Kriget om tanken

Ali Esbati
Tankekrigen: Hvordan høyresiden vinner de viktige slagene
Manifest senter for samfunnsanalyse
2009

Det är ingen ny historia för oss som deltagit i, och betraktat, det politiska samtalet i Sverige. Vi har sett hur lagstadgade fackliga metoder jämförts med maffiametoder. Hur skattekvoten blivit skattetrycket. Hur borgerlighetens politiska broilers har samtrimmats i akademier och på bjudresor till den milda graden att det inte längre är möjligt att se skillnad på en CUF:are och en MUF:are. Hur valfrihet har blivit synonymt med privata oligopol.

I en liten och lättfattlig pamflett redogör Ali Esbati för en norsk publik hur den näringslivsfinansierade ideologiska högern i Sverige har tagit för sig av problemformuleringsprivilegiet under de senaste decennierna med hjälp av ett nätverk av tankesmedjor och frontorganisationer. Men också hur en liknande utveckling har börjat göra sig gällande i Norge under de senaste åren.

Pamfletten är en introduktion till den norska fackföreningsfinansierade tankesmedjan Manifest senter for samfunnsanalyse (Manifest Analyse) som lanserades tidigare i sommar. Och något som slår en när man läser Tankekrigen är hur inbjudande den är att läsa. Pamfletten är luftig, vällayoutad och tryckt i ett behändigt format. Ljusår från de trista A4-rapporterna som den svenska vänstern och fackföreningsrörelsen brukar sprida omkring sig. Dessutom är den föredömligt kort (ett femtiotal sidor av vilka Esbatis text upptar knappt trettio), perfekt för resan till jobbet eller lunchrasten. Det kanske till och med kan leda till ett samtal vid eftermiddagsfikat? Tänk om man fick se sådant här i Sverige också…?

Jag har tidigare skrivit om Manifest Analyse här.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om manifest analyse, ali esbati, tankekrigen, tankesmedja, recension, norge.

Ett norskt föredöme?

Jag har tidigare skrivit en del om tankesmedjor och idédebatt. Det har varit kritik av Arbetarrörelsens tankesmedja, förslag om en Arbetarhögskola (och räddning av Brunnsvik) samt lite idéer om hur en idésfär till vänster kan vara organiserad.

I dagarna blev jag uppmärksammad på ett spännande norskt projekt. Manifest Senter for Samfunnsanalyse (Manifest Analyse) är en nystartad tankesmedja som startats upp av vänsterförlaget Manifest med uppbackning från organisationer i fackföreningsrörelsen.  Anställda är Ung Vänsters förre ordförande Ali Esbati (ekonomianalytiker) och journalisten Magnus Marsdal (utredare) som bland annat har skrivit den uppmärksammade boken FrP-koden (Högerpopulismen dissekerad på svenska). Esbati har även skrivit Manifest Analyses första publikation, Tankekrigen.

Var skulle man kunna tänka sig ett motsvarande projekt i Sverige? Till att börja med kan man nog konstatera att det är väldigt svårt – om inte omöjligt – att tänka sig att svenska fackföreningar skulle backa upp en svensk motsvarighet. Till viss del byggdes visserligen Arenagruppen upp på ett liknande sätt med organisationsprenumerationer. Men de har aldrig lyckats få det till det riktiga tankesmidandet i Agora/Arena Idé, och är väl idag snarare att betrakta som ett progressivt mediebolag utan den där riktiga inriktningen och stringensen som skulle behövas.

Om jag idag skulle peka ut en svensk aktör som skulle kunna utgöra grunden för en svensk motsvarighet skulle jag nog välja Ordfront. Dels har Ordfront en infrastruktur och (en del) ekonomiska muskler på egen hand, och dels har man liksom Manifest en tvärvänsterprägel som är nödvändig för att kunna bygga upp en verkligt intressant tankesmedja.

Jag vet att det finns en vilja inom Ordfront att gå mer i den här riktningen. För en månad sedan gav Föreningen Ordfront (inte förlaget) ut pamfletten Sälj hela skiten! och inför valet 2006 gav man ut Åtta år med Reinfeldt. Dessutom förekommer det diskussioner om ett vetenskapligt råd.

Tänk om Ordfront (tillsammans med ett antal fackliga organisationsprenumeranter) kunde samla ihop ett tillräckligt stort startkapital för att anställa två-tre yngre hungriga och radikala krafter för att arbeta med idéskapande och -spridning under beteckningen Ordfront Analys? Om Stiftelsen Manifest i lilla Norge med sin betydligt lägre fackliga organisationsgrad kan göra det, varför inte Ordfront och svensk fackföreningsrörelse? Det kanske till och med är så att man skulle kunna tänka sig att man skulle kunna använda sig av några små smulor av den mediefond där LO har ca 800 miljoner efter försäljningen av Aftonbladet? Fast idealet skulle nog ändå vara att liksom i fallet med Manifest Analyse förlita sig på många små (och några stora) bidrag istället för en stor finansiär med allt vad det innebär av krav på inflytande över verksamheten.

Andra som skriver om Manifest Analyse är Ali Esbati, Ingrid Wergeland (chef för Manifest Analyse), Dagens Næringsliv/e24, Frifagbevegelse.no, Fagbladet, Dagsavisen, Dagbladet, Peter Raaum (kulturredaktör, Dagbladet) och Aftenposten.

För övrigt kan jag tipsa om något helt annat. Lena Andersson skriver fantastiskt bra om den subjektiva klasstillhörigheten i Axess.

Intressant?