Vilka är socialdemokrater i ett postindustriellt samhälle?

Den nedanstående texten är en svensk version av en text – ”Who are the Social Democrats in a Post-Industrial Society?” – jag skrivit som en del i Social Europe Journals diskussion om framtidens socialdemokrati.

Socialdemokratin är i kris. Det handlar inte bara om att vissa partier i Europa har förlorat regeringsmakten. Det handlar i större utsträckning om det faktum att vi idag inte är säkra på vad socialdemokrati är och vad den ska vara i ett Europa som i allt mindre utsträckning kommer att präglas av den industrikapitalism som var central för att skapa förutsättningarna för den socialdemokrati som präglat vår del av världen under nittonhundratalet.

Vilka är dagens socialdemokrater, vilka är det som ska bära upp den sociala demokratin i framtiden?

I diskussionen görs det ofta likhetstecken mellan socialdemokrati och en partifamilj där den organisatoriska tillhörigheten är det centrala. Medlemskap i PES och SI ses som det överordnande beviset på att ett parti är socialdemokratiskt, oavsett om det är svenska SAP eller ett parti från det forna Östblocket som över en natt tog steget från att vara statsbärande stalinister till att bli nyliberalismens banerförare.

Men är det så enkelt?

Traditionellt har socialdemokratin, inte minst i dess nordeuropeiska centrum, kännetecknats av masspartier med starka band till industrifackföreningar. Kanske är det så att det är det som är socialdemokrati? I så fall är socialdemokratin bara rester från det förflutna, dinosaurier som kommer att dö ut för att livsbetingelserna har förändrats.

Den socialdemokratin präglades av den stora industriarbetsplatsen. Det var i fabriken som grunden till massorganisering och en homogen arbetarklasskultur fanns. Människor som levde likartade liv, med likartade arbeten och intressen utgjorde socialdemokratins bas. Det var i fabriken som industriproletariatet föddes och lärde sig organisering. Arbetarrörelsen är ett direkt (men oönskat) resultat av industrikapitalismens vilja och behov av att organisera produktionen.

Men när allt färre européer arbetar i den industriella sektorn slås benen undan på den traditionella socialdemokratin. Tredje vägens förespråkare försökte förstå vad som skulle komma därefter. Men problemet var att de inte förstod att kapitalismens klassrelationer är oberoende av industrisamhället. Vi lever i allt större utsträckning i ett postindustriellt samhälle, men vi lever inte i ett postkapitalistiskt samhälle.

Vår stora utmaning är att förstå hur en socialdemokrati kan vara organiserad i ett samhälle där allt fler arbetar på små arbetsplatser i tjänstesektorn, en betydande del av befolkningen mer eller mindre permanent exkluderats från arbetsmarknaden och som är mer kulturellt heterogent än någonsin tidigare.

Partier och fackföreningar kommer även i fortsättningen att spela en betydande roll i samhället. Partier eftersom den parlamentariska politiken är central om vi åter vill genomföra progressiva reformer. Fackföreningar för att de, trots en svagare förhandlingsposition, är de mest självklara representanterna för löntagarnas intressen. Men de kommer inte att organisera de massor som de en gång gjorde. Och även de som låter sig organiseras kommer inte vara så ivriga att låta sig ledas av ett upplyst ledarskap.

Hur organiserar man då socialdemokrati i ett postindustriellt samhälle?

Till att börja med måste vi våga se bortom våra traditionella organisationer. Socialdemokratin måste finnas där människorna finns, och idag finns de allt mer sällan i de institutioner som byggdes upp för andra omständigheter. Därmed inte sagt att vi ska slänga ut barnet med badvattnet. Det som fungerar ska vi givetvis behålla och renovera. Det som inte lever upp till sitt syfte måste ersättas med något nytt.

Idag är arbetarklassen kvinnligare och den har en mörkare hudfärg än förut. Den har mer otrygga arbetsförhållanden än förut. Den tjänar jämförelsevis mindre pengar än förut. Och den är i mindre utsträckning det som Karl Marx kallade en klass für sich, en klass som identifierar sig som ett kollektivt aktör för politisk förändring.

Men det innebär inte att människor har slutat att organisera sig för att förbättra samhället, göra det mer socialt och demokratiskt. Problemet är att vi inte längre känner igen dem när de gör det, eftersom de inte gör det i våra organisationer. De är där för att försvarar välfärdsinrättningar från privatiseringar och nedskärningar. De organiserar nätverk som stöder papperslösa. De skriver under ett upprop för rättvisa arbetsförhållanden som sprids över internet. De är aktiva i lokala föreningar och tränar det lokala knattelaget i fotboll. Framtidens socialdemokrati kommer att bäras upp av nätverk och kluster av aktörer som inte kommer att gå i takt (eller ens rösta på samma parti).

Vill vi vara en del av den framtiden måste vi lära oss interagera med andra aktörer utan att diktera villkoren. Annars kommer de institutioner som bar upp socialdemokratin på nittonhundratalet att ersättas av andra institutioner och aktörer som bättre förstår att verka för den sociala demokratins målsättningar i tjugohundratalets postindustriella sammanhang.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, socialdemokrati, social europe, social europe journal, the good society, idédebatt,

Sverigedemokraterna som vallokomotiv

Det finns etablerade ”sanningar” som återkommer när man diskuterar valsociologi. En sådan sanning är att Socialdemokraterna alltid tjänar på ett ökat valdeltagande. Något som bygger på föreställningen att det är detsamma som att soffliggare i starka (s)-distrikt tar sig till vallokalen. I verkligheten handlar ett ökat valdeltagande snarare om hur stor gruppen ”förstagångsväljare” (18-22 år) är, och hur benägen den är att gå och rösta.

En annan sådan sanning är att Sverigedemokraterna är underrepresenterade i opinionsundersökningar på grund av att det är skamfyllt att ”erkänna” att man tänker rösta på dem om det var val. Det vore det lite underligt om man skulle undvika att säga att man skulle rösta på ett missnöjesparti om man är missnöjd?

Häromveckan kom en undersökning som gav Sverigedemokraterna 5,8 procent i opinionen. Det finns ingen anledning att misstro de siffrorna. Tvärtom kan man vara lite förvånad att de inte kommit tidigare. Vad ska man då tycka om dessa siffror?

Dels kan vi ta siffrorna med ett upphöjt lugn. På nationell nivå har partiet ständigt underpresterat när det gäller. Eftersom den politiska debatten i Sverige rör sig på en socioekonomisk axel har inte Sverigedemokraternas betoning på sociokulturella frågor (det vill säga främlingsfientlighet och reaktionär värdekonservatism) lyckats få genomslag när temperaturen stiger i valrörelsen.

Men opinionssiffrorna öppnar också upp för en annan möjlighet. Om Sverigedemokraterna med jämna mellanrum dyker upp kring fem procent i opinionsundersökningarna kan de fungera som ett vallokomotiv för Socialdemokraterna (och det rödgröna blocket).

Det finns två väljargrupper som i förhållande till befolkningen i stort är kraftigt överrepresenterade i stödet för det rödgröna blocket, men underrepresenterade bland de som faktiskt går och röstar. Det är dels förstagångsväljare och dels invandrare. Det är väljare som trots sina sympatier mycket väl kan stanna hemma på valdagen.

Ungdomsväljarna eftersom de i mindre utsträckning än andra väljare känner en direkt nytta av politiken då de i mindre utsträckning har lyckats kvalificera sig för a-kassa, eller har ett lika direkt behov av det som brukar kallas välfärdens kärna: skola, vård, omsorg.

I invandrargrupperna finns det med rätta en skepsis att det trots allt inte är så stor skillnad mellan höger och vänster i politiken. Det är ju trots allt inte så att tolvårsperioden 1994-2006 präglades av några verkliga aspirationer på full sysselsättning, något som inte minst drabbade de senast anlända.

