Det är dags att bygga det goda samhället

För tio år sedan styrdes de flesta av EU:s medlemsstater av socialdemokratiska regeringar. I Storbritannien hade Tony Blair och Labour (nu med prefixen “New”) återkommit till regeringstaburetterna efter arton år i opposition. I Tyskland hade SPD med Gerhard Schröder i spetsen bildat regering efter mångårigt kristdemokratiskt styre. Men det var inte lätt att känna igen sig i den socialdemokrati som presenterades. Under beteckningarna ”third way” och ”neue mitte” hade valen vunnits genom att man triangulerat motståndarnas positioner, accepterat långtgående privatiseringar och nyliberala reformer, och lämnat stora traditionella väljargrupper bakom sig. I det nya Europa fanns det inte plats för politik som formerades utifrån klass, frågan var om klass ens existerade som politisk variabel överhuvudtaget? Fritt flytande atomer utgjorde en väljarkår där alla tillhörde en allomfattande medelklass, och val avgjordes med slogans som ”Cool Brittania”.

Ett decennium senare ser det inte likadant ut. De flesta av Europas socialdemokratiska partier är i opposition. Och där man fortfarande hänger kvar vid regeringsmakten tyder det mesta på att man kommer att förlora den vid kommande val. Den arbetarklass som inte fanns i Blair och Schröders manifest har vänt sig bort från de partier som traditionellt sett har representerat dem. De har visat att de fortfarande finns, och att de oavsett om de röstar eller ej kan avgöra val. När socialdemokratin övergav dem har många vänt sig till högerpopulistiska partier som kan ge en (låt vara felaktig) förklaring till den institutionaliserade arbetslösheten, den upplevda laglösheten och uppluckringen av den generella välfärden.

Det är dags för Europas socialdemokrater att ta tillbaka kommandot över den politiska dagordningen, problemformuleringsprivilegiet som det heter på politrukspråk. Därför är det så glädjande att läsa det manifest – Building the Good Society: The Project of the Democratic Left – som den brittiska parlamentsledamoten Jon Cruddas och den tyska bundesdagsledamoten Andrea Nahles la fram för några dagar sedan. Vilka svenska socialdemokrater är beredda att ta upp deras uppmaning?

The future is uncertain and full of threats; before us lie the dangers of climate change, the end of oil and growing social dislocation. But it is also a moment full of opportunities and promise: to revitalise our common purpose and fulfill the European dream of freedom and equality for all. To face these threats and realise this promise demands a new political approach.

On the tenth anniversary of the Blair–Schroeder declaration of a European Third Way, the Democratic Left offers an alternative project: the good society.

This politics of the good society is about democracy, community and pluralism. It is democratic because only the free participation of each individual can guarantee true freedom and progress. It is collective because it is grounded in the recognition of our interdependency and common interest. And it is pluralist because it knows that from a diversity of political institutions, forms of economic activity and individual cultural identities, society can derive the energy and inventiveness to create a better world.

Ett nytt politiskt projekt i skuggan av krisen

Den senaste veckan har den (s)-märkta delen av bloggsfären påbörjat en nätrotskampanj – en jobbävning – som syftar till att sätta fokus på att borgarna har misslyckats med sina vallöften om en fungerande arbetslinje. Och det är uppenbart att regeringen har misslyckats. I samband med valvinsten 2006 sa finansminister Anders Borg (m) att det skulle ta ungefär arton månader innan effekterna av den borgerliga jobbpolitiken skulle slå igenom. Man kan väl konstatera att det senaste året inte har varit helt lysande. Den öppna arbetslösheten har ökat från fyra procent februari 2008 till åtta procent februari 2009. Med Borgs argumentation bör därför de arbetstillfällen som skapades mellan september 2006 och mars 2008 hamna på den tidigare socialdemokratiska regeringens konto, i analogi med Göran Perssons och Pär Nuders hopplösa valmantra från 2006: ”Jobben kommer”.

