Vänsterreformism: Investeringsfonder

Att keynesianism är tillbaka på spelplanen är väl uppenbart för de flesta som följt den politiska debatten under den senaste tiden. Idag talar ”alla” från vänster till höger om behovet av att stimulera ekonomin. Det som skiljer är i vilken utsträckning och i vilken form. Om man hör hemma till vänster kommer svaret vara i väldigt stor utsträckning och genom offentliga investeringar (snarare än skattesänkningar).

En stor del av dessa investeringar måste ske på kommunal nivå. Men problemet är att den kommunala ekonomin, i ännu högre grad än den statliga ekonomin, är medkonjunkturell. Med det menar jag att den kommunala ekonomin går bra när det är högkonjunktur, och sämre när det är lågkonjunktur. Det är inget konstigt, den kommunala ekonomin är väldigt beroende av inkomstskatt och inkomsterna av den är givetvis högre när invånarna arbetar flera timmar. När ekonomin försämras är det också troligt att kommunens kostnader ökar, framförallt genom ökade behov av bostads- och socialbidrag. Det är också ett problem att kommunerna har råd med investeringar samtidigt som resten av ekonomin gör liknande investeringar. Detta leder till att priserna drivs upp i högkonjunktur och att de kommunala kostnaderna blir högre, samtidigt som efterfrågan sjunker i lågkonjunktur med resultatet att arbetslösheten ökar. Vi måste finna former som ger kommunerna möjlighet att skapa en motkonjunkturell ekonomi.

På ett eller annat sätt måste vi alltså finna sätt att öka kommunernas möjligheter att göra investeringar i lågkonjunkturer och betala av dessa i högkonjunkturer. Ett sätt för att framförallt hålla uppe den kommunala driften är att öka de statsstöd som finns redan i ”vanliga” tider. Det är livsviktigt att vi inte hamnar i en situation där kommunerna blir lika kortsiktiga som de privata företagen och börjar friställa personal. Tvärtom bör kommunerna passa på att anställa fler människor som kan arbeta i den gemensamma tjänstesektorn med arbeten som faktiskt inte kan rationaliseras genom att göra jobbet snabbare och automatiserat.

Men vi måste också hitta former som ger kommunerna möjlighet att investera i större projekt, till exempel byggande av allmännyttiga hyresrätter, omsorgs-, fritids- och utbildningsinstitutioner och moderna kollektivtrafiklösningar i lågkonjunkturer. Dessutom bör kommunerna givetvis ha möjlighet att till exempel klimatsäkra och energiomställa sina redan existerande fastigheter, infrastrukturer och fordonspark.

En del kommuner kommer förmodligen kunna låna upp dessa resurser på den privata marknaden. Men alla kommer inte att kunna göra det. För att fylla detta behov bör vi därför skapa investeringsfonder som kan ge kommunerna fördelaktiga och långsiktiga lån för att genomföra dessa satsningar. Ett rimligt sätt skulle kunna vara genom att ge de statliga pensionsfonderna direktiv att detta ska vara en del av deras verksamhet, ett annat skulle kunna vara att Riksgälden vidarebefordrar inlånade pengar till en nyuppsatt investeringsmyndighet som fördelar resurserna till kommunerna.

Ett annat, parallellt sätt att använda dessa investeringsfonder skulle vara att tillhandahålla riskkapital för företag som utvecklar nya tekniska lösningar och kan skapa framtidens industriarbeten i Sverige. Fördelen med att låta pensionsfonderna finansiera ett sådant system är att människor faktiskt har arbeten innan de går i pension. Och det kanske inte är en helt oklok idé att finansiera framtidens välfärd genom ägande av framtidens tekniska lösningar, framförallt om vi blir allt fler som ska försörjas av allt färre (men effektivare) arbetande. När inkomstskatten sinar får man ta igen det genom vinsten.

