Behovet av ett idékluster

Jag har flera gånger tidigare skrivit om vänsterns idéproduktion och tankesmedjor (se till exempel här, här och här). Ofta har jag varit kritisk till oförmågan att använda sig av nya medier, och beklagat mig över oviljan att finansiera välfungerande verksamheter.

Men kanske bör man ta en annan ingång på problemet. Visst har högerns tankesmedjor mer pengar. Men det man saknar i ekonomisk styrka kan man till viss del ta igen genom att svärma. Det finns flera organisationer som ägnar sig åt en rödgrön idédebatt. Där finns till exempel Arbetarrörelsens tankesmedja, vänsterpartinära Centrum för marxistiska samhällsstudier (CMS) och gröna tankesmedjan Cogito. Det finns ett stort antal ledarsidor. Det finns tidskrifter (Arena, ETC, Fronesis, Ordfront, Pockettidningen R, Socialistisk debatt, Tvärdrag och så vidare). Det finns fackföreningar och andra intresseorganisationer som lägger fram rapporter. ABF arrangerar seminarier och folkhögskolor kurser.

Istället för att klaga på att enskilda organisationer inte gör allt skulle man kunna tänka sig en mer heterogen samlingsplats för alla dessa aktörer, en portal där man kan ladda ner och diskutera rapporter från olika håll, där man kan få ett flöde av olika artiklar och bloggar, och titta på seminarier (livesända eller inspelade). Kluster är ju ett populärt ord i dessa industrikristider. Hur skulle det vara med ett rödgrönt idékluster där olika delar kan skava och smeka varandra?

Även om det finns bloggportaler som mer eller mindre försöker samla den här typen av diskussion så saknas en plats där organisationer och opinionsbildare oberoende av varandra kan lägga upp sitt material. Jag tror att det finns en möjlighet i ett sådant här projekt, även om det kräver att man förstår att man inte måste ta ansvar för andras material på portalen. Det finns ett behov av ett idépolitiskt kluster för att föra fram progressiva idéer.

Intressant?

Reformismens teoretiker

Anders Nilsson & Örjan Nyström
Reformismens möjligheter: Åter till den bättre framtiden
Agora/Premiss förlag
2008

Det är lätt att lite uppgivet gnälla över avsaknaden av en framåtsyftande socialdemokratisk idédebatt. Men det finns trots allt tecken i skyn på att det håller på att ske en förändring på det området. Strax före jul kom socialdemokratiska studentförbundets antologi Från smedja till sambandscentral, i förra veckan kom Tvärdrags antologi Snart går vi utan er, i nästa vecka kommer Den grå vågen (redigerad av Katrine Kielos) och i höst kommer vänsterteoretiska tidskriften Fronesis ut med ett temanummer om socialdemokrati (där jag ingår i redaktionen). Alla dessa projekt har med all tydlighet visat att det är i den unga socialdemokratin viljan till en radikal diskussion om socialdemokratins förutsättningar och utveckling finns.

Men frågan är om inte några av dagens främsta socialdemokratiska teoretiker är ett par grånande fackföreningsmän från LO Göteborg? Anders Nilsson och Örjan Nyström kom redan för några år sedan ut med den mastiga Den sociala demokratins andra århundrade?, en bok som i höstas fick en mer lättillgänglig uppföljare i Reformismens möjligheter.

Nilsson och Nyström målar med uppfriskande breda penseldrag upp en bild av socialdemokratins förutsättningar i ett nytt politiskt och ekonomiskt landskap. Här är det inte skattesatsers justerande några ören upp eller ner som är det centrala. Istället diskuterar man kapitalismens utveckling, varför populismen åter kan växa sig fram (och vad det är). Förmodligen har Nilsson och Nyström mer att säga om varför Sverigedemokraterna växer sig starkare än alla Sverigedemokratböcker tillsammans. Man diskuterar arbetslinje och sysselsättning och hur socialdemokratins sociala bas har utvecklats över åren. Men framförallt skissar de upp vad socialdemokratin ska vara i en globaliserad värld.

I sin nekrolog över Ernst Wigforss svarade rörelsepoeten Birger Norman nekande på sin retoriska fråga om Wigforss var ideolog. Han var teoretiker. En ideolog ägnar sig åt att försvara slutna system medan en teoretiker ständigt omprövar sina teser. På samma sätt är Anders Nilsson och Örjan Nyström teoretiker. Reformismens möjligheter är ett måste om man söker efter den framtida socialdemokratins nycklar.