Nu kan man givetvis inte kritisera ens den borgerliga regeringen för att den internationella finanskrisen fått den exportberoende svenska industrin att implodera. Men man kan anklaga den för att ha drivit en arbetsmarknadspolitik som i bästa fall byggde på evig högkonjunktur. En politik som raserat den svenska modellens främsta bålverk, en generös arbetslöshetsförsäkring som omfattar större delen av de svenska arbetstagarna. A-kassan har fördelen framför i princip alla andra åtgärder att den per automatik är kontracyklisk. Den ökar i omfattning när människor blir arbetslösa och minskar i omfattning när arbetslösheten minskar. Stimulansen av ekonomin kommer precis när den behövs. Den gör att de som drabbas av arbetslöshet kan upprätthålla en konsumtionsnivå som gör att de inte i onödan drar med sig andra sektorer i nedgången. Den borgerliga regeringen har också urholkat de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som skulle kunna ge de arbetslösa och svenska företag förutsättningar för att vara konkurrenskraftiga när konjunkturen vänder upp. Man kan också anklaga den borgerliga regeringen för att inte justera sin politik när verkligheten med all tydlighet har visat att den inslagna vägen inte fungerar. Men det kan också vara så att man är betydligt mer revolutionära än vad man vill ge sken av, att man hoppas på en utveckling som innebär dödsstöten för det som är kvar av 1900-talets sociala demokrati.

Men det räcker inte att peka på borgerlighetens brister. Man måste lägga fram alternativ. Det kan inte bara handla om en rad disparata förslag. Det måste handla om att rama in dessa i ett större projekt. Här är inte den rödgröna rörelsen idag. Därför ger även kloka förlag ett sken av desperat famlande. I samband med den stora depressionen lade socialdemokraterna fram folkhemsprojektet. Det är något liknande vi behöver idag. Vi behöver ett dynamiskt vänsterreformistiskt samhällsprojekt som binder ihop idéerna om social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Ett projekt som sätter människans frihet – inte kundens valfrihet – i centrum. Om man kan formulera ett sådant projekt och dessutom menar allvar kan man lägga grunden inte bara för en valvinst 2010, man kan lägga grunden för en ny progressiv guldålder. Om inte kanske borgerlighetens passiva revolution drar det längsta strået.

Jag har det senaste halvåret skrivit om en del förslag om hur man kontrar jobbkrisen, till exempel här, här, här, här, här, här, här och här.

S-buzz har koll på jobbävningen.

Vänsterreformism: En grön upprustning av allmännyttan

Jag har vid upprepade tillfällen skrivit om behovet att koppla ihop åtgärderna mot den ekonomiska krisen med klimatkrisen (se till exempel här). Men fortfarande saknar vi offensiva och konkreta förslag på detta område från politikerhåll, såväl regering som opposition. Lite märkligt kan man tycka med tanke på att detta rimligen borde vara centrala frågor i dessa tider.

Kanske borde det istället vara det civila samhället som sätter press på ett fantasilöst politikerskrå? Tänk om till exempel Byggnads, Hyresgästföreningen, och Naturskyddsföreningen gick samman och kampanjade för att staten ska ge fördelaktiga lån till kommunerna för att genomföra en storskalig grön upprustning av allmännyttan?

Allmännyttan (framförallt miljonprogrammet) är i behov av upprustning, vi måste klimatsäkra vår energianvändning, och byggsektorn har drabbats hårt av varsel och uppsägningar.

Istället för att se det här som en utgift ska man se det som en investering för framtiden. En investering i människor, miljön, boende, kunskap, framtidens industriproduktion. Om man dessutom utformar det som ett lån är det inte ens en reell kostnad för staten. Staten får tillbaka pengarna så småningom, med ränta.

Hur jävla svårt ska det vara?

***

Konstaterar förövrigt att Ann-Marie Lindgren på Arbetarrörelsens tankesmedja är på min linje om en rödgrön draklya i sin veckoanalys:

”Uppmärksamheten kring programarbetet skulle dessutom kunna stärkas av att partierna exempelvis bjuder in till öppna hearings om vad det nya läger kräver, med kända politiker och forskare från olika länder, för att visa både på viljan och nödvändigheten av att hitta nya och andra lösningar än dem som gårdagens erfarenheter talar för.”

Dessutom vill hon ha ett snabbt krisprogram från den rödgröna oppositionen.

