Socialistisk skolning

Några tips som ramlat ner i mejlen som kanske kan vara av intresse?

Välkommen till en ideologisk sommarkurs!

”Hur mår arbetarrörelsen? Vad ska vi ha arbetarrörelsen till? Vilka är de viktiga framtidsfrågorna och hur får vi makt över vår gemensamma framtid?”

Deltagare från s-studenter, SSU, LO och andra delar av arbetarrörelsen möts under fyra dagar för att diskutera dessa frågor. Tillsammans kommer vi att kartlägga och analysera hur arbetarrörelsens förutsättningar ser ut för att mobilisera för ett i grunden förändrat samhälle. Kursen bygger på teoretiska kurspass som kompletteras med workshops, filmvisning, diskussioner, artikelskrivning och grupparbeten. Närmare schema över detta kommer senare.

Var? Viskadalens folkhögskola

När? Den 19-23 augusti 2009

Varför? För att diskutera de ständigt högaktuella poltiska frågor som rör arbetarrörelsens hjärta och hjärna.

Vi ser gärna att du som söker till denna kurs har fyllt 18 år. Antalet platser är begränsade! Sista anmälningsdag är 31 juli. Skicka ett mail till sommaruniversitet.2009@folkbildning.net, eller till kajsa.borgnas@s-studenter.se, med dina kontakt- och personuppgifter samt vilket distrikt/klubb/organisation du är medlem i. Deltagande, boende och resa är gratis.

För (preliminärt) schema – se nedan.

VÄLKOMMEN!

Onsdag 19 aug. Ankomst till Viskadalen

Information, in-chekning, middag.
19.00 ”Att skriva politiskt” , Olle Svenning, krönikör Aftonbladet

Torsdag 20 aug. Samhällsanalys – socialdemokrati

09.00 ”Socialdemokratins själ” Yvonne Hirdman – professor i samtidshistoria, Södertörns Högskola, författare bl.a. till boken ”Det tänkande hjärtat” om Alva Myrdal.
13.00 ”Socialdemokratins storhetstid” Kjell Östberg – föreståndare för samtidshistoriska institutet, författare till boken ”Olof Palme – i takt med tiden”. Lars Ekdahl –författare till en bok om Rudolf Meidner.
15.00 ”Socialdemokratin och 90-talet. Klass idag” Jenny Andersson – forskare institutet för framtidsstudier. Författare till en bok om socialdemokratins 90-tal.

Fredag 21 aug. Kultur, media och språk – hur formar vi varandra?

09.00 ”Makten över tanken – kultur, kunskap och bildning” Bengt Göransson – tidigare kulturminister (s), medarbetare på ABF-Stockholm.
e.m./kväll Filmvisning – gemensam tolkning

Lördag 22 aug. Moderna utmaningar – vad är problemet?

09.00 ”Är du lönsam lille vän?” Ulf Bjereld – professor i statsvetenskap Göteborgs Universitet Ett föredrag om kunskapen som klassmarkör, förändringar i föreställningar om auktoriteter och universalism efter -68. Finns kunskapssamhället?
13.00 ”Reformism – vad ska vi göra? Vem ska göra det?” Sverker Gustavsson – professor i statsvetenskap Uppsala Universitet Örjan Nyström – LO Göteborg, författare till bl.a. ”Reformismens möjligheter” Ursula Berge – Ett samtal om de politiska framtidsfrågorna. Vad ska vi göra, vem ska göra det?
15.00 ”Klimatet, resursfördelningen och hållbarheten” Lena Sommestad – ekonomisk historiker, Uppsala Universitet, tidigare miljö- och samhällsbyggnadsminister (s). David Jonstad – journalist, i augusti aktuell med klimatboken ”Vår beskärda del – en lösning på klimatkrisen”. Ett samtal om klimatkrisen och vad ett hållbart samhälle egentligen innebär          

Söndag 23 aug. Demokrati på 2010-talet, inflytande, rörelse och politiskt engagemang

10.00 Filmvisning – ”Facking generation!” Moa Forstorp – producent bakom filmen ”Facking generation” Frida Risberg – Videomixanställd – huvudrollsinnehavare Ett samtal med publiken om inflytande, fackets roll, ungas makt i arbetslivet och samhället.
11.00 Partier i rörelse? Rörelser utan behov av partier?” Magnus Wennerhag – doktor i sociologi med inriktning på sociala rörelser Morgan Johansson – riksdagsledamot (s) Ett samtal om demokrati och inflytande på 2000-talet. Hur har vi inflytande? Hur fungerar parlamentarismen? Partiernas framtida roll. Var finns rörelse?