Intressant?

Vi har ju ingen rörelse ju!

Jens Lundberg & Daniel Suhonen (red)
Snart går vi utan er: Brev till socialdemokratin
Tvärdrag/Leopard förlag
2009

– Vi har ju ingen rörelse ju!

Det är som ett mantra som ekar genom flera av bidragen i antologin Snart går vi utan er som SSU:s debattidskrift Tvärdrag har gett ut tillsammans med Leopard förlag. Och ska man vara ärlig är det lite tröttsamt. Vill man som flera skribenter återuppliva folkrörelserna måste man också analysera varför dessa rörelser inte fyller samma roll idag som de gjorde förr. Hur har samhället förändrats? En oreflekterad nostalgi om hur allt var bättre förr hjälper inte för att bygga de folkrörelser som man (även jag) gärna vill se. Först och främst för att bilden förmodligen är falsk. Tage Erlander var knappast – oavsett vilka råd han gav Olof Palme när denne tog över – någon mysfarbror som inför varje beslut samlade massorna kring sig för att noga höra sig för vad rörelsen tyckte. Möjligen gav ett vitt förgrenat rotverk en intuitiv förståelse för känslan i myllan, men framförallt gav det möjligheten att föra ut ett budskap i en tid då informationskällorna var betydligt färre än idag. Om man gräver i arkiven kommer man upptäcka att intoleransen mot oliktänkande var hårdare under guldåldern efter andra världskriget än den någonsin är idag. Men det görs ingen sådan analys. Istället har ett gäng politruker på något omärkt sätt tagit makten. Hur de lyckades göra det om det fanns en så stark rörelse är dock oklart? Ibland måste man kanske acceptera att socialdemokratin varken är eller har varit så rosenröd som den verkade för många på det första klubbmötet i SSU.

Och kan man som Sofie Wiklund argumentera för Mona Sahlins olämplighet som partiledare med utgångspunkt i att hon ”knappt har haft ett vanligt jobb” om man inte samtidigt presenterar tidigare partiledares personliga erfarenheter av ”vanliga jobb”? Vad skulle det vara för kneg hon tänker sig då? Är det Hjalmar Brantings tid som amanuens på observatoriet i Stockholm? Är det Per-Albin Hanssons tid som bodknodd? Är det Tage Erlanders tid som lexikonredaktör? Är det Olof Palmes tid på den militära underrättelsetjänsten? Är det Ingvar Carlssons tid som SSU-ordförande? Är det Göran Perssons tid som ABF-ombudsman? Faktum är att man inte blir partiledare om man först tillbringar tjugo år på bruket i Borlänge. Faktum är att man knappt blir fackföreningsombudsman. Man kan ju beklaga att politik är ett hantverk som premierar yrkeserfarenheter som ligger nära politiken, som politisk tjänsteman eller rörelsenära ombudsman. Men frågan är om det varit så annorlunda förr? Hjalmar Branting blev arbetarrörelsens hövding i egenskap av tidningsman och opinionsbildare. Och efter det har det fortsatte på samma sätt. Socialdemokratins ledare har alltid varit yrkespolitiker. Dåtid och nutid kanske inte skiljer sig så mycket åt ändå?

Men det finns bidrag som höjer sig över mängden och försöker greppa socialdemokratins essens. I till exempel redaktörerna Jens Lundbergs och Daniel Suhonens texter finns den socialistiska reformism som var en bärande del när andra generationens socialdemokrater som Ernst Wigforss och Gustav Möller lade grunden för den moderna svenska socialdemokratin. De såg aldrig välfärdsstaten som ett alternativ till socialismen. Snarare var det ett sätt att ympa in socialistiska drag i det kapitalistiska systemet. Och där finns det något som ofta saknas i den aktuella socialdemokratiska debatten, en analys av hur maktförhållandena i samhället har förändrats av reformer och kontrareformer under efterkrigstiden och hur detta har påverkat förutsättningarna för politiskt inflytande och ekonomisk jämlikhet. Att socialdemokratiska politiker idag skulle stanna upp och fundera över hur den ena eller andra sammanslagningen eller egenavgiften påverkar dessa maktförhållanden är i all sin enkelhet nästan utopisk.

