Socialism eller barbari i USA?

Krisen på den amerikanska bostadsfinansieringsmarknaden har fått amerikanerna att börja tala om behovet av socialism. Framförallt är det stödpaketen till Fannie May och Feddie Mac som får röster att höjas för ett samhälleligt inflytande i företagen. Alice Rivlin, före detta vice ordförande för den amerikanska centralbanken skriver i Politico:

”Just let us share in the gains and appoint a few members of their boards to think about how Fannie and Freddie can lean against the winds that inflate the next housing bubble. If that sounds like socialism, at least it is open and not deceitful socialism. No one can deny that our society has a collective interest in strong, stable housing markets.”

I en intervju med The Real News säger amerikanska LO:s (AFL-CIO) chefsekonom Ron Blackwell:

”In fact, they may end up—and I hope they do—nationalizing those industries. But the question is: what are they going to do beyond that to put a floor underneath the housing crisis to do something about the two million people that are going to lose their homes over the next 18 months if we don’t do something, to do something about the millions of workers that are losing their jobs every year. I think nationalization, which our government is loathe even now to do, I think they eventually will come to, because why would American taxpayers take on the obligations that are exposed right now in this institution without claiming the upside potential of those obligations? This is like socialism for the rich and capitalism for the poor. We need to establish some balance here so that the public can claim this. If you’re calling in taxpayer support for this, then you’ve got to give the taxpayer some part of the benefit when this institution recovers.”

Se inslaget här:

Det behöver inte vara korruption, det kanske bara är politik

I Aftonbladet kan man läsa om ett brödrabråk i den indiska kapitalistklassen. Mukesh och Anil Ambani tillhör båda världens rikaste efter det att de tagit över olika delar av pappas imperium och de gillar tydligen inte varandra. Nu ryktas det att bråket har tagit sig uttryck i politisk korruption. Det socialistiska partiet (Samajwadi Party) stöder ett förslag om att beskatta privata oljeraffinaderier. Anil är kompis med Samajwadi Partys partiledare och Mukesh äger oljeraffinaderier. Inte för att jag vet vad som är sant och falskt i den är historien, men man kan väl i ärlighetens namn tycka att det inte är så märkligt att ett socialistiskt parti är för beskattning av privata oljeraffinaderier, särskilt inte när partisymbolen ser ut så här:

Det är bara en firmafest, spänn av

Jag har aldrig varit på Almedalsveckan. Det har aldrig blivit av, men eventuellt blir det en sistaminutensväng dit i veckan om det löser sig med boende och sånt. Man kan tycka mycket om hela evenemanget. Men personligen tycker jag nog att kritiken mot det blir lite larvig. Det är varken det hot mot demokratin som kritikerna påstår eller det moderna agora som de förälskade vill få det till. Det är en branschmässa och firmafest. Är bok- och biblioteksmässan i Göteborg ett hot mot litteraturen? Är det på något sätt värre att hamna i ”fel” hotellrum om det sker i Visby den närmsta veckan än att hamna i kopieringsrummet med kollegan på firmafesten när groggarna lagt en dimma över omdömet? I mångt och mycket är det ju folk som ändå stöter på varandra i vardagen. Så spänn av och låt politrukerna i offentlig och privat sektor ha sin firmafest. För så mycket mer handlar det inte om.

Slutet för FARC?

The Real News diskuterar med latinamerikakännaren Forrest Hylton vad befrielsen av Ingrid Betancourt kommer att betyda för FARC och Colombia.

Ett litet moment 22

För några år sedan ville den franska regeringen försämra arbetsrätten för ungdomar. I samband med det skrev jag på en protestlista på franska socialistpartiets (PS) hemsida och uppmanade andra att göra detsamma. Sedan dess har jag funnits på PS e-postlista och får informationsbrev en eller flera gånger i veckan. Vilket skulle kunna vara intressant om jag kunde läsa franska. Men det kan jag inte. Så det logiska borde vara att lämna listan. Men det kan jag inte eftersom jag inte kan läsa franska och lista ut hur man gör. Ett moment 22 i det lilla.

Det borgerliga bidragsberoendet

De senaste dagarna har man kunnat läsa följande nyheter i UNT:

Vårdnadsbidraget underfinansierat

”… sannolikheten för att vårdnadsbidraget ska löna sig ekonomiskt redan nästa år är inte särskilt stor. Enligt kommunens beräkningar kan kostnaden i stället öka med 35 miljoner kronor år 2009 på grund av vårdnadsbidraget. Men bara 15 miljoner kronor har avsatts för att finansiera bidraget.”

