Moderat nyspråk

I Aftonbladet kan man läsa att Fredrik Reinfeldt anser att om man sänker skatten för höginkomsttagare mer än för låginkomsttagare så kommer inkomstklyftorna att minska. Det är de ”dynamiska effekterna” som ska göra det. Maken till nyspråk får man leta efter.

Man får också veta att arbetslösa är ”människor som inte jobbar”. Som om det var något självvalt. Det Reinfeldt inte talar om är att att syftet med den här politiken är att tvinga fram ett låglöneproletariat genom att den så kallade reservationslönen sänks.

Det är inte en politik för minskade klyftor. Det är en politik för att öka och cementera inkomstklyftorna i samhället.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om fredrik reinfeldt, moderaterna, regeringen, aftonbladet,

Ingen moralisk stormakt längre

Du vet det där glaset vatten du drack när solen stekte som hetast häromveckan? Du vet att trots att det kommer ur en kran i köket är det en fantastisk lyx som inte är alla förunnad. 4 000 barn dör varje dag för att de inte har tilgång till rent vatten. 900 miljoner människor (det vill säga i runda slängar 100 Sverige) saknar tillgång till rent vatten. Det är ju fruktansvärt, eller hur? Det borde vara en mänsklig rättighet att ha tillgång till rent vatten.

Det är det också sedan Förenta Nationernas generalförsamling natten till torsdag röstade för en resolution att göra rent vatten till en grundläggande mänsklig rättighet. 122 länder röstade för resolutionen. 41 länder lade ner sin röst. Däribland Sverige. Känn på den. Sverige lade ner sin röst när när frågan om att göra rent vatten till en mänsklig rättighet var på dagordningen.

Det är på den nivån dagens regering har lagt Sveriges röst i världen. Vi satt tysta när FN-skrapan i New York ekade av de suckar av lättnad som de nästan 1,5 miljon barnen som dog förra året drog för sina småsyskons skull. Vi satt på våra händer och sa inget.

Vi är ingen moralisk stormakt längre. Jag borde skriva något mer. Men min avsky inför de som satt tysta är för stor. Fy fan…

Intressant? 

Läs även andra bloggares åsikter om fn, förenta nationerna, mänskliga rättigheter, vatten, regeringen, dn

Littorin valde bidragslinjen

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om ”arbetslinje” kontra ”bidragslinje” med anledning av Sven-Otto Littorins (m) avgång som arbetsmarknadsminister. Nu kan man läsa i SvD att Littorin valde bidragslinjen. Vi noterar ytterligare en person i regeringens kolumn för utanförskap.

Uppdatering: Även Aftonbladet, Expressen och DN skriver.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om sven-otto littorin, svd, moderaterna, regeringen, arbetslinjen, bidraglinjen

Medelmåttighet duger inte

I en intressant debattartikel i GP kritiserar socialdemokraterna Marita Ulvskog, Göran Färm, Olle Ludvigsson och Lena Sommestad den borgerliga regeringens ekonomiska politik. Man kan väl konstatera att den går i samma ton som den jag haft tidigare på bloggen. Regeringens politik leder till i bästa fall ett medelmåttigt Sverige. Det duger inte.

”Trots att krisen nu börjar släppa sitt grepp präglas svensk ekonomi av hög arbetslöshet och låg produktivitet. På väg ut ur krisen riskerar Sverige att tappa sin position som en av Europas mest konkurrenskraftiga ekonomier. Anders Borgs ekonomiska prognos ifrågasätts därtill av IMF, som i sin senaste Sverige-rapport förutspår både lägre tillväxt och högre arbetslöshet. IMF varnar för en osäker global konjunktur. Slutligen blir det alltmer uppenbart att regeringen saknar politiska visioner i krispolitiken. Vad vill regeringen uppnå, bortom Borgs sifferexercis? Utmaningar som klimatkris, växande fattigdom eller ökade kompetenskrav har ingen plats i alliansregeringens krispolitik.

[...]