***

Socialistiskt forum 28/11

Socialistiskt forum samlade förra året över 2000 personer i ABF- huset. I år, för åttonde gången fortsätter vi att samla till Sveriges största forum för vänsterdebatt. I år äger Socialistiskt forum rum den 28 november.

Om din organisation vill arrangera ett seminarium, samtal, föreläsning eller kulturinslag så är ni välkomna att mejla in en arbetsrubrik, några korta meningar om innehållet och namn på medverkande. Vi behöver ha ditt förslag senast den 1 september. Precis som tidigare kommer vi med största sannolikhet behöva slå samman programpunkter för att gå iland med det stora programarbetet och rymmas i de salar som står till förfogande. Under september kommer vi ta kontakt med respektive organisation, bolla idéer och arbeta vidare.

Er organisation är så klart välkomna att ha bokbord under forumet. Är ni intresserade så mejlar ni in er organisations namn och kontaktperson så sätts ni upp på listan över bokbordshållare.

Slutligen, sprid gärna den här informationen vidare till andra organisationer som du tror skulle vilja medverka på Socialistiskt forum 09.

Varmt välkomna i november!

Moa Elf Karlén

Samordnare Socialistiskt forum

moa.elf.karlen@abfstockholm.se

Om nästa vänster

Intressant artikel av Jon Cruddas och Jonathan Rutherford hos Compass:

”This should be the moment of the left, but it too is trapped in the same interregnum. It lacks a coherent identity, is organisationally and numerically weak, and is unclear about its values. It has no story that defines what it stands for. The self-inflicted crisis of capitalism is serving only to highlight the weakness of the left.

We need to address the big questions of how we live as well as how we create wealth. What kind of society do we want to live in? What kind of economy will sustain it? None of the mainstream political parties have the language to ask these questions. . We need to re-invent a plural and ethical socialism rooted in the ordinary life of the individual. The central value of this socialism alongside liberty is equality, because in our differences we share a common humanity. The democratic search for self realisation lies deep in our culture and involves the right of everyone to achieve their own unique way of being human. This is not selfish individualism, it is mutualism: ‘your freedom is equal to my freedom’.”

Vad är det gemensamma?

I ett inlägg för en och en halv månad sedan refererade bloggaren Anders Nilsson till mitt inlägg Funktionssocialismens blinda fläck. Om vi bortser från de passager där jag genom någon slags ”guilt by association” sammankopplas med den nordkoreanska diktatorn Kim il Sung så är det ett intressant inlägg.* Inte för att jag i det här fallet delar Anders alla åsikter, utan för att det öppnar upp för en intressant diskussion om vad vi menar med det gemensamma och välfärden.

Anders Nilsson argumenterar i en frihetlig tradition som har djupa rötter i arbetarrörelsen. En tradition som bygger på att människor frivilligt sluter sig samman för att gynna den gemensamma välfärden. De första arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassorna byggde på ett sådant ömsesidigt ansvarstagande. Och det finns något sympatiskt i den här idén. Här hittar vi trådar att dra i som leder till de deltagande syndikalistiska källvatten som till exempel Ernst Wigforss ofta fiskade i. Anders skriver:

”För det måste stå klinkandes klart att en stor statlig offentlig sektor inte är den enda vägen till samhälleligt ägd och driftad gemensam sektor. Möjligheten till att starta vård, omsorg, försäkringar, banker, pensionskassor, ja allt det som vi förknippar med välfärdsstat och gemensam sektor, behöver inte begränsas till en aktör, staten. För mig är ett kooperativt, medlemsägt dagis eller en kooperativ, medlemsägd bank i högsta grad en samhällelig, gemensam aktör i en samhällelig och gemensam sektor. ”

Problemet med det här förhållningssättet är att det är ett exkluderande, partikulärt gemensamma. Vad jag menar med det är att det är en gemenskap som stänger ute de andra. Man kan ta en bostadsrättsförening som ett praktiskt exempel på det partikulära gemensamma. Det är en väldigt bra lösning för de som är medlemmar i föreningen. Men det löser inte bostadsfrågan för den som saknar möjligheten att köpa sig in i gemenskapen.

I kontrast till det partikulära gemensamma kan vi sätta det generella gemensamma. Idén att vi alla är en del av en helhet. Det var den här idén som skapade förutsättningarna för den svenska socialdemokratiska välfärdsstaten. Genom att bjuda in hela folket i folkhemsprojektet skapade man en hållbarhet i systemet samtidigt som man försäkrade sig om att ingen skulle falla genom maskorna.

Det här systemet har börjat krackelera, delvis på grund av att den gemensamma välfärdens del av kakan inte ökat i samma utsträckning som den privata delen. Det generella gemensamma har inte kunnat motsvara folkets förväntningar. Det har skapat ett utrymme för kompletterande försäkringar utanför de generella systemen. Vilket i sin tur verkat negativt på viljan att bidra till dessa.

Om man ska försöka göra en syntes av dessa två perspektiv på det gemensamma tror jag att nyckeln till en framtida välfärdsmodell är att klara av att balansera den generella gemenskapen i välfärden med det medinflytande som det partikulära ger över välfärdens tjänster. Något som inte är det lättaste, men samtidigt är socialdemokratins kontenta. Att balansera friheten med jämlikheten och förstå att de är en förutsättning för varandra.

* Det är visserligen inte första gång jag blivit kallad Nordkoreakommunist. Förra gången argumenterade jag intressant nog för arbetarinflytande i offentlig sektor. Allt beror tydligen på med vem man debatterar?

Intressant?

Reformismens teoretiker

Anders Nilsson & Örjan Nyström
Reformismens möjligheter: Åter till den bättre framtiden
Agora/Premiss förlag
2008

Det är lätt att lite uppgivet gnälla över avsaknaden av en framåtsyftande socialdemokratisk idédebatt. Men det finns trots allt tecken i skyn på att det håller på att ske en förändring på det området. Strax före jul kom socialdemokratiska studentförbundets antologi Från smedja till sambandscentral, i förra veckan kom Tvärdrags antologi Snart går vi utan er, i nästa vecka kommer Den grå vågen (redigerad av Katrine Kielos) och i höst kommer vänsterteoretiska tidskriften Fronesis ut med ett temanummer om socialdemokrati (där jag ingår i redaktionen). Alla dessa projekt har med all tydlighet visat att det är i den unga socialdemokratin viljan till en radikal diskussion om socialdemokratins förutsättningar och utveckling finns.

Men frågan är om inte några av dagens främsta socialdemokratiska teoretiker är ett par grånande fackföreningsmän från LO Göteborg? Anders Nilsson och Örjan Nyström kom redan för några år sedan ut med den mastiga Den sociala demokratins andra århundrade?, en bok som i höstas fick en mer lättillgänglig uppföljare i Reformismens möjligheter.

Nilsson och Nyström målar med uppfriskande breda penseldrag upp en bild av socialdemokratins förutsättningar i ett nytt politiskt och ekonomiskt landskap. Här är det inte skattesatsers justerande några ören upp eller ner som är det centrala. Istället diskuterar man kapitalismens utveckling, varför populismen åter kan växa sig fram (och vad det är). Förmodligen har Nilsson och Nyström mer att säga om varför Sverigedemokraterna växer sig starkare än alla Sverigedemokratböcker tillsammans. Man diskuterar arbetslinje och sysselsättning och hur socialdemokratins sociala bas har utvecklats över åren. Men framförallt skissar de upp vad socialdemokratin ska vara i en globaliserad värld.

I sin nekrolog över Ernst Wigforss svarade rörelsepoeten Birger Norman nekande på sin retoriska fråga om Wigforss var ideolog. Han var teoretiker. En ideolog ägnar sig åt att försvara slutna system medan en teoretiker ständigt omprövar sina teser. På samma sätt är Anders Nilsson och Örjan Nyström teoretiker. Reformismens möjligheter är ett måste om man söker efter den framtida socialdemokratins nycklar.

Intressant?

Vi har ju ingen rörelse ju!

Jens Lundberg & Daniel Suhonen (red)
Snart går vi utan er: Brev till socialdemokratin
Tvärdrag/Leopard förlag
2009

– Vi har ju ingen rörelse ju!

Det är som ett mantra som ekar genom flera av bidragen i antologin Snart går vi utan er som SSU:s debattidskrift Tvärdrag har gett ut tillsammans med Leopard förlag. Och ska man vara ärlig är det lite tröttsamt. Vill man som flera skribenter återuppliva folkrörelserna måste man också analysera varför dessa rörelser inte fyller samma roll idag som de gjorde förr. Hur har samhället förändrats? En oreflekterad nostalgi om hur allt var bättre förr hjälper inte för att bygga de folkrörelser som man (även jag) gärna vill se. Först och främst för att bilden förmodligen är falsk. Tage Erlander var knappast – oavsett vilka råd han gav Olof Palme när denne tog över – någon mysfarbror som inför varje beslut samlade massorna kring sig för att noga höra sig för vad rörelsen tyckte. Möjligen gav ett vitt förgrenat rotverk en intuitiv förståelse för känslan i myllan, men framförallt gav det möjligheten att föra ut ett budskap i en tid då informationskällorna var betydligt färre än idag. Om man gräver i arkiven kommer man upptäcka att intoleransen mot oliktänkande var hårdare under guldåldern efter andra världskriget än den någonsin är idag. Men det görs ingen sådan analys. Istället har ett gäng politruker på något omärkt sätt tagit makten. Hur de lyckades göra det om det fanns en så stark rörelse är dock oklart? Ibland måste man kanske acceptera att socialdemokratin varken är eller har varit så rosenröd som den verkade för många på det första klubbmötet i SSU.

Och kan man som Sofie Wiklund argumentera för Mona Sahlins olämplighet som partiledare med utgångspunkt i att hon ”knappt har haft ett vanligt jobb” om man inte samtidigt presenterar tidigare partiledares personliga erfarenheter av ”vanliga jobb”? Vad skulle det vara för kneg hon tänker sig då? Är det Hjalmar Brantings tid som amanuens på observatoriet i Stockholm? Är det Per-Albin Hanssons tid som bodknodd? Är det Tage Erlanders tid som lexikonredaktör? Är det Olof Palmes tid på den militära underrättelsetjänsten? Är det Ingvar Carlssons tid som SSU-ordförande? Är det Göran Perssons tid som ABF-ombudsman? Faktum är att man inte blir partiledare om man först tillbringar tjugo år på bruket i Borlänge. Faktum är att man knappt blir fackföreningsombudsman. Man kan ju beklaga att politik är ett hantverk som premierar yrkeserfarenheter som ligger nära politiken, som politisk tjänsteman eller rörelsenära ombudsman. Men frågan är om det varit så annorlunda förr? Hjalmar Branting blev arbetarrörelsens hövding i egenskap av tidningsman och opinionsbildare. Och efter det har det fortsatte på samma sätt. Socialdemokratins ledare har alltid varit yrkespolitiker. Dåtid och nutid kanske inte skiljer sig så mycket åt ändå?

Men det finns bidrag som höjer sig över mängden och försöker greppa socialdemokratins essens. I till exempel redaktörerna Jens Lundbergs och Daniel Suhonens texter finns den socialistiska reformism som var en bärande del när andra generationens socialdemokrater som Ernst Wigforss och Gustav Möller lade grunden för den moderna svenska socialdemokratin. De såg aldrig välfärdsstaten som ett alternativ till socialismen. Snarare var det ett sätt att ympa in socialistiska drag i det kapitalistiska systemet. Och där finns det något som ofta saknas i den aktuella socialdemokratiska debatten, en analys av hur maktförhållandena i samhället har förändrats av reformer och kontrareformer under efterkrigstiden och hur detta har påverkat förutsättningarna för politiskt inflytande och ekonomisk jämlikhet. Att socialdemokratiska politiker idag skulle stanna upp och fundera över hur den ena eller andra sammanslagningen eller egenavgiften påverkar dessa maktförhållanden är i all sin enkelhet nästan utopisk.

Magnus Wennerhag gräver i ett intressant bidrag efter den sociala demokratins källvatten och hittar den i den sociologiska pionjären Lorentz von Steins analys av den politiska demokratin och arbetarrörelsens parallella framväxt under 1800-talets första hälft i Frankrike. von Stein såg syntesen av dessa rörelsers krav på allmän och lika rösträtt, respektive sociala rättigheter och ekonomisk utjämning som garanten mot samhällets undergång. Via en diskussion om den ovetenskapliga moralpolitikens återkomst i samhällsdebatten avslutar sedan Wennerhag sitt inlägg med en appell till arbetarrörelsen att återuppta ett rationellt socialt demokratiskt projekt för att bekämpa de klyftor som skapats av de senaste decenniernas nyliberalism och moralism. Det är läsvärt.

