Regeringens fattiga vision

De som följt den borgerliga regeringens framfart blev inte överraskade av Expressens avslöjande att regeringen har som målsättning att sänka den så kallade reservationslönen (det vill säga den lägsta lönen man är beredd att arbeta för). Det var det som var syftet med att försämra och fördyra a-kassan. Det är det här som ligger bakom skattesubventionering av hushållsnära tjänster. Det är det som ligger bakom hårdare tag mot sjuka. Försämrar man det sociala skyddsnätet kommer folk att jobba för lägre löner. Och lägre löner kommer på sikt att pressa lönerna för större grupper som inte kan stå emot konkurrensen underifrån. För vad än regeringen påstår så har det inte i första hand handlat om att det ska löna sig att arbeta. Det handlar om att det inte ska gå att inte arbeta.  Men med en sådan syn blir rädslan, snarare än tryggheten, grundfundament i samhället.

Invändningen mot det här skulle vara att jobbskatteavdraget skulle kunna leda till att man ändå får mer i plånboken. Men ett sådant tänkande skjuter ändå bredvid målet då det bygger på den tämligen underliga idén att skatt bara är konfiskerad egendom. I realiteten används skatt till gemensamma nyttigheter och konsumtion som inte finns om det inte finns skatteintäkter.

Sen vill man kränga gemensam egendom. Till vilket pris som helst vad det verkar det som när man ser den borgerliga majoritetens rea i Stockholm. Säljer man verksamheter för några tiotusentals kronor som kan ta ut miljonvinster ett år senare så visar man uppenbarligen ingen respekt för skattebetalarna. När det gäller statliga företag så kan man fråga sig om det är särskilt framsynt att sälja statliga inkomstkällor när allt färre kommer att producera allt mer i framtiden. Kan vi verkligen se på tillväxt och skatteinkomster genom en 1900-talslins där det likställs med arbetade timmar?

Det här verkar vara kontentan av vad borgerligheten vill med makten. Inte direkt oväntat, men ganska fattigt som vision.

Det verkar helt saknas borgerliga visioner om hur Sverige ska vara en ledande nation i framtiden. Ingenting om hur man främjar framtidsbranscher inom till exempel biomedicin, grön teknik och sociala medier. Ingenting om hur man bygger bort bostadsbristen eller otillräcklig infrastruktur. Ingenting om hur man skapar en kunskapsnation där medborgarna verkligen kan delta i ett livslångt lärande. Ingenting om hur man skapar högproduktiva moderna arbetstillfällen. Ingenting av det som moderna och progressiva människor skulle se som önskvärt.

När man ska visa framfötterna kommer man med idiotiska förslag som att svenska högskolor ska kunna ta betalt av utländska studenter. På kort sikt handlar det om att göra utbildning till en marknad. Vilket i sig är dumt när framtidens välfärd i stor utsträckning kommer bero på att vi har en välutbildad befolkning. Men resultatet på längre sikt kommer det innebära att många presumtiva utländska studenter väljer en likvärdig utbildning i till exempel Australien för språket och vädret framför till exempel Borås. Vilket innebär att Sverige går minste om studentens konsumtion (och momsintäkter). Att viktiga utbildningar kanske måste ställas in om inte tillräckligt många kvalificerade svenskar är intresserade ett visst år. Eller kanske värst av allt, att framtida kontaktytor mellan Sverige och tillväxtmarknader försvinner.

Istället för på en progressiv vision ligger fokus på ett vettlöst hat mot att stat och kommuner äger företag eller driver verksamhet, och på att gynna framväxten av ett låglöneproletariat som ska livnära sig på att skura golv och kratt löv. Allt medan andra delar av världen tar hand om det moderna, framtidsinriktade, lönsamma.

Man kan kalla det mycket. Men inte är det en vision för moderna, progressiva människor.

Läs även Socialdemokraternas jobbprogram (och Dagens Arenas berättigade kritik av den).

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, alliansen, regeringen, socialdemokraterna.

