Sverigedemokraterna som vallokomotiv

Det finns etablerade ”sanningar” som återkommer när man diskuterar valsociologi. En sådan sanning är att Socialdemokraterna alltid tjänar på ett ökat valdeltagande. Något som bygger på föreställningen att det är detsamma som att soffliggare i starka (s)-distrikt tar sig till vallokalen. I verkligheten handlar ett ökat valdeltagande snarare om hur stor gruppen ”förstagångsväljare” (18-22 år) är, och hur benägen den är att gå och rösta.

En annan sådan sanning är att Sverigedemokraterna är underrepresenterade i opinionsundersökningar på grund av att det är skamfyllt att ”erkänna” att man tänker rösta på dem om det var val. Det vore det lite underligt om man skulle undvika att säga att man skulle rösta på ett missnöjesparti om man är missnöjd?

Häromveckan kom en undersökning som gav Sverigedemokraterna 5,8 procent i opinionen. Det finns ingen anledning att misstro de siffrorna. Tvärtom kan man vara lite förvånad att de inte kommit tidigare. Vad ska man då tycka om dessa siffror?

Dels kan vi ta siffrorna med ett upphöjt lugn. På nationell nivå har partiet ständigt underpresterat när det gäller. Eftersom den politiska debatten i Sverige rör sig på en socioekonomisk axel har inte Sverigedemokraternas betoning på sociokulturella frågor (det vill säga främlingsfientlighet och reaktionär värdekonservatism) lyckats få genomslag när temperaturen stiger i valrörelsen.

Men opinionssiffrorna öppnar också upp för en annan möjlighet. Om Sverigedemokraterna med jämna mellanrum dyker upp kring fem procent i opinionsundersökningarna kan de fungera som ett vallokomotiv för Socialdemokraterna (och det rödgröna blocket).

Det finns två väljargrupper som i förhållande till befolkningen i stort är kraftigt överrepresenterade i stödet för det rödgröna blocket, men underrepresenterade bland de som faktiskt går och röstar. Det är dels förstagångsväljare och dels invandrare. Det är väljare som trots sina sympatier mycket väl kan stanna hemma på valdagen.

Ungdomsväljarna eftersom de i mindre utsträckning än andra väljare känner en direkt nytta av politiken då de i mindre utsträckning har lyckats kvalificera sig för a-kassa, eller har ett lika direkt behov av det som brukar kallas välfärdens kärna: skola, vård, omsorg.

I invandrargrupperna finns det med rätta en skepsis att det trots allt inte är så stor skillnad mellan höger och vänster i politiken. Det är ju trots allt inte så att tolvårsperioden 1994-2006 präglades av några verkliga aspirationer på full sysselsättning, något som inte minst drabbade de senast anlända.

Men dessa två grupper har däremot något gemensamt. De vill absolut inte se Sverigedemokraterna i Riksdagen. Därför kan just hotet att de blir invalda, och framförallt att de ska få en vågmästarroll, vara det som kan fungera mobiliserande. Det Sverigedemokratiska hotet kan vara det som avgör om Socialdemokraterna kan få iväg tillräckligt många väljare till vallokalerna. Så kanske ska vi hoppas på att Sverigedemokraternas fula tryne fortsätter att dyka upp i opinionsundersökningarna med jämna mellanrum?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, sverigedemokraterna, opinionsundersökningar, val 2010, förstagångsväljare, invandrare, vallokomotiv, valsociologi, rödgrön,

Nu är tydligen en radikal medieröst i Uppsala en bra idé?

För ett år sedan skrev jag en motion till Socialdemokraterna i Uppsala om behovet av en radikal medieröst i Uppsala. När den senare togs upp till behandling på arbetarekommunens representantskap avslogs motionen i enlighet med styrelsens förslag. Tyvärr hade jag inte möjlighet att närvara vid det tillfället och kunde därför inte heller försvara min motion eller följa hur diskussionen gick. Men avslogs gjorde den.