Som en parantes kan det var värt att påpeka att den amerikanske tidningsmannen och arbetarledaren Orestes Brownson redan 1841 (nio år innan von Stein) talade om en social demokrati där ”människors faktiska omständigheter i samhället ska vara i harmoni med deras erkända rättigheter som medborgare.” (En parantes som kan sorteras in under avdelningen onödig kunskap.)

Eftersom Tvärdrag de senaste åren fått mer och mer drag av kulturtidskrift är det också självklart att boken har kulturella inslag. Fabian Göransson och Liv Strömqvist bidrar med varsin tecknad serie som på några få rutor lever upp till den gamla klyschan ”en bild säger mer än tusen ord”, framförallt är Göranssons beskrivning av hur ”sosse” var ett skällsord när han växte upp i fashionabla Saltsjöbaden genial i all sin enkelhet.

Och i Jenny Wrangborgs dikt Striden (där också antologins titel är hämtad) finns en ton som påminner mig om den dikt rörelsepoeten Stig Sjödin skrev till nittioårsdagen (1971) av August Palms tal om vad socialdemokratin vilja. Lite sorgset deklamerade Sjödin på jubileet:

Jag säger ordet socialism
och det är som om jag gömt en kniv i handen,
som om jag med påk i näven avsåg
att begå våldtäkt.
Alla skyddar sig eller hånflinar skeptiskt.

…

Det står i psalmen som jag lärde
att man eldigt ska tränga sig fram.
Annars går målet förlorat.
Detta är en innebörd att begrunda
medan vi grälar om 50 öre mer på skatten.

Är det någon som vet adressen till gamla
Hotell Stockholm? Eller telefonnumret dit?
En stickling från det första päronträdet
växer här i staden.
Är någon beredd att stiga dit upp och tala?
Kamrat, hör du vad jag säger
i denna tid med många tomma människoögon?

Samma typ av otålighet finner vi i en annan tid hos Wrangborg:

Glöm inte var det var vi började,
glöm inte vart det var vi skulle.
Vi minns och vi är trötta på att vänta.
Snart går vi utan er.

…

I tider när det inte är strider sköter vi allting så smidigt att
det finns de som glömmer bort att det är vi som bär upp
ett trasigt samhälle,
och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid.

Snart går vi utan er är ett gott försök, men den håller tyvärr inte hela vägen när bidragen blandar och ger. Flera av texterna hade tjänat på ett tuffare redaktörskap för att mejsla fram analys och stilistik. Men mina invändningar kanske har att göra med att jag är lite bitter över att inte få vara med i antologin? I datorn låg ett utkast till en inledning:

Till Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti,

Till att börja med får jag passa på att gratulera på födelsedagen. Etthundratjugo år är en aktningsvärd ålder. Trots att du hann upp i de trettio innan den allmänna rösträtten infördes är du äldre som parti än alla andra. Visst kan några av dem hävda släktskap med parlamentariska kotterier långt ner i artonhundratalet. Men partier som vi menar med begreppet var de inte. Och kanske inte du heller, då under de första decennierna? Innan rösträtten blev var mans egendom var du framförallt en utomparlamentarisk rörelse. De som satt på den där kongressen på Tunnelgatan i Stockholm representerade fackföreningar som inte fick förhandla om kollektivavtal eller ens mötas som de ville, ett antal socialistiska diskussionsklubbar och till och med några begravningskassor. Men trots allt det här, du var först och är den enda som behållit sitt namn hela tiden. Det har väl varit ett starkt varumärke som man säger nu för tiden.

Vi har inte hängt lika länge. Vi dejtade visserligen från och till under många år. Jag röstade på dig när det var val. Det kändes alltid som ett självklart val. Men det stannade på den där KK-nivån under lång tid. Inte så att jag inte tänkte ibland att det vore schysst med ett mer stabilt förhållande. Men det blev liksom aldrig av. Ditt humör i slutet av nittiotalet, med budgetsanering och flörtande med anglosaxiska idéer om ”tredje vägen” gjorde det för svårt att ta det där avgörande steget.

Tills den 30 april 2001. Jag stod i tårgasdimman utanför ett högt stängsel som omgärdade det gamla kastellet i Quebec City i Kanada. Anledningen till tårgasen och stängslet var att Amerikas alla regeringschefer hade barrikaderat sig på insidan för att förhandla fram ett allamerikanskt frihandelsavtal. Där inne satt alla från Bush till Chavez och beslutade att allt från vatten till högre utbildning skulle vara varor som vilka som helst. Utanför fanns fackföreningsmedlemmar och studenter, kristna aktivister och svartblockare. Och där fanns också jag. En lite förvirrad utbytesstudent med en snusnäsduk över näsan och rinnande ögon. Det var där i tårgasdimman, i uppgivenheten och euforin som jag bestämde mig för att fråga chans på dig.

