Den konservativa dimensionen

Göran Hägglunds attack på kultureliten har varit sommarens stora kulturdebatt. Kränkta kulturskribenter har rasat tillbaka mot vad man uppfattat som en reaktionär flört med Sverigedemokratiska väljare.

Hägglund skjuter bredvid målet när han fokuserar på vad ”vanligt folk” tycker om morgontidningarnas kultursidor eller enskilda examensarbeten på Konstfack. Förmodligen bryr sig en övervägande del av befolkningen överhuvudtaget inte om detta.

Och reaktionerna på Hägglunds tal och artiklar är inte oväntade med tanke på de framgångar som högerpopulistiska partier haft i våra västra grannländer. Retoriken påminner onekligen om den man kan höra från stora och debattledande partier som Danskt Folkeparti och norska Framskrittspartiet.

Men frågan är om man inte lite väl snabbt placerar Hägglund i ett fack utan att se varför det finns en konservativ resonansbotten i hans resonemang som kan finna stöd långt bortom de pingstvänner som ser sedernas förfall som politikens centrala fråga. Och det har väldigt lite att göra med vad som skapas på landets konstskolor eller diskuteras på kultursidorna.

Vänster och höger är inte ett rakt pärlband av idéer. Politiska värderingar spelar i flera dimensioner där det är fullt möjligt att vara radikal i ena frågan och konservativ i den andra.

Sociologen Stefan Svallfors har i sin forskning visat på hur dessa positioneringar dessutom är klasskiljande. I socioekonomiska frågor står arbetarklassen till vänster, medan den i sociokulturella frågor står till höger.

Mer specifikt innebär det att arbetare tenderar att förespråka små löneskillnader, ökad omfördelningspolitik och jämlikhet som central politisk idé. Men samtidigt tenderar att vara mer skeptisk till homosexualitet och invandring, för hårdare tag mot brottslingar och mer konformistiska.

Bland högre tjänstemän tenderar positionerna att vara de omvända. Skillnad i utbildning och begåvning ska synas i lönekuvertet, och efterfrågan på individuella välfärdslösningar är större. Men även acceptansen för andras livsval är större och frihet placeras i centrum.

I Sverige har den första dimensionen dominerat politiken och därför har arbetarklassen röstat vänster, trots att dessa partier ofta stått för en radikal position även i den andra dimensionen. Men under de senaste decennierna har det skett en förskjutning åt höger i den socioekonomiska dimensionen.

Erfarenheten från den amerikanska konservatismens framgångar under åttio- och nittiotalen visar att arbetarklassen är beredd att rösta på det parti som lyckas appellera till deras sociokulturella värderingar – även om det i ekonomiska frågor för en politik som står i direkt motsats till deras intressen – om det inte finns en alternativ röst som placerar de socioekonomiska frågorna i centrum.

Under många år har vi sett hur de socialdemokratiska partierna har rört sig mot en position där man sociokulturellt vänster och socioekonomiskt höger. Det vill säga en position där de högre tjänstemännen finns, men inte arbetarna.

I ljuset av den utvecklingen är det inte svårt att förstå varför stödet för den europeiska socialdemokratin har imploderat samtidigt som behovet av en socialdemokratisk politik borde vara som störst.

Vänstern kan bara återta det politiska problemformuleringsprivilegiet genom att sätta fokus på socioekonomiska frågor. Utjämningspolitik, jämlikhet, välfärdsstat och full sysselsättning har brett stöd hos allmänheten. Det är när dessa frågor inte finns i den politiska debattens centrum som Hägglunds kulturkrig kan appellera till större väljargrupper.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om konservatism, radikalism, göran hägglund, kristdemokraterna, sverigedemokraterna, framskrittspartiet, dansk folkeparti, stefan svallfors, klass, jämlikhet, frihet, vänster, höger, socialdemokraterna,

Politikens liv efter partiet

I sin bok Socialismens liv efter döden (Atlas, 2004) beskriver Klas Gustavsson socialdemokratin kring sekelskiftet som postpolitisk. Istället för att som tidigare verka för en annan samhällsordning, handlar politiken om att hantera kriser och oförutsedda händelser. Politiken har gått från att vara reformistisk till att bli reaktiv. Politiken har rört sig bortom politiken och blivit just postpolitisk.

