Avknoppningar och alternativ

Det är direkt upprörande att se hur den moderatledda majoriteten i Stockholms stadshus rear ut gemensam egendom. I lördagens Dagens Nyheter kunde vi läsa om hur hemtjänsten i Vantör ”avknoppats” för vrakpriset 69 500 kr. Genom att bara ta betalt för inventarierna har man sålt en verksamhet som lågt räknat är värd 25 miljoner kr. Efter nio månader har det nya företaget gjort en vinst på fyra miljoner kr. Om det var så att man värnade skattebetalarnas pengar borde även privatiseringsfundamentalister ta marknadsmässigt betalt för det man säljer ut.

Nu är det givetvis inte så enkelt att allt skulle vara frid och fröjd om man bara lärde sig att ta betalt. Om priset hade varit de 20-40 miljoner som Tomas Hjelström på Handelshögskolan uppskattar värdet till hade med största säkerhet inte de tidigare verksamhetsledarna kunnat ta över. De enda möjliga köparna hade varit något av de riskkapitalbolag som trängt sig in på den svenska välfärdsmarknaden under senare år.

Och det är givetvis inte så att de nya ägarna är onda. Det vore att moralisera i onödan. Vinsterna ligger kvar i bolaget och om man ska tro DN har de dessutom lyckats göra en del förbättringar:

”De har lika många anställda, varav en större andel är fast personal jämfört med tidigare. De som vill får arbeta heltid. Lönerna följer samma kollektivavtal som kommunen. De har satsat på jackor och bra vinterkängor till personalen, något de av erfarenhet vet är viktigt.”

Även om de nya ägarna försäkrar oss om att vinsterna ligger kvar i bolaget finns det ingenting som hindrar att de beslutar om en extra aktieutdelning imorgon. Precis som man gjort i det bolag som driver förskoleverksamheten i Årsta.

Men som citatet ovan tyder på var det inte nödvändigtvis så att verksamheten sköttes bra i kommunal regi. Det finns alltså utrymme och behov av effektiviseringar och förbättring. Men det som gör den här typen av verksamhet olämplig för privatisering är att den inte verkar på en riktig marknad. Det finns bara en kund, kommunen. En privatiseringslösning innebär bara att man leker affär, samtidigt som medborgarna förlorar inflytande över en verksamhet som de finansierar.

En alternativ modell skulle vara att ge personalen mer inflytande över verksamheten. Få skulle argumentera mot att det är de på golvet som har bäst insyn i hur man kan förbättra och effektivisera en verksamhet. Istället för att lägga ut verksamheten på entreprenad skulle man kunna tänka sig en intraprenadlösning där man ger personalen ekonomiska incitament att förbättra och effektivisera, samtidigt som man behåller verksamheten inom kommunen. En annan idé som skulle kunna vara intressant att titta närmare på är den norska modellkommunmetodiken. Det allmänna måste alltid ha målsättningen att vara den bästa och mest lyhörda arbetsgivaren.

Här borde socialdemokraterna vara bättre. För det är ju bra om de nya knopparna sitter kvar på grenen.

Läs även Johan Sjölander och Marika Lindgren Åsbrink. Och Jenny Andersson i Fokus.

Läs även andra bloggares åsikter om stockholm, socialdemokraterna, moderaterna, avknoppning, privatisering, välfärd, alternativ.

Intressant?

Regeringens fattiga vision

De som följt den borgerliga regeringens framfart blev inte överraskade av Expressens avslöjande att regeringen har som målsättning att sänka den så kallade reservationslönen (det vill säga den lägsta lönen man är beredd att arbeta för). Det var det som var syftet med att försämra och fördyra a-kassan. Det är det här som ligger bakom skattesubventionering av hushållsnära tjänster. Det är det som ligger bakom hårdare tag mot sjuka. Försämrar man det sociala skyddsnätet kommer folk att jobba för lägre löner. Och lägre löner kommer på sikt att pressa lönerna för större grupper som inte kan stå emot konkurrensen underifrån. För vad än regeringen påstår så har det inte i första hand handlat om att det ska löna sig att arbeta. Det handlar om att det inte ska gå att inte arbeta.  Men med en sådan syn blir rädslan, snarare än tryggheten, grundfundament i samhället.

