Det är ekonomin, dummer!

Svenska val har som regel handlat om ekonomi. Anledningen till att väljarna har valt och omvalt socialdemokratiska regeringar beror på att socialdemokratin har ansetts leverera välfärd och arbete. När väljarna undantagsvis har valt en borgerlig regering har det berott på att socialdemokratin inte har ansetts leverera dessa saker, framförallt jobb. Det gällde 1976, det gällde 1991 och det gällde 2006. I grunden är det bra för socialdemokratin att väljarnas fokus finns på dessa frågor. För om fokus finns där och socialdemokratin kan leverera vinner man val.

Som kontrast kan man ta USA där trenden fram till valet 2008 har varit att fokusera på vad som brukar kallas värdefrågor. När ekonomi och välfärd förvandlades till ickefrågor flyttades fokus över på frågor som om politikerna är för eller mot homoäktenskap, för eller mot abort, för eller mot invandring, för eller mot morgonbön i skolan. Det ledde också till att amerikanska väljare i stor utsträckning röstade fram politiker som förde en ekonomisk politik som stod i direkt motsats till deras intressen.

Valet 2008 var en vändpunkt. Den ekonomiska krisen gjorde att fokus flyttades över på den ekonomiska politiken. Väljarna valde att fylla både kongress och Vita huset med demokratiska politiker som stod upp för en både ekonomisk och värdemässigt mer progressiv politik än man sett på många decennier. Det innebar dock inte att väljarna hade övergivit de värdekonservativa värderingar som varit dominerande i deras val av politiska företrädare under många år. I Kalifornien valde till exempel 52,3 procent av väljarna att i en folkomröstning avskaffa lagen som tillät homoäktenskap samtidigt som 60,21 procent röstade på Barack Obama.

Stora väljargrupper valde alltså att både rösta på en president som var för homoäktenskap och mot en lag som tillät dessa. Hur kommer det sig? Den enkla förklaringen är att den demokratiska koalitionen hade växt: den hade blivit mer arbetarklass, mer ekonomiskt progressiv, men också mer värdekonservativ. Genom valet av president visade de att det var ekonomin som var det centrala, men genom att samtidigt rösta nej till homoäktenskap visade de att de inte hade gett upp sina värdekonservativa åsikter (läs även detta inlägg av Daraka).

Sociologen Stefan Svallfors har i spännande jämförande forskning (S Svallfors, Klassamhällets kollektiva medvetande, 2004) visat hur åsikter är väldigt klassbundna. I Sverige mer än i USA, men fortfarande med liknande drag. Arbetarklassen är ekonomiskt mer vänster och värderingsmässigt mer höger. Man är för små ekonomiska klyftor, generell välfärd och en aktiv arbetsmarknadspolitik, samtidigt som man är mer skeptisk till exempelvis invandring och uppluckrade könsroller, och för hårdare tag mot brottslingar. Med medelklassen är det som regel tvärtom.

Det här kan vara svårt att hantera för framförallt yngre politiker till vänster. Själv förespråkar man ju vänsterfrågor på båda axlarna. Och är kanske på grund av sin egen klassbakgrund och den intellektuella politiska debatten som dominerat under det senaste decenniet, mer intresserad av det som vi här väljer att kalla värderingsfrågor. Hur ska man kunna representera stora väljargrupper som ger uttryck för skepsis mot de frågor man själv tycker är centrala för sitt egna politiska engagemang? Det är lätt att avfärda dem, köp hela mitt paket eller stick! Men att avfärda stora väljargrupper som reaktionära och därför ointressanta är bara dumt. Och förmodligen skulle det spela högerextrema krafter som Sverigedemokraterna i händerna.

Väljer man i en kontext där ekonomiska frågor uppfattas som centrala att driva en politik som fokuserar på värdefrågor kommer man att förlora, oavsett om man driver dessa i progressiv eller reaktionär riktning. Det finns utrymmen för ensiffriga partier att driva sådana frågor. Men om man gör anspråk på att få stöd av majoriteten (eller en väldigt stor minoritet) måste fokus ligga på frågor som handlar om välfärd och jobb. Uppfattas man som trovärdig i dessa frågor vinner man val. Vinner man val kan man föra en progressiv politik även i andra frågor, oavsett om medborgarna skulle ha röstat ner den politiken i en folkomröstning eller inte. Och över tid kommer acceptansen att växa för dessa åsikter. Men för att föra en framgångsrik politik är det ekonomin som är alfa och omega. För att citera Bill Clintons kampanjguru James Carville:

”It’s the economy, stupid!”