Men dessa två grupper har däremot något gemensamt. De vill absolut inte se Sverigedemokraterna i Riksdagen. Därför kan just hotet att de blir invalda, och framförallt att de ska få en vågmästarroll, vara det som kan fungera mobiliserande. Det Sverigedemokratiska hotet kan vara det som avgör om Socialdemokraterna kan få iväg tillräckligt många väljare till vallokalerna. Så kanske ska vi hoppas på att Sverigedemokraternas fula tryne fortsätter att dyka upp i opinionsundersökningarna med jämna mellanrum?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, sverigedemokraterna, opinionsundersökningar, val 2010, förstagångsväljare, invandrare, vallokomotiv, valsociologi, rödgrön,

Småföretagare och f-skatteproletärer

Sosse.tv har lagt upp den träff som Netrootsbloggarna hade med jobbrådslagets Sven-Erik Österberg på den socialdemokratiska partikongressen. Det är jag som ställer den första frågan av bloggarna (ca 1.44 in i klippet) och jag hade väl inte helt strukturerat upp min fråga innan jag fick mikrofonen i näven.

Vad jag försöker få fram i min frågeställning är att det i den diskussion om företagande som förekommit från bland annat jobbrådslaget har småföretagaren i väldigt generell mening fått stort utrymme. Och det alldeles oavsett vad dessa småföretag ska tänkas syssla med. Det är som om själva anskaffandet av f-skattsedel skulle vara en lösning på jobbkrisen och bädda för Sveriges framtida välstånd.

Men samtidigt är det så att många av de som blir småföretagare blir det av tvång. Som ett alternativ till arbetslöshet, inte till anställning. Och vad värre är, många av de uppgifter som idag sköts av egenföretagare var tidigare sådant som sköttes av anställda. I dessa fall förvandlas den närmast mytiska entreprenören till en f-skatteproletär, men med sämre inkomst, längre arbetsdagar och osäkrare arbetsförhållanden än vad en anställd med uppbackning av socialförsäkringssystem, fackförening och arbetsmarknadslagstiftning kan räkna med.

Vi ska göra det lättare och tryggare att ta steget mellan anställning och företagande. Vi ska se till att trygghetssystemen gäller alla i samhället. Vi ska skapa förutsättningarna för entreprenörer att få tillgång till riskkapital.

Men det är inte så att allt nyföretagande är lika mycket värt. Den socialdemokratiska näringspolitiken har alltid omfamnat ett tydligt inslag av kreativ förstörelse av lågproduktiva företag och branscher. Vi ska rikta resurser mot framtidsbranscher med tillväxtpotential. Det är bara då vi bäddar för Sveriges framtida välstånd.

Calle Fridén skrev om något liknande.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om jobb09, socialdemokraterna, jobbrådslaget, sven-erik österberg, småföretagare, calle fridén, sosse.tv, netroots, f-skatteproletärer,

En katekes att ta fram när andan faller på

Följande recension är även publicerad i LO-tidningen (35/2009).

Olof Palme
Vi ses igen, kamrater: Tal och texter 1964-86
Murbruk förlag
2009

Olof Palme var onekligen en grandios retoriker som bidrog med en färggrann palett till vad Ingmar Bergman en gång beskrev som ”de grå kompromissernas ideologi”.

Han var dock ingen stor teoretiker på det sätt som Nils Karleby och Ernst Wigforss var det. Han använde sin formuleringsförmåga för att fånga upp tendenser i samhällsdebatten och sätta in dessa i ett socialdemokratiskt sammanhang. Men frågan är vad kongressernas och massmötenas högtidstal fyller för funktion när de lyfts ur sitt sammanhang?

Tanken är säkert att de ska verka uppmuntrande och eldande för de kvarvarande aktivisterna. Men texterna lämnar mig tom.

