Dagens citat: Stockholmshögern talar inte om vad de vill

”De borgerliga partierna i Stockholm verkar förvänta sig att människor ska rösta på dem, helt utan program. De lovar inget, men vill ändå ha din röst. Att inte kunna lämna besked om skatten är bisarrt. Redan två och en halv månad efter valet ska en ny skattesats börja gälla. Självklart har väljarna rätt att i god tid före valet få reda på vad den kommer att ligga på, liksom vad som planeras hända med den de kommande fyra åren. Vill borgarna att ytterligare sänka skatten? Vilka verksamheter är det man i så fall vill skära i?”

Marika är inte så imponerad av de borgerliga ”prioriteringar” för Stockholm. Det är inte utan att man förstår henne.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om stockholm, marika lindgren åsbrink, alliansen,

Oklara roller

Jag har i ärlighetens namn inte följt historien om den syndikalistiska blockaden av restaurangen Berns i Stockholm. Så jag vet inte om det rör sig om maffiametoder som Kristina Alvendal, Harald Ullman och Yvonne Sörensen Björud skrev på SvD:s Brännpunkt igår eller om det rör sig om legitim facklig kamp som Emil Boss svarar idag.

Men Jesper Nilsson (läs här, här och här) tar upp en fråga som är värd att gå till botten med. I vilken roll deltar Harald Ullman i debatten? Är det i egenskap av socialdemokratisk vice ordförande i City polisnämnd eller är det i egenskap av PR-man på uppdrag av Berns? Det verkar finnas oklarheter kring detta.

Berns har givetvis rätt att betala PR-byråer för att framställa sig i bättre dager. Det är också rimligt att PR-män kan engagera sig politiskt. Men det får inte vara så att man kan hyra in förtroendevalda politiker att agera å sina vägnar.

För mig som socialdemokrat är det oacceptabelt om en partikamrat använder sin partibok och sitt förtroendeuppdrag på ett sådant sätt, och Socialdemokraterna i Stockholm bör omedelbart gå till botten med hurvida Ullman har ett professionellt förhållande till Berns.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om berns, sydikalisterna, sac, harald ullman, socialdemokraterna, stockholm, svd,

Personen är känd, är politiken det?

I SvD kan man läsa att det socialdemokratiska oppositionsrådet Carin Jämtin till utseendet är mest känd av de politiska gruppledarna i Stockholms stadshus. En av anledningarna till detta ska vara den affischkampanj som Socialdemokraterna i Stockholm haft i tunnelbanan under vårvintern.

Det verkar dock inte ha påverkat opinionen i Stockholm nämnvärt. Och frågan är om anledningen till det är att det alldeles oavsett affischkampanjer är svårt att veta exakt vad socialdemokraterna vill med Stockholm. För det hade det nog snarare behövts en mer offensiv och utåtriktad oppositionspolitik som artikulerade ett politiskt alternativ under hela mandatperioden än en ”Hej, jag heter Carin”-kampanj i elfte timmen.

Stockholmarna må veta vem Carin Jämtin är, men vet de vad hon vill driva för politik?

Jag har tidigare skrivit om storstadspolitik här och här.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om carin jämtin, svd, stockholm, socialdemokraterna, storstadspolitik

Vad UppsalaDemokraten (och ETC) borde vara

Jag har tidigare skrivit om nystartade veckoslutstidningen UppsalaDemokraten (och dess systereditioner). Jag tycker verkligen att det är ett bra projekt och sätt att skapa alternativa medie- och opinionsarenor. Men samtidigt producerar inte ETC (som är huvudmannen bakom dessa tidningar) tillräckligt bra tidningar för att nå bortom de redan frälsta. Faktum är att såväl den Vänsterpartiet närstående Flamman som syndikalistiska Arbetaren är bättre tidningsprodukter. Vilket inte nödvändigtvis säger så mycket.

Det finns utrymme för en veckoslutstidning med lokala editioner. Men då måste det också vara en tidning som är mycket mer än det som presenteras idag. En tidning som ligger i brevlådan när folk kommer hem från jobbet på fredagen måste lösgöra sig från ETC:s halvdana försök att göra en tabloid (även om själva formatet givetvis kan vara tabloid).

Istället ska det vara en tidning som verkligen tar sina läsare på allvar. Som erbjuder mer djuplodade analyser och reportage om det lokala, nationella och globala. Givetvis med bra bilder, men framförallt med bra text. Texter som man i regel inte har tid att läsa annat än vid lördagarnas långdragna frukostbord. Texter som fördjupar läsarens förståelse för det som skett i veckan. Idag finns inga sådana tidningar i Sverige (möjligen med undantag för veckomagasinet Fokus).

Internationella exempel för vad en sådan tidning skulle kunna vara är brittiska The Observer, franska Le Monde Diplomatique (som visserligen är en månadstidning) eller min egen favorit sydafrikanska Mail & Guardian. En tidning som kan erbjuda läsaren något extra, något hon inte får i sin vanliga morgontidning. Man kanske till och med skulle kunna tänka sig att ETC samarbetade med dessa eller andra tidningar och sampublicerade texter med dem?

Något annat som ETC (eller en liknande tidningsgrupp) skulle kunna erbjuda är en engelskspråkig edition. Underligt nog finns det inte en enda svensk engelskspråkig tidning (om man inte räknar nättidningen The Local som skrivs på en tämligen undermålig engelska).

Projektet är ur startgroparna, men är ännu långt ifrån mål.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om etc, uppsalademokraten, tidning, vänstertidningar, observer, le monde diplomatique, mail & guardian, the local, veckoslutstidning, flamman, arbetaren, uppsala, stockholm, göteborg, örebro, efter arbetet,

Tips om den rödgröna akademin

Två spännande arrangemang i april som vill koppla samman en progressiv politik med akademins forskningsresultat.

Arbetarrörelsens forskarnätverk

Tema för 2010 års konferens i Stockholm är jämlikhet och ojämlikhet, eftersom vårt samhälles ökande ojämlikhet är en fråga som kommit att uppmärksammas alltmer inom forskningen, samtidigt som den politiska diskussionen inte har hängt med i de nya rönen.

Riksdagens gamla förstakammarsal, 9-10 april, 09:30-17:00.

Rödgrönt Akademiskt Forum

Ett spännande arrangemang (och förening) i Uppsala som har som ambition att presentera vetenskapsproduktion som är av intresse framförallt för arbetar- och miljörörelsen – och samtidigt erbjuda tillfällen för rörelseanknutna att diskutera forskningsresultatens betydelse för det politiska arbetet, strategierna och visionerna.

V-dala Nation, 17 april, 09:00-16:30. 

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om arbetarrörelsens forskarnätverk, rödgrönt akademiskt forum, stockholm, uppsala, idédebatt,

Rödgröna ljusglimtar i storstadsmörkret

Jag har tidigare skrivit kritiskt om den socialdemokratiska storstadspolitiken som till stor del präglas av en ängslig jakt på en idealväljare som förmodligen inte existerar. Men i DN:s artikelserie om segregationen i Stockholm ser jag ljusglimtar i de rödgröna förslagen.

Socialdemokraternas förslag för att bryta segregationen i Stockholm innehåller självklara viktigheter som att öka det socioekonomiska tillägget i skolpengen. Men också spännande lösningar som att gå i borgen för mikrolån på upp till 100 000 kr för småföretagare finns på tapeten. Det är givetvis viktigt att se att nyföretagande inte är den universallösning den ibland målas upp som. Det riskerar också att låsa in människor i en lågproduktiv och osäker tillvaro där arbetsdagarna blir långa och semesterdagarna få.

Men det kanske bästa förslaget är att göra om de kommunala upphandlingsreglerna så att de gynnar lokala företag. Oppositionsborgarråd Carin Jämtin säger:

”När man till exempel bygger en ny skola så finns det oftast bra företagare i området. Då kan man göra om upphandlingsreglerna så att man gynnar de lokala verksamheterna. Detsamma gäller för löpande arbeten som till exempel städning och matlagning.”

Däremot är det trist att man helt verkar ha gett upp den sociala bostadspolitiken och accepterat den geografiska segregationen i staden. Man borde gå till val på att bygga 5000 allmännyttiga hyresrätter på Gärdet istället för att drömma om konservativt hemmasnickrande (vilket dock tack och lov lyser med sin frånvaro i artikeln).

Miljöpartiet lyfter en intressant idé när de förespråkar ett kommunalt byggbolag som ska anställa lokalt och rusta upp miljonprogrammets bostadsområden. Jag har själv varit inne på liknande tankar. Byggbranschen är idag ett oligopol och det skulle behövas ett offentligt alternativ som kan bryta upp skråandan och pressa priserna. Dessutom skulle det vara bra om kommunerna (åter) lärde sig att upphandla byggtjänster istället för att ge hela entreprenader till någon av de stora elefanterna.

Men det finns ett problem med Miljöpartiets förslag. Oppositionsborgarrådet Yvonne Ruwaida säger:

 ”Om vi till exempel ska genomföra en renovering i Rinkeby bör man i första hand vända sig till arbetsförmedlingen i Järva för att se om det finns människor där som kan utföra jobbet.”

Det finns ett problem med hur man ser på byggnadsarbete, ett problem som förövrigt är besläktat med den socialdemokratiska vurmen för att folk ska bygga sina egna hem. Nämligen att det inte är så svårt att vara hantverkare och att kan man bara hålla i en hammare eller pensel så kan man tämligen omgående fungera som snickare eller målare.

Vi måste förstå att dessa arbeten är hantverk fyllt med professionellt kunnande. Ett kunnande som måste mötas med respekt. Även om det är en utmärkt idé att anställa lokalt så är det också viktigt att de som bor i de renoverade lägenheterna får jobbet gjort av folk som vet vad de gör.

Men som sagt, det finns ljusglimtar i förslagen. Vi får hoppas att de rödgröna får chansen att genomföra dessa under nästa mandatperiod.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, miljöpartiet, segregation, stockholm, storstadspolitik, miljonprogrammet, carin jämtin, yvonne ruwaida, dn, småföretagare, skola, gärdet, allmännyttan, bostäder,

Intelligens i kvadat

Jag upptäckte häromdagen att Intelligence Squared (IQ2) har börjat sändas på BBC World (och nätet). Det är ett lika enkelt som genialt debattupplägg där en tydlig frågeställning (till exempel ”Är katolska kyrkan en god kraft i världen?”) debatteras av två förespråkare och två motståndare, uppblandat med frågor från publiken. I slutet får publiken rösta om vilken sida som vann.

När det populära formatet började få uppmärksamhet i brittisk press för ett antal år sedan föreslog jag idén för ABF Stockholm. Dock utan uppenbara resultat. Lite synd kan man tycka eftersom det förmodligen skulle kunna dra nya besökare till en proppfull Z-sal (och varför inte en vinbar i foaljén?).

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om intelligence squared, iq2, bbc world, abf, stockholm

Var är storstadspolitiken?

I fredags beskrev Mona Sahlin tillsammans med ledande partikamrater från storstadsregionerna på DN Debatt skelettet till en socialdemokratisk storstadspolitik. Helt korrekt konstaterar de att storstäderna är tillväxtmotorer och nav i den svenska ekonomin (läs även den rapport som Anders Nilsson skrivit på uppdrag av Socialdemokraterna i Stockholm, Göteborg och Malmö).

Man konstaterar även att socialdemokratin har ”fokuserat mer på industrins utveckling än på den tjänstesektor som dominerar i de stora städerna. Politiken har varit inriktad mot de stora företagen men försummat de småföretag och entreprenörer som är viktiga för storstädernas utveckling.” Även här har man gjort en korrekt analys. Socialdemokratin som ideologi och rörelse är starkt förknippad med industrialismens framväxt och guldålder. Det underliga är att diskussionen växt sig stark nu, trots att det är en process som pågått i fyrtio år. Jag har tidigare berört detta i min recension av boken Flyt! och i mitt bidrag till Social Europe Journals diskussion om framtidens socialdemokrati.

Debattartikeln innehåller flera bra reformförslag. Det är exempelvis bra att man vill begränsa möjligheten till vinstuttag och avknoppning av skattefinansierade verksamheter, och att man lyfter behovet av barnomsorg även på kvällar och nätter (man kan dock fråga sig om det behovet är begränsat till storstäderna, även i landsorten kan de som jobbar i hemtjänstens nattpatruller och skift i industrin behöva tillgång till barnomsorg). Detsamma gäller förslag om investeringsstöd för hyresrätter och skattesänkningar för flerhushållsfastigheter. Bland annat.

Men där finns också en del tokiga förslag. Återigen lyfter man det vilsna förslaget om en ny egnahemsrörelse. Ett förslag som är både socialt och ekologiskt ohållbart. En modern storstad kan inte byggas med vidsträckta villaförorter som är energislösande både i själva bebyggelsen som i dess främjande av privatbilismen. Vidstäckta villaförorter som också drar isär staden och gör dess olika stadsdelar till isolerade öar. Dessutom är det märkligt att man vill lägga byggandet av bostäder på amatörer istället för på de som har kunskap och erfarenhet på området, inte minst när det råder arbetslöshet bland byggnadsarbetare. Slutligen kan man konstatera att själva idén att subventionera sådant byggande också nedvärderar allmännyttan från att vara boende för alla till att bli det som internationellt kallas ”social housing”. Jag har tidigare berört ämnet. Läs även vad Johannes Åsberg skrivit om det.

Ett annat mindre välgenomtänkt förslag är det där man talar om startade av egna företag som ett sätt för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Det ska vara lätt att röra sig mellan anställning och företagande. Och det är absolut så att det kan finnas ungdomar som har spännande och produktiva idéer. Men det som ligger i artikelns förlängning är ett f-skatteproletariat. Nyföretagande kräver både ekonomiskt kapital och kunskapskapital. En rimligare ingång om man vill få igång företagande är att se till att trygghetssystemen i större utsträckning omfattar företagare. Jag har tidigare skrivit om det här.

I artikeln saknas helt centrala områden som kollektivtrafik, både inom och mellan storstäderna. Behovet av investeringar i spårbunden trafik nämns överhuvudtaget inte. Tunnelbanor, spårvagnar, pendeltåg och snabbtåg är intimt sammankopplade med moderna och dynamiska storstäder.

Trots att en ganska stor del av artikeln berör bostäder så saknas både en diskussion om att klimatsäkra bostäder och åtgärder för att komma till rätta med en eftersatt renovering av miljonprogrammet. Jag har skrivit om det här.

Inte heller går man närmare in på hur man ska ”förbättra villkoren för konkurrenskraftiga kunskapskluster”. Det vore intressant om man hade lyft upp idéer om hur man ska kunna omvandla forskningsresultat vid universitet och sjukhus till nya näringar, företag och produkter, hur man ökar tillgången till riskkapital. Eller hur man skapar möjligheter för ett fritt kulturliv som kan leva i både symbios och konflikt med de kreativa näringarna.

Storstadspolitiken står fortfarande och stampar. Delvis handlar det om de tidigare nämnda rötterna i industrisamhällets bruksorter. Delvis är det för att man har en idealbild av vad man tror är storstadsmänniskan som korrelerar med den ”medelklass” som man så nervöst vill apellera till. Jag har tidigare berört medelklassen här.

Om socialdemokratin på allvar vill få genomslag och sätta dagordningen i storstäderna måste man också ta storstadspolitiken på allvar. Där landar inte debattartikeln i DN.

Katrine Kielos kommenterade artikeln bra i Aftonbladets lördagsledare. Marika Lindgren Åsbrink skriver ofta bra om storstadsrelaterade frågor på sin blogg Storstad.

***

För övrigt skulle jag gärna se att Gunnar Wetterbergs artiklar på DN Debatt (27/10 och 13/12) om en nordisk union ledde till en bredare och livligare diskussion.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, storstäder, storstadspolitik, mona sahlin, mikael damberg, anneli hulthén, carin jämtin, ilmar reepalu, stockholm, göteborg, malmö, dn debatt, anders nilsson, johannes åsberg, katrine kielos, marika lindgren åsbrink, social europe journal, gunnar wetterberg, nordisk union,

Rotbiblioteket: (S)torstäder

En ny rapport har lagts till i Rotbiblioteket:

(S)torstäder
Anders Nilsson
Arbetarekommunerna i Stockholm, Göteborg & Malmö

Idépolitisk rapport utgiven av Socialdemokraterna i de tre storstäderna som söker reda ut varför socialdemokratin gör sämre val i storstadsregionerna, vad socialdemokrati är och varför den har förutsättningar att lyckas i dessa regioner. Rapporten behandlar också storstädernas roll som tillväxtmotorer i samhällsekonomin.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, rotbiblioteket, storstäder, anders nilsson, stockholm, göteborg, malmö, jobb09,

Landsbygdsnostalgi eller storstadsdynamik?

I dagens Stockholm City (sida 4) (ej på nätet) presenterar Socialdemokraterna i Stockholms stad och län ett förslag om ett nytt egnahemsprogram i Storstockholmsområdet. Med hjälp av att hemkommunen bidrar med tomträtter och lånegarantier ska familjer i allmännyttan få möjlighet att skaffa sig hus i stockholmsk närförort. Det hela känns ju väldigt trevligt. Den strävsamma arbetarfamiljen som får chansen att skaffa sig en egen täppa. Trettiotalets bostadskarriär i uppdaterad 2000-talsform. Med skillnaden att lintottarna från Södermalm har ersätts av lite mörkhårigare Rinkebybor.

Men är det verkligen så man bygger en modern storstad?

Redan när frågan var uppe i en artikel på DN Debatt i somras var jag skeptisk. Jag tror verkligen inte att framtidens boende i Stockholm ligger i småhusidyller med inspiration från mellankrigstiden. Stockholms befolkning kommer förmodligen att fördubbla sin befolkning de närmsta femtio åren. Det är en enorm mängd människor som ska ha någonstans att bo.

En växande storstad som består av småhus kommer inte bara att innebära att man väljer att satsa på hus som är mindre energieffektiva. Det kommer framförallt innebära att man väljer att bygga en stad som sprider ut sig och därmed gynnar privatbilismen.

En ekologiskt hållbar och socialt sammanhållen stad borde istället satsa på att bygga mycket och hållbart. Det borde framförallt innebära att man bygger tätare och högre (gärna trähus). Det är först då det blir riktigt möjligt att fasa ut privatbilismen till förmån för effektiva kollektivtrafiklösningar. Och kollektivtrafiklösningar är nödvändiga om vi ska bygga en socialt sammanhållen stad.

Kan vi inte lämna den här landsbygdsnostalgiska längtan efter ett eget hemman och på allvar börja diskutera hur vi bygger en modern dynamisk storstad? De flesta av oss må ha rötter i jordbrukssamhällets mylla, men vi bor inte där längre.

[Uppdatering 2009-10-31]: Jag upptäckte att jag inte varit särskilt tydlig med den andra anledningen till varför ett sådant här förslag är olyckligt ur socialdemokratisk synpunkt.

Den svenska socialdemokratin har traditionellt byggt upp samhällssystemen på universell grund, en generell välfärd. Det har också gjort avtryck i bostadspolitiken. Allmännyttan har aldrig syftat till att vara ”social housing” som offentligt ägda bostäder i andra länder har varit. Idén har varit att förtroendet för välfärdsinstitutionerna blir robustare om alla inte bara bidrar till kakan, utan också får del av den.

Allmännyttan har sina problem. Underhåll har varit eftersatt, en balans mellan arbete och fritid har ofta saknats, och servicen är inte alltid den bästa. Bland annat. Men det är inte i sig ett problem för allmännyttan.

I det förslag som presenteras i Stockholm City presenteras allmännyttan som något man gör bostadskarriär bort ifrån. Med det synsättet närmar man sig också idén om ”social housing”, att allmännyttan framförallt är ett alternativ till att bo på gatan. En form av socialhjälp istället för en bostadsform för vem som helst. Här ska de strävsamma och skötsamma få en gräddfil bort från de enklaver där man lämnar samhällets fördömda bakom sig. Det bygger (liksom den ursprungliga egenhemsrörelsen) på en konservativ och i grunden ganska obehaglig samhällssyn.

[Uppdatering 2009-11-09]: Ytterligare ett argument mot förslaget är att byggnadsarbetare är en av de yrkesgrupper som drabbats hårdast av krisen i Stockholmsområdet. Dessutom ger varje nytt arbetstillfälle i byggsektorn ytterligare tre arbetstillfällen i kringeffekter. En socialdemokratisk politik borde därför vara utformad för att skapa arbetstillfällen i byggsektorn. Det gör man inte genom att subventionera byggen av egnahemstyp. Det skulle tvärtom innebära att man subventionerar att redan stressade storstadsmänniskor som försöker balansera jobb, familj och fritid (eftersom man givetvis måste ha jobb för att överhuvudtaget komma ifråga för programmet) ska stå och hamra på något man i grunden inte behärskar. TV:s fixarprogram har visserligen fått gemene man att tro att de har en hantverkare i sig. Men är det verkligen genom att vädja till folks inre Martin Timell som man fångar den mytomspunna ”medelklassen”? Det finns effektivare sätt att använda resurserna för att bekämpa klimat-, jobb- och bostadskriserna.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om storstad, stockholm, city, socialdemokraterna, jobb09, bostäder, egnahem,