”Politikens postmodernisering innebär också att de avgörande politiska frågorna nu omformuleras. Det är helt enkelt inte tillåtet att ställa frågorna ’Är det sant att dagens kapitalism förtrycker människor?’ och ’Hur ser en politik för att avskaffa förtrycket ut?’. Istället blir de politiska frågorna ’Är detta en vinnarfråga i nästa val?’ eller ’Går detta att exponera i media?’. I en värld av varor blir också politiken något som ska säljas.”

Gustavssons beskrivning av den tredje vägens socialdemokrati har sina poänger. Egentligen har inte det här inlägget direkt med diskussionen om postpolitik att göra. Snarare rör sig mina tankar kring förhållandet mellan politiken och partiet. Möjligen om att rädda politiken från postpolitiken. Jag har tidigare skrivit om skillnaden mellan vänstern och högern i synen på partiet. I korthet skulle man kunna säga att partiet för vänstern har varit det självklara verktyget för förändring, arbetarklassens organiserade uttryck. För högern å andra sidan har partiet varit något nödvändigt ont.

Därför har också högern betydligt tidigare och i större utsträckning än vänstern lyckats förlägga politiken utanför partierna. När man diskuterar den nyliberala förskjutningen av samhällsdebatten under de senaste trettio åren är det samtidigt nödvändigt att diskutera vänsterns förhållande till sina partier.

Under nittonhundratalet har partiet som den centrala politiska aktören, avantgardet, för vänstern. Alla andra former av verksamhet för samhällelig förändring har underordats partierna. Det är en politisk form som håller på att vittra bort på grund av den parlamentariska politikens minskade makt, den minskade partiidentifikationen och partiernas minskande representativitet. Ändå är vänstern upptagen av partiet som politikens verktyg. Man tar i så man storknar för att återuppliva en föreställd storhet. Till ingen nytta. Istället kommer politiken att röra sig bortom partierna, in i ett postpartistiskt tillstånd.

Den postpartistiska politiken kommer att ta sig en rad olika uttryck som kopplas samman i nätverk av gemensamma intressen. Partierna kommer att finnas kvar, men bara som ett parlamentariskt uttryck för nätverkens intressen. De politiska kraven och utformningen av den kommer att komma från andra håll och aktörer. Nittonhundratalets homogena politiska former vittrar bort och ersätts med tjugohundratalets heterogena. Vill vänstern vara relevant i framtiden måste den förstå denna förändring, omfamna den och våga släppa taget.

”… industrisamhällets omvandling, nationalstaternas minskade suveränitet och krisen för dagens politiska partier. Dessa historiska förändringar har naturligtvis också förändrat förutsättningarna för det antikapitalistiska motståndet. Det vi idag ser är en inkluderande mobilisering på global nivå som tar sig andra organisatoriska uttryck än de gamla politiska partierna.”

Partiet är dött, länge leve politiken!

Lite apropå kan vi från resultatet av Stockholms arbetarekommuns kongressombudsval konstatera att de andra medlemmarna inte följde mitt råd. Jag röstade inte på någon av ombuden. Men vem vet, kanske får patienten äntligen lite sjukdomsinsikt?

Intressant?

Det är ekonomin, dummer!

Svenska val har som regel handlat om ekonomi. Anledningen till att väljarna har valt och omvalt socialdemokratiska regeringar beror på att socialdemokratin har ansetts leverera välfärd och arbete. När väljarna undantagsvis har valt en borgerlig regering har det berott på att socialdemokratin inte har ansetts leverera dessa saker, framförallt jobb. Det gällde 1976, det gällde 1991 och det gällde 2006. I grunden är det bra för socialdemokratin att väljarnas fokus finns på dessa frågor. För om fokus finns där och socialdemokratin kan leverera vinner man val.

Som kontrast kan man ta USA där trenden fram till valet 2008 har varit att fokusera på vad som brukar kallas värdefrågor. När ekonomi och välfärd förvandlades till ickefrågor flyttades fokus över på frågor som om politikerna är för eller mot homoäktenskap, för eller mot abort, för eller mot invandring, för eller mot morgonbön i skolan. Det ledde också till att amerikanska väljare i stor utsträckning röstade fram politiker som förde en ekonomisk politik som stod i direkt motsats till deras intressen.

Valet 2008 var en vändpunkt. Den ekonomiska krisen gjorde att fokus flyttades över på den ekonomiska politiken. Väljarna valde att fylla både kongress och Vita huset med demokratiska politiker som stod upp för en både ekonomisk och värdemässigt mer progressiv politik än man sett på många decennier. Det innebar dock inte att väljarna hade övergivit de värdekonservativa värderingar som varit dominerande i deras val av politiska företrädare under många år. I Kalifornien valde till exempel 52,3 procent av väljarna att i en folkomröstning avskaffa lagen som tillät homoäktenskap samtidigt som 60,21 procent röstade på Barack Obama.

Stora väljargrupper valde alltså att både rösta på en president som var för homoäktenskap och mot en lag som tillät dessa. Hur kommer det sig? Den enkla förklaringen är att den demokratiska koalitionen hade växt: den hade blivit mer arbetarklass, mer ekonomiskt progressiv, men också mer värdekonservativ. Genom valet av president visade de att det var ekonomin som var det centrala, men genom att samtidigt rösta nej till homoäktenskap visade de att de inte hade gett upp sina värdekonservativa åsikter (läs även detta inlägg av Daraka).

Sociologen Stefan Svallfors har i spännande jämförande forskning (S Svallfors, Klassamhällets kollektiva medvetande, 2004) visat hur åsikter är väldigt klassbundna. I Sverige mer än i USA, men fortfarande med liknande drag. Arbetarklassen är ekonomiskt mer vänster och värderingsmässigt mer höger. Man är för små ekonomiska klyftor, generell välfärd och en aktiv arbetsmarknadspolitik, samtidigt som man är mer skeptisk till exempelvis invandring och uppluckrade könsroller, och för hårdare tag mot brottslingar. Med medelklassen är det som regel tvärtom.

Det här kan vara svårt att hantera för framförallt yngre politiker till vänster. Själv förespråkar man ju vänsterfrågor på båda axlarna. Och är kanske på grund av sin egen klassbakgrund och den intellektuella politiska debatten som dominerat under det senaste decenniet, mer intresserad av det som vi här väljer att kalla värderingsfrågor. Hur ska man kunna representera stora väljargrupper som ger uttryck för skepsis mot de frågor man själv tycker är centrala för sitt egna politiska engagemang? Det är lätt att avfärda dem, köp hela mitt paket eller stick! Men att avfärda stora väljargrupper som reaktionära och därför ointressanta är bara dumt. Och förmodligen skulle det spela högerextrema krafter som Sverigedemokraterna i händerna.

Väljer man i en kontext där ekonomiska frågor uppfattas som centrala att driva en politik som fokuserar på värdefrågor kommer man att förlora, oavsett om man driver dessa i progressiv eller reaktionär riktning. Det finns utrymmen för ensiffriga partier att driva sådana frågor. Men om man gör anspråk på att få stöd av majoriteten (eller en väldigt stor minoritet) måste fokus ligga på frågor som handlar om välfärd och jobb. Uppfattas man som trovärdig i dessa frågor vinner man val. Vinner man val kan man föra en progressiv politik även i andra frågor, oavsett om medborgarna skulle ha röstat ner den politiken i en folkomröstning eller inte. Och över tid kommer acceptansen att växa för dessa åsikter. Men för att föra en framgångsrik politik är det ekonomin som är alfa och omega. För att citera Bill Clintons kampanjguru James Carville:

”It’s the economy, stupid!”

