Tillbaka till framtiden, SvD?

Den svenska rävjaktskonservatismens främste banérförare Claes Arvidsson konstaterar med anledning av den framtidskommission som Vänsterpartiet tillsatt och med ett faktiskt ganska konservativt citat av kommissionens ordförande Ida Gabrielsson att vänstern längtar tillbaka till ett Sverige som inte längre finns.

Gott så. Det är hans uppgift som borgerlig idéproducent. Men lustigt nog gör han det samma dag som hans ledarsida publicerar en krönika av den svenska livmoderkonservatismens grand old lady, Elsie Claeson, där hon skriver att ”det gamla har blivit det nya” och konstaterar att hon är ”antimodernist”.

Det är inte lätt att förstå varför Claesons femtiotalsvurm är ”det nya” medan Gabrielssons åttiotalsdito (?) är det gamla. Och om man nu ska ha en femtiotalsvurm så känns det ju faktiskt som det är just den modernistiska framstegsoptimismen – snarare än unkna och samhällsekonomiskt katastrofala hemmafruideal – som Henrik Berggren beskriver i  sin nya biografi över Olof Palme som är värd att reclaima. Underbara dagar framför oss, liksom.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om claes arvidsson, elsie claeson, ida gabrielsson, konservatism, vänsterpartiet, svd

Det blir ett mobiliseringsval

Jag brukar inte skriva om opinionsundersökningar. Ofta görs det alldeles för långtgående slutsatser om vad resultaten kan betyda. Men en kort grej om vad jag anser är kontentan av dagens mätning från Synovate. Valet 2010 kommer att vara ett mobiliseringsval.

När det börjar bli jämt mellan blocken då brukar det alltid höjas röster om behovet av att fokusera på mittenväljarna, medelklassen, storstadsväljarna. De brukar användas som synonymer. De här grupperna finns förstås inte i någon egentlig mening. De representerar i bästa fall någon form av genomsnitt av väljarna. Och det är oftast ganska svårt att prata med en genomsnittlig person efter människor som regel inte är genomsnittliga.

Istället kommer att handla om att få ”sina” väljare att faktiskt gå och rösta. Det handlar om att knacka dörr i förorten, prata med arbetskamrater och grannar. Vanligt hederligt fotarbete.

Läs om Synovates mätning i DN, Aftonbladet, GP,  Expressen och SvD.

Läs även andra bloggares åsikter om synovate, val 2010, valrörelse, socialdemokraterna

Intressant?

Slavarnas frigörelse är de borgerligas verk?

Jag läser Per Gudmundsons lite underliga ledare i SvD. Så här en månad innan allmänna val så väljer han att sätta fokus på en liten anarkisttillställning i Göteborg som går under benämningen ”heterohatets dag”. Jag vet inget om den här tillställningen, och man kan möjligen ifrågasätta hur konstruktiv den är om man nu vill komma åt ”heteropatriarkapitalismen”.

Men det som fångar min uppmärksamhet är att efter det att Gudmundson försökt leda i bevis att det är vänstern som hatar bögar genom att hänvisa till en stalinistisk sekt på 1970-talet (man kan möjligen undra vilka käcka citat man skulle kunna hitta i ämnet hos mer etablerade borgerliga politiker från samma tid?) så konstaterar han att bland annat kampen mot slaveriet ”härrör ur borgerliga salonger”.

Jag som trodde att den härrörde från slavarna…

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om per gudmundson, svd, heterohatets dag, slaveri

Oklara roller

Jag har i ärlighetens namn inte följt historien om den syndikalistiska blockaden av restaurangen Berns i Stockholm. Så jag vet inte om det rör sig om maffiametoder som Kristina Alvendal, Harald Ullman och Yvonne Sörensen Björud skrev på SvD:s Brännpunkt igår eller om det rör sig om legitim facklig kamp som Emil Boss svarar idag.

Men Jesper Nilsson (läs här, här och här) tar upp en fråga som är värd att gå till botten med. I vilken roll deltar Harald Ullman i debatten? Är det i egenskap av socialdemokratisk vice ordförande i City polisnämnd eller är det i egenskap av PR-man på uppdrag av Berns? Det verkar finnas oklarheter kring detta.

Berns har givetvis rätt att betala PR-byråer för att framställa sig i bättre dager. Det är också rimligt att PR-män kan engagera sig politiskt. Men det får inte vara så att man kan hyra in förtroendevalda politiker att agera å sina vägnar.

