varför inte Ordfront och svensk fackföreningsrörelse? Det kanske till och med är så att man skulle kunna tänka sig att man skulle kunna använda sig av några små smulor av den mediefond där LO har ca 800 miljoner efter försäljningen av Aftonbladet? Fast idealet skulle nog ändå vara att liksom i fallet med Manifest Analyse förlita sig på många små (och några stora) bidrag istället för en stor finansiär med allt vad det innebär av krav på inflytande över verksamheten.

Andra som skriver om Manifest Analyse är Ali Esbati, Ingrid Wergeland (chef för Manifest Analyse), Dagens Næringsliv/e24, Frifagbevegelse.no, Fagbladet, Dagsavisen, Dagbladet, Peter Raaum (kulturredaktör, Dagbladet) och Aftenposten.

För övrigt kan jag tipsa om något helt annat. Lena Andersson skriver fantastiskt bra om den subjektiva klasstillhörigheten i Axess.

Intressant?

Det förlorade paradiset

Jenny Andersson
När framtiden redan hänt: Socialdemokratin och folkhemsnostalgin
Ordfront
2009

Ekonomhistorikern Jenny Anderssons bok När framtiden redan hänt är en uppgörelse med de senaste decenniernas socialdemokrati. Jämlikheten har flutit över i valfrihet. Folkhemmet har förvandlats till nostalgisk estetik. Klyftorna har ökat. Utvecklingen har varit skit. Och det är lätt att dela hennes kritik.

Även om boken är läsvärd och tänkvärd är det svårt att släppa tanken på att även Andersson är fast i en nostalgisk folkhemssyn. Ett förlorat paradis där det finns en orm att skylla på för förvisningen. Hennes folkhem framstår som statiskt, som om det är samma folkhem som Per-Albin lanserar som överges på åttiotalet. Om det var fallet, om ”politik [bara] är att vilja”, skulle det bara fattas några korrigerande beslut för att vara tillbaka på banan.

Men politikens möjligheter är beroende av grundläggande samhällsekonomiska förändringar. Boken saknar en analys av hur de ekonomiska grundförutsättningarna förändrats under de senaste årtiondena. Istället kommer man inte förbi den konspiratoriska tanken att omsvängningen enkom beror på ett gäng politiska tjänstemän i Kjell-Olof Feldts finansdepartement på åttiotalet, och ett annat gäng akademiker som brukade hänga med Tony Blair på nittiotalet. Och så enkelt är det givetvis inte.

Vad man än tycker om de ”tredje vägarnas” vägval och analys av samhället så var det trots allt en analys och praktik, ett försök att orientera sig i en verklighet. Deras analys var helt klart felaktig. Men en kritik av detta bör erbjuda en alternativ analys. Tyvärr är det först i det avslutande kapitlet som Jenny Andersson ens börjar diskutera socialdemokratins förnyelse. Och det är ju så dags då.

Intressant?

Behovet av ett idékluster

Jag har flera gånger tidigare skrivit om vänsterns idéproduktion och tankesmedjor (se till exempel här, här och här). Ofta har jag varit kritisk till oförmågan att använda sig av nya medier, och beklagat mig över oviljan att finansiera välfungerande verksamheter.

Men kanske bör man ta en annan ingång på problemet. Visst har högerns tankesmedjor mer pengar. Men det man saknar i ekonomisk styrka kan man till viss del ta igen genom att svärma. Det finns flera organisationer som ägnar sig åt en rödgrön idédebatt. Där finns till exempel Arbetarrörelsens tankesmedja, vänsterpartinära Centrum för marxistiska samhällsstudier (CMS) och gröna tankesmedjan Cogito. Det finns ett stort antal ledarsidor. Det finns tidskrifter (Arena, ETC, Fronesis, Ordfront, Pockettidningen R, Socialistisk debatt, Tvärdrag och så vidare). Det finns fackföreningar och andra intresseorganisationer som lägger fram rapporter. ABF arrangerar seminarier och folkhögskolor kurser.

Istället för att klaga på att enskilda organisationer inte gör allt skulle man kunna tänka sig en mer heterogen samlingsplats för alla dessa aktörer, en portal där man kan ladda ner och diskutera rapporter från olika håll, där man kan få ett flöde av olika artiklar och bloggar, och titta på seminarier (livesända eller inspelade). Kluster är ju ett populärt ord i dessa industrikristider. Hur skulle det vara med ett rödgrönt idékluster där olika delar kan skava och smeka varandra?