Det är därför med viss förvåning som jag idag fick ett medlemsutskick från Uppsala arbetarekommun. För med i utskicket finns ett flygblad med följande text:

Visst ska Uppsala ha en röd tidning!

I vintras startade vi på ETC förlag två nya veckotidningar, ETC Stockholm och Efter Arbetet. Två nya lokala veckotidningar. Det var bara möjligt genom att tillräckligt många tecknade en prenumeration i förväg. Nu är turen kommen till Uppsala! För självfallet vill vi under valåret 2010 ha fler röster ute, fler möjligheter att förändra debatten och vrida arbetar- och miljörörelsen ut ur de borgerliga mediernas tvångströja.

För det är det våra tidningar handlar om, det är vad tidningen i Uppsala kommer att handla om. En alternativ nyhets- och ledarjournalistik där vi öppet och lokalt diskuterar frågor runt  ekonomin och klimatet tillsammans med alla er som blickar framåt. Därför bjuder vi in S, V och MP, fackföreningar och andra organisationer till att samarbeta. Precis som vi har gjort i Skåne och Stockholm. Då har Uppsala snart en ny tidning.

Vi tror helt enkelt inte att Sverige kan bli ett rödgrönt land med borgerliga idéer.

Det är viktigt att du som vill redan nu tecknar en prenumeration. Du betalar inget förrän när tidningen startar. Det är 350 kronor för ett år som gäller. Och lika viktigt är det att du hjälper oss att samla fler intresserade, det vill säga värva vänner som prenumeranter. Med din hjälp tror jag att det kan gå!

Johan Ehrenberg

Ansvarig utgivare

Jag tecknar en förhandsprenumeration på ETC-tidningen i Uppsala. Jag betalar inget nu, först när tidningen startar:

Namn:

Adress:

Postadress:

Mejl:

Jag ger bort en prenumeration på ETC-tidningen i Uppsala. Jag betalar inget nu, först när tidningen startar:

Mitt namn:

Adress:

Postadress:

Mejl:

Mottagarens namn:

Adress:

Postadress:

Mejl:

Sänd in ovanstående med mejl –  forlag@etc.se

Och det är ju bra. Men man undrar vad som förändrats sedan min motion sänktes på representantskapet?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, vänsterpartiet, miljöpartiet, tidning, vänstertidning, rödgrön, uppsala, etc, efter arbetet, etc stockholm, motion, johan ehrenberg,

Tysklands ”Nya mitten” har smält bort

Till skillnad från det norska valet för några veckor sedan såg det tyska valet en rödgrön majoritet förvandlas till en svartgul (konservativ-liberal) dito. För det var faktiskt det valresultatet visade för fyra år sedan. De tyska socialdemokraterna, SPD tillsammans med de Gröna och Vänstern fick en klar majoritet. Men SPD:s ovilja att samregera med Vänstern – ett parti som är en sammanslagning av de reformerade resterna av det östtyska kommunistpartiet och en politisk organisation för missnöjda socialdemokrater och fackföreningsmedlemmar i västra Tyskland – ledde till att man istället valde att ingå i en ”storkoalition” med det konservativa CDU/CSU. SPD:s deltagande i regeringen har säkert mjukat upp politiken en del, jämfört med vad en annan konservativt ledd regering hade gjort. Men genom att sitta i regering med sin främsta konkurrent förlorade man möjligheten att kritisera alternativet, samtidigt som CDU och Angela Merkel kunde ta åt sig äran av den politik som förts.

Nu har SPD fått betala priset för sitt val. Gårdagens valresultat på knappa 23 procent är det sämsta sedan förbundsrepubliken bildades efter andra världskriget. Man tappade över 11 procentenheter och sex miljoner väljare som vad det verkar valde soffan (valdeltagandet var rekordlåga 72 procent), Vänstern eller de Gröna före ett sönderkompromissat och sönderregerat socialdemokratiskt parti. Valets vinnare blev de mindre partierna som stod för en tydlig politik, de Gröna, Vänstern och nyliberala FDP. Samtidigt har de tidigare så stora ”folkpartierna”, SPD och CDU/CSU krympt ihop till skuggor av sina forna jag. För även om genomsnittsväljare ligger i mitten så är det givetvis inte så att genomsnittet representerar en reell majoritet.