Magnus Wennerhag gräver i ett intressant bidrag efter den sociala demokratins källvatten och hittar den i den sociologiska pionjären Lorentz von Steins analys av den politiska demokratin och arbetarrörelsens parallella framväxt under 1800-talets första hälft i Frankrike. von Stein såg syntesen av dessa rörelsers krav på allmän och lika rösträtt, respektive sociala rättigheter och ekonomisk utjämning som garanten mot samhällets undergång. Via en diskussion om den ovetenskapliga moralpolitikens återkomst i samhällsdebatten avslutar sedan Wennerhag sitt inlägg med en appell till arbetarrörelsen att återuppta ett rationellt socialt demokratiskt projekt för att bekämpa de klyftor som skapats av de senaste decenniernas nyliberalism och moralism. Det är läsvärt.

Som en parantes kan det var värt att påpeka att den amerikanske tidningsmannen och arbetarledaren Orestes Brownson redan 1841 (nio år innan von Stein) talade om en social demokrati där ”människors faktiska omständigheter i samhället ska vara i harmoni med deras erkända rättigheter som medborgare.” (En parantes som kan sorteras in under avdelningen onödig kunskap.)

Eftersom Tvärdrag de senaste åren fått mer och mer drag av kulturtidskrift är det också självklart att boken har kulturella inslag. Fabian Göransson och Liv Strömqvist bidrar med varsin tecknad serie som på några få rutor lever upp till den gamla klyschan ”en bild säger mer än tusen ord”, framförallt är Göranssons beskrivning av hur ”sosse” var ett skällsord när han växte upp i fashionabla Saltsjöbaden genial i all sin enkelhet.

Och i Jenny Wrangborgs dikt Striden (där också antologins titel är hämtad) finns en ton som påminner mig om den dikt rörelsepoeten Stig Sjödin skrev till nittioårsdagen (1971) av August Palms tal om vad socialdemokratin vilja. Lite sorgset deklamerade Sjödin på jubileet:

Jag säger ordet socialism
och det är som om jag gömt en kniv i handen,
som om jag med påk i näven avsåg
att begå våldtäkt.
Alla skyddar sig eller hånflinar skeptiskt.

…

Det står i psalmen som jag lärde
att man eldigt ska tränga sig fram.
Annars går målet förlorat.
Detta är en innebörd att begrunda
medan vi grälar om 50 öre mer på skatten.

Är det någon som vet adressen till gamla
Hotell Stockholm? Eller telefonnumret dit?
En stickling från det första päronträdet
växer här i staden.
Är någon beredd att stiga dit upp och tala?
Kamrat, hör du vad jag säger
i denna tid med många tomma människoögon?

Samma typ av otålighet finner vi i en annan tid hos Wrangborg:

Glöm inte var det var vi började,
glöm inte vart det var vi skulle.
Vi minns och vi är trötta på att vänta.
Snart går vi utan er.

…

I tider när det inte är strider sköter vi allting så smidigt att
det finns de som glömmer bort att det är vi som bär upp
ett trasigt samhälle,
och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid.

Snart går vi utan er är ett gott försök, men den håller tyvärr inte hela vägen när bidragen blandar och ger. Flera av texterna hade tjänat på ett tuffare redaktörskap för att mejsla fram analys och stilistik. Men mina invändningar kanske har att göra med att jag är lite bitter över att inte få vara med i antologin? I datorn låg ett utkast till en inledning:

Till Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti,

Till att börja med får jag passa på att gratulera på födelsedagen. Etthundratjugo år är en aktningsvärd ålder. Trots att du hann upp i de trettio innan den allmänna rösträtten infördes är du äldre som parti än alla andra. Visst kan några av dem hävda släktskap med parlamentariska kotterier långt ner i artonhundratalet. Men partier som vi menar med begreppet var de inte. Och kanske inte du heller, då under de första decennierna? Innan rösträtten blev var mans egendom var du framförallt en utomparlamentarisk rörelse. De som satt på den där kongressen på Tunnelgatan i Stockholm representerade fackföreningar som inte fick förhandla om kollektivavtal eller ens mötas som de ville, ett antal socialistiska diskussionsklubbar och till och med några begravningskassor. Men trots allt det här, du var först och är den enda som behållit sitt namn hela tiden. Det har väl varit ett starkt varumärke som man säger nu för tiden.