Höjd skatt är det minst dåliga under omständigheterna

Igår kommenterade Konjunkturinstitutets (KI) chef Mats Dillén det faktum att många kommuner tvingas höja skatten för att klara av sina åtaganden. Han menar att skattehöjningarna riskerar att bromsa den ekonomiska återhämtning som man börjar se tecken på. Men det vore lite väl simplistiskt att tro att det är så enkelt att skattehöjningarna per automatik bromsar tillväxten. Men om man nöjer sig med Sveriges radios (SR) tolkning är det lätt att tro det. Till SR säger Dillén att

”En höjning av kommunalskatten, allt annat lika, är ju något som dämpar hushållens köpkraft och dämpar återhämtningen något.”

Men det är givetvis inte så att allt annat är lika. En effekt av, och fördjupande orsak till den ekonomiska krisen är att vi sett ett ökat privat sparande. Något som är fullkomligt rationellt för den enskilde individen, men knappast för ekonomin som helhet där vi vill se en ökad konsumtion för att få igång hjulen. Om allt annat var lika skulle det innebära att skattehöjningen bara lades åt sidan som offentligt sparande. Och det är givetvis inte så att en höjd kommunalskatt drar undan pengar från ekonomin. Istället går en skattehöjning direkt ut i ekonomin genom offentlig konsumtion, till löner och köp av varor och tjänster. Om kommunerna inte tillförs resurser på det ena eller andra sättet blir resultatet nedskärningar och varsel. Vilket i sin tur leder till en dämpning av återhämtningen.

Däremot har Dillén rätt när han säger att det inte är optimalt att öka det kommunala skatteuttaget för att komma till rätta med kommunernas vikande intäkter och ökade utgifter. Kommunalskatten är platt och slår hårdare mot låginkomsttagare än höginkomsttagare. Och vill man få igång den privata konsumtionen är det låginkomsttagarna som ska ges större konsumtionsutrymme eftersom de konsumerar hela sin inkomst istället för att dra undan kapital från den reella ekonomin genom ökat sparande.

Mats Dillén och KI föreslår istället återigen den betydligt intelligentare lösningen med ökade statsbidrag till kommunerna. Men så länge regeringen, vad än Folkpartiet snackar om, inte är beredd att skjuta till mer resurser till kommuner och landsting är alternativen höjd skatt eller ökad arbetslöshet och nedskärningar i den kommunala verksamheten. Under de omständigheterna är höjd kommunalskatt den minst dåliga lösningen.

Betalningsförmåga före behov

I Statistiska centralbyråns (SCB) Tidskriften Välfärd (2/09) kan man läsa en intressant genomgång av skattereduktionen för hushållsnära tjänster under 2007. Inte helt oväntat visar det sig att det är höginkomsttagare som dragit nytta av den borgerliga kontrareformen. De som nyttjade skattereduktionen hade en medianinkomst på 430 000 kronor per år, motsvarade siffra för befolkningen i stort är 240 000 kronor per år. Endast tre promille (!) av de som tjänar under 300 000 kronor per år använde sig av möjligheten, medan fyra procent av de som tjänar över 500 000 kronor gjorde det.

En intressant detalj är att pensionerade kvinnor är överrepresenterade bland de som använde sig av möjligheten. Och det kan man ju unna dem kan man tycka. Men man kan ju samtidigt fråga sig varför vi ska ha ett system där betalningsförmåga ska ha företräde framför behov? Det vi ser som en följd av den här typen av kontrareformer är en förskjutning av hushållsnära tjänster från skattefinansierad sådan efter behov (”hemtjänst”) till en privatfinansierad lyx för de få.

Det går inte ens att säga att skattereduktionen lett till flera arbetstillfällen. Precis som vi som motsatte oss reformen påtalade redan innan det genomfördes (jag skrev om det borgerliga förslaget i april 2006).

Även Rebella har skrivit om artikeln.

Läs även något helt annat: Röda raketer skriver intressant om en alternativ läsning av Machiavelli.

Intressant?