Sedan dess har det varit du och jag. Det har inte varit ett lätt förhållande. Vi har grälat och älskat med samma passion. Och det är bra, jag visste från början att vi inte alltid skulle vara sams. Förmodligen står det i alla relationshandböcker att man inte ska försöka ändra på den andra. Men jag tror att det är viktigt att tala klarspråk i ett förhållande, att säga till när man ser att den andra inte mår bra…

Intressant?

Rotbiblioteket: Vägen till mänsklig utveckling

En ny rapport har lagts till i Rotbiblioteket:

The Path to Human Development – Capitalism or socialism?
Mike Lebowitz
Socialist Project

Rapport och studiematerial som, utifrån ett venezuelanskt perspektiv, diskuterar marxism, kapitalism och strävan efter socialism. Stycken och ibland meningar är numrerade för att underlätta en kollektiv läsning av texten. Ursprungligen är den tänkt att användas som underlag för en diskussion om det venezolanska samhällets utveckling i till exempel fackföreningar, grannskapsorganisationer och socialistiska formeringar.

McCall Smiths konservativa utopi

I det nya numret av Tvärdrag (1/09) skriver jag nedanstående artikel. Numret i övrigt har ”Offentlig sektor” som tema och ser väldigt spännande ut. Passa på att prenumerera på Sveriges bästa politiska tidskrift, 100 kr för 6 nummer.

Miljontals läsare har charmats av Alexander McCall Smiths naiva historier om Mma Precious Ramotswe och damernas detektivbyrå. De fall som den ”traditionellt byggda damen” löser är knappast av den typ som brukar få deckarfantasterna att skjuta upp böcker på topplistorna. Där finns inga mafiosi och seriemördare. Inte heller några alkoholiserade poliser som lyssnar på opera. Istället får man en tjock medelålders kvinna i Botswana som undersöker fall som rör misstankar om oäkta makar eller försvunna personer och däremellan dricker sitt te, bekymrar sig för sin familj och pratar med grannar och släktingar om gemensamma bekanta. Och som läsare är det lätt att drömma sig till det enkla liv som framträder i berättelserna. Ett liv som är bekvämt, men inte präglas av det moderna livets jakt på materiella tillgångar. Det finns någonting svårgreppbart bekant över idyllen.

I slutet av 1800-talet var skönlitterära socialistiska utopier på modet. Edward Bellamys En återblick och William Morris Nytt från en ny värld är de mest kända exemplen. Men även den svenska arbetarledaren och tidningsmannen Axel Danielsson formulerade sin egen utopi i novellen Främlingen. Dessa berättelser byggde så gott som alltid på att huvudkaraktären på ett eller annat sätt hamnar i ett socialistiskt samhälle som är annorlunda från det samhälle han själva känner till. Hos Bellamy och Morris vaknar de bara upp en morgon och befinner sig där. I Danielssons novell är det en svensk emigrant som återvänder till Sverige och sin barndoms Malmö efter åratal i Afrika, bara för att upptäcka att det hårda klassamhället han lämnade har ersatts av ett jämlikt och socialistiskt. Utopier utspelas alltid någon annanstans, i tid eller rum. Gärna i en miljö som läsaren kan relatera till, men inte känner ingående. Morris framtida London blir greppbart därför att det helt annorlunda samhället är byggt på det gamla Londons ruiner.

Mma Ramotswe lever inte i någon socialistisk utopi. Långt därifrån. Men den konfliktfria och traditionsfyllda värld som målas upp är en utopi. En konservativ utopi. Här finns det ingen resa i centrum eftersom konservatismen per definition bygger på rötter, kontinuitet och tradition. Istället är det läsaren som får ta på sig rollen av storögd besökare när Mma Ramotswe guidar runt i ett samhälle som är förhållandevis fritt från allvarlig brottslighet, samhällskonflikter, arbetslöshet och globaliseringens hot. Det är ett samhälle som vi kan peka ut på kartan (åtminstone med lite hjälp), men framförallt är det ett samhälle vi tror oss känna igen. Det gamla samhället med sina ramar, sin sammanhållning och sin trygghet. På svenska skulle vi kalla det folkhemmet.

