En konservatism för framtiden?

Följande recension har även publicerats i Broderskap 33/2009.

Erik Sjöstedt (red)
En ny kristdemokrati: Frihet, familj, flit, företagsamhet
Ett till förlag
2009

Förnyelse är inte ett av F:n i det kristdemokratiska nätverket FFFF. Men liksom många andra på det politiska fältet är det vad de söker. Det är uppenbart att politiken befinner sig i ett brytningsskede där det är oklart för partierna vilka de ska representera och vad de ska stå för.

I En ny kristdemokrati har man gett fyra opinionsbildare utanför partiet möjlighet att ge sin syn på varsitt F. Svenska Dagbladets politiska redaktör PJ Anders Linder skriver välformulerat om frihet, men kommer inte förbi MUF-retoriken om den onda staten. Poeten Marcus Birro får skriva om familjen, men landar i en tämligen vettlös attack på feminismen. Ledarskribenten Marcus Svenssons text om flit varken berör eller upprör då den mest handlar om vilka akademiska avhandlingar han har läst.

Timbros Roland Poirier Martinsson struntar däremot att skriva om sitt tilldelade F, företagsamhet, och diskuterar istället den konservatism som Kristdemokraterna skyr som elden. Och här blir boken riktigt intressant. Poirier Martinsson är skolad i en amerikansk tradition där konservatismen inte har samma överhetskonnotation som i Europa. Han skissar upp ett projekt som lånar friskt från den amerikanska populismen och ser med misstro på elitistiska politiker som mest verkar snacka om saker ingen bryr sig om. Ett politiskt projekt för folk som mest vill att saker ska fungera och att man ska göra rätt för sig. För ett sådant folkligt konservativt parti kan det finnas utrymme i svensk politik. Frågan är om Kristdemokraterna vågar ta steget och bli det partiet?

Mest förvånande med antologin är dock det F som inte verkar existera för dessa nya kristdemokrater. Inget F är reserverat för församlingen, föreningen. Det civila samhället verkar helt enkelt inte spela någon större roll för de som vill formulera en ny kristdemokrati. Om förnyelsen begränsas till samma gamla marknadsliberalism plus kärnfamiljen har förmodligen projektet redan nått vägs ände. Vågar de däremot gräva i den populistiska konservatism som Roland Poirier Martinsson erbjuder kan det politiska fältet i Sverige stå inför en riktigt spännande utveckling.

Intressant?

Skånska (s)jälvklarheter

I dagens SvD kan man läsa att det socialdemokratiska skånedistriktet i sitt svar till partiets rådslag har kommit fram till den fullkomligt logiska slutsatsen att det behövs en keynesiansk politik för att hantera den situation vi hamnat i i och med finanskris och lågkonjunktur. Morgan Johansson uttrycker det så här:

–Få tror att man kan spara sig ur en kris av den här omfattningen. Man måste kunna investera sig ur den. Bekymret är att utgiftstaken lägger en hämsko på den typ av investeringar man skulle vilja göra. … Då ska alla kostnader för den in under utgiftstaket. De kommer att tränga ut andra utgifter och då måste staten minska på annat. I slutänden måste man kanske själva säga upp personal. Det blir en bisarr situation.

Det är alltså inte ett uppror, det är ett remissvar på ett partirådslag. Är det bara OK att svara om man tycker som partiledningen? Dessutom har ju samma partiledning som ”stenhårt” tänker försvara normpolitiken under de senaste månaderna visat att vad som är ”stenhårt” förändras över tid (Peter skrev bra om det för en månad sedan). Om bara partiledningen vågade säga det alla vet är självklart så skulle vi på allvar kunna börja formulera den politik som vi så väl behöver.

Uppdatering (2009-01-12): Morgan Johansson kommenterar ”upproret” på sin blogg.

En rörelseintellektuells vardag…

Det är ju lite förmätet att kalla sig intellektuell. Det har en air av elfenbenstorn och långa essäer på SvD:s kultursidor. Något som sker långt från den egna vardagen. En vardag som den här veckan har bestått av att leda en cirkelträff om Naomi Kleins Chockdoktrinen, en tvärfacklig grundkurs och en fackligpolitisk medlemsutbildning, kombinerat med lite löst bloggande. Då kan det vara skönt att kunna luta sig tillbaka mot den italienske marxisten Antonio Gramsci och hans syn på de intellektuella. Hanna Finmo och Magnus Wennerhag redogör för den i inledningen till debattantologin Från smedja till sambandscentral:

”När han i sin samhällsteori talade om intellektuella avsåg han människor som hade en viss funktion i samhället, snarare än att de tillhörde ett visst skrå, nämligen akademins traditionellt lärde. Intellektuella var i Gramscis ögon de som tog sig an att beskriva samhället på ett sätt som gjorde det begripligt och fick det att hänga ihop – i syfte att bevara samhället så som det var, eller för att förändra det.