Vi har inte hängt lika länge. Vi dejtade visserligen från och till under många år. Jag röstade på dig när det var val. Det kändes alltid som ett självklart val. Men det stannade på den där KK-nivån under lång tid. Inte så att jag inte tänkte ibland att det vore schysst med ett mer stabilt förhållande. Men det blev liksom aldrig av. Ditt humör i slutet av nittiotalet, med budgetsanering och flörtande med anglosaxiska idéer om ”tredje vägen” gjorde det för svårt att ta det där avgörande steget.

Tills den 30 april 2001. Jag stod i tårgasdimman utanför ett högt stängsel som omgärdade det gamla kastellet i Quebec City i Kanada. Anledningen till tårgasen och stängslet var att Amerikas alla regeringschefer hade barrikaderat sig på insidan för att förhandla fram ett allamerikanskt frihandelsavtal. Där inne satt alla från Bush till Chavez och beslutade att allt från vatten till högre utbildning skulle vara varor som vilka som helst. Utanför fanns fackföreningsmedlemmar och studenter, kristna aktivister och svartblockare. Och där fanns också jag. En lite förvirrad utbytesstudent med en snusnäsduk över näsan och rinnande ögon. Det var där i tårgasdimman, i uppgivenheten och euforin som jag bestämde mig för att fråga chans på dig.

Sedan dess har det varit du och jag. Det har inte varit ett lätt förhållande. Vi har grälat och älskat med samma passion. Och det är bra, jag visste från början att vi inte alltid skulle vara sams. Förmodligen står det i alla relationshandböcker att man inte ska försöka ändra på den andra. Men jag tror att det är viktigt att tala klarspråk i ett förhållande, att säga till när man ser att den andra inte mår bra…

Intressant?

McCall Smiths konservativa utopi

I det nya numret av Tvärdrag (1/09) skriver jag nedanstående artikel. Numret i övrigt har ”Offentlig sektor” som tema och ser väldigt spännande ut. Passa på att prenumerera på Sveriges bästa politiska tidskrift, 100 kr för 6 nummer.

Miljontals läsare har charmats av Alexander McCall Smiths naiva historier om Mma Precious Ramotswe och damernas detektivbyrå. De fall som den ”traditionellt byggda damen” löser är knappast av den typ som brukar få deckarfantasterna att skjuta upp böcker på topplistorna. Där finns inga mafiosi och seriemördare. Inte heller några alkoholiserade poliser som lyssnar på opera. Istället får man en tjock medelålders kvinna i Botswana som undersöker fall som rör misstankar om oäkta makar eller försvunna personer och däremellan dricker sitt te, bekymrar sig för sin familj och pratar med grannar och släktingar om gemensamma bekanta. Och som läsare är det lätt att drömma sig till det enkla liv som framträder i berättelserna. Ett liv som är bekvämt, men inte präglas av det moderna livets jakt på materiella tillgångar. Det finns någonting svårgreppbart bekant över idyllen.

I slutet av 1800-talet var skönlitterära socialistiska utopier på modet. Edward Bellamys En återblick och William Morris Nytt från en ny värld är de mest kända exemplen. Men även den svenska arbetarledaren och tidningsmannen Axel Danielsson formulerade sin egen utopi i novellen Främlingen. Dessa berättelser byggde så gott som alltid på att huvudkaraktären på ett eller annat sätt hamnar i ett socialistiskt samhälle som är annorlunda från det samhälle han själva känner till. Hos Bellamy och Morris vaknar de bara upp en morgon och befinner sig där. I Danielssons novell är det en svensk emigrant som återvänder till Sverige och sin barndoms Malmö efter åratal i Afrika, bara för att upptäcka att det hårda klassamhället han lämnade har ersatts av ett jämlikt och socialistiskt. Utopier utspelas alltid någon annanstans, i tid eller rum. Gärna i en miljö som läsaren kan relatera till, men inte känner ingående. Morris framtida London blir greppbart därför att det helt annorlunda samhället är byggt på det gamla Londons ruiner.

Mma Ramotswe lever inte i någon socialistisk utopi. Långt därifrån. Men den konfliktfria och traditionsfyllda värld som målas upp är en utopi. En konservativ utopi. Här finns det ingen resa i centrum eftersom konservatismen per definition bygger på rötter, kontinuitet och tradition. Istället är det läsaren som får ta på sig rollen av storögd besökare när Mma Ramotswe guidar runt i ett samhälle som är förhållandevis fritt från allvarlig brottslighet, samhällskonflikter, arbetslöshet och globaliseringens hot. Det är ett samhälle som vi kan peka ut på kartan (åtminstone med lite hjälp), men framförallt är det ett samhälle vi tror oss känna igen. Det gamla samhället med sina ramar, sin sammanhållning och sin trygghet. På svenska skulle vi kalla det folkhemmet.

