Jag kryssar Anna Hedh

Från och med i onsdags kan man börja förtidsrösta i Europaparlamentsvalet (här kan du hitta vallokaler). Jag kryssar Anna Hedh, nummer fem på Socialdemokraternas lista. Den främsta anledningen till det är att jag lärde känna Anna i valrörelsen för fem år sedan då jag deltog i valledningen för hennes framgångsrika personvalskampanj (från trettioförsta till tredje plats). Anna har under sina fem år i Europaparlamentet framförallt arbetat med kvinnor och barns rättigheter, folkhälsa samt att försvara kollektivavtalen och den gemensamma välfärden. Hon var också den enda socialdemokratiska parlamentarikern som röstade mot Lissabonfördraget. Anna är en självständig och kritisk socialdemokratisk röst som har gjort ett bra arbete som parlamentariker och har gjort sig väl förtjänt av att fortsätta sitt värv i Europaparlamentet.

Intressant?

Det är ekonomin, dummer!

Svenska val har som regel handlat om ekonomi. Anledningen till att väljarna har valt och omvalt socialdemokratiska regeringar beror på att socialdemokratin har ansetts leverera välfärd och arbete. När väljarna undantagsvis har valt en borgerlig regering har det berott på att socialdemokratin inte har ansetts leverera dessa saker, framförallt jobb. Det gällde 1976, det gällde 1991 och det gällde 2006. I grunden är det bra för socialdemokratin att väljarnas fokus finns på dessa frågor. För om fokus finns där och socialdemokratin kan leverera vinner man val.

Som kontrast kan man ta USA där trenden fram till valet 2008 har varit att fokusera på vad som brukar kallas värdefrågor. När ekonomi och välfärd förvandlades till ickefrågor flyttades fokus över på frågor som om politikerna är för eller mot homoäktenskap, för eller mot abort, för eller mot invandring, för eller mot morgonbön i skolan. Det ledde också till att amerikanska väljare i stor utsträckning röstade fram politiker som förde en ekonomisk politik som stod i direkt motsats till deras intressen.

Valet 2008 var en vändpunkt. Den ekonomiska krisen gjorde att fokus flyttades över på den ekonomiska politiken. Väljarna valde att fylla både kongress och Vita huset med demokratiska politiker som stod upp för en både ekonomisk och värdemässigt mer progressiv politik än man sett på många decennier. Det innebar dock inte att väljarna hade övergivit de värdekonservativa värderingar som varit dominerande i deras val av politiska företrädare under många år. I Kalifornien valde till exempel 52,3 procent av väljarna att i en folkomröstning avskaffa lagen som tillät homoäktenskap samtidigt som 60,21 procent röstade på Barack Obama.

Stora väljargrupper valde alltså att både rösta på en president som var för homoäktenskap och mot en lag som tillät dessa. Hur kommer det sig? Den enkla förklaringen är att den demokratiska koalitionen hade växt: den hade blivit mer arbetarklass, mer ekonomiskt progressiv, men också mer värdekonservativ. Genom valet av president visade de att det var ekonomin som var det centrala, men genom att samtidigt rösta nej till homoäktenskap visade de att de inte hade gett upp sina värdekonservativa åsikter (läs även detta inlägg av Daraka).

Sociologen Stefan Svallfors har i spännande jämförande forskning (S Svallfors, Klassamhällets kollektiva medvetande, 2004) visat hur åsikter är väldigt klassbundna. I Sverige mer än i USA, men fortfarande med liknande drag. Arbetarklassen är ekonomiskt mer vänster och värderingsmässigt mer höger. Man är för små ekonomiska klyftor, generell välfärd och en aktiv arbetsmarknadspolitik, samtidigt som man är mer skeptisk till exempelvis invandring och uppluckrade könsroller, och för hårdare tag mot brottslingar. Med medelklassen är det som regel tvärtom.

Det här kan vara svårt att hantera för framförallt yngre politiker till vänster. Själv förespråkar man ju vänsterfrågor på båda axlarna. Och är kanske på grund av sin egen klassbakgrund och den intellektuella politiska debatten som dominerat under det senaste decenniet, mer intresserad av det som vi här väljer att kalla värderingsfrågor. Hur ska man kunna representera stora väljargrupper som ger uttryck för skepsis mot de frågor man själv tycker är centrala för sitt egna politiska engagemang? Det är lätt att avfärda dem, köp hela mitt paket eller stick! Men att avfärda stora väljargrupper som reaktionära och därför ointressanta är bara dumt. Och förmodligen skulle det spela högerextrema krafter som Sverigedemokraterna i händerna.