Konservatismens klassiska hjälte, odalbonden, har här fått en modern klädedräkt i småföretagaren. Privatdetektiven, bilmekanikern, skrivmaskinsskolinnehavaren. McCall Smiths Botswana är fullt av ivriga bävrar som bär upp samhället. Några arbetare ser man egentligen inte till. Det finns visserligen lärlingar, sekreterare och hembiträden. Men de existerar i en konfliktfri och familjär samexistens med sina arbetsgivare. Det verkliga Botswanas gruvarbetare och turistarbetare syns inte till, trots att det är i dessa sektorer som huvuddelen av landets inkomster kommer från.

En viss svärta finns i berättelserna. Aidsepidemin finns där, men bara som ”sjukdomen” i marginalen. I verkligheten är nästan 40 procent av den vuxna befolkningen smittad. Något som också lett till att landet har den kortaste förväntade livslängden i världen. Det finns dåliga flickor och elaka män, påverkade av samhällsupplösande krafter utifrån. Men de finns mest där för att kontrastera mot det traditionella Botswana, det Botswana som Mma Ramotswe gör sitt bästa för att försvara.

Men om en bok handlar om utbytet mellan författare och läsare så har inte böckerna särskilt mycket att göra med Botswana, de är skrivna av en västerlänning för andra västerlänningar. Snarare handlar de om en dröm om en enklare, tryggare och mindre komplex värld. Man kan känna doften av Mma Ramotswes röda te, se solen gå ner över Kalahari och förstå varför de enkla svaren kan locka så många.

Ett socialistiskt perspektiv på finanskrisen

I den här videoupptagningen ger den kanadensiska vänsterekonomen Sam Gindin ett socialistiskt perspektiv på finanskrisen. Gindin var under många år ekonomisk rådgivare till kanadensiska bilarbetarförbundets (CAW) ordförande. Jag träffade honom när han efter pensionen innehade en gästprofessur i social rättvisa vid York University i Toronto. Som utbytesstudent deltog jag tillsammans med en mindre grupp aktivister och studenter i hans kurs ”Social justice and political activists”. Sam är en av de personer som varit viktigast för mitt politiska uppvaknande och strukturerandet av mina åsikter.

Han talar om finanskapitalets funktion i dagens kapitalism och den påverkan det har haft på folklig kamp; han betonar vikten av att attackera finanskapitalismen och diskutera nationalisering av bankerna; och han utvecklar idéer om hur man enar folkliga och fackliga kamper mot kapitalismen.

Videon inleds med att någon talar franska i ca tre minuter (den är inspelad i Quebec) och ljudet är lite halvtaskigt. Men om ni kan stå ut med det är det en spännande föreläsning på ca en och en halv timme.

Idé och intresse i socialdemokratin

Idémässigt omfattar socialdemokratin både vänstersocialism och vänsterliberalism. Vill man sätta ideologiska förtecken på konflikterna inom SSU kan man enkelt hävda att det är mellan dessa positioner det har stått, oavsett om sidorna har benämnt sig självförvaltare eller traditionalister, traditionalister eller förnyare. Skillnaden mellan dessa idéströmningar ligger framförallt i målsättningen. Vänstersocialism kan man kortfattat beskriva som en ideologi som har en revolutionär målsättning (ett socialistiskt samhälle), medan vänsterliberalism har en reformistisk sådan (ett välfärdskapitalistiskt samhälle). När det gäller metod är det inga gigantiska skillnader mellan vänstersocialismen och vänsterliberalismen, även om det kan finnas skillnad i omfattning och hastighet. Socialdemokratin är metodologiskt reformistisk.

Det är denna idémässiga bredd som gör att så disparata personer som Venezuelas president Hugo Chavez och den amerikanska nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman kan kalla sig socialdemokrater. De må ha olika målsättningar, men de är överens om medlen (demokrati, reformism, utjämning).

Men det som skiljer socialdemokrater från andra vänstersocialister och vänsterliberaler är intresseperspektivet. Socialdemokratin representerar inte bara en uppsättning idéer, den representerar ett intresse. Det klassiska intresset är arbetarklassen (klassparti används ofta som synonym till intresseparti), det var som det politiska uttrycket för den organiserade arbetarklassen som partiet bildades. Detta syns fortfarande i partinamnet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet (liksom i många andra socialdemokratiska partiers namn). Och fortfarande är banden starka till fackföreningsrörelsen.