För tio år sedan skrev den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder tillsammans med den brittiske premiärministern Tony Blair ett gemensamt program för det nya seklets nya socialdemokrater. De gjorde det från en styrkeposition. Till skillnad från idag satt det socialdemokrater i regeringsställning i nästan alla EU:s länder. Parlamentarikerna Jon Cruddas (Labour) och Andrea Nahles (SPD) skrev tidigare i år kritiskt om Blair och Schröders manifest:

”Den tredje vägen och den nya mittens socialdemokratiska modeller omfamnade okritiskt den nya globaliserade kapitalismen. Genom att göra så underskattade de underreglerade marknaders destruktiva potential. De missförstod de strukturella förändringar som sker i europeiska samhällen. De trodde att ett klassbaserat samhälle hade gett plats åt en mer individualiserad, meritokratisk kultur. Men den nya kapitalismen hade inte skapat ett klasslöst samhälle. Under en marknadsledd globalisering skapade den ekonomiska boomen ojämförbara nivåer av välstånd, men tredje vägens politik lyckades inte hindra den från att splittra samhällen. Efter ett decennium av socialdemokratiskt styre fortsätter klassojämlikhet att vara samhällets definierande struktur. I allmänhet är framgång i utbildning och livschanser fortfarande beroende av familjebakgrund.”

Blair och Schröder hade fel om socialdemokratins framtid. Vill SPD och Europas socialdemokrater spela någon roll i framtiden måste det handla om att föra en tydlig politik för ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle. Det gäller att vara i ständig opposition mot orättvisorna. Att organisera och agitera. Men framförallt inse att man bara är en del av en framtida progressiv majoritet. Den kommer nästan överallt att bestå av socialdemokrater, gröna och vänstersocialister i parlamenten och sociala och fackliga rörelser utanför. Det är bara att hoppas att de tyska partikamraterna lär sig läxan och öppnar för ett verkligt röd-röd-grönt samarbete. Annars kan tiden i opposition bli långvarig. Och det vore onekligen olyckligt om en tid som präglas av ekonomisk och ekologisk kris samtidigt innebär rödgrön opposition.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om tyskland, spd, linke, grünen, cdu, csu, bundestag, socialdemokraterna, jon cruddas och andrea nahles

Norska väljare rörde sig inom blocken

Den rödgröna regeringen sitter som bekant kvar i Norge. Det var på håret och man ska nog tacka sin lyckliga stjärna att det liberala partiet Venstre (V) inte nådde fyraprocentspärren. Annars hade det klart största borgerliga partiet, högerpopulistiska Framskrittspartiet haft ett enormt inflytande över den norska politiken. Lite ironiskt med tanke på att Venstre faktiskt var det enda borgerliga parti som klart tog avstånd från att regera med Framskrittspartiet.

Inom det rödgröna blocket verkar det som om socialdemokratiska Arbeiderpartiets uppgång (+2,7 %) helt går att spåra i att väljare som tidigare röstat på Sosialistisk Venstre (-2,7 %) nu sökt sig till regeringens största parti. Om det sedan beror på att man är nöjd med regeringens politik och har identifierat Arbeiderpartiet som regeringsbärande eller om det rödgröna samarbetet har flyttat dem åt vänster kan man kanske tvista om. Förmodligen är det en kombination.

På den borgerliga sidan är det väljarflykten från Venstre (-2,1 %) och kristdemokratiska Kristeligt Folkeparti (-1,2 %) som är den största skrällen. Det verkar som om dessa väljare nästan mangrant gick till moderaternas systerparti Høyre (+3,1 %).

Om man ska dra någon slags slutsats av detta är det att småpartiernas betydelse har minskat i norsk politik. Möjligen som en direkt följd av en tydligare blockpolitik.

Efter kommunvalet 2007 gjorde jag följande analys av resultatet i Trondheim.