Vidare menade Gramsci att de intellektuella inte heller gick att betrakta som frikopplade från eller ställda över olika gruppers konflikter om makten över samhällsutvecklingen. Tvärtom menade han att de intellektuella – medvetet eller omedvetet – alltid var förbundna med specifika intressen, i och med att deras beskrivningar av hur samhället var eller borde vara beskaffat alltid gynnade somliga grupper mer än andra. det innebär att olika typer av kunskaper också sätter olika gruppers intressen i centrum. Och de föreställningar som flertalet ser som uttryck för ’sunt förnuft’ är inget annat än en allmän acceptans av tankar som en gång fördes fram i syfte att åstadkomma förändring.”

En mer lovande kristen vänster

Igår skrev jag om Broderskaparnas debattartikel i SvD. Då invände jag mot bristen på kristendom i deras kristna vänster. Sen hittade jag det utkast till manifest som ligger till grund för artikeln. Och där hittar jag mer av det jag saknade. Det är en riktigt bra text om strävan efter en bättre värld, ett nytt Jerusalem som Labour brukade säga, grundad i en kristen moralisk socialism. Och eftersom manifestmakarna inbjuder till att ha åsikter om det för att förbättra texten tänkte jag som kärleksfull kritiker påpeka ett par saker i texten. Det kanske är att märka ord. Men ord är viktiga.

”När trygghetssystemen monteras ner drabbas de som står längst från arbetsmarknaden, de som behöver lång rehabilitering eller som lever med en sjukdom. Antalet människor som bor och arbetar utan uppehållstillstånd blir fler och de skyddas varken av arbetsrätten eller av välfärdssystemen. I dag har vi en ny underklass, minst lika exploaterad som arbetare var i början av förra seklet.”

Manifestförfattarna pekar på en viktig förändring i det svenska samhället. Men det finns ett problem med hur man använder ord. Underklass är ett begrepp som signalerar maktlöshet på ett helt annat sätt än arbetarklass gör. De papperslösa arbetare som lever och verkar bland oss är mer utsatta än de flesta. Men de är lika fullt arbetare. Det mest basala marxistiska klassbegreppet handlar om förhållandet till produktionsmedlen, om man köper andras eller säljer sin egen arbetskraft. I en vidareutveckling av det marxistiska klassbegreppet talar den amerikanske sociologen Erik Olin Wright om ”motstridiga klassbegrepp”. Har du avgörande makt över kapital? Har du avgörande makt över ditt eget arbete? Har du avgörande makt över andras arbete? Svarar du nej på alla dessa frågor så är du tveklöst arbetarklass. Svarar du däremot ja på alla frågorna är du däremot en del av borgarklassen. Många av oss hamnar däremot i en mellanställning, vi innehar motstridiga klasspositioner. Detta är knappast aktuellt när vi talar om papperslösa. De är en del av arbetarklassen, den mest utsatta delen av den svenska arbetarklassen. Men att kalla dem för underklass är att försvaga dem än mer.

”Vi lever i en postsekulär tid, där religionen återkommit till det offentliga livet och där frågor om tro och politik har en central plats i samhällsdebatten. Den kristna ekumeniska rörelsen mobiliserar i frågor som rör flykting- och asylpolitik, mänskliga rättigheter och fred.

Vi, den kristna vänstern, vi vill vara med och leda den mobilisering som syftar till att låta samhället impregneras av kärleksbudet. En aktiv politisk kamp för våra värden om frihet, jämlikhet och solidaritet är bästa sättet att omsätta kärleksbudskapet från ord till handling.”

I manifestet som helhet får man intrycket att författarna sätter likhetstecken mellan kristen vänster och Broderskap. Om det är så får uttryck som att ”leda den mobilisering” som den ”kristna ekumeniska rörelsen” deltar i så får man lite vibbar av leninistiskt avantgarde och 1960-talets maoistiska styre av Vietnamrörelsen. Om det är så att man istället menar att man ska vara delaktiga i en sådan heterogen rörelse är det också viktigt att man förtydligar det.

Men som sagt, en betydligt bättre text än debattartikeln. Jag ser fram mot manifestets utveckling under det kommande året.

Upp med Sulan på topp

Till att börja med, jag var inte på derbyt mellan AIK och Hammarby. Sedan Bajens hemmaderbyn återflyttade till Råttsunda har jag känt att derbyna har förlorat delar av sin tjusning, så från och med den här säsongen har jag valt att se ”bortaderbyna” på TV. Två matcher per år i Solna räcker.