Konservatismens klassiska hjälte, odalbonden, har här fått en modern klädedräkt i småföretagaren. Privatdetektiven, bilmekanikern, skrivmaskinsskolinnehavaren. McCall Smiths Botswana är fullt av ivriga bävrar som bär upp samhället. Några arbetare ser man egentligen inte till. Det finns visserligen lärlingar, sekreterare och hembiträden. Men de existerar i en konfliktfri och familjär samexistens med sina arbetsgivare. Det verkliga Botswanas gruvarbetare och turistarbetare syns inte till, trots att det är i dessa sektorer som huvuddelen av landets inkomster kommer från.

En viss svärta finns i berättelserna. Aidsepidemin finns där, men bara som ”sjukdomen” i marginalen. I verkligheten är nästan 40 procent av den vuxna befolkningen smittad. Något som också lett till att landet har den kortaste förväntade livslängden i världen. Det finns dåliga flickor och elaka män, påverkade av samhällsupplösande krafter utifrån. Men de finns mest där för att kontrastera mot det traditionella Botswana, det Botswana som Mma Ramotswe gör sitt bästa för att försvara.

Men om en bok handlar om utbytet mellan författare och läsare så har inte böckerna särskilt mycket att göra med Botswana, de är skrivna av en västerlänning för andra västerlänningar. Snarare handlar de om en dröm om en enklare, tryggare och mindre komplex värld. Man kan känna doften av Mma Ramotswes röda te, se solen gå ner över Kalahari och förstå varför de enkla svaren kan locka så många.

Funktionssocialismens blinda fläck

Följande text har även publicerats som krönika på Tvärdrags hemsida. Passa på att teckna en prenumeration (6 nummer för 100 kr).

Den svenska socialdemokratin har präglats ideologiskt av en vänsterreformistisk modell som den då socialdemokratiske nationalekonomen Gunnar Adler-Karlsson 1967 döpte till funktionssocialism i en intressant pamflett med samma namn. Tankesättet är dock betydligt äldre, både partiideologen Nils Karleby och statsrådet Östen Undén utvecklade dessa idéer redan under mellankrigstiden. Också något så ursvenskt som allemansrätten är en del i en liknande tradition.

Med en kort sammanfattning kan man beskriva modellen som att ägande, till skillnad från gängse synsätt, inte är något absolut och enhetligt. Istället är ägandet uppdelat i funktioner som kan kontrolleras av olika aktörer.

Som exempel kan man ta just allemansrätten. Även om det finns en privat markägare så innebär det inte att denne kontrollerar ägandets alla funktioner. Denne kan avverka skog, jaga och sälja marken. Naturvännen kan vandra fritt i markerna, övernatta och plocka blommor och bär. Staten kan lagstifta om nyplantering, vilka växter och djur som är fridlysta och beskatta vinster. Den äganderätt som vid första ögonkastet verkar solid och enhetlig blir genom funktionssocialismens raster fragmenterad och mångfacetterad.

Det här synsättet har satt sin prägel på det socialdemokratiska folkhemsbygget då socialiseringen av produktionsmedlen sattes på undantag till förmån för skapandet av en modern välfärdsstat med socialistiska fördelningsprinciper, ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Med industrins hjul gående på högvarv och Saltsjöbadsandans samförstånd var det möjligt för arbetarrörelsen att skapa en alltmer omfattande välfärdssektor i gemensam ägo samtidigt som man avstod från att ta i nässlan, partiprogrammets proklamationer om att ”bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer”. Man nöjde sig i praktiken med att reglera bort kapitalismens värsta avigsidor genom att socialisera delar av dess funktioner.