Amerikas första svarta president?

Vi har hört det om och om igen. Att Barack Obama är Amerikas första svarta president och hur valet av honom visar hur USA en gång för alla har lämnat rasproblematiken bakom sig. Och visst ligger det något i det. Men man ska inte heller glömma att Barack Obama är en väldigt speciell svart president. Uppväxt med vita morföräldrar i undantaget Hawaii. Med en frånvarande far som var kenyansk gäststudent. För att säga det kortfattat: han är svart, men han är inte afroamerikan.

Det här kan låta underligt. Men om man ser afroamerikaner som en etnisk grupp som kan spåra sina rötter till den transatlantiska slavhandeln och som formats kulturellt av den amerikanska söderns slavsamhälle och apartheidpolitik, och av ghettoiseringen i storstäderna i norr så är inte Obama afroamerikan. Han har som vuxen försökt erövra den kulturen och göra den till sin egen. Det var den längtan som förde honom från elituniversitetet Columbia i New York till livet som organisatör i Chicagos South Side, ett av den afroamerikanska kulturens kärnområden. Det var den längtan som gjorde att han valde en väldigt utpräglat afroamerikansk kyrka och gjorde pastor Jeremiah Wright till sin andlige mentor.

Spelar det här någon roll? Jag tror att det gör det. Den amerikanska rasproblematiken har hela tiden haft ett maktperspektiv med rötter i konflikten mellan slavägare och slav. Och även om det givetvis är en ojämn maktkonflikt så har den som alla konflikter en ömsesidighet. Slavägarens rädsla för slavuppror är en reell effekt av konflikten, och det är också något som fortsatt att prägla det amerikanska samhället. Genom sin bakgrund har Barack Obama delvis kunnat ställa sig bredvid den här konflikten.

Det har framförallt att göra med att USA är ett invandrarland som trots en ofta explicit rasism efterhand har integrerat nya invandrargrupper. Trots en inledande rasism har irländare, judar, kineser och i allt större utsträckning latinamerikaner inlemmats i den amerikanska smältdegeln (eller kanske snarare fruktsalladen). Undantaget är afroamerikanerna som, trots att mycket givetvis har blivit bättre, intar en särställning i det amerikanska samhället just på grund av hur gruppen har skapats. Det är i det här sammanhanget man måste se Barack Obamas bakgrund och stödet för honom. Han är som son till en (tillfällig) immigrant inte en del av ett ”slavuppror”. Det är inte Spartacus som lyckats storma Rom, det är en emanciperad medborgare som lyckats manövrera sig fram till makten.

USA har fått sin första svarta president, kanske den enda möjliga. Men det kommer att dröja innan USA får sin första afroamerikanska president. Och om man nu ska tala om svarta amerikanska presidenter så kan det ju vara på sin plats att minnas det framgångsrika slavupproret på Hispaniolas västra halva under åren kring sekelskiftet 1800.

Jag har tidigare berört ämnet här.

Röda raketer har förövrigt skrivit ett bra inlägg om att våga hoppas på Obama.

En rödgrön valrörelse, en rödgrön folkrörelse?

De senaste årens presidentvalskampanjer i USA har fått de svenska partiernas kampanjstrateger att kasta fuktiga blickar mot de insamlade kampanjkassorna och de många frivilliga. Samtidigt ser nog de flesta svårigheter med att rakt av överföra de amerikanska erfarenheterna till det svenska partisystemet med de trösklar som uppstått som ett resultat av de senaste decenniernas medlemsras. Det fanns en tid då stora delar av befolkningen politiskt identifierade sig med ett visst parti. Så är det inte idag. Allt färre har en personlig koppling till ett politiskt parti och att ta steget in är alltför stort för många. USA:s valsystem och medlemslösa partitält gör det å andra sidan lättare att fylla identiteten som demokrat eller republikan med ett eget innehåll, och man kan i lika stor utsträckning identifiera sig som det man inte är.

Men frågan är om den allt mer cementerad blockpolitiken inte ger utrymme för ett mer inkluderande deltagande i den politiska processen? Inte i första hand genom att fler söker sig till de enskilda politiska partierna, utan för att de identifierar sig som tillhörande ett progressivt block som snarare är vänster än höger, rödgröna snarare än blå. Kan man hitta former för dessa att närma sig politiken på sina egna villkor?

Jag tror att det är möjligt att bedriva en rödgrön valrörelse 2010 parallellt med de enskilda partiernas valrörelser. Men om man ska göra det måste man våga släppa på tyglarna och låta människor organisera sig åtminstone delvis efter eget huvud. Med fokus på de frågor de tycker är viktiga, men med bas i ett gemensamt rödgrönt valmanifest. I den form de tycker passar dem, men samordnade i en större struktur.

Även om en kampanj av det här slaget i första hand handlar om att ge de som är oorganiserade möjligheten att organisera sig så kommer det kräva att man kommer över en del misstänksamhet mellan medlemmarna i de olika partierna. Man måste helt enkelt lära känna varandra och vilka likheterna och skillnaderna som finns i åsikter och kultur.

Ett sätt att skapa förtroende är att helt enkelt umgås. I USA har det till exempel utvecklats en rörelse som kallas Drinking Liberally som helt enkelt handlar om att skapa öppna sociala samlingsplatser för individer som hör hemma till vänster genom att annonsera att man träffas på en viss bar vid en viss tidpunkt (till exempel Kvarnen, på tisdagar i jämna veckor klockan 19) för att umgås och bygga kontaktnät.

Andra sätt skulle till exempel vara att ABF arrangerar seminarier och studiecirklar där man både lär sig mer om de politiska frågorna och hur man bedriver en effektiv valkampanj.

Men i slutändan är det inte frågan om att partimedlemmarna ska göra en sak till. Det handlar om att andra ska kunna närma sig politiken i en annan form än den traditionella. Jag tror att det finns en möjlighet att en sådan kampanj inte bara skulle vitalisera det politiska deltagandet. Det är också möjligt att den faktiskt skulle kunna finansiera sig själv (även om den förmodligen skulle behöva ekonomiskt stöd från partierna och/eller andra intressenter inledningsvis). Jag tror att tröskeln för att skänka pengar till en gräsrotsrörelse utanför partierna, snarare än till partierna själva är lägre. För även om Sverige saknar den tradition av att skänka pengar till politiska kampanjer som finns i USA så har vi en väl utvecklad vana att skänka pengar till olika frivilligorganisationer. Betänk hur mycket pengar som skänktes efter tsunamin. Den borgerliga regeringens försämringar i kombination med finans- och klimatkriser borde kunna ge känslan av en samhällelig tsunami.

Det finns utrymme för en rödgrön valrörelse 2010 som kan vara grunden till en rödgrön folkrörelse för 2000-talet. Det är ett utrymme som bör undersökas.

USA:s riddarhus

“It’s a very interesting American phenomenon, even though there is a line in the Constitution that says no title of nobility may be granted by the United States. … Given where we started, it’s interesting that this has developed.”

Stephen Hess från tankesmedjan Brookings Institution kommenterar i Politico det faktum att den amerikanska senaten mer och mer liknar Storbritanniens House of Lords. Som en följd av Barack Obamas vinst i presidentvalet får den amerikanska senaten mer karaktären av ett riddarhus.

Det är inte omöjligt att tillträdande utrikesministern Hillary Clintons (själv hustru med en tidigare president) efterträdare i senaten blir Caroline Kennedy, dotter till en president och brorsdotter till två senatorer. Tillträdande vicepresidenten Joe Biden ser ut att efterträdas av sin son, Beau. Den tillträdande inrikesministern Ken Salazar kommer kanske att efterträdas av sin bror John (ledamot i representanthuset). Obama själv kommer eventuellt att ersättas av Jesse Jackson Jr (nu ledamot av representanthuset), son till den människorättskämpen och demokratiske presidentkandidaten Rev Jesse Jackson Sr.

Det är ingen nyhet. Obama-Biden är den första vinnande uppställningen sedan 1976 som inte har haft en son eller sonson till en senator.

Obamas första hundra dagar

I den amerikanska socialdemokratiska tidskriften Dissent lämnar redaktionen förslag på hur Barack Obama ska använda sina första hundra dagar som president. I amerikansk politik talar man ofta om just de första hundra dagarna som den period en ny president har att sätta tonen på sin ämbetstid. Uttrycket kommer från Franklin D Roosevelts seger i presidentvalet 1932 och sjösättningen av hans ”nya giv”.