Även om det finns bloggportaler som mer eller mindre försöker samla den här typen av diskussion så saknas en plats där organisationer och opinionsbildare oberoende av varandra kan lägga upp sitt material. Jag tror att det finns en möjlighet i ett sådant här projekt, även om det kräver att man förstår att man inte måste ta ansvar för andras material på portalen. Det finns ett behov av ett idépolitiskt kluster för att föra fram progressiva idéer.

Intressant?

Om historien tagit en annan vändning

Håkan Strömberg
Odens öga
Ordfront, 2002

Ett Sverige där kristendomen aldrig slutgiltigt segrat över hedendomen, där protestantismen aldrig helt trängde undan katolicismen. Ett land med djupa religiösa motsättningar där det statsbärande kristdemokratiska partiet blivit tvungen att avgå efter en korruptionsskandal. När en före detta minister hittas död på ett sätt som tyder på att han har offrats till Oden är det gnistan som kan få krutdurken att explodera.

Med bakgrund av detta får Mathias, (luthersk) doktorand i religionsvetenskap uppdraget att återvända till Hedniska universitetet i Östersund – där han påbörjade sina forskarstudier – för att i hemlighet undersöka om en Odenkult kan ha återuppstått i hedendomens kärnområde (läs spionera på sina vänner och f.d. kollegor).

Även om intrigen kanske är genomsnittlig så kan jag inte få nog av den fond som Strömberg målar upp. Jag vill veta mer om det grepp kristdemokraterna har över samhället, om den synkretiska rönnstedtianismen som tre procent av befolkningen ansluter sig till (12 procent är hedningar och nio procent katoliker), den hednadominerade quislingregeringen som satt i Skåne under andra världskriget, samernas plats i samhället (”lappreservat” nämns i förbigående) och kopplingarna mellan svenska hedningar och indiska hinduer. Till exempel.

Det här är en genre som jag älskar. Få saker lockar fantasin på samma sätt som idén att historien skulle kunnat ta en annan riktning. Den kritik som kan dyka upp mot detta är att historien givetvis inte byter inriktning på grund av enstaka händelser. För att ta ett exempel ur verkligheten, det svenska folkhemmet dog inte en kall februarinatt 1986 när Olof Palme mördades – även om det ibland presenteras så. Palme mördades för övrigt även i Odens öga, fast i detta parallella Sverige var han kristdemokrat.

Men den här romanen kommer undan sådan kritik. När det gäller religiös utveckling finns det ingen anledning till varför Sverige inte skulle ha kunnat ta en liknande utveckling som Balkan eller för den delen nästan vilken del av världen som helst. Man ska inte glömma att förändringar i religion aldrig har varit tvära och absoluta, att folk ute i bygderna skulle ha genomgått en omedelbar och fullständig konvertering till kristendom eller att katolicismen försvann per omgående för att Gustav Vasa bestämde det är osannolikt på gränsen till larvigt. Folktro har dessutom varit en levande del av den svenska allmogekulturen långt in på 1900-talet (om inte fortfarande). Därför blir berättelsen också så kittlande. Det är inte för inte att det här är en av de böcker som jag helst återkommer till, en favvobok helt enkelt. Även om den inte verkar ha sålt särskilt bra borde SVT eller TV4 ta chansen och omvandla den till en miniserie. Den har visuella kvalitéer som skulle göra sig bra i det mediet.

Andra favoriter i genren är Hasse Alfredssons Attentatet i Pålsjö skog (1996) om en grupp svenska motståndsmän och den nazityska invasionen av Sverige som följer på ett attentat mot ett permitenttåg, och Michael Chabons Yiddish Policemen’s Union (2007) om en diaspora på 3,5 miljoner jiddischtalande judar som efter 60 år i Alaska är på väg att skingras för vindarna när det tillfälliga federala distriktet Sitka ska upplösas. En kontrafaktisk historia ger näring åt fantasin.

En rödgrön draklya?