För mig som socialdemokrat är det oacceptabelt om en partikamrat använder sin partibok och sitt förtroendeuppdrag på ett sådant sätt, och Socialdemokraterna i Stockholm bör omedelbart gå till botten med hurvida Ullman har ett professionellt förhållande till Berns.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om berns, sydikalisterna, sac, harald ullman, socialdemokraterna, stockholm, svd,

Personen är känd, är politiken det?

I SvD kan man läsa att det socialdemokratiska oppositionsrådet Carin Jämtin till utseendet är mest känd av de politiska gruppledarna i Stockholms stadshus. En av anledningarna till detta ska vara den affischkampanj som Socialdemokraterna i Stockholm haft i tunnelbanan under vårvintern.

Det verkar dock inte ha påverkat opinionen i Stockholm nämnvärt. Och frågan är om anledningen till det är att det alldeles oavsett affischkampanjer är svårt att veta exakt vad socialdemokraterna vill med Stockholm. För det hade det nog snarare behövts en mer offensiv och utåtriktad oppositionspolitik som artikulerade ett politiskt alternativ under hela mandatperioden än en ”Hej, jag heter Carin”-kampanj i elfte timmen.

Stockholmarna må veta vem Carin Jämtin är, men vet de vad hon vill driva för politik?

Jag har tidigare skrivit om storstadspolitik här och här.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om carin jämtin, svd, stockholm, socialdemokraterna, storstadspolitik

Littorin valde bidragslinjen

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om ”arbetslinje” kontra ”bidragslinje” med anledning av Sven-Otto Littorins (m) avgång som arbetsmarknadsminister. Nu kan man läsa i SvD att Littorin valde bidragslinjen. Vi noterar ytterligare en person i regeringens kolumn för utanförskap.

Uppdatering: Även Aftonbladet, Expressen och DN skriver.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om sven-otto littorin, svd, moderaterna, regeringen, arbetslinjen, bidraglinjen

Förutfattade meningar på gränsen till antisemitism

På SvD:s ledarredaktionsblogg har det uppstått en liten diskussion om en offentligt reglerad svensk litteraturkanon. Jag delar åsikten att det förmodligen är en dålig idé.

Men det är en annan sak som fångar mitt intresse. I sin argumentation mot en sådan kanon citerar Johan Wennström en artikel i norska Aftenposten som tar upp nackdelarna med det norska försöket till en sådan kanon. Och man kan väl dela ifrågasättandet om den norske läkaren Mads Gilberts SMS:ande från kriget i Gaza är en del av den norska litterära skatten.

Men det är ett underligt argument som används. Wennström väljer ut och översätter följande citat från den norska artikeln:

”Med all respekt för avsändarens idealism, är det inte säkert att förmedlingen av detta som skolplan skulle bli så enkel om det skulle sitta en judisk elev i klassen”

Vad har en norsk elevs religiösa och/eller etniska tillhörighet för koppling till den israeliska statens attack mot Gaza? Är det inte såna här lättvindiga generaliseringar om judar som brukar kallas antisemitism annars?

Här förutsätts den judiska eleven ta illa vid sig (eller ta ansvar?) för att de som öste fosforbomber över Gaza och Gilbert hade samma religiösa och/eller etniska tillhörighet.

Inte kan väl SvD:s ledarredaktion utgå från att kritik av den israeliska statens politik är det samma som antisemitism?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om johan wennström, svd, litteraturkanon, gaza, antisemitism, mads gilbert,

När heliga män gick på min barndoms gator

Första gången jag läste Mohamed Omars diktsamling Tregångare var jag tvungen att ringa upp en kompis och läsa högt ur den. Jag tror inte någon diktsamling har gripit tag i mig på ett så direkt sätt som den gjorde. Omar lyckades blanda en sufisk känsla med miljonprogrammets betong. Allt serverat i en modernistisk språkdräkt som gav orden autencitet. Att alltsammans dessutom utspelade sig i min egen uppväxtstad Uppsala gjorde bara berättelsen så mycket starkare. Heliga män vandrade på min barndoms gator…

Uppföljaren Faraos förbannelse hade en annan ton. Den var lika stark, men annorlunda. Gottsundas betong hade ersatts av ett mer traditionellt Uppsala. Omar hade blivit en kultursidaälskling och diktsamlingen var mer akademisk. Men den strävade också efter att grunda det islamiska i den svenska myllan. Ruiner av uråldriga moskéer i det svenska kulturlandskapet och Linné som sufisk schejk. Det var en islam där moskéerna skulle kunna vara målade i falurött med vita knutar och bönemattorna vara hemvävda trasmattor.  