Walzer om Obama

Det finns gott om kommentarer ute på nätet om vad Barack Obamas seger kan innebära. Den amerikanska socialdemokratiska tidskriften Dissent har flera stycken, bland annat av redaktören och samhällsfilosofen Michael Walzer som verkar vara inne på samma linje som jag. Rörelsen som förde Obama till makten är också viktig för att kunna föra politiken till vänster. Liksom de ekonomiska förutsättningarna:

”Once Obama starts to govern, charisma will not be enough; he will need the support of organized and mobilized constituencies. So we may see the development of movement politics, as we did in the 1930s and ‘60s, not during but after the election campaign. Obama will need political mobilization outside the Beltway—in the fight for national health care, for a more egalitarian (realistically, a less regressive) tax system, and for new policies on energy, education, immigration, and international trade. One of the first tests of his presidency will be his readiness and ability to stimulate a movement politics that doesn’t depend on the charisma of one man, but is grounded on a coherent program for social change.

He will be, I think (and hope), a more radical president than he wants to be. He has run, smartly, from the center; he has spoken well against the bitter partisanship of Washington politics these last eight years; he aspires to unite a racially divided nation. But the deepening recession will push him (as it pushed Roosevelt, another centrist) to adopt policies that will be fiercely opposed on the right.”

Förändring?

En av USA:s skarpaste politika skribenter, David Sirota skriver bra på bloggen Open Left om hur ”mandatmaniplerandet” omedelbart börjat i USA, dvs att Barack Obamas och Demokraternas seger i valet inte är ett mandat för förändring. Lite märkligt med tanke på att valet bara för några dagar sedan var ”det viktigaste valet i vår livstid”.

”On Monday most of these people were telling us this was ‘the most important election of our lifetime’ because of the policy changes it promised. By Thursday, with the election over, power safely in the hands of Democrats, and plum government jobs being doled out to old Washington hands, the very same people – as if relieved to finally be able to let out a taboo secret – are saying this ‘most important election of our lifetime’ may actually mean no significant policy changes at all.”

It’s not the end of the world as we know it

Jag på s-studenters valvaka. Foto: Catti

Då var det klart. USA:s fyrtiofjärde president heter Barack Obama. Änglakörerna sjunger och himmelska hornstötar ekar över världen samtidigt som ett regn av röda, vita och blå ballonger singlar ner mot jorden, upplysta av ett gudalikt ljusskimmer.

Det kan vid sådana här tillfällen vara på sin plats att påpeka att världen, trots allt, är sig lik. USA befinner sig fortfarande i krig i Mellanöstern och i Centralasien. Kapitalismens värsta kris sedan den stora depressionen håller fortfarande på att accelerera ur startblocken. Miljontals människor svälter och saknar tillgång till livets nödtorft. Några av världens vidrigaste diktaturer är vänstater till USA, medan en del demokratier som försöker bryta ny mark kallas diktaturer. I hemliga fängelser sitter tusentals ”fientliga kombattanter” i limbo. Om ett år kommer världen vara ett jordsnurr till, men annars kommer med största säkerhet den ovanstående beskrivningen att stämma ganska bra. Detsamma gäller förmodligen även om fyra år. Att världen kan bli en bättre plats med Barack Obama i Vita huset är möjligt, men inte fan blir det en bra plats.

Det som trots allt kan ge förhoppning är inte kopplat till personen Barack Obama, hur god och messiansk hans lärjungar än vill få honom till. Istället handlar det om alla de människor som engagerat sig i kampanjen för att de längtar efter ”förändring”, människor som sett arbetstillfällen försvinna och hem utmätas. Det tryck som dessa människor och deras organisationer kan sätta på den nya regimen ger förhoppning. Det handlar också om att finanskrisen visat att den reellt existerande nyliberalismen är moraliskt bankrutt. Världen kommer att gå in i ett nytt skede av kapitalismens utveckling. Även om det inte på något sätt är givet vad detta skede kommer att innebära öppnar det åtminstone upp för möjligheten att det blir en lite mänskligare värld så småningom. Men i den utvecklingen kommer Barack Obama att spela en begränsad roll, det intressanta är hur det folkliga deltagandet och produktionsförhållandena utvecklas.

Det är ingen skön ny värld som med fågelkvitter kommer möta oss när vi lullar hem från valvakorna. Det har beslutats om vaktombyte, det är allt. Arbetet fortgår.

Röstar exilkubanerna på Obama?

Även om det inte verkar vara färdigräknat så verkar det som att exilkubanska fästet Miami-Dade (60% latino, framförallt traditionellt konservativa kubaner) i Florida verkar gå till Obama. Enligt vallokalsundersökningarna så verkar han ta ”länet” med 60%.

Demokraterna tar senatsplats

I Virginia har Demokraterna tagit en senatsplats för första gången på nästan fyrtio år. Den nyvalde senatorn är Mark Warner som höll ”the keynote adress” på Demokraternas partikonvent tidigare i år.