Tio miljarder små steg i rätt riktning

”För att kunna komma till rätta med det akuta ekonomiska läget vill vi se ett ekonomiskt krispaket till den offentliga sektorn. Under de två närmaste åren behövs ett tillskott på minst tio miljarder extra i form av höjda statsbidrag till kommuner och landsting. Denna satsning krävs för att välfärdssektorn ska kunna stå emot de värsta effekterna av den ekonomiska krisen.”

Det rödgröna oppositionsledarskapets debattartikel i gårdagens DN var ytterligare ett tecken på att keynesianismen är tillbaka på allvar i det politiska samtalet. Om tio miljarder är tillräckligt har jag inte underlag nog att avgöra. Men förmodligen är det i snålaste laget, och när det gäller att stimulera ekonomin går jag på samma linje som nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman. Det är alltid bättre att satsa för mycket än för lite.

Det tråkiga är att det måste ta så lång tid att komma på dessa självklarheter. För det är det självklara socialdemokratiska sättet att hantera finanskrisens följder. I den här typen av situationer måste vi alltid ställa samma fråga som Ernst Wigforss gjorde när den stora depressionen nådde Sverige, ”Har vi råd att arbeta?” Utan att försöka vara en besserwisser så skrev jag så här i mitten av september (tre och en halv månad sen!):

”Genom att upprätthålla en hög sysselsättning [i den gemensamma sektorn] kan vi ta oss igenom den pågående lågkonjunkturen samtidigt som vi förbättrar servicen för de som behöver den bäst, de sjuka, de gamla, de unga. Genom att hålla uppe sysselsättningsgraden i den gemensamma sektorn skapar vi även underlag för anställningar i den privata sektorn, inte minst i servicesektorn.”

Så jag gillar att se det rödgröna ledarskapet skriver under på liknande budskap. Men det är inte tillräckligt. Kommuner och landsting måste få tillgång till fördelaktiga lån för att kunna investera i nödvändiga infrastruktursatsningar. Att upprätthålla välfärdssektorn är viktigt, men genom att passa på att bygga det gröna folkhemmet kan vi använda den här krisen för att åter placera Sverige i den solidariska civilisationens framkant. Det är dags att våga tänka offensivt.

Vänsterreformism: Investeringsfonder

Att keynesianism är tillbaka på spelplanen är väl uppenbart för de flesta som följt den politiska debatten under den senaste tiden. Idag talar ”alla” från vänster till höger om behovet av att stimulera ekonomin. Det som skiljer är i vilken utsträckning och i vilken form. Om man hör hemma till vänster kommer svaret vara i väldigt stor utsträckning och genom offentliga investeringar (snarare än skattesänkningar).

En stor del av dessa investeringar måste ske på kommunal nivå. Men problemet är att den kommunala ekonomin, i ännu högre grad än den statliga ekonomin, är medkonjunkturell. Med det menar jag att den kommunala ekonomin går bra när det är högkonjunktur, och sämre när det är lågkonjunktur. Det är inget konstigt, den kommunala ekonomin är väldigt beroende av inkomstskatt och inkomsterna av den är givetvis högre när invånarna arbetar flera timmar. När ekonomin försämras är det också troligt att kommunens kostnader ökar, framförallt genom ökade behov av bostads- och socialbidrag. Det är också ett problem att kommunerna har råd med investeringar samtidigt som resten av ekonomin gör liknande investeringar. Detta leder till att priserna drivs upp i högkonjunktur och att de kommunala kostnaderna blir högre, samtidigt som efterfrågan sjunker i lågkonjunktur med resultatet att arbetslösheten ökar. Vi måste finna former som ger kommunerna möjlighet att skapa en motkonjunkturell ekonomi.

På ett eller annat sätt måste vi alltså finna sätt att öka kommunernas möjligheter att göra investeringar i lågkonjunkturer och betala av dessa i högkonjunkturer. Ett sätt för att framförallt hålla uppe den kommunala driften är att öka de statsstöd som finns redan i ”vanliga” tider. Det är livsviktigt att vi inte hamnar i en situation där kommunerna blir lika kortsiktiga som de privata företagen och börjar friställa personal. Tvärtom bör kommunerna passa på att anställa fler människor som kan arbeta i den gemensamma tjänstesektorn med arbeten som faktiskt inte kan rationaliseras genom att göra jobbet snabbare och automatiserat.

