Idémässigt omfattar socialdemokratin både vänstersocialism och vänsterliberalism. Vill man sätta ideologiska förtecken på konflikterna inom SSU kan man enkelt hävda att det är mellan dessa positioner det har stått, oavsett om sidorna har benämnt sig självförvaltare eller traditionalister, traditionalister eller förnyare. Skillnaden mellan dessa idéströmningar ligger framförallt i målsättningen. Vänstersocialism kan man kortfattat beskriva som en ideologi som har en revolutionär målsättning (ett socialistiskt samhälle), medan vänsterliberalism har en reformistisk sådan (ett välfärdskapitalistiskt samhälle). När det gäller metod är det inga gigantiska skillnader mellan vänstersocialismen och vänsterliberalismen, även om det kan finnas skillnad i omfattning och hastighet. Socialdemokratin är metodologiskt reformistisk.
Det är denna idémässiga bredd som gör att så disparata personer som Venezuelas president Hugo Chavez och den amerikanska nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman kan kalla sig socialdemokrater. De må ha olika målsättningar, men de är överens om medlen (demokrati, reformism, utjämning).
Men det som skiljer socialdemokrater från andra vänstersocialister och vänsterliberaler är intresseperspektivet. Socialdemokratin representerar inte bara en uppsättning idéer, den representerar ett intresse. Det klassiska intresset är arbetarklassen (klassparti används ofta som synonym till intresseparti), det var som det politiska uttrycket för den organiserade arbetarklassen som partiet bildades. Detta syns fortfarande i partinamnet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet (liksom i många andra socialdemokratiska partiers namn). Och fortfarande är banden starka till fackföreningsrörelsen.
Intressets baksida är det som på engelska kallas ”workerism”, idealiserandet av arbetarklassen och dess kultur, och som innebär fokuserande på frågor som ses som klasspecifika på bekostnad av till exempel miljöfrågor eller jämställdhet mellan könen. Det kan vara värt att notera att arbetaren i dessa fall alltid antas vara en manlig industriarbetare. Även om ”workerismen” är starkare i Storbritannien (framförallt på grund av att fackföreningsrörelsens framväxt där i större utsträckning föregick socialismen) än i Sverige finns det drag av det här tänkandet även här. Framförallt på bruksorter som präglats av ett långvarigt patriarkalt förhållande mellan arbete och kapital.
Allteftersom har socialdemokratins intressesfär breddats, det socialdemokratiska folkhemsbygget var beroende av en koalition av arbetarklass och medelklass. Enkelt sett kan man säga att samhällspyramidens nedre tvåtredjedelar förenade sig i gemensamt projekt, socialdemokratin blev ett folkparti. Stora delar av de folkrörelser som bildat ryggraden i det svenska samhället har mer eller mindre officiella band med socialdemokratin. Även om det givetvis är så att socialdemokratin idémässigt inte kan tycka vad som helst är det intresset som dess essens. Det är intresset som avgör spelplanens yta. Socialdemokratin upphör att vara socialdemokrati om den tappar banden med intressenas organiserade uttryck.