Fredrik Reinfeldt i sin tur tycks helt ha tappat stinget när den ekonomiska utvecklingen inte blev så problemfri som han själv hade önskat. Reinfeldt har beskrivit finanskrisen som mandatperiodens stora besvikelse. Den tvingade regeringen att lägga visionerna åt sidan och genomföra det vi inte tänkt oss. Fredrik Reinfeldt har hittills inte presenterat några bärande idéer om hur krispolitiken kan utnyttjas för att långsiktigt bygga Sverige starkare.”

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om anders borg, fredrik reinfeldt, regeringen, socialdemokraterna, marita ulvskog, göran färm, lena sommestad, olle ludvigsson, gp

Vägen till nationens välstånd

Det är säkert fler som läst DN:s artikel om tjugoåttaåriga (28!) Marie som fått veta att hon trots toppbetyg och arbetslivserfarenhet är ”för gammal” för att läsa till psykolog. När hon mejlade för att få en förklaring till regeländringen av Regeringen fick hon svaret att:

”Regeringen har gjort bedömningen att det givits tillräckligt med tid att påbörja studier på högre nivå för de som gick gymnasiet enligt kursplaner före hösten 2000.”

Det är ett sånt sinnessjukt feltänk i Regeringens politik att man tappar hakan. Vi är ett litet land som för vårt framtida välstånd kommer att vara helt beroende av att vi har en välutbildad arbetskraft som kan stå sig i den globala konkurrensen. Då måste vi också ständigt ha beredskap för att människor gör nya val i livet. Vi måste ha ett system som verkligen ger utrymme för ett livslångt lärande där människor har nya chanser att utbilda sig och vidareutbilda sig. Inte bara för deras egen skull (även om det också är eftersträvansvärt), utan för att allas vår framtid är beroende av deras kunskap.

Men i högerns hemliga vision för Sverige finns inte utrymme för sånt. Tack och lov finns ju RUT-avdrag så hon kan börja städa hos de som hade vett att redan i tonåren veta vad de skulle bli och omgående studerade till det. För om det finns något som utmärker välmående och progressiva nationer så är det ju låg utbildningsnivå, låg social rörlighet och gott om hemhjälp för eliten?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om dn, utbildning, rut-avdrag, välstånd

Reinfeldts hemliga vision för Sverige

I september förra året skrev jag om regeringens fattiga vision om framtiden.

”Det verkar helt saknas borgerliga visioner om hur Sverige ska vara en ledande nation i framtiden. Ingenting om hur man främjar framtidsbranscher inom till exempel biomedicin, grön teknik och sociala medier. Ingenting om hur man bygger bort bostadsbristen eller otillräcklig infrastruktur. Ingenting om hur man skapar en kunskapsnation där medborgarna verkligen kan delta i ett livslångt lärande. Ingenting om hur man skapar högproduktiva moderna arbetstillfällen. Ingenting av det som moderna och progressiva människor skulle se som önskvärt.”

Nu på morgonen hittar jag (via Claes Krantz) en intervju med Fredrik Reinfeldt i GP där just oviljan att tala om vad man vill med Sverige blir tydlig. Å ena sidan har man en långsiktig vision, men å andra sidan vill man inte artikulera den.

”För Reinfeldt har en plan liksom hans vapendragare, finansminister Anders Borg – att ha makten länge.

– Det är inte så konstigt ändå. Jag är övertygad om att man måste ha långsiktighet i sitt engagemang. För även om det blir svårare, så blir politiken framför allt intressantare när man drar ut linjerna bortom här och nu.

Frågan för honom måste vara vad Sverige skall vara om 10-15 år. Och hur man kommer dit.

– Om man följer politikens pulsslag, då skall allt vara klart före lunch. Men vi politiker är skyldiga att lyfta blicken, för då tror jag också man tar ett bättre ansvar. Har sedan väljarna en annan mening, får jag ta ställning till det då.

Han vet vad han vill åstadkomma för Sverige. På samma gång är han rädd att förmedla visioner.

Varför?