Men vi måste också hitta former som ger kommunerna möjlighet att investera i större projekt, till exempel byggande av allmännyttiga hyresrätter, omsorgs-, fritids- och utbildningsinstitutioner och moderna kollektivtrafiklösningar i lågkonjunkturer. Dessutom bör kommunerna givetvis ha möjlighet att till exempel klimatsäkra och energiomställa sina redan existerande fastigheter, infrastrukturer och fordonspark.

En del kommuner kommer förmodligen kunna låna upp dessa resurser på den privata marknaden. Men alla kommer inte att kunna göra det. För att fylla detta behov bör vi därför skapa investeringsfonder som kan ge kommunerna fördelaktiga och långsiktiga lån för att genomföra dessa satsningar. Ett rimligt sätt skulle kunna vara genom att ge de statliga pensionsfonderna direktiv att detta ska vara en del av deras verksamhet, ett annat skulle kunna vara att Riksgälden vidarebefordrar inlånade pengar till en nyuppsatt investeringsmyndighet som fördelar resurserna till kommunerna.

Ett annat, parallellt sätt att använda dessa investeringsfonder skulle vara att tillhandahålla riskkapital för företag som utvecklar nya tekniska lösningar och kan skapa framtidens industriarbeten i Sverige. Fördelen med att låta pensionsfonderna finansiera ett sådant system är att människor faktiskt har arbeten innan de går i pension. Och det kanske inte är en helt oklok idé att finansiera framtidens välfärd genom ägande av framtidens tekniska lösningar, framförallt om vi blir allt fler som ska försörjas av allt färre (men effektivare) arbetande. När inkomstskatten sinar får man ta igen det genom vinsten.

Äntligen!

I lördagens debattartikel i DN lägger äntligen den socialdemokratiska partiledningen fram ett krispaket. Låt vara att det hade varit mer tyngd bakom artikeln om den hade skrivits tillsammans med ledarskapet i miljöpartiet och vänsterpartiet. Det hade varit ett utmärkt tillfälle att visa på gemensam riktning i oppositionspartiernas politik. På det stora hela har jag inte mycket att invända mot innehållet, det är trots allt i linje med det jag argumenterat för. Den är fylld av goda intentioner. Men det finns ändå punkter som jag skulle vilja se förtydligas och förstärkas.

Är paketet tillräckligt omfattande? Och är det möjligt att lägga fram ett paket som är tillräckligt omfattande utan att slänga nittiotalets normpolitik på sophögen? Enligt SvD lade Kina i dagarna fram ett krispaket på 4 650 000 000 000 kr för de närmaste två åren. Vad skulle ett motsvarande svenskt paket vara i köpkraftskorrigerad valuta och justerat efter befolkningsmängd?

Är det inte lite väl mycket fokus på ”småskuttandet”? Småföretagande och entreprenörskap har blivit modeord som socialdemokratiska företrädare slänger omkring sig utan att bry sig om att närmare precisera vad de menar. Vi ska inte satsa på alla småföretag. Ska vi satsa våra gemensamma resurser på nya och mindre företag så ska det vara på högproduktiva företag som utvecklar innovativa lösningar på morgondagens problem, inte lågproduktivt klippande av varandras gräsmattor. Det tillfälliga ROT-avdraget är kanske en bra insats. Men kommer det verkligen att spela någon roll när hushållens inköp av byggtjänster i väldigt stor utsträckning sker i den svarta eller grå sektorn?

Det är bra att artikeln fokuserar på att få igång byggandet av hyreslägenheter. Fast frågan är vad den där extra miljarden räcker till? Det låter givetvis som mycket pengar, men den skulle till exempel inte räcka för att bygga den fotbollsarena som planeras i Globenområdet i Stockholm. Vi behöver ett nationellt byggprogram i samma omfattning som miljonprogrammet. Här har även de kommunala bostadsbolagen en viktig roll att spela. Vi måste inte bara bygga fler hyresrätter, vi måste också bygga fler allmännyttiga hyresrätter.