Invändningen mot det här skulle vara att jobbskatteavdraget skulle kunna leda till att man ändå får mer i plånboken. Men ett sådant tänkande skjuter ändå bredvid målet då det bygger på den tämligen underliga idén att skatt bara är konfiskerad egendom. I realiteten används skatt till gemensamma nyttigheter och konsumtion som inte finns om det inte finns skatteintäkter.

Sen vill man kränga gemensam egendom. Till vilket pris som helst vad det verkar det som när man ser den borgerliga majoritetens rea i Stockholm. Säljer man verksamheter för några tiotusentals kronor som kan ta ut miljonvinster ett år senare så visar man uppenbarligen ingen respekt för skattebetalarna. När det gäller statliga företag så kan man fråga sig om det är särskilt framsynt att sälja statliga inkomstkällor när allt färre kommer att producera allt mer i framtiden. Kan vi verkligen se på tillväxt och skatteinkomster genom en 1900-talslins där det likställs med arbetade timmar?

Det här verkar vara kontentan av vad borgerligheten vill med makten. Inte direkt oväntat, men ganska fattigt som vision.

Det verkar helt saknas borgerliga visioner om hur Sverige ska vara en ledande nation i framtiden. Ingenting om hur man främjar framtidsbranscher inom till exempel biomedicin, grön teknik och sociala medier. Ingenting om hur man bygger bort bostadsbristen eller otillräcklig infrastruktur. Ingenting om hur man skapar en kunskapsnation där medborgarna verkligen kan delta i ett livslångt lärande. Ingenting om hur man skapar högproduktiva moderna arbetstillfällen. Ingenting av det som moderna och progressiva människor skulle se som önskvärt.

När man ska visa framfötterna kommer man med idiotiska förslag som att svenska högskolor ska kunna ta betalt av utländska studenter. På kort sikt handlar det om att göra utbildning till en marknad. Vilket i sig är dumt när framtidens välfärd i stor utsträckning kommer bero på att vi har en välutbildad befolkning. Men resultatet på längre sikt kommer det innebära att många presumtiva utländska studenter väljer en likvärdig utbildning i till exempel Australien för språket och vädret framför till exempel Borås. Vilket innebär att Sverige går minste om studentens konsumtion (och momsintäkter). Att viktiga utbildningar kanske måste ställas in om inte tillräckligt många kvalificerade svenskar är intresserade ett visst år. Eller kanske värst av allt, att framtida kontaktytor mellan Sverige och tillväxtmarknader försvinner.

Istället för på en progressiv vision ligger fokus på ett vettlöst hat mot att stat och kommuner äger företag eller driver verksamhet, och på att gynna framväxten av ett låglöneproletariat som ska livnära sig på att skura golv och kratt löv. Allt medan andra delar av världen tar hand om det moderna, framtidsinriktade, lönsamma.

Man kan kalla det mycket. Men inte är det en vision för moderna, progressiva människor.

Läs även Socialdemokraternas jobbprogram (och Dagens Arenas berättigade kritik av den).

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, alliansen, regeringen, socialdemokraterna.

Förändring eller död

Idag presenterades en opinionsundersökning från Synovate i Dagens Nyheter som visar att väljarstödet för Socialdemokraterna i Stockholm nu är det lägsta sedan 1921, 21,6%. I sig är det inget förvånande. Under 2000-talet har vi sett en stadig minskning i väljarstödet i huvudstaden.

Det finns givetvis flera anledningar till att det ser ut så här. Stockholms län har under de senaste decennierna sett en halvering av arbetstillfällena i tillverkningsindustrin samtidigt som en allt större del av arbetstillfällena finns i tjänsteproduktion. Förflyttningen av arbetsmarknadens tyngdpunkt från stora arbetsplatser med stark klassidentitet och trygga arbetsförhållanden till små arbetsplatser med svag klassidentitet och otryggare arbetsförhållanden har försvagat arbetarrörelsens position i Stockholm. Det här är en fråga om produktivkrafternas utveckling och är inget att beklaga i sig. Färre personer kan producera mer och behovet av arbetskraft flyttar till andra områden.

Men det är uppenbart att fackföreningsrörelsen har varit dålig på att anpassa sig till den nya tiden. Man har inte lyckats hantera och organisera en arbetsmarknad som i allt större utsträckning präglas av att alltfler rör sig mellan branscher och arbetsgivare, projektanställningar, bemanningsföretag, f-skatteproletärer och en strukturell arbetslöshet. Det krävs ett mer offensivt arbete för att visa på nyttan av ett fackligt medlemskap, samtidigt som man måste hitta former där man kan ha ett tvärfackligt medlemskap trots att man till exempel jobbar både i hemtjänsten och på kafé. Där är inte LO idag.

Men det är också frågan om att andra identiteter än klasstillhörighet blir allt viktigare, inte minst i storstäder. Subkulturer, etnisk identitet eller bostadsort blir markörer som i allt större utsträckning definierar vem man är. Svaret på den här utvecklingen har möjligen blivit ett identitetspolitiskt myller där majoriteten ska byggas av disparata minoriteter.

Det är dock inte bara en fråga om demografi och sociologi. Den socialdemokratiska partiorganisationen i Stockholm ser likadan ut som den gjorde på 1980-talet. Med den skillnaden att man hade tio gånger så många medlemmar som var tjugo år yngre. Den organisation som finns idag håller på att dö sotdöden samtidigt som försök och förslag om att ändra strukturen har mötts med ointresse eller direkt motstånd.

En modern partiorganisation måste ge mycket mer inflytande till den enskilde medlemmen. Det kan innebära att man måste avskaffa onödiga representativa nivåer, har direktval av partiledare och -sekreterare liksom kommunal- och landstingsråd, och ett seriöst ifrågasättande av en partiorganisation som verkar tro att flest lokalföreningar vinner.

Nu hävdar en del företrädare med viss rätt att vi har sett den här typen av undersökningar förut. Och visst kommer valrörelsen spela roll. Men jag tror att de överskattar partiorganisationens styrka. Den har successivt rostat samman de senaste decennierna och finns inte längre i folks vardag på samma sätt som den gjort en gång. Den överdrivna respekten för det socialdemokratiska valmaskineriet hos motståndarna har också försvunnit efterhand.

Det vore förmätet att hävda att man sitter inne med sanningen och ljuset. Men ett framgångsrikt socialdemokratiskt projekt i Stockholm kan varken bygga på en disparat identitetspolitik eller en politik som är utformad efter ett snävt och lättrörligt väljarsegment. Det borde den havererade socialdemokratin ute i Europa visa med all önskvärd tydlighet.

Istället måste socialdemokratin formulera en framtidsberättelse om hur man bygger ett modernt samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart, som lyckas kombinera en universalistisk välfärd med individens förmåga. Det handlar inte om något väsensfrämmande för socialdemokratin, snarare handlar det om en uppdaterad version av en gammal berättelse, en berättelse som dessutom har stöd hos stora delar av befolkningen. Men för att det ska vara möjligt måste partiorganisationen till att börja med vara en spegel av det samhälle vi vill skapa.

Intressant?

Om Friskolan AB

De senaste dagarna har det rasat en ilsken debatt i den socialdemokratiska bloggsfären om friskolornas vara eller icke vara. Jag tänker inte bry mig om den debatten särskilt mycket eftersom den är ganska stelbent och mest verkar handla om den sedvanliga pajkastningen av invektiv åt båda hållen. Jag tycker varken det är hållbart att diskutera skolpolitik utifrån vad partiet tyckte för tjugo år sedan eller utifrån att den nyliberala omstöpningen av den gemensamma sektorn som skett under samma tid bara är sunt förnuft.

Istället vill jag säga några ord om de debattartiklar som utgör debattens tändande gnistor. I onsdags skrev socialdemokratiska oppositionsborgarrådet i Stockholm Carin Jämtin ett inlägg på DN Debatt om att den socialdemokratiska partikongressen borde ta beslut om att begränsa möjligheten till aktieutdelning i friskolor. Det här är ett fullt rimligt förslag som inte borde vara särskilt kontroversiellt, varken i partiet eller bland befolkningen som helhet. Faktum är att det svenska friskolesystemet i internationell jämförelse är ganska extremt (och möjligen unikt) i sin tillåtelse att ta ut vinst ur skattefinansierad skolverksamhet. Tyvärr var Jämtins artikel ganska hafsigt skriven, vilket bjöd in kritiken. Man kan fråga sig om det verkligen inte finns någon på det ganska välbemannade socialdemokratiska stadshuskansliet som hade kunnat bidra med lite stilistisk stringens och kritik?

Hade det skett hade vi kanske sluppit den replik som Haninges oppositionsråd Robert Noord med flera publicerade på DN Debatt igår. Den handlar underligt nog inte särskilt mycket om Jämtins förslag, utan snarare om deras syn på friskolan i största allmänhet. Det är närmast som en bisats som frågan om begränsning av vinstuttag tas upp.

”Ett vinstförbud kommer bara att leda till att skolor antingen drivs av kommuner eller av stora friskolekoncerner som har ekonomiskt och juridiskt kunnande för att kringgå ett förbud mot vinst. De stora förlorarna kommer att vara friskolor som drivs av engagerade föräldrar eller personal. Helt enkelt kooperativ som vi socialdemokrater mest av alla värnar. ”

Det räcker att läsa citatet för att förstå det orimliga i det. Varför skulle de som inte tar ut vinst, och inte har något intresse av att ta ut vinst, påverkas av att möjligheten att ta ut vinst begränsas?

Det hade lätt kunnat förekommas om Jämtin i sin artikel hade inkluderat att Socialdemokraterna i Stockholms stadshus har tittat på hur det ser ut i Stockholm och kunnat konstatera att idéburna friskolorna, det vill säga alla utom de vinstdrivna friskoleföretagen, inte tar ut några resurser ur verksamheten. Snarare tillför de extra resurser, ekonomiska eller andra.

Personligen tycker jag att det finns en hel del problem med friskolesystemet som det nu är utformat. Den ökande klass-, köns- och etniska segregationen. En skolpeng som inte tar hänsyn till olika elevers förutsättningar och behov. Den fria dragningsrätten som utarmar den kommunala skola som i slutändan har ansvaret att ge även de elever som går i friskolor en utbildning om deras skola av ena eller andra anledningen väljer att upphöra med verksamheten. Det faktum att det inte är skattebetalarnas representanter, de folkvalda politikerna, som har beslutanderätt över hur skatteinkomsterna används. Bland annat.

Tyvärr har friskoledebatten fastnat i en form som påminner om EU-debatten. Antingen är du för eller mot. Striden om att gemensamt finansierad verksamhet kan bedrivas av andra än stat och kommun är över. Det intressanta borde vara under vilka villkor den här verksamheten ska bedrivas så att fördelarna kan maximeras och nackdelarna minimeras. Då måste vi komma förbi sterila motsatspar som plan-marknad. Vi borde också utveckla möjligheterna för personal (lärare) och brukare (föräldrar och elever) att få större möjlighet att påverka inom den kommunala verksamheten, till exempel genom intraprenadmodeller eller något som liknar den norska modellkommunmetodiken. Men det är väl för mycket att begära när fundamentalisterna brakar samman som brunstiga buffelhannar?

Intressant?

Politikens liv efter partiet

I sin bok Socialismens liv efter döden (Atlas, 2004) beskriver Klas Gustavsson socialdemokratin kring sekelskiftet som postpolitisk. Istället för att som tidigare verka för en annan samhällsordning, handlar politiken om att hantera kriser och oförutsedda händelser. Politiken har gått från att vara reformistisk till att bli reaktiv. Politiken har rört sig bortom politiken och blivit just postpolitisk.

”Politikens postmodernisering innebär också att de avgörande politiska frågorna nu omformuleras. Det är helt enkelt inte tillåtet att ställa frågorna ’Är det sant att dagens kapitalism förtrycker människor?’ och ’Hur ser en politik för att avskaffa förtrycket ut?’. Istället blir de politiska frågorna ’Är detta en vinnarfråga i nästa val?’ eller ’Går detta att exponera i media?’. I en värld av varor blir också politiken något som ska säljas.”

Gustavssons beskrivning av den tredje vägens socialdemokrati har sina poänger. Egentligen har inte det här inlägget direkt med diskussionen om postpolitik att göra. Snarare rör sig mina tankar kring förhållandet mellan politiken och partiet. Möjligen om att rädda politiken från postpolitiken. Jag har tidigare skrivit om skillnaden mellan vänstern och högern i synen på partiet. I korthet skulle man kunna säga att partiet för vänstern har varit det självklara verktyget för förändring, arbetarklassens organiserade uttryck. För högern å andra sidan har partiet varit något nödvändigt ont.

Därför har också högern betydligt tidigare och i större utsträckning än vänstern lyckats förlägga politiken utanför partierna. När man diskuterar den nyliberala förskjutningen av samhällsdebatten under de senaste trettio åren är det samtidigt nödvändigt att diskutera vänsterns förhållande till sina partier.

Under nittonhundratalet har partiet som den centrala politiska aktören, avantgardet, för vänstern. Alla andra former av verksamhet för samhällelig förändring har underordats partierna. Det är en politisk form som håller på att vittra bort på grund av den parlamentariska politikens minskade makt, den minskade partiidentifikationen och partiernas minskande representativitet. Ändå är vänstern upptagen av partiet som politikens verktyg. Man tar i så man storknar för att återuppliva en föreställd storhet. Till ingen nytta. Istället kommer politiken att röra sig bortom partierna, in i ett postpartistiskt tillstånd.

Den postpartistiska politiken kommer att ta sig en rad olika uttryck som kopplas samman i nätverk av gemensamma intressen. Partierna kommer att finnas kvar, men bara som ett parlamentariskt uttryck för nätverkens intressen. De politiska kraven och utformningen av den kommer att komma från andra håll och aktörer. Nittonhundratalets homogena politiska former vittrar bort och ersätts med tjugohundratalets heterogena. Vill vänstern vara relevant i framtiden måste den förstå denna förändring, omfamna den och våga släppa taget.

”… industrisamhällets omvandling, nationalstaternas minskade suveränitet och krisen för dagens politiska partier. Dessa historiska förändringar har naturligtvis också förändrat förutsättningarna för det antikapitalistiska motståndet. Det vi idag ser är en inkluderande mobilisering på global nivå som tar sig andra organisatoriska uttryck än de gamla politiska partierna.”

Partiet är dött, länge leve politiken!

Lite apropå kan vi från resultatet av Stockholms arbetarekommuns kongressombudsval konstatera att de andra medlemmarna inte följde mitt råd. Jag röstade inte på någon av ombuden. Men vem vet, kanske får patienten äntligen lite sjukdomsinsikt?

Intressant?

Början på en rödgrön arbetsuppdelning?

Jag fortsätter mina spekulationer om Stockholm och socialdemokratin. Kastar man en snabb blick på valresultatet ser man att Socialdemokraternas starkaste distrikt finns i förortens miljonprogramsområden. De svagaste distrikten finns i bostadsrätternas innerstad. Samtidigt kan vi konstatera att Miljöpartiet har sina starkaste fästen i Stockholms innerstad, men är svaga i de socialdemokratiska kärnområdena i förorten. Precis som Anders skriver verkar det som om den progressiva medelklassen valt att rösta grönt i det här valet. Och i tider av ett allt tätare rödgrönt samarbete kanske det inte spelar någon roll? Efterkrigstidens socialdemokratiska projekt bars upp av en allians av arbetarklass och medelklass. Kanske är den allians som ska bygga tjugohundratalets sociala demokrati mer partiuppdelad men samtidigt sammanlänkad i en större progressiv allians? På sätt och vis en återgång till tiden före folkhemsbygget då Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti var ett mer renodlat klassparti, samtidigt som klassalliansen upprätthålls genom det rödgröna samarbetet. Jag vet inte om en sådan utveckling är önskvärd, men det är en tanke som kan vara värd att hålla i minnet.

Stockholmsproblemet är att socialdemokratin inte lyckats mobilisera sin del av alliansen. De starkaste socialdemokratiska fästena är också de som har lägst valdeltagande. I Stockholm som helhet lades 15,1 procent av rösterna på Socialdemokraterna (7,56 procent av de röstberättigade). I det starkaste distriktet Spånga 13 Tensta Södra röstade 72,7 procent av väljarna på Socialdemokraterna (16,7 procent av de röstberättigade). Visserligen är siffrorna bättre i kommunal- och riksdagsval. 2006 röstade 24,42 procent av stockholmarna på Socialdemokraterna (19,03 procent av de röstberättigade), i Spånga 13 Tensta Södra var motsvarande siffror 63,08 procent (32,9 procent av de röstberättigade). Allt är ju relativt, men inte ens i våra starkaste områden väljer mer än en tredjedel av de röstberättigade att lägga en röst på Socialdemokraterna. I Europaparlamentsvalet bara var sjätte.

Förklaringarna till detta är givetvis flera. De socialdemokratiska kärnområdena har en större andel av befolkningen som saknar en fast förankring på arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Allt färre är medlemmar i partiet, vilket leder till att allt färre känner en aktiv socialdemokrat. Den fackliga organisationsgraden är betydligt lägre i Stockholm än i landet som helhet. Något som i sin tur kan förstås av att fler i Stockholm är anställda i svårorganiserade små företag i servicesektorn. En oorganiserad arbetarklass kan aldrig bli en klass für sich som Karl Marx skulle ha sagt.

Men det här är bara bortförklaringar. Arbetarrörelsen har inte lyckats tänka tillräckligt innovativt för att värva, engagera och involvera de som borde vara kärnan i rörelsen. Strukturerna har varit för stela, oviljan att släppa makten har varit för stor. Ansvaret ligger på de som tror att flest grundorganisationer på pappret vinner, men inte inser att det saknas en lokal närvaro. Det ligger också på de som inte på allvar ser att fackligt skråtänkande är ett hinder om man vill organisera de som byter jobb ofta eller har olika arbetsgivare. Vi måste göra upp med en förstelnad självbild av oss som en folkrörelse och faktiskt börja bygga en folkrörelse istället.

Läs även Peters inlägg om rösters värde och Ann-Marie Lindgrens valanalys.

Intressant?

Eftervalsfunderingar

Då var Europaparlamentsvalet över för den här gången. Analyser av valet kan göras på flera nivåer. De flesta valanalyser ni läser kommer att handla om det svenska delvalet. Om hur Junilistan åkte ut, Partipartiet åkte in och Sverigedemokraterna inte sågs till. Vad riksdagspartiernas framgångar eller bakslag kommer att betyda för nästa års riksdagsval.

Om man ska dra några generella slutsatser av valresultaten i de olika länderna kan vi konstatera att högerpopulistiska och nyfascistiska partier har gått framåt på bekostnad av socialdemokratiska partier som gjort sitt bästa för att distansera sig från sina kärnväljare i arbetarklassen för att tävla om medelklassen. Man kan konstatera att Sverige är ett undantag i det fallet då Socialdemokraterna behöll sin andel av väljarna medan Sverigedemokraterna inte tog några mandat.

Sen kan man dra ner det på lokal nivå och titta på hur valmönstren ser ut i olika delar av den egna kommunen. Jag tänker inte göra någon analys just nu, men jag tänkte skriva några rader om valet i Stockholm. Socialdemokraterna blev fjärde största parti (!) i huvudstaden. Det kommer att locka fram diskussioner om att socialdemokraterna inte satsade tillräckligt mycket på den ena eller andra väljargruppen. Den tämligen ofruktbara diskussionen om förort kontra innerstad, arbetarklass kontra medelklass förtjänar att få sig en ordentlig omgång. Men det får vänta till en annan gång. Istället vill jag bara visa en liten graf jag satte ihop. Det här är socialdemokraternas valresultat i EU- och kommunalval de senaste tio åren i Stockholm och i landet som helhet.

Den socialdemokratiska klyftan mellan Stockholm och Sverige som helhet ökar. En utveckling som inte direkt är uppmuntrande inför valen 2010. Tjugohundratalet har varit ett förlorat decennium för den stockholmska socialdemokratin. Man undrar om det finns någon som har självinsikt nog att ta på sig ansvaret för detta och inse att man har misslyckats med sitt uppdrag?

Läs även Peters och Anders intressanta valanalyser. S-buzz länkar till ett gäng socialdemokratiska valanalyser.

Uppdatering: Kom precis på att knappt 7,56% av de röstberättigade i Stockholm gjorde det aktiva valet att rösta på Socialdemokraterna i valet. Känn på den.

Intressant?

Inga yrkespolitiker till kongressen!

Det drar ihop sig till val av ombud till den socialdemokratiska partikongressen i höst. I Stockholms arbetarekommun ska man välja ut 20 ombud av 123 kandidater. När det valdes ombud till extrakongressen för två år sedan var det 20 av 24 som var eller hade varit heltidspolitiker. Och ja, jag röstade på ett antal av dem. Men den här gången kommer jag att konsekvent välja bort heltidspolitikerna. Det finns ett värde i att det är andra än de som styr skutan till vardags som drar upp partiets stora linjer. Man kan givetvis fråga sig var man ska dra gränsen. Ska man välja kända föredettingar och apparatchiks från rörelsen? Framförallt i Stockholm är det svårt. Hur gör man med funktionärer i till exempel ABF och fackföreningsrörelsen? Jag väljer att dra gränsen vid de som är förtroendevalda heltidspolitiker och anställda av partiet. Inga riksdagsledamöter, landstingsråd, borgarråd eller partifunktionärer kommer väljas via min valsedel.

En organisation som aspirerar på att vara en folkrörelse måste också bäras upp av gräsrötter. Kongressen ska vara ett tillfälle för medlemmarna att ställa saker och ting till rätta och ställa sina företrädare till svars. Så är det inte idag. Istället påminner partikongresserna om personalfester för kommunalråd och riksdagsledamöter.

Se det gärna som ett upprop, ett uppror. Våga vägra yrkespolitiker när ni väljer era kongressombud!

Här hittar du Stockholms AK:s kandidater.

Intressant?

En urban-freudiansk betraktelse

Några kommentarer om kungaturism

I svallvågorna efter den kungliga förlovningen har det höjts röster om hur detta kommer att leda till ett turistuppsving. Horder av tyska turister kommer att dra norrut för att stå utanför Storkyrkan för att få en skymt av en prinsessa och hennes gemål. Bara det känns tveksamt. Hur såg dessa turistströmmar ut när till exempel danska och norska kungabarn har gift sig på senare år? Kan vi ens föreställa oss att det skulle ha varit särskilt många svenskar som tog en weekendtripp till Oslo för att få en glimt av Mette-Marit? Eller till Köpenhamn? Eller till Madrid? Europas kungafamiljer duger utmärkt till att sälja veckotidningar, men är det verkligen någon som tror att de är en turistmagnet? Det kommer säkert att vara bussresor med gamla tanter från hela Sverige som kommer att vallfärda till Stockholm. Men kommer de att innebära en boom för besöksindustrin? Kommer de att boka hotellrum? Kommer de att äta på restauranger? Det är möjligt att en del kommer att göra det. Men jag är övertygad om att många av dessa resor kommer innebära dagsturer och medtagen matsäck. Det kommer säkert att vara trevliga utflykter för de inblandande, men det är knappast något som kommer att ha någon effekt på svensk ekonomi.

Något som har betydligt större betydelse för en positiv utveckling av svensk turistindustri är att svenska folket valde att säga nej till EMU 2003. Ett av huvudargumenten som vi som kampanjade på nej-sidan använde var att fördelen med en egen och flytande valuta är att kronan i lågkonjunktur justeras nedåt vilket innebär att svenska varor blir billigare utomlands (vilket i sin tur innebär att sysselsättningen kan upprätthållas i Sverige). Detsamma gäller givetvis i turismindustrin där motsvarigheten mot varuexport är utländska turister som kommer hit. Och precis som att en ”svag” krona innebär att det blir mer fördelaktigt för svenskar att köpa svenska varor då priset på importprodukter ökar, blir det också fördelaktigare att semestra i Sverige i jämförelse med att göra detsamma utomlands. Att slippa växla pengar (för att påminna om ett ja-argument) väger i jämförelse ganska lätt.

Till sist en kommentar om den svensk-norska ansökan om att få arrangera fotbolls-EM 2016. Jag är för ansökan, inte bara för att jag gillar fotboll. Till skillnad från kungabröllop innebär det säkra turistströmmar och att man bygger nya arenor, vilket i sin tur ger välbehövliga arbetstillfällen i byggsektorn. Även om jag inte riktigt förstår hur Malmös nybyggda arena med 20 000 sittplatser ska klara av UEFA:s krav om 30 000 sittplatser? Och så Bajare man är kanske man ska vara glad att byggandet av såväl ”Nya Söderstadion” och ”Nya Råttsunda” dragit ut på tiden. Det är nu dessa projekt behövs, inte för fem år sedan.