– Jo, för att de så lätt tolkas som löften som skall levereras här och nu. Man riskerar att bli visionslös, just följa politikens puls och man räds att ange en långsiktig färdriktning. Samtidigt är långsiktigheten nödvändig. Väljare vill ha ett budskap bortom ögonblicket.”

Jag tolkar det som att Reinfeldt är rädd för vad väljarna ska tycka om hans vision för Sverige och därför väljer att inte tala om den. I det där blogginlägget från september förra året skrev jag:

”Istället för på en progressiv vision ligger fokus på ett vettlöst hat mot att stat och kommuner äger företag eller driver verksamhet, och på att gynna framväxten av ett låglöneproletariat som ska livnära sig på att skura golv och kratta löv. Allt medan andra delar av världen tar hand om det moderna, framtidsinriktade, lönsamma.

Man kan kalla det mycket. Men inte är det en vision för moderna, progressiva människor.”

Och då är det kanske heller inte så konstigt att man inte vill formulera den borgerliga visionen allt för tydligt?

Uppdatering: Via Lena Sommestad kommer jag till den kritik som SvD:s ledarsida har mot den progressiva Sverigebild som Svenska institutet målar upp. Det är ett ganska bra komplement för att förstå den vision svensk höger har för Sverige.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om fredrik reinfeldt, gp, moderaterna, regeringen, visioner, claes krantz,

Vad ska du göra istället?

Innan den mer sjaskiga anledningen till Sven-Otto Littorins plötsliga avgång blev kända så funderade jag mer över den fråga som inte ställdes till Littorin när han meddelade att han tänkte avgå på grund av den press som den pågående vårdnadstvisten gett upphov till.

Vad ska du göra istället?

Man kan tycka att det är en ganska självklar fråga att ställa till någon som varit central i utformningen av en politik som skickat cancersjuka till Arbetsförmedlingen. Till en arbetsmarknadsminister i en regering som gick till val på en ”arbetslinje” som de satte i motsats till en ”bidragslinje”.

Expressen går genom vad som gäller ekonomiskt för Sven-Otto Littorin när han nu lämnat sin statsrådspost, hamnat i ”utanförskap” som han förmodligen själv skulle ha uttryckt det för någon vecka sedan.

Det är ingen försämrad a-kassa som han ska gå på. Och så ska det givetvis inte vara heller. Att vara minister är ett förtroendeuppdrag och om det förtroendet är förbrukat ska man kunna gå på dagen utan att omfattas av mer traditionellt anställningsskydd.

Men inte desto mindre befinner sig rimligen Sven-Otto Littorin nu i kategorin ”utanförskap”. Det är en position han själv försatt sig i. Därför är frågan också rimlig, vad ska du göra istället?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om sven-otto littorin, arbetslinjen, regeringen, utanförskap, bidragslinjen,

Vi måste förstå att högern är höger

När man följer den offentliga debatten kommer man inte ifrån känslan att den allmänna uppfattningen, även från oppositionen, är att impopulära beslut från regeringen beror på dålig kommunikation eller oskicklighet. Som om det finns ett rätt sätt att besluta i olika frågor och det bara gäller att implementera det.

Jag tror delvis att det här har att göra med att bilden av Moderaterna som ett parti som rört sig mot mitten ligger kvar som en våt filt över debatten. Faktum är att Sverige inte har haft en så här högerinriktad regering sedan början av trettiotalet. Och det har inte bara handlat om Folkpartiet och Centerns högeromläggning. Det handlar i högsta grad om att Moderaterna hela tiden har fortsatt föra en tydlig högerpolitik, om än med ett nytt språkbruk och med en skattesänkarpolitik som är mer reformistisk än Bo Lundgrens revolutionära.

Men att metoderna förändrats betyder inte att målet är ett annat. Resultatet av de genomförda förändringarna av försäkringssystemen är inte olyckliga bieffekter. Försämringarna är förutsättningarna för ett totalt systemskifte. Försämringarna i kombination med jobbskatteavdragen skapar efterfrågan på privata försäkringslösningar.