Väljer man i en kontext där ekonomiska frågor uppfattas som centrala att driva en politik som fokuserar på värdefrågor kommer man att förlora, oavsett om man driver dessa i progressiv eller reaktionär riktning. Det finns utrymmen för ensiffriga partier att driva sådana frågor. Men om man gör anspråk på att få stöd av majoriteten (eller en väldigt stor minoritet) måste fokus ligga på frågor som handlar om välfärd och jobb. Uppfattas man som trovärdig i dessa frågor vinner man val. Vinner man val kan man föra en progressiv politik även i andra frågor, oavsett om medborgarna skulle ha röstat ner den politiken i en folkomröstning eller inte. Och över tid kommer acceptansen att växa för dessa åsikter. Men för att föra en framgångsrik politik är det ekonomin som är alfa och omega. För att citera Bill Clintons kampanjguru James Carville:

”It’s the economy, stupid!”

Analys av kanadensiska valet

Analys av det kanadensiska valet från Real News.

Fall framåt för Kanadas socialdemokrater

Det var federala parlamentsval i Kanada igår. Tyvärr fick Harpers konservativa minoritetsregering fortsatt förtroende. Glädjade nog tog socialdemokratiska New Democratic Party (NDP) åtta nya mandat och har nu 37 av 308 platser. Däremot gjorde de betydligt mer blygsamma framsteg i andelen röster. Man gick från 17,48% till 18,2% av rösterna. Men eftersom rösterna verkar ha kommit på rätt ställen och Kanada har enmansvalkretsar har man nu i alla fall kraftigt förstärkt sin position, även om man fortfarande är underrepresenterade i förhållande till andelen röster (12% av platserna mot 18,2% av rösterna).

Skottarna röstade socialdemokratiskt, men inte på Labour

Igår förlorade brittiska Labour ytterligare ett fyllnadsval till parlamentet. Den här gången i vad som fram till nu varit en ”säker valkrets” för Labour, Glasgow East. I parlamentsvalet 2005 vann man med en övervikt på 13 507 röster. Igår förlorade man med 365. Nästan 8000 färre röstade på Labour i valkretsen jämfört med för tre år sedan. Vinnaren blev istället det skotska nationalistpartiet, SNP. Om man inte följer brittisk politik är det lätt att tro att SNP är ytterligare ett av dessa nyfascistiska partier som hugger åt sig röster när Europas socialdemokrater misslyckats med att vara socialdemokrater. Men SNP är snarare att jämföras med Parti Québécois i Kanada. Båda är i stora stycken socialdemokratiska partier, men med en separatistisk agenda. Det var inte nationalismen – och framför allt inte fascismen – som vann i Glasgow East. Det var medborgarnas längtan efter en mer socialdemokratisk politik. Något som Labour inte har lyckats leverera. Ska man ha någon som helst roll att spela i brittisk politik i framtiden måste man börja formulera en modern socialdemokratisk politik. New Labour har dött och liket börjar stinka. Gräv ner skiten!

Läs mer i The Guardian, DN och SvD.

Ingen valseger 2009?

Söndagen 17 maj 2009 är det val till Sametinget som är en lite märklig blandning mellan statlig myndighet och politiskt parlament. Vem som helst får inte delta i valet eftersom man själv måste anse att man är same och ha åtminstone en mor- eller farförälder som kan tala samiska för att få rösta. Lite skumma kriterier för att delta i ett val kan man tycka, lite som ryssar i Baltikum som inte får medborgarskap för att de inte talar majoritetsspråket. Men hur som helst, det är val. I valet ställer det upp partier som heter Jakt- och fiskesamerna, Skogssamerna och sånt. Inte ett enda riksdagsparti ställer upp. Inte heller verkar det vara några uttalat ideologiska partier som är aktiva. Och det är ju lite konstigt med tanke på hur viktigt det är att delta i kyrkoval, kårval och annat för både socialdemokrater och andra. Det är ett ständigt pusslande för att få ihop listor till sånt. Men här lämnar man tydligen walk over? I det norska Sametinget däremot ställer alla nationella partier upp från högerpopulisterna i Framskrittspartiet till postmaoisterna i Rød Valgallianse och allt mitt i mellan. Så min fråga är, varför finns det inte ett Socialdemokratiska samer i röda Norrland?