Tidningarna kommer givetvis att fokusera på inkastade fyverkeripjäser från och internbox i Bajenklacken. Inte så konstigt kanske. Tyvärr kommer det inte att berättas om hur det är att ta sig från en derbymatch med tunnelbana. Förmodligen åker journalisterna bil till och från Råttsunda? Så därför kommer vi inte att få läsa historier om hur det går till när tusentals människor ska ner i den enda tunnelbanestationen samtidigt som ”firmor” försöker komma åt varandra och runt kravallpolisens avspärrningar. Men dessa vanliga människors ”vanliga” problem kommer drunkna i sånt som blir bra på bild. Som vanligt.

När det beslutades att Bajen inte skulle få spela hemmaderbyn på Söderstadion efter skandalderbyt mot Djurgården 2006 sades det att Råttsunda var en säkrare arena. Att det inte stämmer vet alla som gått på fotboll där, planstormningar, gallerskakningar, inkastade föremål, internbox i klackarna och mellan supportrar och ordningsvakter/poliser är betydligt vanligare på Råttsunda än på någon annan arena. Och infrastrukturen runt om arenan är som sagt helt undermålig. Runt Söderstadion finns det tre tunnelbanestationer, en större busscentral, en tvärbana. Kort sagt, det är lätt att utrymma området. Så är det inte i Solna.

Det kommer inte heller förekomma någon vettig diskussion om hur man ska hantera undermåliga domare som Martin Hansson. Trots att han var ensam bland 25 000 personer om att se en straff i den situation som han dömde som sådan. Trots att han misslyckades med att hålla koll på klockan och istället blåste spelarna (i båda lagen) på chansen att ta tre poäng genom att blåsa av matchen minst tre minuter för tidigt. Ska vi gissa att han får ++ i betyg i kvällsblaskorna? Som vanligt.

Det kommer att stå alldeles för lite om det som trots allt var kvällens höjdpunkt. Suleyman ”Sulan” Sleyman gjorde i sin 156:e allsvenska match sitt första mål i tävlingssammanhang för Bajen. 156 allsvenska matcher, plus ett ordentligt gäng cup- och internationella matcher. Den enda kvarvarande guldhjälten gjorde sitt första mål. Och vilket mål sedan. Jag väljer att komma ihåg det.

- Upp med Sulan på topp!!!

Läs mer om derbyt i DN och SvD.

Obama och kändisarna är inte så enkelt

I SvD kan man läsa att hiphoparna flockas till demokraternas partikonvent i Denver. Som exempel på dessa ”hiphopare” nämner man skådisen/sångerskan Jennifer Lopez, houseartisten Moby och hardcorebandet Rage Against the Machine. Att använda benämningen hiphopare om dessa är att använda benämningen löst, även om RATM:s sångare Zack de la Rocha inte är en oäven rappare (lyssna nedan). Dessutom framgår det på deras hemsida att RATM är i Denver som värdar för ”Tent State Music Festival to End the War” som de arrangerar tillsammans med Iraq Veterans Against the War och Tent State University. Det rör sig knappast om en okritisk kröning av Barack Obama, utan snarare om att sätta press på demokraterna att ta hem trupperna. Det räcker att se hänvisningarna till Che Guevara och Anarkistens kokbok på deras hemsida för att förstå det. Så att tala om ”hiphoparna” som ”känt sig välkomna” är rent felaktigt.

”CIA – Criminals In Action” med KRS One, Last Emporor och Zack de la Rocha

Hamiltons sista sång?

På SvD:s webb-TV kan man höra Jan Guillou berätta om sin nya roman, Men inte om det gäller din dotter. Det är tydligen Carl Hamiltons slutliga avskedsföreställning. Men det kanske man inte ska ta så hårt på. Hamilton är agentthrillerns motsvarighet till Rolling Stones. Ständigt ute på avskedsturné. Tidigare har han sagt hejdå i den egentliga seriens sista bok, En medborgare höjd över varje misstanke, i kortromanen Hamlon och i romanen Madam Terror. Men Guillou säger samtidigt att det är hans sista thriller överhuvudtaget. Var ska han ta vägen nu? Är det fler historiska romaner som väntar eller blir det bara krönikor i Aftonbladet i fortsättningen? Förhoppningsvis har han så mycket självinsikt (- Yeah, right!) att han inte får för sig att bli ”riktig” författare på gamla dagar. Kanske får vi se ett total genrebyte? Redan 1990 kom han ut med en Science Fictionroman för barn/ungdomar, Gudarnas berg. Dessa FRA-tider öppnar ju upp för en sådan riktning.

