Vänstra foten fram

Ett tips om en ny spännande blogg. Brittiska Left Foot Forward är en progressiv, ”evidensbaserad” blogg som analyserar politikens innehåll, snarare än politikens skvaller. Left Foot Forward

… are fighting for:

1.    A proactive and sustainable economic policy that creates jobs, pulls Britain out of recession and towards a low-carbon and more equitable future.

2.    Public services that work for, and are accountable to, local people and leave no one behind.

3.    Safe communities where poverty and inequality are tackled, and the victims of crime are put first.

4.    A multilateral foreign policy to tackle climate change, poverty, nuclear proliferation, genocide, terrorism, and disease.

… are fighting against:

1.    Public greed and attempts by politicians and public servants to line their own pockets.

2.    Administrative incompetence whether it takes place at the national, regional, or local level.

3.    Media manipulation and bias to support a hidden agenda.

4.    The threat of racism and extremism.

Läs även andra bloggares åsikter om left foot forward, blogg, analys, politik, storbritannien.

Intressant?

Hoppet som ingrediens

Jon Cruddas skriver intressant i New Statesman om Labours kris och pionjären Keir Hardie (som har ungefär samma roll i Labours historieskrivning som August Palm har i den svenska socialdemokratins).

”We have lost many millions of voters since 1997. We have lost hundreds of thousands of members. We have become reviled by younger generations that view us as the party of the Establishment, war and insecurity. Our orthodoxy has defeated our radicalism. We speak a desiccated language of targets; our story, our essential ethic, has been lost on the altar of the focus group. We have retreated into what is essentially a Hobbesian utilitarianism, which considers self-interest as the only guiding principle. Alan Milburn recently described our goal as being to equip people to ”earn and to own”; aspiration is reduced to a notion of acquisition. Materialism is all we have; we have lost the bright hope of building a different society.

The psychoanalyst Erik Erikson once said that ”hope is the basic ingredient of all vitality”. At such moments of crisis and uncertainty, Labour often turns to its founding figure, Keir Hardie, for hope. But he has become a myth rather than a historical figure. We tend to look to him for reassurance, rather than to ask awkward questions. Hardie inspired total devotion. On his death, he was described as the ”Member for Humanity”; Sylvia Pankhurst (a friend and onetime lover) simply saw him as the ”greatest human being of our time”. He was worshipped among the grass roots. Some considered him, literally, to be a prophet.”

I New Statesman kan man också läsa en ideologisk skiss över fyra framväxande riktningar i progressiv politik i Storbritannien: vänsterkommunitarism, vänsterrepublikanism, centerrepublikanism och högerkommunitarism.

Om att riva cirkustältet

John Hilary från War on Want skriver intressant med bakgrund av Compass konferens ”No Turning Back” om behovet av att skapa nya rörelseallianser.

”… a genuine desire to move beyond factionalism and build alliances across the progressive left is surely welcome. [Green Party leader Caroline] Lucas summed up the shift nicely in her image that we need to move beyond Labour’s ”big tent” to a campsite with lots of different tents co-existing side by side. A new pluralism based on an acceptance of difference, not a demand for consensus.

The Put People First coalition assembled at the beginning of this year was one attempt to build such a movement from within civil society. All major trade unions, environmental groups and global justice organisations joined forces under a banner of ”jobs, justice and climate” in preparation for the G20 summit in London at the beginning of April. We need to build momentum behind such alliances, and we need to broaden them by reaching out to party activists and parliamentarians who have traditionally stayed aloof from movement politics.”

Det är dags att bygga det goda samhället

För tio år sedan styrdes de flesta av EU:s medlemsstater av socialdemokratiska regeringar. I Storbritannien hade Tony Blair och Labour (nu med prefixen “New”) återkommit till regeringstaburetterna efter arton år i opposition. I Tyskland hade SPD med Gerhard Schröder i spetsen bildat regering efter mångårigt kristdemokratiskt styre. Men det var inte lätt att känna igen sig i den socialdemokrati som presenterades. Under beteckningarna ”third way” och ”neue mitte” hade valen vunnits genom att man triangulerat motståndarnas positioner, accepterat långtgående privatiseringar och nyliberala reformer, och lämnat stora traditionella väljargrupper bakom sig. I det nya Europa fanns det inte plats för politik som formerades utifrån klass, frågan var om klass ens existerade som politisk variabel överhuvudtaget? Fritt flytande atomer utgjorde en väljarkår där alla tillhörde en allomfattande medelklass, och val avgjordes med slogans som ”Cool Brittania”.

Ett decennium senare ser det inte likadant ut. De flesta av Europas socialdemokratiska partier är i opposition. Och där man fortfarande hänger kvar vid regeringsmakten tyder det mesta på att man kommer att förlora den vid kommande val. Den arbetarklass som inte fanns i Blair och Schröders manifest har vänt sig bort från de partier som traditionellt sett har representerat dem. De har visat att de fortfarande finns, och att de oavsett om de röstar eller ej kan avgöra val. När socialdemokratin övergav dem har många vänt sig till högerpopulistiska partier som kan ge en (låt vara felaktig) förklaring till den institutionaliserade arbetslösheten, den upplevda laglösheten och uppluckringen av den generella välfärden.

Det är dags för Europas socialdemokrater att ta tillbaka kommandot över den politiska dagordningen, problemformuleringsprivilegiet som det heter på politrukspråk. Därför är det så glädjande att läsa det manifest – Building the Good Society: The Project of the Democratic Left – som den brittiska parlamentsledamoten Jon Cruddas och den tyska bundesdagsledamoten Andrea Nahles la fram för några dagar sedan. Vilka svenska socialdemokrater är beredda att ta upp deras uppmaning?

The future is uncertain and full of threats; before us lie the dangers of climate change, the end of oil and growing social dislocation. But it is also a moment full of opportunities and promise: to revitalise our common purpose and fulfill the European dream of freedom and equality for all. To face these threats and realise this promise demands a new political approach.

On the tenth anniversary of the Blair–Schroeder declaration of a European Third Way, the Democratic Left offers an alternative project: the good society.

This politics of the good society is about democracy, community and pluralism. It is democratic because only the free participation of each individual can guarantee true freedom and progress. It is collective because it is grounded in the recognition of our interdependency and common interest. And it is pluralist because it knows that from a diversity of political institutions, forms of economic activity and individual cultural identities, society can derive the energy and inventiveness to create a better world.

Jon Cruddas i New Statesman

Ett lästips från New Statesman om min brittiska favoritpolitiker, parlamentsledamoten Jon Cruddas.

”‘When you ask me about running for the leadership, for me that’s just a sterile debate,’ he says, gripping his mug of tea. ‘What we are doing in Dagenham is the front line of politics. We are building a new coalition at the grass roots – churches, the voluntary sector, civil society, anti-racist pressure groups. We are trying to put together a progressive campaign capable of taking on the BNP without retreating to the right.’

‘British politics has been based for so long on the idea that this is fundamentally a conservative country. I don’t believe that’s true, and I want to prove it.’ In other words, perhaps Cruddas is more ambitious than he is given credit for: his objective is not simply to change the person at the top of the Labour Party but to forge a new kind of party from the bottom up, based on a very different political consensus. ‘Labour is going to have to become much more pluralistic. In 2009 there can be no more command and control.’”

Jag har tidigare skrivit om Jon Cruddas.

Den engelska fascismens yrkessammansättning

Via sympatiska Labourbloggen Newer Labour hittar jag det här pajdiagrammet (som ursprungligen kommer från trotskistiska tidningen Socialist Worker) över yrkesfördelning i nyfascistiska British National Party (BNP).

Ursprunget till historien är att en tidigare medlem i partiet för några veckor sedan valde att publicera hela medlemsmatrikeln på nätet. Läs mer i The Guardian.

Jag vet inte om jag känner att jag har tillräckligt med information för att göra en klassanalys av den organiserade fascismen i England. Men vi kan konstatera att det verkar vara en allians av arbetare och medelklass/småborgare. Det verkar också som om fascismen lockar till sig människor som är yrkesverksamma i ”repressiva” yrken som poliser och plitar. Men också en ordentlig pajbit med kulturarbetare. Det senare får ju ses som mer oväntat än det tidigare.

Om att hitta tillbaka till socialdemokratins framtid

I Guardian skriver den brittiske labourpolitikern Jon Cruddas (tillsammans med redaktören Jonathan Rutherford) ännu en artikel om behovet av att hitta tillbaka till en socialdemokratisk politik. Tänk om åtminstone en svensk socialdemokratisk riksdagsledamot vågade göra som Cruddas och öppna munnen och säga att kejsaren är naken.

”The stakes are high. Who will pay for this recession – capital or labour? The Labour party must reinvent itself for this battle. It did so in the 1990s; it can do so again by reconnecting to its traditional constituencies and creating new cross-class alliances. There are no easy solutions, but the goal is simple: a fundamental transfer of wealth and power back to the people. This will help stop the deflationary spiral and lay the foundations for a more just, sustainable and equal society in the future. …

The relationship between market and state is being redrawn. Nowhere is this more needed than in housing. This is where the battle lines are being drawn up. The left must create a democratic and accountable state capable of strategic intervention in the domestic economy and creating global alliances. A new settlement means a progressive tax system, a restructured financial economy and a Green New Deal. Ahead lie the perils of global warming and peak oil. But now let us give homes to people, and with them the hope of a better life.”

Om behovet av Keynes

Min favorittankesmedja, brittiska Compass har en artikel om behovet av mer Keynesianism i skuggan av finanskrisen. De har förresten gjort om hemsidan också.

”The recession is mostly discussed in terms that imply the process is somehow unavoidable and we have to put up with it as best we can. But recession is only inevitable if we remain confined within the neo-liberal ideology that has dominated economic policy for the past three decades. But now Alistair Darling has re-discovered Keynes, the great economist whose new approach to economic management made possible the recovery from depression in America in the thirties and full employment and growth in Europe after the war. It is this approach which urgently needs to be adopted now. …

The traditional orthodoxy, to which the neo-liberal ideology reverted, was that. if times looked hard, the government, like any prudent private household, should retrench. The government, it was believed, should cut spending and raise taxes. Keynes showed that this approach would only make things worse, because national economies do not behave in the same way as private household economies. In the wider economy depression is caused by inadequate overall demand – too little spending leading to reduced output, higher unemployment and declining incomes. So cutting government spending or raising taxes would further depress the level of overall demand, thereby making the depression worse, not better. …

Measures to increase demand need not be a real cost if they bring into use resources that would otherwise be wasted. For example, if there is a recession in the building industry, less building work is carried out, constructive capacity lies idle and building workers are laid off. If on the other hand the government seizes the opportunity for an expanded public building programme, it can mean the industry’s capacity is more fully used, more useful construction work is carried out and more building workers are still in a job, earning wages and spending them in ways that give a boost to the rest of the economy. And public finances are helped by receipt of taxes on company profits and workers’ wages instead of being burdened with higher unemployment benefits.”

Cruddas och folkbanken

I Guardian argumenterar den brittiska parlamentarikern Jon Cruddas för att regeringen ska omvandla det brittiska postverket, Royal Mail och dess postkontor till en statlig folkbank. Cruddas är en av de mest klarsynta socialdemokratiska politikerna i Europa idag. Vi måste komma förbi den borgerliga hegemonin om ”närande” och ”tärande” och förstå att det är den hegemonin som står bakom den krissituation som vi ser i världen idag.

”The days of private good and public bad are over. The credibility of the banking and finance industry has crumbled before our eyes. But state intervention in the form of credit and regulation alone will not turn the crisis around. For the long term, we have to furnish crucial areas of public interest with publicly accountable, state-owned institutions. The first test of whether the government gets this is about to come. …

”A People’s Bank, based on the Post Office and its network of 14,500 branches, would provide the public service which the banking system has failed to deliver. Britain created the first postal savings bank in 1861, and by the early 20th century many other nations had followed suit. The core idea is simple: use the one state institution that can be found in most neighbourhoods and rural areas – the post office – to encourage small savings and a habit of thrift. …

Of course, public institutions must be run prudently, they should be modernised and be responsive and accountable to us as citizens. But public services also create wealth – small and medium-sized businesses rely heavily on the Post Office – and they are motors for local economic resilience.”

En skakning på nedre däck

Om man följt den här bloggen så kommer det knappast som en överraskning att jag anser att vi står i ett historiskt vägskäl. Den finansiella kris som nu sprider sig över världen skiljer sig från de flesta kriser som förekommit i modern tid genom att den är global och har sitt epicentrum i världens ekonomiska centrum, USA och efter det snabbt har drabbat andra centrala länder i det ekonomiska systemet, till exempel Storbritannien. Andra kriser varit lokala och regionala, till exempel kriserna i Sverige, Ryssland och Asien. De har också varit betydligt mer perifera om man ser till det globala systemet som helhet. Det gör förmodligen också att krisens lösning inte kommer att vara den chockterapi som den internationella bokstavshögern har ordinerat för kriser i marginalen. Egnas barn och andras ungar så att säga. Den nu pågående krisen kan egentligen bara jämföras med en annan kris, den stora depressionen på 1920- och 30-talet. En kris som helt omdefinierade statens roll i ekonomin och lade grunden till den moderna välfärdsstaten. Något som även den nuvarande krisen skulle kunna göra.

Därför har jag också varit lite förvånad över hur tyst det är från den socialdemokratiska ledningen. Inte ens enskilda riksdagsledamöter vågar höja rösten för att ifrågasätta normpolitiken. Istället återkommer mantrat att hålla fast vid det rådande systemet. Jag kommer att tänka på Titanic. Titanic ansågs när den gick ut på sin jungfrufärd 1912 vara osänkbar, detta till den milda grad att man inte ens ansåg sig behöva tillräckligt med livbåtar för att täcka alla som fanns ombord. Det var den inte, den körde in i ett isberg och sjönk. Kanske satt det folk i baren på Titanic och upprepade mantrat att fartyget var osänkbart medan de sippade på sin cognac och plaskade med fötterna i det iskalla nordatlantiska vattnet? I tredje klass på nedre däck spelade det inte så stor roll vad mantrat var, där hade man låst utgångarna.