Den nedanstående texten är en svensk version av en text – ”Who are the Social Democrats in a Post-Industrial Society?” – jag skrivit som en del i Social Europe Journals diskussion om framtidens socialdemokrati.
Socialdemokratin är i kris. Det handlar inte bara om att vissa partier i Europa har förlorat regeringsmakten. Det handlar i större utsträckning om det faktum att vi idag inte är säkra på vad socialdemokrati är och vad den ska vara i ett Europa som i allt mindre utsträckning kommer att präglas av den industrikapitalism som var central för att skapa förutsättningarna för den socialdemokrati som präglat vår del av världen under nittonhundratalet.
Vilka är dagens socialdemokrater, vilka är det som ska bära upp den sociala demokratin i framtiden?
I diskussionen görs det ofta likhetstecken mellan socialdemokrati och en partifamilj där den organisatoriska tillhörigheten är det centrala. Medlemskap i PES och SI ses som det överordnande beviset på att ett parti är socialdemokratiskt, oavsett om det är svenska SAP eller ett parti från det forna Östblocket som över en natt tog steget från att vara statsbärande stalinister till att bli nyliberalismens banerförare.
Men är det så enkelt?
Traditionellt har socialdemokratin, inte minst i dess nordeuropeiska centrum, kännetecknats av masspartier med starka band till industrifackföreningar. Kanske är det så att det är det som är socialdemokrati? I så fall är socialdemokratin bara rester från det förflutna, dinosaurier som kommer att dö ut för att livsbetingelserna har förändrats.
Den socialdemokratin präglades av den stora industriarbetsplatsen. Det var i fabriken som grunden till massorganisering och en homogen arbetarklasskultur fanns. Människor som levde likartade liv, med likartade arbeten och intressen utgjorde socialdemokratins bas. Det var i fabriken som industriproletariatet föddes och lärde sig organisering. Arbetarrörelsen är ett direkt (men oönskat) resultat av industrikapitalismens vilja och behov av att organisera produktionen.
Men när allt färre européer arbetar i den industriella sektorn slås benen undan på den traditionella socialdemokratin. Tredje vägens förespråkare försökte förstå vad som skulle komma därefter. Men problemet var att de inte förstod att kapitalismens klassrelationer är oberoende av industrisamhället. Vi lever i allt större utsträckning i ett postindustriellt samhälle, men vi lever inte i ett postkapitalistiskt samhälle.
Vår stora utmaning är att förstå hur en socialdemokrati kan vara organiserad i ett samhälle där allt fler arbetar på små arbetsplatser i tjänstesektorn, en betydande del av befolkningen mer eller mindre permanent exkluderats från arbetsmarknaden och som är mer kulturellt heterogent än någonsin tidigare.
Partier och fackföreningar kommer även i fortsättningen att spela en betydande roll i samhället. Partier eftersom den parlamentariska politiken är central om vi åter vill genomföra progressiva reformer. Fackföreningar för att de, trots en svagare förhandlingsposition, är de mest självklara representanterna för löntagarnas intressen. Men de kommer inte att organisera de massor som de en gång gjorde. Och även de som låter sig organiseras kommer inte vara så ivriga att låta sig ledas av ett upplyst ledarskap.
Hur organiserar man då socialdemokrati i ett postindustriellt samhälle?
Till att börja med måste vi våga se bortom våra traditionella organisationer. Socialdemokratin måste finnas där människorna finns, och idag finns de allt mer sällan i de institutioner som byggdes upp för andra omständigheter. Därmed inte sagt att vi ska slänga ut barnet med badvattnet. Det som fungerar ska vi givetvis behålla och renovera. Det som inte lever upp till sitt syfte måste ersättas med något nytt.
Idag är arbetarklassen kvinnligare och den har en mörkare hudfärg än förut. Den har mer otrygga arbetsförhållanden än förut. Den tjänar jämförelsevis mindre pengar än förut. Och den är i mindre utsträckning det som Karl Marx kallade en klass für sich, en klass som identifierar sig som ett kollektivt aktör för politisk förändring.
Men det innebär inte att människor har slutat att organisera sig för att förbättra samhället, göra det mer socialt och demokratiskt. Problemet är att vi inte längre känner igen dem när de gör det, eftersom de inte gör det i våra organisationer. De är där för att försvarar välfärdsinrättningar från privatiseringar och nedskärningar. De organiserar nätverk som stöder papperslösa. De skriver under ett upprop för rättvisa arbetsförhållanden som sprids över internet. De är aktiva i lokala föreningar och tränar det lokala knattelaget i fotboll. Framtidens socialdemokrati kommer att bäras upp av nätverk och kluster av aktörer som inte kommer att gå i takt (eller ens rösta på samma parti).
Vill vi vara en del av den framtiden måste vi lära oss interagera med andra aktörer utan att diktera villkoren. Annars kommer de institutioner som bar upp socialdemokratin på nittonhundratalet att ersättas av andra institutioner och aktörer som bättre förstår att verka för den sociala demokratins målsättningar i tjugohundratalets postindustriella sammanhang.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, socialdemokrati, social europe, social europe journal, the good society, idédebatt,
I fredags beskrev Mona Sahlin tillsammans med ledande partikamrater från storstadsregionerna på 
