Det finns etablerade ”sanningar” som återkommer när man diskuterar valsociologi. En sådan sanning är att Socialdemokraterna alltid tjänar på ett ökat valdeltagande. Något som bygger på föreställningen att det är detsamma som att soffliggare i starka (s)-distrikt tar sig till vallokalen. I verkligheten handlar ett ökat valdeltagande snarare om hur stor gruppen ”förstagångsväljare” (18-22 år) är, och hur benägen den är att gå och rösta.
En annan sådan sanning är att Sverigedemokraterna är underrepresenterade i opinionsundersökningar på grund av att det är skamfyllt att ”erkänna” att man tänker rösta på dem om det var val. Det vore det lite underligt om man skulle undvika att säga att man skulle rösta på ett missnöjesparti om man är missnöjd?
Häromveckan kom en undersökning som gav Sverigedemokraterna 5,8 procent i opinionen. Det finns ingen anledning att misstro de siffrorna. Tvärtom kan man vara lite förvånad att de inte kommit tidigare. Vad ska man då tycka om dessa siffror?
Dels kan vi ta siffrorna med ett upphöjt lugn. På nationell nivå har partiet ständigt underpresterat när det gäller. Eftersom den politiska debatten i Sverige rör sig på en socioekonomisk axel har inte Sverigedemokraternas betoning på sociokulturella frågor (det vill säga främlingsfientlighet och reaktionär värdekonservatism) lyckats få genomslag när temperaturen stiger i valrörelsen.
Men opinionssiffrorna öppnar också upp för en annan möjlighet. Om Sverigedemokraterna med jämna mellanrum dyker upp kring fem procent i opinionsundersökningarna kan de fungera som ett vallokomotiv för Socialdemokraterna (och det rödgröna blocket).
Det finns två väljargrupper som i förhållande till befolkningen i stort är kraftigt överrepresenterade i stödet för det rödgröna blocket, men underrepresenterade bland de som faktiskt går och röstar. Det är dels förstagångsväljare och dels invandrare. Det är väljare som trots sina sympatier mycket väl kan stanna hemma på valdagen.
Ungdomsväljarna eftersom de i mindre utsträckning än andra väljare känner en direkt nytta av politiken då de i mindre utsträckning har lyckats kvalificera sig för a-kassa, eller har ett lika direkt behov av det som brukar kallas välfärdens kärna: skola, vård, omsorg.
I invandrargrupperna finns det med rätta en skepsis att det trots allt inte är så stor skillnad mellan höger och vänster i politiken. Det är ju trots allt inte så att tolvårsperioden 1994-2006 präglades av några verkliga aspirationer på full sysselsättning, något som inte minst drabbade de senast anlända.
Men dessa två grupper har däremot något gemensamt. De vill absolut inte se Sverigedemokraterna i Riksdagen. Därför kan just hotet att de blir invalda, och framförallt att de ska få en vågmästarroll, vara det som kan fungera mobiliserande. Det Sverigedemokratiska hotet kan vara det som avgör om Socialdemokraterna kan få iväg tillräckligt många väljare till vallokalerna. Så kanske ska vi hoppas på att Sverigedemokraternas fula tryne fortsätter att dyka upp i opinionsundersökningarna med jämna mellanrum?
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, sverigedemokraterna, opinionsundersökningar, val 2010, förstagångsväljare, invandrare, vallokomotiv, valsociologi, rödgrön,