Latinamerikas tre vänstrar

Ett lästips från senaste numret av den amerikanska socialdemokratiska tidskriften Dissent. Ignacio Walker, tidigare utrikesminister i Chile skriver om Latinamerikas tre typer av vänster (populism, marxism och socialdemokrati). Framförallt skriver han om populismens olika ansikten under det senaste seklet. Och det är kanske där som hans artikel är intressant, även om han till viss del presenterar den som ett försvar för en socialdemokratisk vänster i Latinamerika.

”Although I have been critical of neopopulism, I don’t want to lose sight of its roots. In fact, one could say that populism is not the real problem in Latin America; the real problem is the persistence of poverty and inequality and the decomposition of traditional political institutions and elites. Above all, what we have learned in our recent and not-so-recent history is that there are no short cuts on the path toward development and democracy, and populism is precisely, almost by definition, a short cut: the promise of immediate satisfaction of social demands. …

A less visible, less strident, and less heroic, but perhaps more successful way forward is opening in Latin America. The program of the new social democratic left seeks to move ahead simultaneously in the direction of political democracy, economic growth, and social equity. It represents a nonpopulist response to the neoliberal economic politics of the 1990s. This path may be less epic than the others that have been tried in the waves of authoritarianism and democracy that have characterized the political history of Latin America, and it may be a long and sometimes tortuous one, but at least it guarantees that it will be the people, democratic citizens, through deliberation, negotiation, compromise, and consensus-building, who will have the final say in the public realm.”

En kommentar från avgrundens kant

Jag har varit borta från nätet några dagar. Men tydligen pågår det någon slags diskussion om hur vida det finns ”vänster-” respektive ”högersossar”. Det korta svaret är ja, det finns det. Det är givetvis inga enhetliga fraktioner som har varsitt program och tycker lika i alla frågor. Tvärtom handlar det om flytande åsikter, allianser och självuppfattning. Men om man accepterar att det finns en vänster-högerskala i politiken är det väl också rimligt att den finns inom partier, och än mer rimligt att den finns i det största partiet. Tack och lov får man säga, för alternativet känns alldeles för sektlikt för att vara riktigt nyttigt. Konfliktperspektivet har alltid varit en levande del i den politiska debatten. Om det inte finns olika intressen som står mot varandra finns det inte heller valmöjligheter eller samhällsutveckling. En politik som bara skulle handla om vem som är bäst på att hantera oförutsedda kriser skulle bli en skönhetstävling eller en fråga om att utse generaldirektörer.

Att man inte alltför ofta hör personer definiera sig som ”högersossar” är mer en fråga om semantik än något annat. Definitioner som ”Center Left” och ”Die Neue Mitte” (för att ta två internationella exempel) har skapats just för att hitta en definition till höger om vänstern utan att uttryckligen kalla sig höger. Att inte ”höger” är ett särskilt vanligt sätt att definiera sig inom socialdemokratin har givetvis att göra med att partiet allmänt definierats som stående på politikens vänstra planhalva. Att definiera sig som ”höger” skulle därför vara att definiera sig som stående utanför partiet.

Det blev lite kortfattat. Jag är inte riktigt på skrivarhumör idag. Kanske återkommer jag med ett försök att (från min horisont) definiera vad som är höger och vänster inom socialdemokratin. Men jag är inte särskilt intresserad av att etikettera människor. För min del får folk kalla sig vad de vill. Men för att dessa positioneringar ska vara intressanta bör åtföljs av åsikter, visioner och handlingsplaner som ger den självpåtagna identiteten innehåll. Handlingar väger tyngre än ord. Och den politiska debatten kan inte vara ett stillastående vatten, den måste vara en forsande ström (oavsett vilken älvfåra man väljer) för det är det rinnande vattnet som är hälsosammast att dricka.

Fler som har skrivit om det är Jonas Morian, Jimmy Larsson-Hagberg och Erik Laakso.