Hur som helst är det ”kriget mot terrorismen” och Saudiarabiens roll som terrorfinansiär som ska blottläggas i den nya boken. Det är ett alldeles utmärkt ämnesval. Om ”kriget mot terrorism” hade haft någon logik skulle det snarare ha varit Saudiarabien som bombades tillbaka till medeltiden (steget är inte så långt) än Irak. Det verkar som om Hamilton dessutom kommer att slå ihop sina militära påsar med Guillous nygamla karaktär Pierre Tanguy, tjockisen från Ondskan som återföddes som pensionerad främlingslegionär i Tjuvarnas marknad och Fienden inom oss. Guillous alterego Erik Ponti återvänder givetvis också.

Jag vet att man kan vara lite fisförnämt finkulturell och säga att Guillou har ett platt språk och att hans karaktärer är endimensionella. För så är det. Men han vill alltid säga något angeläget om vårat samhälle. Och det ska gudarna veta att inte alla författare vill. Dessutom har hans romaner följt mig sedan tidiga tonår och jag kommer alltid att slänga mig över dom när de kommer ut. På ett eller annat sätt dyker det nog upp en recension när jag läst den.

Greider om Dan Andersson och världsrevolutionen

I SvD läser jag att Göran Greider kommer ut med en biografi över poeten Dan Andersson i höst. Jag tror det kan bli bra. Trots att Andersson är tätt förknippad med arbetarrörelsens folkbildningsfäste Brunnsvik har han aldrig riktigt setts som en ”riktig” arbetarförfattare. Kanske är det civilisationskritiken och romatiserandet av Finnskogarnas småfolk och ödemarker som ställt sig i vägen. I dikten Hemlängtan skriver han:

Jag är trött, jag är led på fabriken,
jag vill hem till jordhöljt bo,
till min koja vid Blodstensmyren,
i de gröna gömmenas ro.
Jag vill leva på bröd och vatten,
om jag endast strax får byta
allt gasljus och larm mot natten
där timmarna tysta flyta.

Men bland alla dikter om Paso och Kango finns det dikter som nästan är överdrivet politiska, ja revolutionära. I Till dem som tänkte tanken om borgargardet diktar han

Det är han som gillar det rätta, vars hjärta för sanning slog,
förfinad, med veka söner, som kräkts på varenda krog.
Ibland bär han ordnar på bröstet, som regnat från borgarnas borg,
ibland är han stel och högtidlig, en hökare klädd i sorg.

[...]

Bakom honom smyger en magrare karl, och deltar i ropen om bröd,
en benrangelsman mitt i vårens gräs, som väser sin visa om död.
Han sätter sin bockfot bland blommor och löv, och drar en begravningspsalm,
och jag tycker han sneglar, han också, bortåt borgarnas Östermalm.

Och kanske är Göran Greider rätt person att visa upp även den sidan av Dan Andersson. För som han säger i Svenskan:

”Eftersom kapitalismen hade en födelse måste den också ha ett slut. Nu ser vi att kapitalismen har erövrat nästan alla områden på planeten. Och i samma ögonblick som hela planeten är ianspråktagen får kapitalismen svårare att fungera. Så jag kan nog fortsätta att planera för världsrevolutionen.”

Som en vintervind i ett fisljummet fikarum

När man någon gång sett SvD:s ledarskribent Maria Abrahamsson glida förbi på någon partikongress så får man känslan av Cruella de Ville. Möjligen kan man samtidigt känna en kall vind blåsa genom Folkets hus. Det är lite intressant att Abrahamsson är den enda politiska proffstyckare som har en så uppenbart filmisk närvaro. I ett kollektiv av småtrista och musgrå politrucker framstår hon som den Vita häxan i CS Lewis’ Häxan och Lejonet. Det är möjligt att det har att göra med att jag inte delar hennes politik. Men jag tror inte det. Blodet fryser inte till is när jag ser Peter Wolodarski. Förmodligen skulle jag inte ens lägga märke till honom. Det är också möjligt att det har att göra med hennes kön. Men jag tror inte det heller. Susanna Popova borde isåfall  ha samma effekt. Nej, det  är något annat som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men jag skulle gärna se flera karaktärer i opinionsbildandet. De enda i den svenska opinionsankdammen som jag kan komma på har en liknande grad av karaktär är Göran Greider och Johan Hakelius. Även om dessa herrar framstår som betydligt vänligare och roligare att ha att göra med.

Med anledning av SvD:s intervju med Maria Abrahamsson.