Kanske är det för att jag mött och tjusats av dem förr, och att återseendet aldrig kan mäta sig med den första förälskelsen.

Men troligare är att det jag saknar inte är Palmes verbaliseringskonst, utan den praktiska reformism som den omgav. Välfärdens utbyggnad, de minskade klassklyftorna, den ökade jämställdheten mellan könen, solidariteten med jordens fördömda.

Snarare än en politisk antologi känns Vi ses igen, kamrater som en religiös textsamling. En del av den socialdemokratiska ortodoxins liturgi. En katekes att ta fram när man med ett citat vill visa på sina band till den sanna tron på ”Mäster Olofs tid”.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om olof palme, vi ses igen kamrater, murbruk förlag, socialdemokraterna, socialdemokrati, recension, lo-tidningen,

Schyffert på kongressen

Henrik Schyfferts anförande på Socialdemokratiska partikongressen.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om henrik schyffert, socialdemokraterna, jobb09

Rotbiblioteket: (S)torstäder

En ny rapport har lagts till i Rotbiblioteket:

(S)torstäder
Anders Nilsson
Arbetarekommunerna i Stockholm, Göteborg & Malmö

Idépolitisk rapport utgiven av Socialdemokraterna i de tre storstäderna som söker reda ut varför socialdemokratin gör sämre val i storstadsregionerna, vad socialdemokrati är och varför den har förutsättningar att lyckas i dessa regioner. Rapporten behandlar också storstädernas roll som tillväxtmotorer i samhällsekonomin.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, rotbiblioteket, storstäder, anders nilsson, stockholm, göteborg, malmö, jobb09,

Den vilda jakten på medelklassen

Inget har väl upptagit så mycket tid för den politiska klassen på sistone som hur man fångar medelklassen, det politiska landskapets heliga graal som ingen vet riktigt vad den är eller vad den vill. Men på ett seminarium på den socialdemokratiska partikongressen lämnar TCO:s samhällspolitiske chef Roger Mörtvik några ledtrådar till vad den vill. (Låt vara att den ganska otympliga medelklassen får representeras av det otillräckliga TCO-kollektivet.)

Mörtvik presenterar en svensk medborgare som är välutbildad, men med rötterna i arbetarklassen. TCO:aren bor i villa med make/sambo i en mellanstor kommun och har en årsinkomst på över 250 000 kr per år och på det stora hela ganska nöjd med sin inkomst.

TCO:aren läser både morgontidningar och böcker mer frekvent än befolkningen generellt, och använder också datorer och internet i större utsträckning. TCO:aren är också mer föreningsaktiv än svensken i allmänhet och känner också ett stort samhällsansvar. För att citera Mörtvik, TCO:aren är en person som inför föräldramötet lovar sig själv att inte ta på sig något uppdrag. Men ändå finner sig vara mötessekreterare eller klassförälder.

Man är nöjd med sitt jobb och vill inte byta arbete. Men känner samtidigt att arbetsbelastningen och kraven har blivit hårdare, och stressen har ökat. TCO:aren satsar på jobbet, men känner också att tiden inte räcker till. Man upplever att jobbet tär på hälsa, sömn och familjeliv.

TCO:aren tycker att det är samhällets ansvar att varje människa har en god livsstandard. Men samtidigt tycker man att begåvning, flit och skicklighet ska lönas med en bättre inkomst än genomsnittet.

Man är mer negativ till fler privata alternativ inom offentliga verksamhetsområden än befolkningen generellt, upplever att det inte satsas tillräckligt på välfärden, och föredrar bättre välfärd framför lägre skatter.

TCO:aren har större förtroende för samhället och är mer positiva till hur det sköts. Man litar på sina medmänniskor och tycker att man ska göra rätt för sig.

Man vill ha starka trygghetssystem, men gillar inte kravlösa bidrag. Man gillar inte heller EMU, NATO och svartjobb. Man är för en generös flyktingpolitik och ökad jämställdhet. Men den viktigaste politiska frågan är sysselsättningen.