Den fick mig att tänka på de historier jag tagit del av från när islam rotade sig i Kapstaden. Hur olika traditioner som förts dit över haven av krigsfångar och slavar skaffade sig ett unikt lokalt uttryck, inte sällan präglad av en rejäl dos magi. Historierna om Tuan Guru och de andra tidiga religiösa ledarna som rörde sig i gränslandet mellan det boklärda och mystiken.

Därför kunde jag inte riktigt förstå hur Omar kunde komma ut som ”islamist”. Den rigida och stelbenta tolkningen av islam gick inte ihop med det öppna och sökande som jag såg i hans poesi och andra texter. Det fanns absolut en konservatism där. Men den var inte absolutistisk. Det fanns ett utrymme för nytolkning, omtolkning. Det var ijtihad (tolkning) snarare än taqlid (imitation), ett sökande efter det som var halal (tillåtet) snarare än det som var haram (förbjudet). Det var det som gjorde Minaret till en läsvärd tidskrift under hans redaktörskap.

Allt det där rasade när han kom ut som ”islamist”. Jag tror inte att han hela tiden haft en dold agenda. Han hade inte kunnat skriva det han gjorde om han hela tiden hade varit en annan under ytan. Det gör också att jag inte heller kan tänka mig det motsatta, att det här skulle vara någon form av konstprojekt. Att han vill visa på något i samhällsdebatten genom att spela en roll, wallraffa som extremist. Han är den han är. Samma människa, men med en annan själ. Ett varmt bultande hjärta som förstenats i hat.

Jag saknar de heliga män som gick på min barndoms gator…

Med anledning av artiklarna i Svenska Dagbladet (1, 2, 3).

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om mohamed omar, svd, islam, poesi, uppsala, islamism, tregångare, faraos förbannelse,

Dagens citat: Definitionen på orädd

”Livet handlar om att våga, tycker Milena Bergquist. Själv lämnade hon utan att tveka ett trivsamt hus på Lidingö för en sexrummare i Vasastan med 3,70 i takhöjd.”

SvD Hemma hos definerar ”orädd”.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om svd, citat,

En konservatism för framtiden?

Följande recension har även publicerats i Broderskap 33/2009.

Erik Sjöstedt (red)
En ny kristdemokrati: Frihet, familj, flit, företagsamhet
Ett till förlag
2009

Förnyelse är inte ett av F:n i det kristdemokratiska nätverket FFFF. Men liksom många andra på det politiska fältet är det vad de söker. Det är uppenbart att politiken befinner sig i ett brytningsskede där det är oklart för partierna vilka de ska representera och vad de ska stå för.

I En ny kristdemokrati har man gett fyra opinionsbildare utanför partiet möjlighet att ge sin syn på varsitt F. Svenska Dagbladets politiska redaktör PJ Anders Linder skriver välformulerat om frihet, men kommer inte förbi MUF-retoriken om den onda staten. Poeten Marcus Birro får skriva om familjen, men landar i en tämligen vettlös attack på feminismen. Ledarskribenten Marcus Svenssons text om flit varken berör eller upprör då den mest handlar om vilka akademiska avhandlingar han har läst.

Timbros Roland Poirier Martinsson struntar däremot att skriva om sitt tilldelade F, företagsamhet, och diskuterar istället den konservatism som Kristdemokraterna skyr som elden. Och här blir boken riktigt intressant. Poirier Martinsson är skolad i en amerikansk tradition där konservatismen inte har samma överhetskonnotation som i Europa. Han skissar upp ett projekt som lånar friskt från den amerikanska populismen och ser med misstro på elitistiska politiker som mest verkar snacka om saker ingen bryr sig om. Ett politiskt projekt för folk som mest vill att saker ska fungera och att man ska göra rätt för sig. För ett sådant folkligt konservativt parti kan det finnas utrymme i svensk politik. Frågan är om Kristdemokraterna vågar ta steget och bli det partiet?

Mest förvånande med antologin är dock det F som inte verkar existera för dessa nya kristdemokrater. Inget F är reserverat för församlingen, föreningen. Det civila samhället verkar helt enkelt inte spela någon större roll för de som vill formulera en ny kristdemokrati. Om förnyelsen begränsas till samma gamla marknadsliberalism plus kärnfamiljen har förmodligen projektet redan nått vägs ände. Vågar de däremot gräva i den populistiska konservatism som Roland Poirier Martinsson erbjuder kan det politiska fältet i Sverige stå inför en riktigt spännande utveckling.

Intressant?