Den här maktbalansen i samhället var möjlig så länge staten och kapitalet lade fokus på olika saker, det som av den tidens marxister kallades reproduktion respektive produktion. Från 1970-talet har balansen rubbats. Och även om det från vänster gjordes framstötar, framförallt när LO antog Rudolf Meidners förslag till löntagarfonder, så är det framförallt högern som tagit mark under de senaste decennierna. Kapitalet har expanderat in på nya samhällsarenor. När man börjar se den bortre gränsen på sina klassiska områden har man börjat sträcka sig efter det som tidigare var självklara delar av den gemensamma sektorns domäner. Skola, vård och omsorg, såväl som kollektivtrafik, pensioner och el är nu varor på marknader där privatkapitalistiska intressen har tagit för sig.

Trots att Sverige fortfarande betraktas som socialdemokratins kärnland har det varit här som privatiseringarna har rullat fram utan allt för högljudda protester. I andra länder som annars präglats av en hårdför nyliberalism har motsvarande reformer stött på betydligt kraftigare motstånd. När skribenten Naomi Klein ville chockstarta sin exposé över nyliberalismens segertåg över världen plockade hon fram den nyliberala nestorn Milton Friedmans sista framträdande, ett förslag att göra om skolväsendet i det orkandrabbade New Orleans i samma stil som det svenska friskolesystem som infördes 1992. I skrivande stund pågår en hård strid om att privatisera den brittiska posten och dess kontor, flera år efter att den svenska posten bolagiserats och många av dess funktioner har lagts ut på entreprenad eller privatiserats. Men att lämna över skattefinansierade nyttigheter till privata aktörer är av någon anledning lättare i det av socialdemokrati präglade Sverige än i de betydligt mer högerorienterade anglosaxiska länderna. Och lösningen på gåtan finns i det funktionssocialistiska tankemönstret.

Funktionssocialismen växte fram i en tid då olika maktcentra balanserade varandra och gav möjlighet att bygga en omfattande och progressiv social demokrati i symbios med ett nationellt industrikapital. Men det som var en styrka i industrisamhället har blivit en svaghet i tjänstesamhället. Funktionssocialismens mantra om att det inte spelar någon roll vem som äger en verksamhet om vi bara har makten över funktioner som lagstiftning och finansiering har gjort Sverige till ett land där gränsen mellan en reellt existerande socialdemokrati och en nyliberalism med mänskligt ansikte har blivit alltmer otydlig. Här finner vi funktionssocialismens blinda fläck, en i grunden progressiv strategi har berett väg för en samhällsutveckling där privata vinstintressen har flyttat fram sina positioner på det gemensammas bekostnad.

Jag var, jag är, jag kommer vara!

Hos Tvärdrag hittar jag en intressant möjlighet. Man kommer att arrangera en weekendresa till Berlin i samband med 90-årsdagen av mordet på den tyskpolska socialisten Rosa Luxemburg och den tyska revolutionens nederlag. Resan föregås av en studiecirkel som inleds med en föreläsning av historikern Håkan Blomqvist på ABF-huset på tisdag, 9 december, klockan 18.00.

Hennes sista skrivna ord (i fri översättning från engelska):

”Ledarskapet har misslyckats. Ändock, ledarskapet måste återskapas av massorna och ur massorna. Massorna är det avgörande elementet, de är klippan på vilken revolutionens slutliga seger ska byggas. Massorna fanns på höjderna; de har utvecklat denna ‘förlust’ till en av de historiska förluster som är den internationella socialismens stolthet och styrka. Och det är därför den framtida segern kommer att blomma upp ur denna ‘förlust’. ‘Ordningen härskar i Berlin!’ Ni dumma medlöpare. Er ‘ordning’ är byggd på sand. Redan imorgon kommer revolutionen att ‘resa sig själv med ett skrammel’ och kungöra med fanfar, till din skräck: Jag var, jag är, jag kommer vara!

Årets Ågust

Som ni säkert sätt har årets nomineringar till Augustpriset presenterats. Det är förmodligen Sveriges mest (i positiv mening) populistiska litteraturpris. Pristagarna blir ofta (eller är redan) bestsellers. Därför är det lite förvånande att man i detta populistiska pris mest populistiska kategori – svensk skönlitteratur – väljer att nominera tre (av totalt sex) diktsamlingar. Katarina Frostensons poesi luktar ju inte sexsiffriga upplagor direkt. Men i prisets populistiska anda så blir det förmodligen någon av prosaförfattarna som tar hem det. Utan att ha läst någon av de nominerad så tror jag att Edelcrantz förbindelser av Malte Persson står som slutsegrare.

I kategorin svensk fackbok har jag däremot läst två av de nominerade böckerna. Zac o’Yeahs Gandhibiografi Mahatma! Eller konsten att vända världen upp och ner är en intressant blandning av just biografi och personlig reseskildring. Den förlorar på att författarens eget resande begränsas till Indien, hade han även rest runt i Gandhis Sydafrika hade boken lyft sig ordentligt.

Den andra boken som jag läst har jag absolut inget att invända mot. Kjell Östbergs biografi över den unge Olof Palme – I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969 – är utomordentlig. Den visar på hur Palme både påverkas av sin samtid och påverkar den. Jag ser fram mot fortsättningen som kommer ut i höst. Jag recenserade I takt med tiden i Tvärdrag (#2/2008):

– O fan, är han socialdemokrat?

Tage Erlanders kommentar när han tipsas om Olof Palme som en möjlig sekreterare säger ganska mycket om den unge Olof. Han var en hermelin bland katterna i arbetarrörelsen. I en rörelse där man gärna bär sin arbetarklassbakgrund som ett adelsmärke på bröstet var Palme ovanlig. Släkten hade framgångsrikt manövrerat sig fram i det kapitalistiska samhället och befäste sin position i överklassens Stockholm genom att gifta in sig i olika adelssläkter. Man umgicks med grannarna Bildt på Östermalm, befann sig i kretsen kring kungahuset och konkurrerade med Wallenbergarna i affärer. Med en sådan klasstillhörighet och därtill en gedigen militär och akademisk utbildning var steget in i socialdemokratin ingalunda självklar, inte idag och ännu mindre i början av femtiotalet. Men femtiotalets Palme var inte bara en främmande fågel i arbetarrörelsen. Han är en främling även för de som lärt känna honom som ett s-märkt helgon under senare år. Olof Palme kom från den studentfackliga sfären och hade där, med CIA:s goda minne och finansiering, ägnat sig åt att bekämpa sovjetkommunismens inflytande i den internationella studentrörelsen. I sina första artiklar i partitidskriften Tiden argumenterade han tillsammans med Assar Lindbeck mot vad de uppfattade som ett för högt skattetryck – Sverige hade då ett skatteuttag på ungefär 25 procent – och idén om generell välfärd. Han är också länge förespråkare för en svensk atombomb.

Varför blev han då socialdemokrat? En kritiker skulle säga att han var en politisk streber som såg möjligheterna att ta sig fram i den sfär som skulle dominera svensk politik under efterkrigstiden. Men Kjell Östberg som precis skrivit en biografi över den unge Olof Palme, I takt med tiden säger sig vara skeptisk till en sådan beskrivning.

– Det är viktigt att komma ihåg att det parti han anslöt sig till inte var Palmes sextiotalsparti. Det var ett mycket mindre radikalt parti, så steget var nog inte så stort att ta. Det fanns vid den här tiden en socialliberal konsensus i samhället. Han ville påverka samhället och då passade den mittenorienterade socialdemokratin ganska bra.

– Hans studieår i USA var säkert också viktigt. Det var där han första gången kom i kontakt med fackföreningsrörelsen. Han studerade ju bilarbetarförbundet och träffade deras ledare Walter Reuther.

In i SSU halkade han in på ett bananskal när han 1955 hamnade i konflikten mellan Bertilianer och Oskarianer. SSU:s studieledare Torsten Eliasson hade tagit ställning för den utmanarkandidaten Oskar Lindkvist och för att ersätta honom tillfrågar förbundsordförande Bertil Löfberg Palme. Skillnaderna mellan de båda förbundsfalangerna är svår att reda ut i efterhand, men i grova drag var Bertilianerna mer partitrogna än Oskarianerna som ville att SSU skulle föra en mer självständig linje.

Palme blev en omtyckt studieledare som ryckte upp studieverksamheten. Det helt arbetardominerade SSU påverkade också Palme. Innan han vid tjugoåtta års ålder hamnade i ungdomsförbundet var hans kontakt med rörelsens rötter snarare teoretisk än praktisk. Men hans klassbakgrund var inte bara en nackdel i SSU-arbetet.Det öppnade upp för nya perspektiv i den homogena ungdomsrörelsen. Bengt Göransson som på åttiotalet blev kulturminister i Olof Palmes sista regering satt på femtiotalet i förbundets studieutskott:

– De som kom från arbetarklassen hade ofta en beundran för de där uppe. Palme såg igenom det, han visste att de inte var så märkvärdiga.

