Vad ska du göra istället?

Innan den mer sjaskiga anledningen till Sven-Otto Littorins plötsliga avgång blev kända så funderade jag mer över den fråga som inte ställdes till Littorin när han meddelade att han tänkte avgå på grund av den press som den pågående vårdnadstvisten gett upphov till.

Vad ska du göra istället?

Man kan tycka att det är en ganska självklar fråga att ställa till någon som varit central i utformningen av en politik som skickat cancersjuka till Arbetsförmedlingen. Till en arbetsmarknadsminister i en regering som gick till val på en ”arbetslinje” som de satte i motsats till en ”bidragslinje”.

Expressen går genom vad som gäller ekonomiskt för Sven-Otto Littorin när han nu lämnat sin statsrådspost, hamnat i ”utanförskap” som han förmodligen själv skulle ha uttryckt det för någon vecka sedan.

Det är ingen försämrad a-kassa som han ska gå på. Och så ska det givetvis inte vara heller. Att vara minister är ett förtroendeuppdrag och om det förtroendet är förbrukat ska man kunna gå på dagen utan att omfattas av mer traditionellt anställningsskydd.

Men inte desto mindre befinner sig rimligen Sven-Otto Littorin nu i kategorin ”utanförskap”. Det är en position han själv försatt sig i. Därför är frågan också rimlig, vad ska du göra istället?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om sven-otto littorin, arbetslinjen, regeringen, utanförskap, bidragslinjen,

Regeringen värnar bara finanskapitalet

I lördags höll Fredrik Reinfeldt sitt årliga tal i Vaxholm. Om vi bortser från det vanliga gnället på oppositionen så låg fokus på ytterligare en sänkning av inkomstskatten för de som arbetar. Enligt Reinfeldt kommer skattesänkningar på 10 miljarder kronor att ge mellan 200 och 250 kr mer i plånboken per månad för de som arbetar. Något Moderaterna menar kommer att ge 3 000 nya jobb på kort sikt, och 10 000 på längre sikt.

Även om man bortser från det huvudlösa i att låna till skattesänkningar i en ekonomisk nedgång, samtidigt som det är oklart hur vi ska finansiera den gemensamma välfärden, och att det är tämligen meningslöst att göra det mer lönsamt att jobba om det inte finns några jobb att få som alternativ till ”utanförskapet”, ska man nog se på det moderata förslaget med skepsis. 10 miljarder kronor fördelade på 3 000 nya arbetstillfällen skulle innebära en kostnad på 3,33 miljoner per arbetstillfälle. Och även om man kommer upp i alla 10 000 arbetstillfällen blir kostnaden 1 miljon kronor styck.

Regeringens antaganden bygger på att den privata konsumtionen ska öka om folk med arbete får mer pengar i plånboken. Men det antagandet bortser från att det privatekonomiskt faktiskt är mer rationellt att spara i kristider än att spendera. Inte minst när man ser hur arbetslösheten ökar och kryper allt närmare även den egna sfären, samtidigt som arbetslöshetsförsäkringen utarmats.

Det är alltså betydligt troligare att skattesänkningen kommer att leda till ett fortsatt ökat sparande och stigande aktiekurser än att den kommer att leda till minskad arbetslöshet. Och ett ökat sparade kommer att leda till minskad konsumtion som kommer leda till ännu högre arbetslöshet. Det är den finansiella sektorn snarare än något annat som gynnas av regeringens subventioner.

Om man istället för att sänka skatten använde dessa tio miljarder till att anställa personal i den gemensamma sektorn – värna välfärdens kärna – skulle det innebära att minst 20 000 personer skulle få arbete, om man tänker sig att kostnaden för en anställd är 500 000 kronor om året. Men förmodligen skulle man kunna tänka sig att kanske ytterligare 10 000 personer skulle kunna anställas om man räknar på de sociala avgifter som stannar i staten och de besparingar som kan göras i arbetslöshetsförsäkringen och andra kostnader som kommer med en hög arbetslöshet.

Något som i sin tur skulle öka den privata konsumtionen på riktigt eftersom människor konsumerar mer om de arbetar än om de är arbetslösa. Detta av den enkla anledningen att någon som är arbetslös, särskilt med den a-kassenivå som vi har nuförtiden, helt enkelt inte har resurser att konsumera samt att värdet på den första extra hundralappen är betydligt högre än värdet på den sista. Och en ökad privatkonsumtion av offentliganställda kommer att leda till att fler anställs i privat sektor.

Om regeringen verkligen hade velat värna välfärdens kärna hade de gjort det senare. Nu verkar det som om de är mer intresserade av att värna finanskapitalets intressen framför den reella ekonomin. Det är samma gamla moderater som gömmer sig bakom en rökridå av folklighet.

Andra som har skrivit bra om talet är Alliansfritt Sverige (1, 2, 3, 4) och Ann-Marie Lindgren. S-buzz har koll på några till.

Intressant?

Vad gör den härskande klassen när den härskar?

“The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world he didn’t exist.”

Medelklassen är tämligen värdelöst som analysverktyg. Det går helt enkelt inte att definiera den på något vettigt sätt. Ändå är det ständigt närvarande. Hela den offentliga debatten verkar vara styrd åt att visa på att vi alla är medelklass. Även om ingen kan definiera den.

Men om ”alla” är medelklass måste man ersätta klass med andra klassificeringar för att förklara samhällets orättvisor. Ali som städar kontoret är invandrare, inte arbetarklass. Arbetslöse Inger är i utanförskap, inte arbetarklass. Vi ser inte ens att det finns en härskande klass. Istället har vi skumpasprutande brats och en och annan överbetald VD.

Genom alla omskrivningar och omklassificeringar har det skapats en bild av samhället som liknar smällkaramellen i julgranen, med en stor enhetlig – men tom – kropp i mitten och två bihang i ändarna som utsmyckning, en lyxkonsumerande överklass och en marginaliserad underklass. Och fördelen med att slippa inordna dessa grupper i gemenskapen är att alla vi andra kan definiera oss som en intet förpliktigande medelklass, jämlik, individuell och blind för maktförhållandena i samhället.

Det är inte utan att man funderar på om djävulens främsta trick inte bara är att övertyga världen om att han inte finns, det kanske är det att övertyga världen att den inte finns?