En privatiserad sjukförsäkring och a-kassa kommer att bryta sönder förutsättningarna för ett solidariskt samhälle. Vi har redan sett den här utvecklingen framskrida under flera år med tilläggsförsäkringar för de som har råd. I grunden handlar det om att den generella välfärden inte tillåtits ta jämna steg med reallöneutvecklingen under det senaste decenniet.

Det är det här som är högern håller på med, en total omvandling av det svenska välfärdssamhället. Det är ingenting som efterfrågas av den svenska befolkningen som till övervägande del står upp för en generell och gemensamt finansierad välfärd.

Men om inte den här motsättningen synliggörs och ett trovärdigt alternativ presenteras kommer stora grupper att ge upp det gemensamma då det inte kommer att kunna leva upp till deras förväntningar på välfärdslösningar. Det är inte försent att ta upp kampen för det gemensamma, men man kan inte vänta hur länge som helst.

Det är kanske dags att inte bara ägna sig åt försvarsstrid, utan även gå på offensiven och på allvar ställa samma fråga som Anders Nilsson gör i rapporten (S)torstäder:

”Frågan är faktiskt berättigad om inte hela försäkringsmarknaden borde betraktas som ett naturligt monopol.”

Vi måste förstå att högern är höger, och bestämma oss för vad vi är…

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om moderaterna, centerpartiet, folkpartiet, regeringen, höger, försäkringssystem, socialförsäkringar, försäkringar, välfärd, anders nilsson,

Regeringens fattiga vision

De som följt den borgerliga regeringens framfart blev inte överraskade av Expressens avslöjande att regeringen har som målsättning att sänka den så kallade reservationslönen (det vill säga den lägsta lönen man är beredd att arbeta för). Det var det som var syftet med att försämra och fördyra a-kassan. Det är det här som ligger bakom skattesubventionering av hushållsnära tjänster. Det är det som ligger bakom hårdare tag mot sjuka. Försämrar man det sociala skyddsnätet kommer folk att jobba för lägre löner. Och lägre löner kommer på sikt att pressa lönerna för större grupper som inte kan stå emot konkurrensen underifrån. För vad än regeringen påstår så har det inte i första hand handlat om att det ska löna sig att arbeta. Det handlar om att det inte ska gå att inte arbeta.  Men med en sådan syn blir rädslan, snarare än tryggheten, grundfundament i samhället.

Invändningen mot det här skulle vara att jobbskatteavdraget skulle kunna leda till att man ändå får mer i plånboken. Men ett sådant tänkande skjuter ändå bredvid målet då det bygger på den tämligen underliga idén att skatt bara är konfiskerad egendom. I realiteten används skatt till gemensamma nyttigheter och konsumtion som inte finns om det inte finns skatteintäkter.

Sen vill man kränga gemensam egendom. Till vilket pris som helst vad det verkar det som när man ser den borgerliga majoritetens rea i Stockholm. Säljer man verksamheter för några tiotusentals kronor som kan ta ut miljonvinster ett år senare så visar man uppenbarligen ingen respekt för skattebetalarna. När det gäller statliga företag så kan man fråga sig om det är särskilt framsynt att sälja statliga inkomstkällor när allt färre kommer att producera allt mer i framtiden. Kan vi verkligen se på tillväxt och skatteinkomster genom en 1900-talslins där det likställs med arbetade timmar?

Det här verkar vara kontentan av vad borgerligheten vill med makten. Inte direkt oväntat, men ganska fattigt som vision.

Det verkar helt saknas borgerliga visioner om hur Sverige ska vara en ledande nation i framtiden. Ingenting om hur man främjar framtidsbranscher inom till exempel biomedicin, grön teknik och sociala medier. Ingenting om hur man bygger bort bostadsbristen eller otillräcklig infrastruktur. Ingenting om hur man skapar en kunskapsnation där medborgarna verkligen kan delta i ett livslångt lärande. Ingenting om hur man skapar högproduktiva moderna arbetstillfällen. Ingenting av det som moderna och progressiva människor skulle se som önskvärt.

