En konservativ rätt till revolution

Amerikanernas förhållande till sina skjutvapen är ett ständigt ämne för fascination för européer. Vi föreställer oss gärna att vapen i personlig ägo är så fantastiskt mycket vanligare där än här. Men statistiken talar sitt tydliga språk, Sverige är ett av världens vapentätaste länder. Enligt en artikel i Fokus förra året ligger vi på femte plats i världen efter USA, Yemen, Finland och Kanada. Åtminstone tre av dessa länder – Finland, Kanada och Sverige – får nog ses som några av de mest fredliga och säkra länderna i världen.

En skillnad mellan USA och flera av ovannämnda länder är att det i större utsträckning handlar om jaktvapen i de senare och enhands- och automatvapen i USA (även om man inte ska underskatta antalet av dessa typer av vapen i Sverige heller).

Vapenfrågan är också i USA en klassisk vattendelarfråga mellan vänster och höger. Liberala krafter propagerar för begränsningar av individens rätt att beväpna sig, och konservativa tar avstånd från en sådan inskränkning. Men varför är det då en så het fråga i amerikansk politik? Å ena sidan handlar det givietvis om att USA har en hög andel dödsfall som orsakats av skjutvapen (mord såväl som olyckshändelser), å andra sidan handlar det om en sakrosankt tradition som är statsfäst i den amerikanska konstitutionen.

”A well regulated Militia, being necessary to the security of a free State, the right of the people to keep and bear Arms, shall not be infringed.”

Här i konstitutionens andra tillägg har vi hela grunden till den amerikanska diskussionen om rätten att äga vapen. Det handlar om en idé som hör hemma i den amerikanska revolutionens tidevarv. En ung nation med svag centralmakt hade frigjort sig från det brittiska imperiet. Det var en svårköpt frihet som hade skett med vapen i hand, en frihet som mycket väl åter måste försvaras med vapenmakt. Och eftersom USA inte hade en stående armé som kunde skydda det vidsträckta och glesbefolkade landet lades ansvaret och rätten att organisera försvaret på den enskilda medborgarna. Tillsammans skulle de gå samman i miliser för att försvara sina hem om någon hotade deras land.

Nu skulle man med viss rätt kunna hävda att USA har en ”välreglerad milis” i form av såväl den amerikanska krigsmakten som en uppsjö av polisiära organisationer. Det borde väl göra att det andra tillägget har spelat ut sin roll? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Den amerikanska traditionen innefattar inte bara idén om att försvara det nationella territoriumet. Det handlar också om att försvara konstitutionen och den amerikanska revolutionens ideal. I den amerikanska självständighetsförklaringens inledning ges det amerikanska folket rätten att göra sig av med ett despotiskt styre.

”Vi ser dessa sanningar som självklara:

att alla människor är skapade jämlika;

att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa;

att regeringar har inrättats bland människorna för att säkra dessa rättigheter och att regeringarna erhåller sina befogenheter genom de styrdas samtycke;

att närhelst någon styrelseform motverkar dessa mål så är det folkets rättighet att förändra eller upphäva denna styrelseform och att inrätta en ny enligt de principer som för folket framstår som de mest troliga att påverka deras trygghet och lycka. Klokheten påbjuder att styrelseformer som inrättats sedan lång tid tillbaka, inte bör ändras av alltför lättvindiga eller flyktiga skäl;

och likaledes har all erfarenhet visat att människor är mer benägna att lida, om det onda är uthärdligt, än att avskaffa de styrelseformer vid vilka de har vant sig. Men när en lång kedja av missbruk och övergrepp uppenbarar en medveten plan att försätta dem under total despotism, så är det folkets rättighet – det är deras plikt – att avskaffa en sådan styrelseform och att skapa nytt skydd för sin framtida säkerhet.

USA:s andra president Thomas Jefferson som var den huvudsakliga författaren till självständighetsförklaringen menade också i ett berömt citat att ”frihetens träd måste tid efter annan förfriskas med patrioters och tyranners blod.” Den amerikanska revolutionen skulle inte vara ett avslutat kapitel utan en pågående process. Ska man tala trotskistiska kan man tala om en permanent revolution. Därför har vapenförespråkarna också kött på bena när de argumenterar för rätten att bära vapen. Det är bara beväpnade medborgare som kan garantera de rättigheter som självständighetsförklaring och konstitution ger amerikanen. I en amerikansk diskurs skulle man hävda att despotism av den typen som Europa lidit under på 1900-talet i form av fascism och kommunism inte skulle vara möjlig i USA just därför att medborgarna skulle kunna försvara sig mot ett sådant förtryck. När en Demokratisk politiker för några år sedan försökte försvara sina försök att begränsa rätten för privatpersoner från att äga automatvapen med att han själv var jägare blev svaret från vappenlobbyn att det inte var rätten till ankjakt som grundlagsfäderna hade syftat till. Och i den kontext som har diskuterats här har de givetvis rätt, en hagelbössa är betydligt mer opraktisk i en revolutionär situation än en automatkarbin.

Därför är också vapenlobbyn – framförallt National Rifle Association (NRA) – en viktig aktör på den politiska scenen. I Politico kan man läsa att NRA planerar att satsa 40 miljoner dollar för att försäkra sig om att rätten att bära vapen inte ska begränsas. I klarspråk innebär det att man kommer att kampanja mot Barack Obama. Och det är en fråga som är känslig för Demokraterna. För trots den mer högflygande diskussionen om upprätthållandet av den amerikanska revolutionens ideal så är vapenkontrollfrågan något som skär rakt in bland Demokraternas kärnväljare. Jakt är populärt framförallt i den industialiserade mellanvästern och det är ett arbetarklassnöje. Frågan kan därför användas av Republikanerna för att kapa åt sig andelar av väljargruppen fackföreningsanslutna vita män, det enda segmentet av vita män varav en majoritet röstade på John Kerry i valet 2004. Så vapen fortsätter att vara en het fråga i amerikansk politik, trots att ingen riktigt vågar ta tag i den.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: