Rödgröna ljusglimtar i storstadsmörkret

Jag har tidigare skrivit kritiskt om den socialdemokratiska storstadspolitiken som till stor del präglas av en ängslig jakt på en idealväljare som förmodligen inte existerar. Men i DN:s artikelserie om segregationen i Stockholm ser jag ljusglimtar i de rödgröna förslagen.

Socialdemokraternas förslag för att bryta segregationen i Stockholm innehåller självklara viktigheter som att öka det socioekonomiska tillägget i skolpengen. Men också spännande lösningar som att gå i borgen för mikrolån på upp till 100 000 kr för småföretagare finns på tapeten. Det är givetvis viktigt att se att nyföretagande inte är den universallösning den ibland målas upp som. Det riskerar också att låsa in människor i en lågproduktiv och osäker tillvaro där arbetsdagarna blir långa och semesterdagarna få.

Men det kanske bästa förslaget är att göra om de kommunala upphandlingsreglerna så att de gynnar lokala företag. Oppositionsborgarråd Carin Jämtin säger:

”När man till exempel bygger en ny skola så finns det oftast bra företagare i området. Då kan man göra om upphandlingsreglerna så att man gynnar de lokala verksamheterna. Detsamma gäller för löpande arbeten som till exempel städning och matlagning.”

Däremot är det trist att man helt verkar ha gett upp den sociala bostadspolitiken och accepterat den geografiska segregationen i staden. Man borde gå till val på att bygga 5000 allmännyttiga hyresrätter på Gärdet istället för att drömma om konservativt hemmasnickrande (vilket dock tack och lov lyser med sin frånvaro i artikeln).

Miljöpartiet lyfter en intressant idé när de förespråkar ett kommunalt byggbolag som ska anställa lokalt och rusta upp miljonprogrammets bostadsområden. Jag har själv varit inne på liknande tankar. Byggbranschen är idag ett oligopol och det skulle behövas ett offentligt alternativ som kan bryta upp skråandan och pressa priserna. Dessutom skulle det vara bra om kommunerna (åter) lärde sig att upphandla byggtjänster istället för att ge hela entreprenader till någon av de stora elefanterna.

Men det finns ett problem med Miljöpartiets förslag. Oppositionsborgarrådet Yvonne Ruwaida säger:

 ”Om vi till exempel ska genomföra en renovering i Rinkeby bör man i första hand vända sig till arbetsförmedlingen i Järva för att se om det finns människor där som kan utföra jobbet.”

Det finns ett problem med hur man ser på byggnadsarbete, ett problem som förövrigt är besläktat med den socialdemokratiska vurmen för att folk ska bygga sina egna hem. Nämligen att det inte är så svårt att vara hantverkare och att kan man bara hålla i en hammare eller pensel så kan man tämligen omgående fungera som snickare eller målare.

Vi måste förstå att dessa arbeten är hantverk fyllt med professionellt kunnande. Ett kunnande som måste mötas med respekt. Även om det är en utmärkt idé att anställa lokalt så är det också viktigt att de som bor i de renoverade lägenheterna får jobbet gjort av folk som vet vad de gör.

Men som sagt, det finns ljusglimtar i förslagen. Vi får hoppas att de rödgröna får chansen att genomföra dessa under nästa mandatperiod.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, miljöpartiet, segregation, stockholm, storstadspolitik, miljonprogrammet, carin jämtin, yvonne ruwaida, dn, småföretagare, skola, gärdet, allmännyttan, bostäder,

Småföretagare och f-skatteproletärer

Sosse.tv har lagt upp den träff som Netrootsbloggarna hade med jobbrådslagets Sven-Erik Österberg på den socialdemokratiska partikongressen. Det är jag som ställer den första frågan av bloggarna (ca 1.44 in i klippet) och jag hade väl inte helt strukturerat upp min fråga innan jag fick mikrofonen i näven.

Vad jag försöker få fram i min frågeställning är att det i den diskussion om företagande som förekommit från bland annat jobbrådslaget har småföretagaren i väldigt generell mening fått stort utrymme. Och det alldeles oavsett vad dessa småföretag ska tänkas syssla med. Det är som om själva anskaffandet av f-skattsedel skulle vara en lösning på jobbkrisen och bädda för Sveriges framtida välstånd.

Men samtidigt är det så att många av de som blir småföretagare blir det av tvång. Som ett alternativ till arbetslöshet, inte till anställning. Och vad värre är, många av de uppgifter som idag sköts av egenföretagare var tidigare sådant som sköttes av anställda. I dessa fall förvandlas den närmast mytiska entreprenören till en f-skatteproletär, men med sämre inkomst, längre arbetsdagar och osäkrare arbetsförhållanden än vad en anställd med uppbackning av socialförsäkringssystem, fackförening och arbetsmarknadslagstiftning kan räkna med.

Vi ska göra det lättare och tryggare att ta steget mellan anställning och företagande. Vi ska se till att trygghetssystemen gäller alla i samhället. Vi ska skapa förutsättningarna för entreprenörer att få tillgång till riskkapital.

Men det är inte så att allt nyföretagande är lika mycket värt. Den socialdemokratiska näringspolitiken har alltid omfamnat ett tydligt inslag av kreativ förstörelse av lågproduktiva företag och branscher. Vi ska rikta resurser mot framtidsbranscher med tillväxtpotential. Det är bara då vi bäddar för Sveriges framtida välstånd.

Calle Fridén skrev om något liknande.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om jobb09, socialdemokraterna, jobbrådslaget, sven-erik österberg, småföretagare, calle fridén, sosse.tv, netroots, f-skatteproletärer,

Skattebetalarna får betala apoteksprivatisering

Idag beslutar den moderatledda riksdagsmajoriteten att privatisera Apoteket AB. När man lyssna på de borgerliga sjunga privatiseringens lov får man onekligen intrycket av att allt kommer att bli guld och gröna skogar vid en privatisering av Apoteket. Till råga på allt är det tydligen ett gigantiskt steg på vägen mot en demokratisering av Sverige, för i deras argumentation är det bara diktaturer som kan ha apotek i gemensam ägo. Redan där inser man att deras argument ska tas med en rejäl näve salt. För om man måste likna Sverige vid kommunistdiktaturer så lämnar förmodligen även den övriga argumentationen en del över att önska.

Till att börja med kan vi konstatera att Sverige har ett av världens effektivaste system för att hantera och sälja medicin, och att priserna är bland de lägsta i Europa. Det är därför ett styvt jobb att argumentera för att man ska rasera detta.

Den borgerliga alliansen påstår, med hänvisning till att högkostnadsskyddet ska vara kvar, att en avreglering av Apoteket inte leder till ökade priser. Men vad de inte berättar är att det är skattebetalarna som gemensamt bekostar receptbelagda mediciner till 80 procent. Och de vill tillåta de privatiserade apoteken att ta ut samma vinstmarginal som i resten av EU. En vinstmarginal som i snitt är dubbelt så hög som den svenska. Även om den enskilde inte skulle få betala mer för sina mediciner kommer kostnaderna att öka för samhället.

Man försöker måla upp en bild av ett myller av småföretagare, farmaceutiska bävrar som kommer att ta över där den statliga (kommunistiska?) kolossen tidigare funnits. Man lyfter gärna fram den norska privatiseringen av apoteksväsendet som en förebild. I Norge är apoteksmarknaden idag till 93 procent kontrollerad av tre multinationella apoteksbolag. Det finns alltså en överhängande risk att det statliga monopolet övergår i ett kapitalistiskt oligopol. Om det är någon som tror att det kommer att pressa priserna kan ju denne ta en titt på den svenska byggsektorn.

Den moderatledda avregleringen och utförsäljningen av Apoteket är ingen frihetsrevolution. Den kommer att leda till högre kostnader för oss alla. De som tjänar på affären är en liten grupp multinationella läkemedels- och apoteksbolag. Frågan är varför regeringen vill berika dessa företag på svenska folkets bekostnad? Varför är de så oförsiktiga med skattebetalarnas pengar?

Intressant?