BBC har under några säsonger sänt serien ”Dragons Den” som går ut på att presumtiva entreprenörer får lägga fram sina idéer för fyra investerare och försöka övertala dessa om att de ska investera i deras företag. I Sverige sänds den på TV8 och en svensk version kommer att produceras av SVT. I samband med sin nyårskonferens gjorde den medlemsbaserade brittiska tankesmedjan Fabian Society ett liknande arrangemang där opinionsbildare av olika slag fick presentera policyförslag för en panel av ministrar.

Ett sätt att använda ett liknande koncept skulle kunna vara att låta opinionsbildare av olika slag (forskare, fackföreningsföreträdare, folkrörelserepresentanter och experter av olika slag) presentera policyförslag för företrädare för de olika rödgröna arbetsgrupperna (en för varje parti). ”Drakarna” får sedan fråga ut opinionsbildaren om för- och nackdelar med förslaget. Syftet med processen skulle vara att både att berika arbetet med att skapa en rödgrön politik och att öka insynen i ett arbete som annars riskerar att ske bakom lyckta dörrar vid nattmanglingar på diverse kursgårdar.

Man skulle kunna tänka sig att man låter varje arbetsgrupps område behandlas under en lördag vardera. En lämplig arrangör för ett sådant arrangemang skulle vara ABF Stockholm (möjligen i samarbete med Ordfront?). Kanske skulle opinionsbildarnas förslag dessutom kunna vara grunden för en (serie) pamflettantologi?

Konfliktperspektiv i arbetarrörelsen

Min kamrat från Ordfront Uppsalas styrelse, Martin Hofverberg höll – i egenskap av medlem i Tankesmedjan Konflikt – ett intressant föredrag på Socialistiskt Forum i Uppsala på temat ”Konfliktperspektiv i arbetarrörelsen: Från makterövring till maktutövning och tillbaka igen under 100 år”. Konfliktarna har dessutom haft den goda smaken att lägga upp föredraget som film på nätet. Något som andra borde ta efter. Möjligen skulle man kunna utveckla koceptet genom att klippa in powerpointbilderna i filmen för att öka förståelsen. Föredraget är ungefär en timme och kan ses här.

Vill man höra Martin hålla föredraget live finns möjligheten att göra det i Linköping 13 november (”event” på Facebook). Jag har tidigare skrivit om Konflikt här.

Dagens citat: Välbekant högerreformism

”Friedmans radikala idé var att man i stället för att lägga en del av de miljarder dollar som anslagits för återuppbyggnad på att återställa och förbättra New Orleans vanliga skolsystem, borde ge de drabbade familjerna ‘checkar’ som kunde lösas in på privata institutioner, många av dem vinstdrivande, som skulle omfattas av statlig skolpeng. Det viktiga, skrev Friedman, att denna övergipande förändring av skolsystemet inte stannade vid en tillfällig åtgärd, utan blev en ‘permanent reform’.

Naomi Klein, Chockdoktrinen, Ordfront, 2008, s 13.

Z som i Zorro

Det blev en tidig Kulturnatt för mig. Efter att ha stått vid Ordfront Uppsalas bokbord i tre timmar var jag hyfsat frusen. Egentligen hade jag tänkt värma mig med lite träskfunk på Pub 19 (gamla Katalin). Men jag var inte ensam om den idén. Så efter ett fruktlöst försök att ta mig fram till bardisken bestämde jag mig för att det nog var dags att säga tack för kaffet och gå hem.

Men jag hann se lite av det digra programmet. På eftermiddagen gick jag på den öppna repetitionen av Stadsteaterns kommande föreställning Zorro. Och jag måste nog säga att jag blev positivt överaskad. Man lyckades behålla matinékänslan (med värjfajter och allt) samtidigt som den var ganska rolig. Historien om den unge överklassmannen som måste dölja sin identitet i kampen för rättvisa för att inte svika sin klass och som också måste dölja att han inte är spanjor utan mestis har potential. Liksom det antikoloniala perspektivet. Faktum är att Zorro mycket väl kan vara en överraskande politisk pjäs.

Zorro borde dessutom vara en av de seriefigurer som har bäst potential att uppdateras ála Frank Miller och Batman. Tänk en serie där en modern Zorro kör runt på en svart motorcykel i East Los Angeles i kamp mot korrupta poliser och mexikanska maffian, La Eme. En given succé.