Vänsterreformism: Skattesänkningar

Rubriken kan verka lite oväntad när det handlar om hur man ska skapa förutsättning för en modern vänsterpolitik. Men faktum är att det är en tanke som ligger i linje med klassisk keynesianism. I en krissituation – som den vi nu befinner oss i – finns det två sätt att sätta fart på ekonomin. Det ena sättet är offentliga investeringar – framförallt genom att hålla uppe sysselsättningen i den gemensamma sektorn och att göra infrastruktursatsningar – och den andra är skattesänkningar. Båda dessa strategier handlar om att öka konsumtionen som i sin tur kan få fart på ekonomin.

Men alla skattesänkningar är inte likvärdiga. När den borgerliga regeringen avskaffade fastighetsskatten och ersatte den med en avgift ledde det till kraftiga sänkningar för de med högst inkomster medan det för de flesta handlade om en likvärdig eller högre kostnad.

För att skattesänkningar ska vara funktionell i ett keynesianskt perspektiv är det också viktigt att de kommer låginkomsttagare till del. Om låginkomsttagare får mer i plånboken är det betydligt större chans att de använder sina ökade resurser till lokal konsumtion. Höginkomsttagare använder istället ett större konsumtionsutrymme till global konsumtion (t ex semesterresor) och sparande, snarare än konsumtion som leder till en förstärkning av den lokala ekonomin.

Redan tidigare har jag argumenterat mot egenavgifter. Eftersom det handlar om att betala för gemensamma nyttigheter argumenterar jag också för att det är en skatt. Här kan vi se lite av en paradox. Om vi avskaffar egenavgifter är det samtidigt nödvändigt att höja skatten för att täcka inkomstbortfallet. Men det är förmodligen så att en sådan operation leder till att framförallt låginkomsttagare får mer pengar kvar i plånboken. Vad som på ytan är en skatteökning är en de facto skattesänkning. En skattesänkning som kan användas för privat och lokal konsumtion. Exempel på egenavgifter som bör avskaffas finns inom kollektivtrafiken, vården och barnomsorgen.

En annan typ av skatt som är orättvis ur ett omfördelningsperspektiv är moms. Detta eftersom skattesatsen inte är satt efter den beskattades inkomst, utan priset på varan som denne köper. Men samtidigt är moms en central inkomstkälla för staten och kan knappast avskaffas eller med lätthet omstruktureras så att den kopplas till den beskattades inkomst. Istället är det rimligt att i dessa kristider justera vissa momssatser nedåt. Och den mest aktuella är matmomsen. Alla måste äta och de ökade livsmedelspriserna är något som begränsar hushållens möjlighet till konsumtion. En sänkning av matmomsen på förslagsvis 5-10 procentenheter skulle skapa ett större utrymme för privatkonsumtion, framförallt för låginkomsttagare och barnfamiljer.

Men hur går dessa strategier ihop, hur kan man göra offentliga investeringar samtidigt som man minskar det offentligas inkomster genom skattesänkningar? Det enkla svaret är att låna pengar, vilket kan vara svårt att ta till sig när man det senaste decenniet har levt i skuggan av halvsanningar som ”den som är satt i skuld är icke fri”. Men med utgångspunkt i det citatet så kan man fråga sig vem som är mest fri, den som har ett bostadslån och en bostad, eller den som varken har bostadslån eller tak över huvudet? I den finansiella situation vi nu befinner oss i har det offentliga goda förutsättningar att låna pengar till fördelaktiga villkor. Vilket också sker när olika aktörer placerar sina tillgångar hos Riksgälden. Även andra offentliga instanser befinner sig i liknade situationer, Stockholms stadshus lär nästan svämma över av förslag från aktörer som vill placera sina tillgångar i staden. Det offentliga är en säker investering i osäkra tider. I bättre ekonomiska tider kan man sedan betala av lånen genom att höja skattenivåerna och därigenom kyla av ekonomin och förhindra allt för hög inflationsnivåer.