Labour och vänstern samlas i Manchester

I Manchester pågår nu Labours årliga konferens. Ska man tro media så verkar partitoppen ha samlat sig bakom Gordon Brown. För tillfället. Egentligen var det ingen insatt som trodde att det skulle ske en ordentlig utmaning av Browns ledarskap på konferensen. Det är möjligen en bra medial tidpunkt för en sådan, men inte rent stadgemässigt. Det ska bli intressant hur Brown ska använda sig av den andningspaus han fått i och med detta och den pågående finanskrisen. Som Mike Ion påpekar i en debattartikel i Guardian är det rätt tillfälle att ta sig an beskattningen av de superrika. En fråga som länge har legat och puttrat i Labour. Frågan är om Brown har tillräckligt med kraft för att samla sig för en sådan reform?

Samtidigt med partikonferensen pågår ett annat arrangemang i samma stad. Vänstern inom Labour sammanstrålar med stora delar av den brittiska vänstern utanför partiet vid något som kallas ”Vänsterns konvent”. På deras hemsida hittar jag en intressant text av Hilary Wainwright, redaktör för vänstertidskriften Red Pepper där hon argumenterar för en gammal tradition inom Labour och vänstern, att demokratisera makten.

”The Labour Party’s commitment to the common ownership included the commitment to ‘the best obtainable system of popular administration and control’. Here was a recognition, buried in labour movement history that democracy is something more than parliament: it’s also about popular control over how public resources and institutions are run. When Labour did finally bring parts of the country’s infrastructure and heavy industry into public ownership, the idea of ‘popular control’ was pretty much forgotten. Public control meant state control; socialism became increasingly identified with the state.”

John McDonnell, parlamentsledamot och samlande figur för Labours ”hard left” skriver i Guardian om skillnaderna mellan de två evenemangen:

”The contrast between the conference and convention couldn’t be starker. The Labour conference is isolated behind a high security wall and stage managed for televisual perfection. The convention, on the other hand, is open to all, rejecting the status of top table speakers and encouraging everyone attending to participate.

But the contrast in politics between the rank and file delegates attending conference and those at the convention is likely to be a great deal less. The majority of delegates to both will have opposed the war and the renewal of Trident, will be opposed to the privatisation of public services and will have supported demands for the protection of civil liberties and trade union rights. They are all part of the same radical, progressive, socialist movement that has been divided by the policies of New Labour.”

Arvid Falk är här

Idag får vi äntligen svaret på frågan ”Vem är Arvid Falk?”. En debattportal för alla oss med hjärtat till vänster.

En annan slags tankesmedja

Jag har tidigare skrivit om vänsterns tankesmedjor och behov av ideologiproduktion. Här kommer ytterligare ett inlägg i den diskussionen. Texten publiceras även på den nya portalen för vänsterdebatt, Arvid Falk.

Tankesmedjan har traditionellt varit en högerarena. Internationellt har den sina rötter hos det amerikanska kapitalets strävan att vrida bort den allmänna diskussionen från den keynesianska socialreformistiska konsensus som existerade i Västvärlden efter Roosevelts ”nya giv” på 1930-talet. I Sverige kan man spåra den här typen av smedjor tillbaka till ett PM som skrevs av SAF:s informationsdirektör Sture Eskilsson 1971. Det skrevs i en tid då socialreformismen skördade sina största framgångar. Den gemensamma sektorn byggdes ut. Sambeskattningen avskaffades. Arbetsmarknadslagarna förstärktes. LO tog ställning för Rudolf Meidners förslag till löntagarfonder. Högern var tvungen att samla sig till motangrepp. Och vapnet blev en myriad av organisationer och projekt för att förskjuta idédebatten till höger, eller med ett långt och krångligt ord, ta över problemformuleringsprivilegiet.

Vänstern har inte lyckats hantera förlusten av problemformuleringsprivilegiet. Och kanske är problemet att den försöker kopiera högerns koncept utan att ta hänsyn till sina egna och motståndarnas styrkor och svagheter. Vänstern kommer alltid ha problem att matcha högerns ekonomiska resurser. Arbetarrörelsens tankesmedja och Agora (Arenagruppen) omsätter bara bråkdelar av de summor som de borgerliga tankesmedjorna har tillgång till. Ändå har man försökt föra krig på motståndarens villkor. Och redan de som deltog i medeltidens bondeuppror skulle kunna berätta att aldrig så många livegna med hötjugor står sig slätt när den härskande klassen sätter in det bepansrade rytteriet.

Istället måste vänstern börja gräva där den står. Utnyttja våra styrkor. I högtidliga sammanhang brukar SSU:s kursgård Bommersvik kallas idéernas vapensmedja. Om det finns någon täckning för det påståendet kan vi lämna där hän för tillfället. Men det finns åtminstone en tråd som är värd att dra i här. Nämligen folkrörelsernas bildningstradition, att idévapnen smids av människor som möts för att lära sig av varandra. Den här traditionen har i mångt och mycket vittrat bort. Men det fanns en tid då tusentals cirklar diskuterade partiprogramsrevisioner och policyförslag. Det är lätt att nedvärdera det arbete som de människorna lade ner. Men det var den typen av diskussioner som grundade värderingarna hos deltagarna.

Nu ska man inte okritiskt hylla gårdagen. Myter spricker ofta om man släpar ut dem i solljuset. Men en tankesmedja handlar inte bara om central kunskapsproduktion. Det handlar om att ha en klar idé om vem som ska konsumera produkten, och hur man ska distribuera den. Så här långt är det ingen större skillnad mellan tankesmedjor till höger och vänster. Det som bör vara skillnaden är att vänstersmedjorna också ska ha en idé om hur man återkopplar från konsument till producent.

Det finns fortfarande poänger med att människor träffas och diskuterar i verkliga livet. Det ska vara en självklar uppgift för ABF att ordna föreläsningar, diskussionsmöten och studiecirklar som syftar till att ge gräsrötterna en chans att ta till sig och bemöta de idéer som tankesmedjornas tänkare presenterar. Men den moderna teknologin ger ytterligare möjligheter till återkoppling och utveckling av idéer. Bloggar, kommentarfält, pingfunktioner och RSS-flöden kan skapa förutsättningen för en svärm av idéer att mötas och blötas. Det ideala kanske till och med skulle vara att hitta arbetssätt som kan göra det möjligt att policydokument är öppna för redigering? Istället för det strukturerade och hierarkiska bör vänsterns ideologiskapande finnas i ett myller av idéer och åsikter.

Vägarna är många, men poängen är att vänstern inte har råd att försöka centralstyra ideologiproduktionen. Mot en starkare fiende måste man använda sig av de fördelar som terrängen och lokalbefolkningens sympatier ger. Elfenbenstornets avskildhet måste ersättas med torgets trängsel och möten.

Dags för konflikt

Bloggsfären har under några år höjts till skyarna som det politiska samtalets räddare. Ofta har det varit en ganska överdriven hajp som snarare handlar om ängsliga svenskar som sneglat på nätets roll i de senaste årens amerikanska valrörelser än något som är grundat i den svenska verkligheten. Få svenska bloggar lyckas komma förbi insändartyckande och dagboksskrivande för de närmast sörjande. De bloggar som ändå har en del läsare handlar mest om produktplacerade kläder.

Men det finns projekt med bakgrund i bloggsfären som känns lovande. I flera år har det funnits ett antal individuella bloggar som länkat samman sig under den gemensamma benämningen Konflikt. Nu har man gått vidare och skapat Tankesmedjan Konflikt med nättidskriften Dagens Konflikt som nav. Med ett antal skribenter med bakgrund i en ”bred och ifrågasättande vänster” som har just konfliktperspektivet som samlande punkt, skrivs det bland annat om avgiftssamhället, klass och studier och behovet av en folkrörelse för miljön. Bland mycket annat.

Det är klart att det är en lågbudgetsatsning som görs på fritiden. Något riskkapital finns det inte för spretiga vänstertankesmedjor. Och det oklart vilken uthållighet de kommer att ha. Men det är ändå ett försök att samla sig till motvärn och föra gerillakrig mot den högerpropaganda som bombarderat oss med under de senaste decennierna. Och det är värt något.