Det hade varit positivt om det funnits en tydligare grön prägel på förslagen än ”en klimatbonus för klimatinvesteringar i hemmet”. Vi får inte i finanskrisens skugga glömma att vi också har en klimatkris att hantera. Paketet måste lägga mer tyngd på energiomställning. Det skulle kunna innefatta allt från byggande av en ”stambana” för snabbtåg, till riktat investeringsstöd för ekologiskt hållbart byggande och ombyggande, till satsningar på förnyelsebar energiframställning, till nollmoms på energilampor…

Att kompensera kommunerna för det inkomstbortfall som minskade skatteintäkter innebär är utmärkt. Men det är givetvis viktigt att den typen av kompensation är öronmärkt så att den inte går till sänkt kommunskatt, utan istället syftar till att hålla uppe (eller helst öka) sysselsättningen i den kommunala sektorn. Vi måste finna sätt att komma bort från sektorseendet så att kommunala enheter inte börjar avskeda personal för att hålla den egna budgeten. Vi måste till varje pris undvika att öka på arbetslösheten genom att flytta runt kostnaderna från lönebudgetar till arbetslöshetskassor och kommunalt bostads- och socialstöd.

Skattesänkningar som fokuserar på att öka konsumtionsutrymmet för de med minst marginaler är bra. Men här borde det finnas förslag som är mer storslagna. Skattesänkningar för pensionärer och höjda barnbidrag i all ära. Men här bör man lägga fram förslag som avgiftsfri kollektivtrafik, tandvård och barnomsorg. Stora välfärdsreformer som inte bara justerar på marginalen utan skapar förutsättningar för en höjd levnadsstandard och minskade inkomstklyftor.

Vi måste våga tänka progressivt, inte bara reaktivt. Krisen ger förutsättning för förändring. Vi kan bygga det gröna folkhemmet, och en socialdemokrati för 2000-talet. Om vi bara vill och vågar. Men trots den ovanstående kritiken har Mona Sahlin och Thomas Östros skrivit (under) en bra debattartikel som tar ett första steg i riktningen mot en modern socialdemokrati. Nu gäller det bara att tänka än djärvare.

Mer sådant kommer att diskuteras på seminariet Finanskrisen – begränsning eller möjlighet på lördag.

Finanskrisen – begränsning eller möjlighet?

I helgen är det Socialistiskt Forum på ABF-huset i Stockholm (ladda ner program här). Jag kommer personligen att leda en extrainsatt paneldiskussion om Finanskrisen och vad den kan betyda för möjligheterna att föra en progressiv vänsterpolitik.

Finanskrisen – begränsning eller möjlighet?

I över tre decennier har högern använt kriser för att flytta fram sina positioner. Nu befinner sig kapitalismen i sin värsta kris sedan den stora depressionen. Är de begränsningar som normpolitiken satt på samhällsekonomin fortfarande rimliga, eller kan krisen vara startpunkten på en offensiv vänsterpolitik? Hur kan en sådan politik i så fall se ut?

Medverkande:
Jenny Andersson, forskare, Institutet för framtidsstudier
Stefan Carlén, Förbundsekonom, Handelsanställdas förbund
Emma Lennartsson, ordförande, Arbetarrörelsens ekonomiska råd

Samtalsledare: Fredrik Jansson, skribent och debattör

När: Lördagen 15 november, kl 16.00-18.00
Var: ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm

Arrangör: ABF Botkyrka-Salem

Vänster om

Jag missade det mesta av s-studenters 10-talskonferens i helgen. Men jag kom iväg på inledningsseminariet i fredags och fick höra Stefan Koch prata på temat Vänster om! Den moderna välfärden, att opinionsbilda offensivt.

Nu är det väl inte så att Koch levererad några uppenbarelser (för mig i alla fall). Snarare var hans budskap i linje med det jag själv skrivit om under rubriken Vänsterreformism. Men det var ändå ett intressant föredrag som var lika självklart som tabu i den nyliberala dagsdebatten.