Läs även andra bloggares åsikter om norge, samhälle, valanalys.

Intressant?

Var är Rebellasamhället?

Till att börja med ska jag konstatera att Unga s-kvinnor Rebella har gjort ett imponerande arbete med sin Framtidsrapport. Det finns en genuin vilja att hitta en ideologisk och organisatorisk riktning för politisk förnyelse.

”Vi saknar tydligt kommunicerade långsiktiga visioner som sträcker sig över mer än en mandatperiod och konkreta politiska åtgärder för att arbeta i riktning mot visionen om ett mer rättvist och jämlikt samhälle.”

Det finns en tydlig kritik av vad man uppfattar som socialdemokratins svårighet att nå bortom den statsförvaltande rollen, och kritiken av borgerlighetens oförmåga att göra detsamma.

”… styrkan i vår politiska övertygelse ifrågasätts medan vi framstår som en grupp makthungriga broilers som vill återta regeringsmakten till vilket pris som helst. Det spelar ingen roll vilka som sitter vid makten om de inte har viljan och styrkan att genomföra nödvändiga reformer. Få tror i dag på Socialdemokraternas förmåga att trycka tillbaka marknaden och reformera samhället i riktning mot ökad jämlikhet. … Vi vill se fler konkreta förslag på moderna lösningar för hur samhället ska organiseras för att nå ökad jämlikhet och demokrati. Socialdemokratiska lösningar ska stå i fokus för vår politiska retorik, inte borgerlighetens misstag. Grunden för vårt engagemang måste vara att vi vill byta politik, inte regering.”

Problemet med rapporten är dock att det finns frågor och kritik, men saknas svar. Man vill se såväl en ekonomisk som en välfärdspolitik som är grundad i socialdemokratiska värderingar. Men man kommer inte längre än till generella antydningar om vad det ska vara. För att komma vidare i diskussionen hade det varit skönt med några ”konkreta förslag på moderna lösningar”.

Det här är inget de är ensamma om. Många har ställt liknande frågor. Få har tagit på sig uppgiften att ge svaren. Men jag saknar ett praktiskt tiopunktsprogram för ett socialdemokratiskt Rebellasamhälle.

Framtidsrapporten är ett gott initiativ. Men jag vet fortfarande inte hur deras vision av framtiden ser ut i realiteten?

Läs även Anders Erikssons tvådelade analys (1, 2). Rebella länkar till andra som har skrivit om rapporten. Och jag lägger upp den i Rotbiblioteket.

Förövrigt kan jag tipsa om samarbetsbloggen där de rödgröna partiledarna skriver om vägen mot regeringsskiftet 2010.

Intressant?

Hur finansierar man en tankesmedja?

Jag har tidigare skrivit en del om tankesmedjor. Det har handlat om hur de kan vara organiserade och hur de kan kommunicera. Jag tror att det är svårt att bygga upp en tankesmedja utan att koppla den till en existerande institutionell struktur. Det kan vara ett parti, ett fackförbund, ett studieförbund eller någon annan värdegrundad organisation. Jag har tidigare föreslagit att Ordfront skulle vara en god grund för en progressiv tankesmedja. Men som alltid när man diskuterar möjligheterna för en tankesmedja till vänster så kommer frågan om hur man ska kunna matcha högerns resurser upp. Hur ska en sådan tankesmedja finansieras?

För det första behövs det som sagt en koppling till en redan existerande institutionell struktur. Det behövs dels en ekonomisk grundplåt, och dels är det lättare att ”koppla på” en verksamhet på något som redan existerar än att bygga upp allt från lokaler till administration från grunden när man helst av allt vill komma igång med kärnverksamheten. Även om denna huvudman inte kan bidra med någon större summa pengar är den praktiska infrastrukturen guld värd.

För det andra måste man säkra inkomster från sympatiskt inställda organisationer. Det kan dels göras genom att man samarbetar kring projekt. Helt enkelt en externfinansiering av delar av verksamheten. Det innebär givetvis att tankesmedjans integritet kan ifrågasättas. Dels kan det göras genom mer generella bidrag i form av ett prenumerationssystem där organisationen ifråga osett köper ett antal av tankesmedjans publikationer och föredrag.

För det tredje är det givetvis viktigt att söka stöd hos privatpersoner som delar tankesmedjans värderingar. Liksom med organisationer är ett prenumerationssystem att föredra. Man kan tänka sig ett graderat prenumerationssystem där högre avgifter ger tillgång till flera tjänster. Viktigt är dock hur som helst att man gör det lätt för folk att betala. Förslagsvis genom till exempel autogiro. Men även rena gåvor bör undersökas. I det fallet kan man tänka sig allt från möjligheten att skänka en hundring via mobilen till att skänka pengar istället för födelsedagsblommor.

För det fjärde bör man hitta former som knyter aktiva politiker närmare tankesmedjan. I dagsläget finns det 171 rödgröna riksdagsledamöter som tjänar minst 54 500 kronor i månaden. Om man tänker sig att hälften av dessa kunde knytas till ett parlamentariskt nätverk för tusen kronor i månaden skulle tankesmedjans finanser stärkas avsevärt. För den avgiften kan man till exempel tänka sig att tankesmedjan anordnar särskilda seminarier för parlamentarikerna inför släppet av varje publikation.

Det var några tankar om hur man skapar finansiering för en progressiv och självständig tankesmedja. Möjligheterna finns om man har viljan.

För övrigt kan jag tipsa om Magnus Ljungkvists inlägg om att Socialdemokraterna behöver ett nytt partiprogram. Det vore onekligen intressant om man kunde organisera ett sådant arbete i wikiform.

Början på en rödgrön arbetsuppdelning?

Jag fortsätter mina spekulationer om Stockholm och socialdemokratin. Kastar man en snabb blick på valresultatet ser man att Socialdemokraternas starkaste distrikt finns i förortens miljonprogramsområden. De svagaste distrikten finns i bostadsrätternas innerstad. Samtidigt kan vi konstatera att Miljöpartiet har sina starkaste fästen i Stockholms innerstad, men är svaga i de socialdemokratiska kärnområdena i förorten. Precis som Anders skriver verkar det som om den progressiva medelklassen valt att rösta grönt i det här valet. Och i tider av ett allt tätare rödgrönt samarbete kanske det inte spelar någon roll? Efterkrigstidens socialdemokratiska projekt bars upp av en allians av arbetarklass och medelklass. Kanske är den allians som ska bygga tjugohundratalets sociala demokrati mer partiuppdelad men samtidigt sammanlänkad i en större progressiv allians? På sätt och vis en återgång till tiden före folkhemsbygget då Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti var ett mer renodlat klassparti, samtidigt som klassalliansen upprätthålls genom det rödgröna samarbetet. Jag vet inte om en sådan utveckling är önskvärd, men det är en tanke som kan vara värd att hålla i minnet.

Stockholmsproblemet är att socialdemokratin inte lyckats mobilisera sin del av alliansen. De starkaste socialdemokratiska fästena är också de som har lägst valdeltagande. I Stockholm som helhet lades 15,1 procent av rösterna på Socialdemokraterna (7,56 procent av de röstberättigade). I det starkaste distriktet Spånga 13 Tensta Södra röstade 72,7 procent av väljarna på Socialdemokraterna (16,7 procent av de röstberättigade). Visserligen är siffrorna bättre i kommunal- och riksdagsval. 2006 röstade 24,42 procent av stockholmarna på Socialdemokraterna (19,03 procent av de röstberättigade), i Spånga 13 Tensta Södra var motsvarande siffror 63,08 procent (32,9 procent av de röstberättigade). Allt är ju relativt, men inte ens i våra starkaste områden väljer mer än en tredjedel av de röstberättigade att lägga en röst på Socialdemokraterna. I Europaparlamentsvalet bara var sjätte.

Förklaringarna till detta är givetvis flera. De socialdemokratiska kärnområdena har en större andel av befolkningen som saknar en fast förankring på arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Allt färre är medlemmar i partiet, vilket leder till att allt färre känner en aktiv socialdemokrat. Den fackliga organisationsgraden är betydligt lägre i Stockholm än i landet som helhet. Något som i sin tur kan förstås av att fler i Stockholm är anställda i svårorganiserade små företag i servicesektorn. En oorganiserad arbetarklass kan aldrig bli en klass für sich som Karl Marx skulle ha sagt.

Men det här är bara bortförklaringar. Arbetarrörelsen har inte lyckats tänka tillräckligt innovativt för att värva, engagera och involvera de som borde vara kärnan i rörelsen. Strukturerna har varit för stela, oviljan att släppa makten har varit för stor. Ansvaret ligger på de som tror att flest grundorganisationer på pappret vinner, men inte inser att det saknas en lokal närvaro. Det ligger också på de som inte på allvar ser att fackligt skråtänkande är ett hinder om man vill organisera de som byter jobb ofta eller har olika arbetsgivare. Vi måste göra upp med en förstelnad självbild av oss som en folkrörelse och faktiskt börja bygga en folkrörelse istället.

Läs även Peters inlägg om rösters värde och Ann-Marie Lindgrens valanalys.

Intressant?

Socialdemokratiska landskap

Det förekommer en viss diskussion om vad socialdemokrati är, både idémässigt och organisationsmässigt. Ofta handlar det om att förhålla sig till något som varit kontra något som är. Inte sällan är perspektivet att det funnits en äkta socialdemokrati som på något sätt degenererat. Ett ytterligare perspektiv är vad socialdemokratin ska vara i framtiden. Jag tror inte att det har funnits en sann socialdemokrati, ett förlorat paradis. Socialdemokratin är inte heller något konstant. Istället tror jag att man kan se på det som flera socialdemokratier, socialdemokratiska landskap.

Med socialdemokratiska landskap menar jag de organisatoriska omständigheterna och den idémässiga hegemoni som ramar in den sociala demokratin i ett visst skede. Jag har här valt att försöka urskilja två historiska socialdemokratiska landskap och skissa på ett framtida. Det är möjligt att man kan tänka sig fler sådana landskap och den tidsmässiga ramen är väldigt lös i kanterna. Olika socialdemokratiska landskap kan överlappa varandra, gränserna är omstridda. Och i tider av omprövning kan gränslandet vara övergivet.

Det första socialdemokratiska landskapet växer fram på artonhundratalet. I Sverige växer folkrörelsernas treenighet – frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – fram i reaktion mot missförhållanden i ett samhälle som är i omvälvning. Det är alltså viktigt att se detta socialdemokratiska landskap som något vidare än arbetarrörelsen. Den tidiga sociala demokratin bars upp av ett bredare spektra av organisationer, inte nödvändigtvis positivt inställd till den partipolitiska socialdemokratins idéer och målsättningar. Det här socialdemokratiska landskapet existerar i ett fåtalsvälde som kännetecknades av migration, uppbrytandet av gamla sociala strukturer och övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Det nya landskapet krävde nya sociala strukturer för att erbjuda invånarna trygghet. Folkrörelsernas organisationer konstituerade sig som en spegel av det samhälle man ville skapa, vilket innebar demokratiska strukturer och ömsesidiga lösningar. Studiecirklar skapade en gemensam kunskap. Det byggdes upp olika frivilliga försäkringskassor (arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassor) och konsumentkooperativ för att hålla nöden borta. Priset för att vara med var skötsamhet och måttlighet. Och den sociala kontrollen var rigorös. Knappa resurser tålde inte ett slarvigt och utsvävat leverne. Kedjan var bara så stark som dess svagaste länk. Rumsligt fanns det en fokus på det lokala.

