Igår och idag har DN:s före detta chefredaktör Svante Nycander fått ondgöra sig över ”antiliberalismen” i svensk samhällsdebatt på DN Debatt. Jag kan väl knappast påstå att jag håller med honom. Han verkar helt ha missat att stora delar av universitetsvärlden och ännu större delar av det opinionsbildande materialet i svensk press formuleras utifrån liberala värderingar.
Men jag gillar när debattartiklar handlar om annat än dagspolitik och policy och ser fram mot när Sven-Eric Liedman och andra går i svaromål. Även om det riskerar att urarta i ytterligare en av dessa svenska kulturdebatter med rallarsvingar och oväsentligheter.
En kort reflektion dock. I slutklämmen på första artikeln skriver Nycander om introduktionen av marxistiska idéer på universitetens humaniora och samhällsvetenskapliga institutioner:
”Men detta införlivande har inte upphävt konflikten mellan två slags forskning: den där slutsatserna bestäms av sanningskriterier och den där de bestäms av en ideologi. Marxister betraktar alla samhällsfrågor genom färgat glas, de ser liberala idéer som slöjor utlagda för att dölja maktstrukturer, motsägelser, orättvisor och konflikter.”
Man får onelkligen intrycket att Nycander anser att liberalism inte är en ideologi, utan sanning. Och då blir ju inte frågan om det är ”sanningskriterier” eller ”ideologi” som ska få råda. Utan bara vilken ideologi. Nycander vill att hans ideologiska preferenser ska vara dominerande. Inget annat.
Om vi bortser från svårigheten att tala om absoluta sanningar i dessa discipliner så kan vi väl konstatera att det kan vara befriande att se på samhället just genom de glas som tydligör ”maktstrukturer, motsägelser, orättvisor och konflikter”? Om man inte är intressarad av att lägga slöjor över sanningen vill säga…
Läs även andra bloggares åsikter om svante nycander, sven-eric liedman, dn debatt, liberalism, antiliberalism, marxism,