TCO:aren upplever att klyftorna i samhället har ökat de senaste åren och oroar sig över det. Man tror på välfärdsinstitutionerna, men är alltmer missnöjd som medborgare.

När man som socialdemokrat läser det här känner man sig inte främmande. Den där medelklassen som tas för intäkt för behovet av diverse kursändringar verkar ju vara som folk är mest.

Hur röstar TCO:arna då? Sett över en fyrtioårsperiod har majoriteten oftast röstat borgerligt. Men om man ser på de val som bar upp den tolvåriga socialdemokratiska regeringen 1994-2006 så ser vi att en tydlig majoritet (54-58%) av TCO-kollektivet röstade rödgrönt. Förmodligen kan man tolka det som en effekt av ett missnöje/misstroende med regeringen Bildt i början av nittiotalet. Ett missnöje/misstroende som höll i sig fram till valet 2006.

2006 sjönk stödet för det rödgröna blocket från 57% till 45%. Den viktigaste frågan för TCO:aren var i det valet sysselsättningen. Samma fråga som jagat bort dem från de borgerliga partierna i krisvalet 1994.

Om man ska tro Roger Mörtviks presentation borde nyckeln till den så eftertraktade medelklassen vara en aktiv krispolitik som investerar sig ur krisen, presenterar välfärdssystem som är inkluderande och generella, men samtidigt fokuserar på skapande av arbetstillfällen och förbättrandet av möjligheterna att balansera jobb och fritid. Det borde väl inte vara någon omöjlighet för en socialdemokrati som struntar i 2006 års hopplösa mantra att jobben kommer (av sig själv) och gör det socialdemokrater gör bäst?

Här kan du läsa Roger Mörtviks PowerPoint-presentation Välkommen till TCO-landet s-kongressversion.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om jobb09, socialdemokraterna, tco, roger mörtvik, välkommen till tco-landet, medelklass, medelklassen, solidarisk individualist, marknadsliberal välfärdskramare,

Landsbygdsnostalgi eller storstadsdynamik?

I dagens Stockholm City (sida 4) (ej på nätet) presenterar Socialdemokraterna i Stockholms stad och län ett förslag om ett nytt egnahemsprogram i Storstockholmsområdet. Med hjälp av att hemkommunen bidrar med tomträtter och lånegarantier ska familjer i allmännyttan få möjlighet att skaffa sig hus i stockholmsk närförort. Det hela känns ju väldigt trevligt. Den strävsamma arbetarfamiljen som får chansen att skaffa sig en egen täppa. Trettiotalets bostadskarriär i uppdaterad 2000-talsform. Med skillnaden att lintottarna från Södermalm har ersätts av lite mörkhårigare Rinkebybor.

Men är det verkligen så man bygger en modern storstad?

Redan när frågan var uppe i en artikel på DN Debatt i somras var jag skeptisk. Jag tror verkligen inte att framtidens boende i Stockholm ligger i småhusidyller med inspiration från mellankrigstiden. Stockholms befolkning kommer förmodligen att fördubbla sin befolkning de närmsta femtio åren. Det är en enorm mängd människor som ska ha någonstans att bo.

En växande storstad som består av småhus kommer inte bara att innebära att man väljer att satsa på hus som är mindre energieffektiva. Det kommer framförallt innebära att man väljer att bygga en stad som sprider ut sig och därmed gynnar privatbilismen.

En ekologiskt hållbar och socialt sammanhållen stad borde istället satsa på att bygga mycket och hållbart. Det borde framförallt innebära att man bygger tätare och högre (gärna trähus). Det är först då det blir riktigt möjligt att fasa ut privatbilismen till förmån för effektiva kollektivtrafiklösningar. Och kollektivtrafiklösningar är nödvändiga om vi ska bygga en socialt sammanhållen stad.

