Det förlorade paradiset

Jenny Andersson
När framtiden redan hänt: Socialdemokratin och folkhemsnostalgin
Ordfront
2009

Ekonomhistorikern Jenny Anderssons bok När framtiden redan hänt är en uppgörelse med de senaste decenniernas socialdemokrati. Jämlikheten har flutit över i valfrihet. Folkhemmet har förvandlats till nostalgisk estetik. Klyftorna har ökat. Utvecklingen har varit skit. Och det är lätt att dela hennes kritik.

Även om boken är läsvärd och tänkvärd är det svårt att släppa tanken på att även Andersson är fast i en nostalgisk folkhemssyn. Ett förlorat paradis där det finns en orm att skylla på för förvisningen. Hennes folkhem framstår som statiskt, som om det är samma folkhem som Per-Albin lanserar som överges på åttiotalet. Om det var fallet, om ”politik [bara] är att vilja”, skulle det bara fattas några korrigerande beslut för att vara tillbaka på banan.

Men politikens möjligheter är beroende av grundläggande samhällsekonomiska förändringar. Boken saknar en analys av hur de ekonomiska grundförutsättningarna förändrats under de senaste årtiondena. Istället kommer man inte förbi den konspiratoriska tanken att omsvängningen enkom beror på ett gäng politiska tjänstemän i Kjell-Olof Feldts finansdepartement på åttiotalet, och ett annat gäng akademiker som brukade hänga med Tony Blair på nittiotalet. Och så enkelt är det givetvis inte.

Vad man än tycker om de ”tredje vägarnas” vägval och analys av samhället så var det trots allt en analys och praktik, ett försök att orientera sig i en verklighet. Deras analys var helt klart felaktig. Men en kritik av detta bör erbjuda en alternativ analys. Tyvärr är det först i det avslutande kapitlet som Jenny Andersson ens börjar diskutera socialdemokratins förnyelse. Och det är ju så dags då.

Intressant?

Det är dags att bygga det goda samhället

För tio år sedan styrdes de flesta av EU:s medlemsstater av socialdemokratiska regeringar. I Storbritannien hade Tony Blair och Labour (nu med prefixen “New”) återkommit till regeringstaburetterna efter arton år i opposition. I Tyskland hade SPD med Gerhard Schröder i spetsen bildat regering efter mångårigt kristdemokratiskt styre. Men det var inte lätt att känna igen sig i den socialdemokrati som presenterades. Under beteckningarna ”third way” och ”neue mitte” hade valen vunnits genom att man triangulerat motståndarnas positioner, accepterat långtgående privatiseringar och nyliberala reformer, och lämnat stora traditionella väljargrupper bakom sig. I det nya Europa fanns det inte plats för politik som formerades utifrån klass, frågan var om klass ens existerade som politisk variabel överhuvudtaget? Fritt flytande atomer utgjorde en väljarkår där alla tillhörde en allomfattande medelklass, och val avgjordes med slogans som ”Cool Brittania”.

Ett decennium senare ser det inte likadant ut. De flesta av Europas socialdemokratiska partier är i opposition. Och där man fortfarande hänger kvar vid regeringsmakten tyder det mesta på att man kommer att förlora den vid kommande val. Den arbetarklass som inte fanns i Blair och Schröders manifest har vänt sig bort från de partier som traditionellt sett har representerat dem. De har visat att de fortfarande finns, och att de oavsett om de röstar eller ej kan avgöra val. När socialdemokratin övergav dem har många vänt sig till högerpopulistiska partier som kan ge en (låt vara felaktig) förklaring till den institutionaliserade arbetslösheten, den upplevda laglösheten och uppluckringen av den generella välfärden.

Det är dags för Europas socialdemokrater att ta tillbaka kommandot över den politiska dagordningen, problemformuleringsprivilegiet som det heter på politrukspråk. Därför är det så glädjande att läsa det manifest – Building the Good Society: The Project of the Democratic Left – som den brittiska parlamentsledamoten Jon Cruddas och den tyska bundesdagsledamoten Andrea Nahles la fram för några dagar sedan. Vilka svenska socialdemokrater är beredda att ta upp deras uppmaning?

The future is uncertain and full of threats; before us lie the dangers of climate change, the end of oil and growing social dislocation. But it is also a moment full of opportunities and promise: to revitalise our common purpose and fulfill the European dream of freedom and equality for all. To face these threats and realise this promise demands a new political approach.

On the tenth anniversary of the Blair–Schroeder declaration of a European Third Way, the Democratic Left offers an alternative project: the good society.

This politics of the good society is about democracy, community and pluralism. It is democratic because only the free participation of each individual can guarantee true freedom and progress. It is collective because it is grounded in the recognition of our interdependency and common interest. And it is pluralist because it knows that from a diversity of political institutions, forms of economic activity and individual cultural identities, society can derive the energy and inventiveness to create a better world.