Skattebetalarna får betala apoteksprivatisering

Idag beslutar den moderatledda riksdagsmajoriteten att privatisera Apoteket AB. När man lyssna på de borgerliga sjunga privatiseringens lov får man onekligen intrycket av att allt kommer att bli guld och gröna skogar vid en privatisering av Apoteket. Till råga på allt är det tydligen ett gigantiskt steg på vägen mot en demokratisering av Sverige, för i deras argumentation är det bara diktaturer som kan ha apotek i gemensam ägo. Redan där inser man att deras argument ska tas med en rejäl näve salt. För om man måste likna Sverige vid kommunistdiktaturer så lämnar förmodligen även den övriga argumentationen en del över att önska.

Till att börja med kan vi konstatera att Sverige har ett av världens effektivaste system för att hantera och sälja medicin, och att priserna är bland de lägsta i Europa. Det är därför ett styvt jobb att argumentera för att man ska rasera detta.

Den borgerliga alliansen påstår, med hänvisning till att högkostnadsskyddet ska vara kvar, att en avreglering av Apoteket inte leder till ökade priser. Men vad de inte berättar är att det är skattebetalarna som gemensamt bekostar receptbelagda mediciner till 80 procent. Och de vill tillåta de privatiserade apoteken att ta ut samma vinstmarginal som i resten av EU. En vinstmarginal som i snitt är dubbelt så hög som den svenska. Även om den enskilde inte skulle få betala mer för sina mediciner kommer kostnaderna att öka för samhället.

Man försöker måla upp en bild av ett myller av småföretagare, farmaceutiska bävrar som kommer att ta över där den statliga (kommunistiska?) kolossen tidigare funnits. Man lyfter gärna fram den norska privatiseringen av apoteksväsendet som en förebild. I Norge är apoteksmarknaden idag till 93 procent kontrollerad av tre multinationella apoteksbolag. Det finns alltså en överhängande risk att det statliga monopolet övergår i ett kapitalistiskt oligopol. Om det är någon som tror att det kommer att pressa priserna kan ju denne ta en titt på den svenska byggsektorn.

Den moderatledda avregleringen och utförsäljningen av Apoteket är ingen frihetsrevolution. Den kommer att leda till högre kostnader för oss alla. De som tjänar på affären är en liten grupp multinationella läkemedels- och apoteksbolag. Frågan är varför regeringen vill berika dessa företag på svenska folkets bekostnad? Varför är de så oförsiktiga med skattebetalarnas pengar?

Intressant?

Klimatrenoverad förort skapar jobb

På torsdagens DN Debatt la de rödgröna partiledarna fram ett förslag där ROT-avdraget ska omfatta även flerfamiljshus, med förbehållet att energianvändningen minskas med trettio procent. Även det ”vanliga” ROT-avdraget ska enligt förslaget utökas med samma typ av klimatrenovering. Enligt debattartikeln skulle dessa avdrag skapa 15 000 nya arbetstillfällen.

Det innebär att även hyresbostäder kan omfattas av de ROT-avdrag som tidigare var förbehållna de som äger sitt boende. Vilket i sin tur innebär att det kan bli en skjuts mot att påbörja en länge eftersatt renovering av miljonprogrammet. Att denna renovering dessutom ska leda till minskad energianvändning (och i sin tur minskade energiräkningar) är bara positivt.

Om man följt den här bloggen vet man att det här är en politik jag argumenterat för länge (se till exempel här och här). I den ekonomiska kris vi nu befinner oss i är det viktigt att göra satsningar som snabbt kan sättas igång. Där är just renoveringar ett område som bör prioriteras. Och kan man då rikta skattesubventionerna mot klimatsäkring snarare än nya jacuzzis är det bra politik. Vi behöver även se infrastruktursatsningar på till exempel järnväg. Men sådana satsningar tar längre tid och är helt enkelt krångligare att genomföra. Gröna renoveringar kan sättas igång snabbare och är ett helt korrekt sätt att använda och tackla både den ekonomiska krisen och klimatkrisen. Dessa gröna renoveringar skapar också utrymme för utveckling och produktion på områden som kommer att vara nyckelsektorer i ett framtida industrisverige.