Kan vi inte lämna den här landsbygdsnostalgiska längtan efter ett eget hemman och på allvar börja diskutera hur vi bygger en modern dynamisk storstad? De flesta av oss må ha rötter i jordbrukssamhällets mylla, men vi bor inte där längre.

[Uppdatering 2009-10-31]: Jag upptäckte att jag inte varit särskilt tydlig med den andra anledningen till varför ett sådant här förslag är olyckligt ur socialdemokratisk synpunkt.

Den svenska socialdemokratin har traditionellt byggt upp samhällssystemen på universell grund, en generell välfärd. Det har också gjort avtryck i bostadspolitiken. Allmännyttan har aldrig syftat till att vara ”social housing” som offentligt ägda bostäder i andra länder har varit. Idén har varit att förtroendet för välfärdsinstitutionerna blir robustare om alla inte bara bidrar till kakan, utan också får del av den.

Allmännyttan har sina problem. Underhåll har varit eftersatt, en balans mellan arbete och fritid har ofta saknats, och servicen är inte alltid den bästa. Bland annat. Men det är inte i sig ett problem för allmännyttan.

I det förslag som presenteras i Stockholm City presenteras allmännyttan som något man gör bostadskarriär bort ifrån. Med det synsättet närmar man sig också idén om ”social housing”, att allmännyttan framförallt är ett alternativ till att bo på gatan. En form av socialhjälp istället för en bostadsform för vem som helst. Här ska de strävsamma och skötsamma få en gräddfil bort från de enklaver där man lämnar samhällets fördömda bakom sig. Det bygger (liksom den ursprungliga egenhemsrörelsen) på en konservativ och i grunden ganska obehaglig samhällssyn.

[Uppdatering 2009-11-09]: Ytterligare ett argument mot förslaget är att byggnadsarbetare är en av de yrkesgrupper som drabbats hårdast av krisen i Stockholmsområdet. Dessutom ger varje nytt arbetstillfälle i byggsektorn ytterligare tre arbetstillfällen i kringeffekter. En socialdemokratisk politik borde därför vara utformad för att skapa arbetstillfällen i byggsektorn. Det gör man inte genom att subventionera byggen av egnahemstyp. Det skulle tvärtom innebära att man subventionerar att redan stressade storstadsmänniskor som försöker balansera jobb, familj och fritid (eftersom man givetvis måste ha jobb för att överhuvudtaget komma ifråga för programmet) ska stå och hamra på något man i grunden inte behärskar. TV:s fixarprogram har visserligen fått gemene man att tro att de har en hantverkare i sig. Men är det verkligen genom att vädja till folks inre Martin Timell som man fångar den mytomspunna ”medelklassen”? Det finns effektivare sätt att använda resurserna för att bekämpa klimat-, jobb- och bostadskriserna.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om storstad, stockholm, city, socialdemokraterna, jobb09, bostäder, egnahem,

Inbäddad bloggare

Senare i veckan börjar Socialdemokraternas partikongress i Älvsjö i södra Stockholm. Jag är såklart inte ombud, det är jag med mina 35 år alldeles för ung för att vara. Istället är jag inbjuden att följa kongressen i egenskap av bloggare.

Problemet är jag inte har en aning om vad jag ska blogga om, eller hur? Det kommer förmodligen inte bli tio inlägg om dagen. Jag är inte den typen av bloggare som skriver om vem som hånglar med vem på kongressfesten eller hur mackorna smakar i pressrummet. Jag är heller ingen partimegafon som ”copy+paste” pressmeddelanden från 68:ans kommunikationsavdelning.

Men jag vill samtidigt inte sitta och gnälla över beslut som inte blev som jag hoppades eller tal som jag tyckte saknade stringens och konklusion. En partikongress är ju trots allt inte bara ett beslutande organ, det är också en uppslutande manifestation. Startpunkten på valrörelsen. Och jag är ju till syvende och sist socialdemokrat.