Socialbidragskostnaderna minskar inte

”Den borgerliga alliansen vill minska socialbidragskostnaderna i Uppsala med 11 miljoner kronor i år.
- Men det kommer vi inte klara, säger uppdragsstrategen Eva Egnell som arbetar med socialbidragsfrågor i kommunen.
I stället väntas kostnaderna bli avsevärt högre än vad som budgeterats för. Något som gör att kommunens verksamhet för försörjningsstöd ser ut att gå 20 miljoner kronor back.”

Var det inte meningen att den borgerliga alliansen skulle bryta utanförskapet? Istället verkar det som att Uppsala kommun får miljontals kronor i ökade kostnader för det bidragsberoende som högern påstod var en del av ett socialdemokratiskt misslyckande. Vad hände med den borgerliga arbetslinjen? Och varför är borgerliga politiker värdelösa på att hushålla med skattebetalarnas pengar?

Ceasar och romarrikets vänster

I senaste numret av Flamman tar chefredaktör Aron Etzler ut svängarna mer än vad man normalt gör i en tidningsledare. Förmodligen är det väl så att en kombination av semsterläsning och sommartorka som gör att han använder nästan två sidor till att diskutera Julius Cesar och hur vänsterns ledare (alltså personer inte artiklar) regelmässigt framstår som auktoritära. Samtidigt som högern sällan själv har något problem med att föra över makt till institutioner utanför folklig kontroll och styrning. Det är en spännande läsning som tar sitt ursprung i Michael Parentis biografi The Assassination of Julius Ceasar – A Peoples History of Ancient Rome (The New Press, 2003). Det lockar till läsning och jag ska nog leta upp boken.

Här kan man för övrigt höra Parenti tala om Julius Ceasar som den sista romerska populisten.

Wikipedia har en intressant artikel om klassamhället i det antika Rom som också är läsvärd.

Röda raketer har också bloggat om Etzler och Ceasar.

Dags för konflikt

Bloggsfären har under några år höjts till skyarna som det politiska samtalets räddare. Ofta har det varit en ganska överdriven hajp som snarare handlar om ängsliga svenskar som sneglat på nätets roll i de senaste årens amerikanska valrörelser än något som är grundat i den svenska verkligheten. Få svenska bloggar lyckas komma förbi insändartyckande och dagboksskrivande för de närmast sörjande. De bloggar som ändå har en del läsare handlar mest om produktplacerade kläder.

Men det finns projekt med bakgrund i bloggsfären som känns lovande. I flera år har det funnits ett antal individuella bloggar som länkat samman sig under den gemensamma benämningen Konflikt. Nu har man gått vidare och skapat Tankesmedjan Konflikt med nättidskriften Dagens Konflikt som nav. Med ett antal skribenter med bakgrund i en ”bred och ifrågasättande vänster” som har just konfliktperspektivet som samlande punkt, skrivs det bland annat om avgiftssamhället, klass och studier och behovet av en folkrörelse för miljön. Bland mycket annat.

Det är klart att det är en lågbudgetsatsning som görs på fritiden. Något riskkapital finns det inte för spretiga vänstertankesmedjor. Och det oklart vilken uthållighet de kommer att ha. Men det är ändå ett försök att samla sig till motvärn och föra gerillakrig mot den högerpropaganda som bombarderat oss med under de senaste decennierna. Och det är värt något.

En konservativ rätt till revolution

Amerikanernas förhållande till sina skjutvapen är ett ständigt ämne för fascination för européer. Vi föreställer oss gärna att vapen i personlig ägo är så fantastiskt mycket vanligare där än här. Men statistiken talar sitt tydliga språk, Sverige är ett av världens vapentätaste länder. Enligt en artikel i Fokus förra året ligger vi på femte plats i världen efter USA, Yemen, Finland och Kanada. Åtminstone tre av dessa länder – Finland, Kanada och Sverige – får nog ses som några av de mest fredliga och säkra länderna i världen.

En skillnad mellan USA och flera av ovannämnda länder är att det i större utsträckning handlar om jaktvapen i de senare och enhands- och automatvapen i USA (även om man inte ska underskatta antalet av dessa typer av vapen i Sverige heller).

Vapenfrågan är också i USA en klassisk vattendelarfråga mellan vänster och höger. Liberala krafter propagerar för begränsningar av individens rätt att beväpna sig, och konservativa tar avstånd från en sådan inskränkning. Men varför är det då en så het fråga i amerikansk politik? Å ena sidan handlar det givietvis om att USA har en hög andel dödsfall som orsakats av skjutvapen (mord såväl som olyckshändelser), å andra sidan handlar det om en sakrosankt tradition som är statsfäst i den amerikanska konstitutionen.

”A well regulated Militia, being necessary to the security of a free State, the right of the people to keep and bear Arms, shall not be infringed.”

