I en opinionsundersökning från DN/Synovate har socialdemokraterna sjunkigt under 40% för första gången på två år. Eftersom den politiska debatten idag handlar om taktik och person snarare än idéer och praktiska reformer kommer den allmänna analysen kring detta att fokusera på höstens debatt om vem som får leka med vem. Det är givetvis en anledning, men en betydligt viktigare anledning är att regeringen faktiskt har hanterat finanskrisen helt OK. Inte perfekt, men över förväntan.
Finanskrisen gör det samtidigt uppenbart att socialdemokraterna har misslyckats med att formulera och kommunicera en slagkraftig och modern politik för att hantera marknadens brister och skapa förutsättningarna för en ny provisorisk utopi. Hittills har partiet i opinionssiffrorna levt på ett missnöje med borgarna snarare än på egna meriter.
Det finns få andra sätt att förklara detta på än att partiet har ett ledarskapsproblem. Och innan någon påstår att jag ägnar mig åt ”personmosning” så vill jag påpeka att jag talar ledarskap i kollektiv mening: partistyrelse, riksdagsgrupp, ledande kommunpolitiker och politiska tjänstemän. Den tröttsamma personcentrering som präglar den socialdemokratiska debatten är bara slöseri med tid. Fokus måste istället ligga på politiken. Och idag saknas förmågan att tänka systemkritiskt. En oförmåga som absolut inte började med tiden i opposition.
En stor anledning till valförlusten 2006 var att man inte lyckades formulera en respons på arbetslösheten. Att marknaden ska lösa problemet var inte ett värdigt svar från en socialdemokratisk regering. Något som blir extra tydligt när vi nu under oktober sett hur marknaden fungerar i verkligheten. Det är bara ett exempel på hur systemförvaltarna står svarslösa när omständigheterna förändras.
Om det inte sker något radikalt så kommer det inte att bli en rödgrön regering efter nästa val (oavsett hur en sådan regering är formerad). Vi måste våga bryta med en del av de sanningar som cementerades under 1990-talet. När systemet krisar måste man våga kritisera systemet.