Rent generellt är dock inte den här typen av ”avdragsreformer” något jag tror på. Att subventionera vissa typer av tjänster snedvrider arbetsmarknaden. Därför hamnar den moderatledda regeringens ”husavdrag” fel när de vill göra det permanent. Men med en snabbt stigande arbetslöshet är vi inte i en normal situation och varje byggjobb innebär ungefär tre ytterligare jobb. Så som en undantagsreform är gröna ROT-avdrag bra politik. Och när det som i förslaget kommer större befolkningsgrupper till goda är det dessutom bra rödgrön politik.

Äntligen börjar bitarna i den rödgröna oppositionspolitiken falla på plats. Synd bara att det ska behöva ta så lång tid. Och att vi har en regering som inte alls visar intresse för att bekämpa arbetslösheten och skapa förutsättningarna för Sverige att ligga i framkanten när konjunkturen börjar vända uppåt.

För lite, för sent

Så kom det äntligen. Den borgerliga regeringen har efter många om och men insett att det måste skjutas till resurser till kommun och landsting. Och det är ju bra. Men det är alldeles för lite och alldeles för sent.

Under 2009 tillförs inte en enda krona extra till välfärdssektorn. Och under 2010 kommer endast sju miljarder att skjutas till. Det är fem miljarder mindre än vad Konjunkturinstitutet anser behövs för att upprätthålla sysselsättningen. Ett tillskott som för övrigt hade fått plats under det heliga utgiftstaket.

Med den här halvmesyren kommer uppsägningarna och försämringarna i välfärden att fortsätta. Och kritiken från de fackliga organisationerna är hård. Enligt Lärarförbundet har två tredjedelar av kommunerna skurit ner på skolans verksamhet och 1 300 lärare har varslats. Är det så vi blir konkurrenskraftiga inför framtiden? Och Kommunals ordförande Ylva Thörn kommenterar regeringens utspel så här:

- Varje dag denna vår sker stora nedskärningar i vård, skola och omsorg. Regeringen väljer att stå passiv hela 2009. Därmed fortsätter jobbkrisen i kommuner och landsting att sprida sig som en lavin som direkt slår mot välfärdens kvalitet. Regeringens passivitet i år ger ett ännu sämre utgångsläge för 2010, en försämring som hade kunnat undvikas.

Inte ens hos den moderata partikamraten, Anders Knape, ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) går det att spåra någon överdriven glädje. Men han står givetvis med mössan i hand och gör sitt bästa för att hålla god min samtidigt som Anders Borg kör över honom.

Den gemensamma sektorn skulle kunna spela en avgörande roll i arbetet för att ta Sverige genom krisen. Behoven har inte försvunnit, sysselsättningen skulle kunna upprätthållas. Men med en anorektisk politik fördjupar istället den moderatledda regeringen krisen. Konsumtionsutrymmet kommer att minska, de arbetslösa kommer att bli flera. Arbetsförmedlingens prognos talar om en halv miljon arbetslösa nästa år.

Det blir alltmer uppenbart att den borgerliga regeringen tänker använda sig av krisen för att åderlåta den svenska välfärdssektorn. En underfinansierad och allt sämre fungerande gemensam sektor öppnar upp för privata och privatfinansierade alternativ i vård, skola och omsorg. Genom att skjuta till kaffepengar får de ändå några positiva minuter i nyhetssändningarna och kan fortsätta med sin nyliberalism med mänskligt ansikte. Det är fortfarande samma gamla ulv i fårakläder som blottar huggtänderna i ett leende.

Det är dags för en jobbävning innan det är för sent

Idag släppte Konjunkturinstitutet en dyster prognos. Man räknar med att en kvarts miljon (!) arbetstillfällen kommer att försvinna till 2010 och att arbetslösheten kommer att öka till 10,7%. Var det detta moderaterna menade med arbetslinjen? Är det detta som regeringen menar är att ”ta ansvar”?

I en kommentar säger socialdemokraternas ekonomiska talesman Thomas Östros:

- Konjunkturinstitutets prognos är ett kraftfullt argument för den socialdemokratiska ekonomiska politiken. Regeringen har missbedömt allvaret i krisen och dess passivitet har redan lett till alltför hög arbetslöshet. Statsfinanserna eroderas av den ökande arbetslösheten och regeringen håller på att tappa greppet.

- Det behövs en kraftfull satsning på kommuner och landsting, en utbildningssatsning och stora investeringar i infrastruktur och bostadsbyggande samt en förstärkt a-kassa.

Jag kan inte hålla med mer, vi behöver en jobbävning. Jag kan visserligen tycka att Östros kunde ha använt hösten för att på ett bättre sätt argumentera för dessa självklarheter. Men bättre sent än aldrig. För att svara på Ernst Wigforss retoriska fråga från början av 1930-talet: Ja, vi har råd att arbeta! Vi har inget val.

För övrigt presenterar Luciano Astudillo som leder socialdemokraternas jobbrådslag ett förslag på sin blogg, på Facebook och på Twitter (så Obama!).

Vänsterreformism: En grön upprustning av allmännyttan

Jag har vid upprepade tillfällen skrivit om behovet att koppla ihop åtgärderna mot den ekonomiska krisen med klimatkrisen (se till exempel här). Men fortfarande saknar vi offensiva och konkreta förslag på detta område från politikerhåll, såväl regering som opposition. Lite märkligt kan man tycka med tanke på att detta rimligen borde vara centrala frågor i dessa tider.

Kanske borde det istället vara det civila samhället som sätter press på ett fantasilöst politikerskrå? Tänk om till exempel Byggnads, Hyresgästföreningen, och Naturskyddsföreningen gick samman och kampanjade för att staten ska ge fördelaktiga lån till kommunerna för att genomföra en storskalig grön upprustning av allmännyttan?

Allmännyttan (framförallt miljonprogrammet) är i behov av upprustning, vi måste klimatsäkra vår energianvändning, och byggsektorn har drabbats hårt av varsel och uppsägningar.

Istället för att se det här som en utgift ska man se det som en investering för framtiden. En investering i människor, miljön, boende, kunskap, framtidens industriproduktion. Om man dessutom utformar det som ett lån är det inte ens en reell kostnad för staten. Staten får tillbaka pengarna så småningom, med ränta.

Hur jävla svårt ska det vara?

***

Konstaterar förövrigt att Ann-Marie Lindgren på Arbetarrörelsens tankesmedja är på min linje om en rödgrön draklya i sin veckoanalys:

”Uppmärksamheten kring programarbetet skulle dessutom kunna stärkas av att partierna exempelvis bjuder in till öppna hearings om vad det nya läger kräver, med kända politiker och forskare från olika länder, för att visa både på viljan och nödvändigheten av att hitta nya och andra lösningar än dem som gårdagens erfarenheter talar för.”

Dessutom vill hon ha ett snabbt krisprogram från den rödgröna oppositionen.

Spridda funderingar kring SAAB och den svenska modellen

Diskussionen kring SAAB har rasat den senaste veckan. Det är väl en diskussion som jag borde ha kommenterat i stundens hetta. Men den saknar ett självklart svar. Det här är ett försök att reda ut vad jag tycker. Det kanske verkar lite veligt, men verkligheten innehåller ibland för många gråskalor för självsäkra uttalanden.

I grunden är jag Rehn-Meidnerfundamentalist. Jag anser att företag som inte är lönsamma ska gå under för att personella och ekonomiska resurser ska kunna omfördelas till mer lönsamma delar av samhället. LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidners idéer om en solidarisk lönepolitik var central i den svenska modell som växte fram efter andra världskriget. Rikstäckande kollektivavtal som hindrar lönedumpning som konkurrensmedel, en generös arbetslöshetsförsäkring som gör att privatkonsumtionen kan upprätthållas även under perioder av arbetslöshet, och arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att omskola arbetskraften för att passa arbetsmarknadens behov var delar i en modell som gynnade ett dynamiskt näringsliv. Modellen slog ut företag och sektorer med dålig lönsamhet till förmån för de som var mer produktiva, samtidigt som man gjorde omställningen för de enskilda individerna så smidig och trygg som möjligt.

Problemet med en sådan position är att modellens verktyg har avlövats. Kollektivavtalen har underminerats, försäkringssystemen har försämrats, de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har lagts i malpåse och den kommunala sektorn som har möjlighet att vara motkonjunkturell ges inte tillräcklig förstärkning från staten. Även om detta är en process som pågått under lång tid så får den borgerliga regeringen med sin ”arbetslinje” ta på sig ansvaret för att Sverige idag står med kraftigt försämrade verktyg att ta sig igenom krisen.