När man ska visa framfötterna kommer man med idiotiska förslag som att svenska högskolor ska kunna ta betalt av utländska studenter. På kort sikt handlar det om att göra utbildning till en marknad. Vilket i sig är dumt när framtidens välfärd i stor utsträckning kommer bero på att vi har en välutbildad befolkning. Men resultatet på längre sikt kommer det innebära att många presumtiva utländska studenter väljer en likvärdig utbildning i till exempel Australien för språket och vädret framför till exempel Borås. Vilket innebär att Sverige går minste om studentens konsumtion (och momsintäkter). Att viktiga utbildningar kanske måste ställas in om inte tillräckligt många kvalificerade svenskar är intresserade ett visst år. Eller kanske värst av allt, att framtida kontaktytor mellan Sverige och tillväxtmarknader försvinner.

Istället för på en progressiv vision ligger fokus på ett vettlöst hat mot att stat och kommuner äger företag eller driver verksamhet, och på att gynna framväxten av ett låglöneproletariat som ska livnära sig på att skura golv och kratt löv. Allt medan andra delar av världen tar hand om det moderna, framtidsinriktade, lönsamma.

Man kan kalla det mycket. Men inte är det en vision för moderna, progressiva människor.

Läs även Socialdemokraternas jobbprogram (och Dagens Arenas berättigade kritik av den).

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, alliansen, regeringen, socialdemokraterna.

Höjd skatt är det minst dåliga under omständigheterna

Igår kommenterade Konjunkturinstitutets (KI) chef Mats Dillén det faktum att många kommuner tvingas höja skatten för att klara av sina åtaganden. Han menar att skattehöjningarna riskerar att bromsa den ekonomiska återhämtning som man börjar se tecken på. Men det vore lite väl simplistiskt att tro att det är så enkelt att skattehöjningarna per automatik bromsar tillväxten. Men om man nöjer sig med Sveriges radios (SR) tolkning är det lätt att tro det. Till SR säger Dillén att

”En höjning av kommunalskatten, allt annat lika, är ju något som dämpar hushållens köpkraft och dämpar återhämtningen något.”

Men det är givetvis inte så att allt annat är lika. En effekt av, och fördjupande orsak till den ekonomiska krisen är att vi sett ett ökat privat sparande. Något som är fullkomligt rationellt för den enskilde individen, men knappast för ekonomin som helhet där vi vill se en ökad konsumtion för att få igång hjulen. Om allt annat var lika skulle det innebära att skattehöjningen bara lades åt sidan som offentligt sparande. Och det är givetvis inte så att en höjd kommunalskatt drar undan pengar från ekonomin. Istället går en skattehöjning direkt ut i ekonomin genom offentlig konsumtion, till löner och köp av varor och tjänster. Om kommunerna inte tillförs resurser på det ena eller andra sättet blir resultatet nedskärningar och varsel. Vilket i sin tur leder till en dämpning av återhämtningen.

Däremot har Dillén rätt när han säger att det inte är optimalt att öka det kommunala skatteuttaget för att komma till rätta med kommunernas vikande intäkter och ökade utgifter. Kommunalskatten är platt och slår hårdare mot låginkomsttagare än höginkomsttagare. Och vill man få igång den privata konsumtionen är det låginkomsttagarna som ska ges större konsumtionsutrymme eftersom de konsumerar hela sin inkomst istället för att dra undan kapital från den reella ekonomin genom ökat sparande.

Mats Dillén och KI föreslår istället återigen den betydligt intelligentare lösningen med ökade statsbidrag till kommunerna. Men så länge regeringen, vad än Folkpartiet snackar om, inte är beredd att skjuta till mer resurser till kommuner och landsting är alternativen höjd skatt eller ökad arbetslöshet och nedskärningar i den kommunala verksamheten. Under de omständigheterna är höjd kommunalskatt den minst dåliga lösningen.