Här i konstitutionens andra tillägg har vi hela grunden till den amerikanska diskussionen om rätten att äga vapen. Det handlar om en idé som hör hemma i den amerikanska revolutionens tidevarv. En ung nation med svag centralmakt hade frigjort sig från det brittiska imperiet. Det var en svårköpt frihet som hade skett med vapen i hand, en frihet som mycket väl åter måste försvaras med vapenmakt. Och eftersom USA inte hade en stående armé som kunde skydda det vidsträckta och glesbefolkade landet lades ansvaret och rätten att organisera försvaret på den enskilda medborgarna. Tillsammans skulle de gå samman i miliser för att försvara sina hem om någon hotade deras land.

Nu skulle man med viss rätt kunna hävda att USA har en ”välreglerad milis” i form av såväl den amerikanska krigsmakten som en uppsjö av polisiära organisationer. Det borde väl göra att det andra tillägget har spelat ut sin roll? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Den amerikanska traditionen innefattar inte bara idén om att försvara det nationella territoriumet. Det handlar också om att försvara konstitutionen och den amerikanska revolutionens ideal. I den amerikanska självständighetsförklaringens inledning ges det amerikanska folket rätten att göra sig av med ett despotiskt styre.

”Vi ser dessa sanningar som självklara:

att alla människor är skapade jämlika;

att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa;

att regeringar har inrättats bland människorna för att säkra dessa rättigheter och att regeringarna erhåller sina befogenheter genom de styrdas samtycke;

att närhelst någon styrelseform motverkar dessa mål så är det folkets rättighet att förändra eller upphäva denna styrelseform och att inrätta en ny enligt de principer som för folket framstår som de mest troliga att påverka deras trygghet och lycka. Klokheten påbjuder att styrelseformer som inrättats sedan lång tid tillbaka, inte bör ändras av alltför lättvindiga eller flyktiga skäl;

och likaledes har all erfarenhet visat att människor är mer benägna att lida, om det onda är uthärdligt, än att avskaffa de styrelseformer vid vilka de har vant sig. Men när en lång kedja av missbruk och övergrepp uppenbarar en medveten plan att försätta dem under total despotism, så är det folkets rättighet – det är deras plikt – att avskaffa en sådan styrelseform och att skapa nytt skydd för sin framtida säkerhet.”

USA:s andra president Thomas Jefferson som var den huvudsakliga författaren till självständighetsförklaringen menade också i ett berömt citat att ”frihetens träd måste tid efter annan förfriskas med patrioters och tyranners blod.” Den amerikanska revolutionen skulle inte vara ett avslutat kapitel utan en pågående process. Ska man tala trotskistiska kan man tala om en permanent revolution. Därför har vapenförespråkarna också kött på bena när de argumenterar för rätten att bära vapen. Det är bara beväpnade medborgare som kan garantera de rättigheter som självständighetsförklaring och konstitution ger amerikanen. I en amerikansk diskurs skulle man hävda att despotism av den typen som Europa lidit under på 1900-talet i form av fascism och kommunism inte skulle vara möjlig i USA just därför att medborgarna skulle kunna försvara sig mot ett sådant förtryck. När en Demokratisk politiker för några år sedan försökte försvara sina försök att begränsa rätten för privatpersoner från att äga automatvapen med att han själv var jägare blev svaret från vappenlobbyn att det inte var rätten till ankjakt som grundlagsfäderna hade syftat till. Och i den kontext som har diskuterats här har de givetvis rätt, en hagelbössa är betydligt mer opraktisk i en revolutionär situation än en automatkarbin.

Därför är också vapenlobbyn – framförallt National Rifle Association (NRA) – en viktig aktör på den politiska scenen. I Politico kan man läsa att NRA planerar att satsa 40 miljoner dollar för att försäkra sig om att rätten att bära vapen inte ska begränsas. I klarspråk innebär det att man kommer att kampanja mot Barack Obama. Och det är en fråga som är känslig för Demokraterna. För trots den mer högflygande diskussionen om upprätthållandet av den amerikanska revolutionens ideal så är vapenkontrollfrågan något som skär rakt in bland Demokraternas kärnväljare. Jakt är populärt framförallt i den industialiserade mellanvästern och det är ett arbetarklassnöje. Frågan kan därför användas av Republikanerna för att kapa åt sig andelar av väljargruppen fackföreningsanslutna vita män, det enda segmentet av vita män varav en majoritet röstade på John Kerry i valet 2004. Så vapen fortsätter att vara en het fråga i amerikansk politik, trots att ingen riktigt vågar ta tag i den.

L-ordet: liberalism i USA

Författaren Eric Alterman pratar om sin bok We’re Liberals: A Political Handbook for Post-Bush America och diskuterar liberalismens position i USA historiskt och idag. I slutet finns det en kort intressant diskussion om skillnader och likheter mellan amerikansk liberalism och europeisk socialdemokrati. Här är länken (tyvärr har jag inte lyckats bädda in den i inlägget).