Ett annat problem är att det världsekonomiska läget är som det är. Risken är stor att det inte finns mer livskraftiga alternativ som kan suga upp SAAB:s resurser och kompetenser när hela det världskapitalistiska systemet är på dekis. Det skulle kunna betyda att den existerande kunskapen går upp i rök.

Men är det argument för att gå in med statligt stöd?

Hade det varit ett annat företag – till exempel Volvo Lastvagnar – som på grund av finanskrisen inte kunde sälja sina varor eftersom dess kunder inte lyckas säkra lån för att köpa företagets produkter, hade jag tyckt att det vore självklart att gå in med till exempel statliga lånegarantier. Men SAAB är ett företag som oavsett konjunkturläge har gått dåligt. Man kan inte skylla den nuvarande situationen på världsekonomin, SAAB har varit på väg mot avgrunden under lång tid.

Men samtidigt som SAAB är ett företag som länge gått dåligt är det ett nav i ett för svensk exportindustri och välfärd viktigt kluster. Och den samlade kunskapen där är större än dess delar. Om man låter SAAB gå under innebär det inte bara att man slutar tillverka några hundratusen bilar per år i Trollhättan. Risken är också att kunskapsintensiv forskning och utveckling upphör och att underleverantörer inte får chansen att ställa om sin produktion. Allt detta med följden att inte bara anställda i den industriella sektorn kastas ut i arbetslöshet. Den omgivande tjänstesektorn kommer också att få kraftigt minskade intäkter vilket i sin tur kommer att spä på arbetslösheten. Vilket sedan leder till ytterligare varsel i den kommunala sektorn på grund av minskade skatteintäkter.

Det är inte nödvändigtvis så att ett nedlagt SAAB innebär att stora delar av Västsverige förvandlas till en industriell ödemark. Kapitalismen har i teorin (och ibland i praktiken) ett inslag av kreativ förstörelse. Företag går under och andra uppstår, resurser flyttar till rätt plats i systemet. Ett bra exempel på detta är när läkemedelsföretaget Pharmacia i Uppsala köptes upp av ett amerikanskt företag som tog det de var intresserade av och drog hem. I Uppsala uppstod i dess ställe en mängd små och medelstora företag inom biomedicin och ”life science”. Idag är fler anställda inom branschen i Uppsala än på Pharmacias tid. I den kapitalistiska idealtypen uppstod det här spontant. I den verkliga världen var utvecklingen beroende av att ha en statlig infrastruktur med ett stort universitet och forskningssjukhus i dess närhet. Det kan även gälla situationen med SAAB. Det finns kunskaper där som kan lägga grunden till en ny svensk industrigeneration, även om SAAB upphör att existera. Frågan är bara hur man gör för att ge näring till en sådan utveckling?

Jag har inget svar på vad som ska göras. Men jag är övertygad om att svensk industri skulle ha stått bättre rustad om den svenska modellen hade bevarats och utvecklats snarare än avvecklats. Den nyliberala omregleringen av samhället kan mycket väl visa sig vara kapitalismens värsta fiende.

Skanskas 2000 är Sveriges 8000

Idag meddelade byggjätten Skanska att de varslar 3 400 anställda, 2 000 i Sverige. Man brukar säga att varje byggjobb ger ytterligare tre arbetstillfällen. Så det logiska borde väl i så fall vara att dagens varsel inte innebär 2 000 färre i ”innanförskap”, det innebär 8 000 färre. För varje stort varsel som kommer försvinner mångdubbelt fler arbetstillfällen i kringmiljön. I över två månader har jag vid flera tillfällen argumenterat för att vi måste investera i byggande för att dämpa konjunkturnedgången och stärka den gemensamma sektorn. Under den här perioden har jag fått mer eller mindre medhåll från alla från arbetsgivarorganisationerna till oppositionen. Inga vågar tänka tillräckligt visionärt, men från de som sitter på skattkistan är det extra tyst.