Han menade att arbetarrörelsen är där den svenska högern och SAF var på 1970-talet. Man är ideologiskt besegrade och det saknas ett självständigt tänkande om hur man ska utveckla samhället. Man är inte länge för något, utan mot de försämringar som borgarna genomför (eller vill genomföra).

Hans förslag till välfärdsagenda var fokuserat kring fyra ledord (låt vara att jag kommer ihåg argumentationen fel):

Civilisation

Välfärd är styrka. Civilisationen ger stabilitet och är en förutsättning för ett framgångsrikt samhälle.

Ekonomi

Staten kan tänka. Statens ekonomi är inte som en privatekonomi. I en lågkonjunktur måste man satsa, inte spara, annars försämrar man ekonomin än mer.

Konkurrens

Välfärd är konkurrensfördel. Vi ska inte konkurrera med försämringar. Istället ska vi konkurrera med trygghet.

Effektivitet

Offentliga tjänster är effektiva och rationella. Utförsäljningar och privatiseringar har inte lett till förbättringar i verksamheten.

Jag vet inte om det där var förståligt. Men alla socialdemokratiska fullmäktigegrupper borde bjuda in Stefan Koch för att diskutera vad en offensiv vänsterpolitik kan vara. Det skulle förmodligen vara en intressant ögonöppnare för många sektorsossar som glömt hur man tänker systemkritiskt och progressivt.

Vänsterreformism: Skattesänkningar

Rubriken kan verka lite oväntad när det handlar om hur man ska skapa förutsättning för en modern vänsterpolitik. Men faktum är att det är en tanke som ligger i linje med klassisk keynesianism. I en krissituation – som den vi nu befinner oss i – finns det två sätt att sätta fart på ekonomin. Det ena sättet är offentliga investeringar – framförallt genom att hålla uppe sysselsättningen i den gemensamma sektorn och att göra infrastruktursatsningar – och den andra är skattesänkningar. Båda dessa strategier handlar om att öka konsumtionen som i sin tur kan få fart på ekonomin.

Men alla skattesänkningar är inte likvärdiga. När den borgerliga regeringen avskaffade fastighetsskatten och ersatte den med en avgift ledde det till kraftiga sänkningar för de med högst inkomster medan det för de flesta handlade om en likvärdig eller högre kostnad.

För att skattesänkningar ska vara funktionell i ett keynesianskt perspektiv är det också viktigt att de kommer låginkomsttagare till del. Om låginkomsttagare får mer i plånboken är det betydligt större chans att de använder sina ökade resurser till lokal konsumtion. Höginkomsttagare använder istället ett större konsumtionsutrymme till global konsumtion (t ex semesterresor) och sparande, snarare än konsumtion som leder till en förstärkning av den lokala ekonomin.

Redan tidigare har jag argumenterat mot egenavgifter. Eftersom det handlar om att betala för gemensamma nyttigheter argumenterar jag också för att det är en skatt. Här kan vi se lite av en paradox. Om vi avskaffar egenavgifter är det samtidigt nödvändigt att höja skatten för att täcka inkomstbortfallet. Men det är förmodligen så att en sådan operation leder till att framförallt låginkomsttagare får mer pengar kvar i plånboken. Vad som på ytan är en skatteökning är en de facto skattesänkning. En skattesänkning som kan användas för privat och lokal konsumtion. Exempel på egenavgifter som bör avskaffas finns inom kollektivtrafiken, vården och barnomsorgen.

En annan typ av skatt som är orättvis ur ett omfördelningsperspektiv är moms. Detta eftersom skattesatsen inte är satt efter den beskattades inkomst, utan priset på varan som denne köper. Men samtidigt är moms en central inkomstkälla för staten och kan knappast avskaffas eller med lätthet omstruktureras så att den kopplas till den beskattades inkomst. Istället är det rimligt att i dessa kristider justera vissa momssatser nedåt. Och den mest aktuella är matmomsen. Alla måste äta och de ökade livsmedelspriserna är något som begränsar hushållens möjlighet till konsumtion. En sänkning av matmomsen på förslagsvis 5-10 procentenheter skulle skapa ett större utrymme för privatkonsumtion, framförallt för låginkomsttagare och barnfamiljer.