Om femtiotalet ideologiskt hade varit ett stilla vatten, var sextiotalet en forsande ström. Babyboomens fyrtiotalister har växt upp och den fulla sysselsättningen skapade för första gången utrymme för en självständig ungdomskultur. Den högre utbildningen formligen exploderade, mellan 1964 och 1968 fördubblades antalet studenter i Sverige. Kulturarbetarna började ta politisk ställning och internationella frågor, framförallt situationen i tredje världen, hamnade högt upp på den politiska dagordningen. Mitt i allt detta stod Olof Palme. Han framstod han som en ny sorts politiker som kunde förhålla sig till de nya frågorna.

Och ingen fråga var större än Vietnamkriget. Konflikten i Sydostasien blev också en vändpunkt i socialdemokratins och Palmes förhållande till USA. Fram till den amerikanska eskaleringen i Vietnam hade banden till USA var starka i den svenska arbetarrörelsen. Såväl partiet som LO hade nära kontakter med den amerikanska ambassaden, och under det tidiga sextiotalet anordnades en serie konferenser på Harpsund med amerikanska fackföreningsledare och vänsterdemokratiska politiker. Men allt det förändrades när Olof Palme tydligt tog avstånd från den amerikanska aggressionen. På bara några år går Palme från att ha talat om USA:s inblandning i Vietnam som ett misstag till att diskutera den i termer av imperialism. Det var stora kliv för någon som formats politiskt i en amerikansk liberal tradition. Men kritiken kom, även om den delvis kläddes i tidens vänstersocialistiska språkskrud, från en troendes besvikelse över de amerikanska idealens förflackning.

För att slutligen svara på Tage Erlanders fråga i början av artikeln. Jo, Olof Palme var socialdemokrat. Och i ännu högre grad blev han socialdemokrat, till slut definierar han vad socialdemokrati är. När Olof Palme väljs till partiordförande 1969 är det på många sätt ett annat parti än det han gick med i arton år tidigare. Samhällsklimatet var ett annat och både språkbruket och handlingsutrymmet är mer storslaget.

Kjell Östberg
I takt med tiden: Olof Palme 1927-1969
Leopard förlag, 2008

FREDRIK JANSSON

Global rörelse i Tvärdrag

”Den globala rättviserörelsen såg med rinnande ögon dagens ljus i tårgasdimman på Seattles gator senhösten 1999. Nittonhundratalets sista skälvande minuter såg en ny rörelse födas till ljudet av krossade skyltfönster och polisens batongslag. Denna något orättvisa beskrivning av den globala rättviserörelsen satte dagordningen. Under de följande åren möttes den internationella bokstavshögerns olika toppmöten av massdemonstrationer och protester. Även om dessa till största delen var fredliga försök att visa på behovet av en annan inriktning på det globala samarbetet blev det de fåtaliga svartblockarna som satte mediebilden av rörelsen. Denna första akt tog slut i Genua sommaren 2001 då en ung demonstrant dödades i sammandrabbningarna med den italienska polisen. Den slutliga ridåsänkningen kom elfte september samma år. När ”kriget mot terrorismen” hamnade högst på den internationella dagordningen var rörelsen tvungen att finna andra vägar.”

Inledningen till min recension av Magnus Wennerhags avhandling Global rörelse: Den globala rättviserörelsen och modernitetens omvandling (Arena Akademi, 2008). Recensionen är publicerad i Tvärdrag 3/2008.

Årets broilers är…

SSU:s idépolitiska tidskrift Tvärdrag kommer ut med nummer 3/2008 under Almedalsveckan. Temat är passande nog Broilers – Den unga politiken, och i samband med det har de även utsett Årets politiska broilers 2008 i tre olika kategorier:

Årets politiska broiler 2008:

Frida Johansson Metso, förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet

”För sin förmåga att ständigt synas i media utan något bestämt budskap.”

Året hackkyckling 2008:

Luciano Astudillo, riksdagsledamot socialdemokraterna

”För sin lysande förmåga att förnya sin ideologiska analys i ständig samklang med partiledningen.”

Årets lama anka 2008:

Fredrick Federley, riksdagsledamot centerpartiet

”FRAmförallt för sin kapacitet att bombsäkert värna yttrandefriheten, men framförallt den egna partikarriären.”

Lite småkul tycker jag.

Även Almedalsbloggen har bloggat.