Så om jag inte ska stämma in i varken änglakör eller klagokör, vad ska jag skriva om?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om jobbkongress, jobbkongressen partikongress, bloggare, blogg, socialdemokraterna, älvsjö,

Den konservativa dimensionen

Göran Hägglunds attack på kultureliten har varit sommarens stora kulturdebatt. Kränkta kulturskribenter har rasat tillbaka mot vad man uppfattat som en reaktionär flört med Sverigedemokratiska väljare.

Hägglund skjuter bredvid målet när han fokuserar på vad ”vanligt folk” tycker om morgontidningarnas kultursidor eller enskilda examensarbeten på Konstfack. Förmodligen bryr sig en övervägande del av befolkningen överhuvudtaget inte om detta.

Och reaktionerna på Hägglunds tal och artiklar är inte oväntade med tanke på de framgångar som högerpopulistiska partier haft i våra västra grannländer. Retoriken påminner onekligen om den man kan höra från stora och debattledande partier som Danskt Folkeparti och norska Framskrittspartiet.

Men frågan är om man inte lite väl snabbt placerar Hägglund i ett fack utan att se varför det finns en konservativ resonansbotten i hans resonemang som kan finna stöd långt bortom de pingstvänner som ser sedernas förfall som politikens centrala fråga. Och det har väldigt lite att göra med vad som skapas på landets konstskolor eller diskuteras på kultursidorna.

Vänster och höger är inte ett rakt pärlband av idéer. Politiska värderingar spelar i flera dimensioner där det är fullt möjligt att vara radikal i ena frågan och konservativ i den andra.

Sociologen Stefan Svallfors har i sin forskning visat på hur dessa positioneringar dessutom är klasskiljande. I socioekonomiska frågor står arbetarklassen till vänster, medan den i sociokulturella frågor står till höger.

Mer specifikt innebär det att arbetare tenderar att förespråka små löneskillnader, ökad omfördelningspolitik och jämlikhet som central politisk idé. Men samtidigt tenderar att vara mer skeptisk till homosexualitet och invandring, för hårdare tag mot brottslingar och mer konformistiska.

Bland högre tjänstemän tenderar positionerna att vara de omvända. Skillnad i utbildning och begåvning ska synas i lönekuvertet, och efterfrågan på individuella välfärdslösningar är större. Men även acceptansen för andras livsval är större och frihet placeras i centrum.

I Sverige har den första dimensionen dominerat politiken och därför har arbetarklassen röstat vänster, trots att dessa partier ofta stått för en radikal position även i den andra dimensionen. Men under de senaste decennierna har det skett en förskjutning åt höger i den socioekonomiska dimensionen.

Erfarenheten från den amerikanska konservatismens framgångar under åttio- och nittiotalen visar att arbetarklassen är beredd att rösta på det parti som lyckas appellera till deras sociokulturella värderingar – även om det i ekonomiska frågor för en politik som står i direkt motsats till deras intressen – om det inte finns en alternativ röst som placerar de socioekonomiska frågorna i centrum.

Under många år har vi sett hur de socialdemokratiska partierna har rört sig mot en position där man sociokulturellt vänster och socioekonomiskt höger. Det vill säga en position där de högre tjänstemännen finns, men inte arbetarna.

I ljuset av den utvecklingen är det inte svårt att förstå varför stödet för den europeiska socialdemokratin har imploderat samtidigt som behovet av en socialdemokratisk politik borde vara som störst.

Vänstern kan bara återta det politiska problemformuleringsprivilegiet genom att sätta fokus på socioekonomiska frågor. Utjämningspolitik, jämlikhet, välfärdsstat och full sysselsättning har brett stöd hos allmänheten. Det är när dessa frågor inte finns i den politiska debattens centrum som Hägglunds kulturkrig kan appellera till större väljargrupper.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om konservatism, radikalism, göran hägglund, kristdemokraterna, sverigedemokraterna, framskrittspartiet, dansk folkeparti, stefan svallfors, klass, jämlikhet, frihet, vänster, höger, socialdemokraterna,