Men hur går dessa strategier ihop, hur kan man göra offentliga investeringar samtidigt som man minskar det offentligas inkomster genom skattesänkningar? Det enkla svaret är att låna pengar, vilket kan vara svårt att ta till sig när man det senaste decenniet har levt i skuggan av halvsanningar som ”den som är satt i skuld är icke fri”. Men med utgångspunkt i det citatet så kan man fråga sig vem som är mest fri, den som har ett bostadslån och en bostad, eller den som varken har bostadslån eller tak över huvudet? I den finansiella situation vi nu befinner oss i har det offentliga goda förutsättningar att låna pengar till fördelaktiga villkor. Vilket också sker när olika aktörer placerar sina tillgångar hos Riksgälden. Även andra offentliga instanser befinner sig i liknade situationer, Stockholms stadshus lär nästan svämma över av förslag från aktörer som vill placera sina tillgångar i staden. Det offentliga är en säker investering i osäkra tider. I bättre ekonomiska tider kan man sedan betala av lånen genom att höja skattenivåerna och därigenom kyla av ekonomin och förhindra allt för hög inflationsnivåer.

Vänsterreformism: Argument mot egenavgifter

Inom många verksamheter som vi anser är gemensamma nyttigheter (och därför till stor del finansierar gemensamt via skattesedeln) har de beslutande politikerna (ofta socialdemokrater) valt att lägga en del av finansieringen direkt på individen, så kallade egenavgifter. Det kan gälla allt från läkarbesök till skolluncher till kollektivtrafik. Dessa egenavgifter är i regel fastställda belopp som är lika för alla, de är åtminstone inte kopplade direkt till individens betalningsförmåga.

Om man utgår från att vänster är detsamma som att sträva efter jämlikhet är det rimligt från en vänsterreformistisk ståndpunkt att den här typen av nyttigheter finansierades solidariskt via skattsedeln efter bärkraft. En sådan politik skulle dessutom vara ekonomiskt omfördelande då de som har höga inkomster skulle betala en större del av kostnaden samtidigt som låginkomsttagare skulle få mer kvar i plånboken. Om man dessutom vill sätta fart på de ekonomiska hjulen i dessa tider av lågkonjunktur är det dessutom smartare att resurserna för privatkonsumtion ligger hos de som har lägst inkomster eftersom de konsumerar sina inkomster direkt och lokalt. Detta skapar utrymme för lokala arbetstillfällen i tjänstesektorn.

Egenavgifter är alltså högerpolitik. Mest höger är det att inte skattefinansiera dessa nyttigheter alls utan låta individen själv ta kostnaden. Att till exempel ha en liten egenavgift som ska fungera som ett styrmedel är givetvis höger i mycket mindre utsträckning, men ändock höger. Det sistnämnda är ändå en argumentation man hör från socialdemokratiska politiker.

Man vill till exempel styra vårdsökande medborgare från akutmottagningarna till vårdcentralerna och har därför kopplat en högre egenavgift till besök på de tidigare än de senare. Syftet är gott, men problemet med den här typen av system och argumentation är dels att egenavgiften slår hårdare mot de med lägst inkomster eftersom avgiften representerar en större del av deras disponibla inkomst, och dels att det förutsätter att kunskapen om vårdsystemet och avgiftssystemet är jämt fördelat i samhället. Och om kunskapen inte är jämt fördelad fungerar inte heller styrsystemet.

Då ska man vara medveten om att det finns områden där egenavgifter inte ens kan låtsas ha den här typen av goda styrresultat. Det kanske värsta exemplet är när vissa kommuner väljer att avgiftsbelägga skolmaten i gymnasieskolan. I dessa fall handlar det bara om att putsa i kommunens bokslut och skattesats. I verkligheten innebär den här typen av egenavgiften antingen att den reella kommunalskatten blir högre för tonårsföräldrar, eller att tonåringar inte äter lunch. Och om man anser att man inte ska införa straffskatt på tonåringar och att det är en dålig idé att tonåringar inte äter ett lagat mål mat till lunch när de ska införskaffa de kunskaper som ska ligga till grund för vårt framtida välstånd måste man rimligen vara mot den här typen av egenavgifter.