Intressets baksida är det som på engelska kallas ”workerism”, idealiserandet av arbetarklassen och dess kultur, och som innebär fokuserande på frågor som ses som klasspecifika på bekostnad av till exempel miljöfrågor eller jämställdhet mellan könen. Det kan vara värt att notera att arbetaren i dessa fall alltid antas vara en manlig industriarbetare. Även om ”workerismen” är starkare i Storbritannien (framförallt på grund av att fackföreningsrörelsens framväxt där i större utsträckning föregick socialismen) än i Sverige finns det drag av det här tänkandet även här. Framförallt på bruksorter som präglats av ett långvarigt patriarkalt förhållande mellan arbete och kapital.

Allteftersom har socialdemokratins intressesfär breddats, det socialdemokratiska folkhemsbygget var beroende av en koalition av arbetarklass och medelklass. Enkelt sett kan man säga att samhällspyramidens nedre tvåtredjedelar förenade sig i gemensamt projekt, socialdemokratin blev ett folkparti. Stora delar av de folkrörelser som bildat ryggraden i det svenska samhället har mer eller mindre officiella band med socialdemokratin. Även om det givetvis är så att socialdemokratin idémässigt inte kan tycka vad som helst är det intresset som dess essens. Det är intresset som avgör spelplanens yta. Socialdemokratin upphör att vara socialdemokrati om den tappar banden med intressenas organiserade uttryck.

Vänster, höger och organisering

Det förs tydligen en diskussion om bloggvanor i olika politiska läger. Jag har inte riktigt orkat följa den, metadebatter om hur man bloggar är sååå trist. Men det verkar som om borgerliga bloggare i större utsträckning än socialistiska bloggare saknar partitillhörighet. Jag tänker inte ge mig in i diskussionen om bloggteknik (läs mer hos till exempel Sjölander, Svensson och Bloggen Bent istället), men tror mig ha en förklaring till skillnaden mellan vänster och höger när det gäller förhållande till partier och organisering.

Enkelt kan man skissa upp det så här: i vänstern finns det två traditionella partiinriktningar, å ena sidan en folkrörelselinje som i Sverige har representerats av socialdemokratin. Den bygger på en bred (och kollektiv) organisering som idealt ska omfatta hela arbetarklassen. Å andra sidan finns en avantgardistisk linje som representerats av diverse leninistiska partier. Den bygger på att en mindre, men upplyst del av proletariatet organiserar sig i ett parti för att leda massorna. Även om dessa linjer kan ses som sinsemellan olika så bygger de båda på en idé om partiet som verktyget för förändring, som klassens organiserade uttryck. Att vara oorganiserad socialist är därför något djupt motsägelsefullt.

Borgerliga partier (med vissa undantag) har däremot sitt ursprung i parlamentariska kotterier och valmansförbund. De har från början varit fokuserade på att samordna intressen i mer eller mindre valda församlingar, och har därför inte heller samma sakrosankta roll som vänsterns partier. På sätt och vis kan man säga att de borgerliga partierna är något nödvändigt ont, men i grunden väsenskilt från det liberala subjektet, individen.

En vän till mig fick jobb som liberal ledarskribent på villkoret att hon/han inte hade partipolitisk bakgrund. Andra har sett det som självklart att avsluta sitt partimedlemskap i liknande situationer. Medlemskapet ses som ett hinder för att kunna göra ett gott hantverk. Att en socialist skulle (behöva) göra samma analys i en sådan situation är tveksamt. Medlemskapet är en del av paketet, en förutsättning som ger trovärdighet och koppling till det socialistiska subjektet, klassen.

Bloggande, liksom allt skrivande, är i grunden individualistiskt. Det har därför också ett liberalt drag. Och även om det inte finns en självklar och ständig motsättning mellan liberalism och socialism finns det en strävan bland socialister att omstöpa denna individualism i en kollektivistisk form. Det kan göras på två sätt, som jag ser det ett dåligt sätt och ett bra sätt. Det dåliga sättet (som är ganska vanligt bland socialdemokratiska bloggare) går ut på att man ska rätta in sig i ledet, bakom den store ledaren. Det är en kollektivism som (genom ombud) dikteras uppifrån och kväver alternativa synsätt och åsikter. Det bra sättet å andra sidan handlar om att knyta samman nätverk av åsikter som både smeker och skaver varandra. Det är en kollektivism som snarare är släkt med Oscar Olssons studiecirkel än med Lenins demokratiska centralism.