Det andra socialdemokratiska landskapet är förknippat med det socialdemokratiska maktinnehavet och hade sin storhetstid under efterkrigstiden. Organisatoriskt domineras det av starka konsoliderade nationella rörelser som existerar i förhållande till det nationella kapitalet och dess organisationer. SAP sitter vid den politiska makten, LO förhandlar om rikstäckande kollektivavtal, Hyresgästföreningen om hyror och boendeförhållanden, ABF skolade goda samhällsmedborgare. Det här landskapet präglas av dess samhällsbärande roll och dess inflytande över, och beroende av statsapparaten. De frivilliga lösningarna ersätts av ekonomiskt mer solida skattefinansierade generella välfärdslösningar. Om det första socialdemokratiska landskapet präglades av folkrörelsernas gör-det-själv-perspektiv är det andra landskapets politiska projekt välfärdsstaten. Det är i denna kontext som socialdemokratin blir något nationellt, det svenskaste av svenska.

Detta andra socialdemokratiska landskap är på dekis. Ett nytt socialdemokratiskt landskap måste hitta sina former, och det kommer inte att ske genom återskapandet av ett tidigare landskap (även om det givetvis kommer att ha gemensamma drag med sina föregångare).  Vad kan ett sådant nytt socialdemokratiskt landskap vara? Att sia om framtiden är alltid svårt, men jag tror att man kan skissa på några linjer.

Organisatoriskt tror jag att det framtida socialdemokratiska landskapet kommer att präglas av en större heterogenitet. Där den sociala demokratin tidigare har präglats av social kontroll och demokratisk centralism kommer framtidens socialdemokratiska landskap att vara mer tillåtande och spretig. I den nyutkomna antologin Den grå vågen gör Peter Gustavsson och Jonas Nygren ett försök att definiera vad det här ska vara. Problemet med deras diskussion är att de försöker applicera det på en begränsad del av det gamla socialdemokratiska landskapets organisation, partiet. Det är ett dödfött projekt eftersom det är en döende organism. Partiet kommer inte att upphöra att existera, men det kommer bara att vara en liten del av det socialdemokratiska landskapet. Istället kommer landskapet att bestå av ett kluster av olika självständiga individuella och kollektiva aktörer som länkas samman av gemensamma intressen med andra aktörer i klustret. Dessa aktörer kommer att bära upp framtidens sociala demokrati. Embryon till dessa klusterbildningar finns att hitta i det rödgröna samarbetet (även om det har haft en alldeles för elitistisk utformning hittills), Trondheimsmodellen, de sommarkonferenser som LO-idédebatt och Attac anordnade på Brunnsvik, nätverk som Gemensam välfärd, användandet av sociala medier och den sociala forumprocessen som utvecklats både i Sverige och internationellt under tjugohundratalet.

Ett socialdemokratiskt landskap med dessa organisatoriska förutsättningar kanske inte kan utveckla en hegemonisk idé? Men om jag ska göra en kvalificerad gissning så tror jag att framtidens socialdemokratiska landskap kommer att leta efter förutsättningarna för ett samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart, och som kan para ihop generella lösningar med ett tillvaratagande av människors förmåga som medarbetare, brukare och medborgare. Men vad det ska innehålla mer precist är givetvis en framtidsfråga.

Efter landskap som har funnits i lokala och nationella kontexter kommer förmodligen framtidens socialdemokratiska landskap att präglas av gränsöverskridande och gränsupplösande. Maktens arenor kommer i större utsträckning finnas på transnationell och global nivå. Liksom allianserna som kan bära upp den sociala demokratins framtida projekt.

Vårt socialdemokratiska landskap har nått vägs ände. Det är dags att bryta ny mark.

Intressant?

Behovet av ett idékluster

Jag har flera gånger tidigare skrivit om vänsterns idéproduktion och tankesmedjor (se till exempel här, här och här). Ofta har jag varit kritisk till oförmågan att använda sig av nya medier, och beklagat mig över oviljan att finansiera välfungerande verksamheter.

Men kanske bör man ta en annan ingång på problemet. Visst har högerns tankesmedjor mer pengar. Men det man saknar i ekonomisk styrka kan man till viss del ta igen genom att svärma. Det finns flera organisationer som ägnar sig åt en rödgrön idédebatt. Där finns till exempel Arbetarrörelsens tankesmedja, vänsterpartinära Centrum för marxistiska samhällsstudier (CMS) och gröna tankesmedjan Cogito. Det finns ett stort antal ledarsidor. Det finns tidskrifter (Arena, ETC, Fronesis, Ordfront, Pockettidningen R, Socialistisk debatt, Tvärdrag och så vidare). Det finns fackföreningar och andra intresseorganisationer som lägger fram rapporter. ABF arrangerar seminarier och folkhögskolor kurser.

Istället för att klaga på att enskilda organisationer inte gör allt skulle man kunna tänka sig en mer heterogen samlingsplats för alla dessa aktörer, en portal där man kan ladda ner och diskutera rapporter från olika håll, där man kan få ett flöde av olika artiklar och bloggar, och titta på seminarier (livesända eller inspelade). Kluster är ju ett populärt ord i dessa industrikristider. Hur skulle det vara med ett rödgrönt idékluster där olika delar kan skava och smeka varandra?

Även om det finns bloggportaler som mer eller mindre försöker samla den här typen av diskussion så saknas en plats där organisationer och opinionsbildare oberoende av varandra kan lägga upp sitt material. Jag tror att det finns en möjlighet i ett sådant här projekt, även om det kräver att man förstår att man inte måste ta ansvar för andras material på portalen. Det finns ett behov av ett idépolitiskt kluster för att föra fram progressiva idéer.

Intressant?

Klimatrenoverad förort skapar jobb

På torsdagens DN Debatt la de rödgröna partiledarna fram ett förslag där ROT-avdraget ska omfatta även flerfamiljshus, med förbehållet att energianvändningen minskas med trettio procent. Även det ”vanliga” ROT-avdraget ska enligt förslaget utökas med samma typ av klimatrenovering. Enligt debattartikeln skulle dessa avdrag skapa 15 000 nya arbetstillfällen.

Det innebär att även hyresbostäder kan omfattas av de ROT-avdrag som tidigare var förbehållna de som äger sitt boende. Vilket i sin tur innebär att det kan bli en skjuts mot att påbörja en länge eftersatt renovering av miljonprogrammet. Att denna renovering dessutom ska leda till minskad energianvändning (och i sin tur minskade energiräkningar) är bara positivt.

Om man följt den här bloggen vet man att det här är en politik jag argumenterat för länge (se till exempel här och här). I den ekonomiska kris vi nu befinner oss i är det viktigt att göra satsningar som snabbt kan sättas igång. Där är just renoveringar ett område som bör prioriteras. Och kan man då rikta skattesubventionerna mot klimatsäkring snarare än nya jacuzzis är det bra politik. Vi behöver även se infrastruktursatsningar på till exempel järnväg. Men sådana satsningar tar längre tid och är helt enkelt krångligare att genomföra. Gröna renoveringar kan sättas igång snabbare och är ett helt korrekt sätt att använda och tackla både den ekonomiska krisen och klimatkrisen. Dessa gröna renoveringar skapar också utrymme för utveckling och produktion på områden som kommer att vara nyckelsektorer i ett framtida industrisverige.

Rent generellt är dock inte den här typen av ”avdragsreformer” något jag tror på. Att subventionera vissa typer av tjänster snedvrider arbetsmarknaden. Därför hamnar den moderatledda regeringens ”husavdrag” fel när de vill göra det permanent. Men med en snabbt stigande arbetslöshet är vi inte i en normal situation och varje byggjobb innebär ungefär tre ytterligare jobb. Så som en undantagsreform är gröna ROT-avdrag bra politik. Och när det som i förslaget kommer större befolkningsgrupper till goda är det dessutom bra rödgrön politik.

Äntligen börjar bitarna i den rödgröna oppositionspolitiken falla på plats. Synd bara att det ska behöva ta så lång tid. Och att vi har en regering som inte alls visar intresse för att bekämpa arbetslösheten och skapa förutsättningarna för Sverige att ligga i framkanten när konjunkturen börjar vända uppåt.