En annan slags chockdoktrin

Jag hittade en mycket bra artikel av den amerikanske historikern Rick Perlstein. Perlstein har gjort sig ett namn som författare till ett par allmänt respekterade böcker om modern amerikansk konservatism, detta trots att han själv tillhör en politisk fåra som kanske skulle kunna kallas amerikansk socialdemokrati.

Artikeln är två månader gammal, vilket märks när han skriver ”We’re not facing a Great Depression–level emergency now. But…” Idag är kanske artikeln än mer aktuell än när den skrevs. Den redogör för hur progressiva framsteg i USA har genomförts snabbt och omgående.

”[M]ost of the reforms that have advanced our nation’s status as a modern, liberalizing social democracy were pushed through during narrow windows of progressive opportunity — which subsequently slammed shut with the work not yet complete. The post–Civil War reconstruction of the apartheid South, the Progressive Era remaking of the institutions of democratic deliberation, the New Deal, the Great Society: They were all blunt shocks. Then, before reformers knew what had happened, the seemingly sturdy reform mandate faded and Washington returned to its habits of stasis and reaction.”

Pearlstein kallar det för en ”liberal shock doctrine” (där ”liberal” ska läsas med amerikanskt tonfall och uttydas ”vänster”). Det ska bli intressant om Barack Obama klarar av att genomföra en sådan chock. Han har på många sätt förutsättningarna för att göra det. Han är uppbackad av en progressiv koalition som vill ha förändring och han är liksom både FDR och LBJ på sin tid ganska modest i sitt politiska språk.

”Barack Obama has not run as a policy maximalist. By and large, his big proposals have all been in that safe spot where liberals can’t quite get mad and the Beltway wise men can’t quite get scared. He has advocated for not-quite-universal health care rather than single-payer, and promised tax cuts, not massive new social outlays. But this shouldn’t worry progressives. There may be no better way to achieve an operational liberalism than to appeal to America’s rhetorical conservatism. That, after all, was how the balanced-budget-promising Franklin Roosevelt ran in 1932 and how the let-us-continue Lyndon Johnson was elected in 1964.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: