Lite kollektivanslutning har ingen dött av

Fram till slutet av 1980-talet praktiserade socialdemokraterna (SAP) kollektivanslutning. Att vara medlem i ett LO-förbund innebar att man även var medlem i SAP. LO-förbundens kollektivanslutning till SAP har beskrivits som ett gammalmodigt och närmast feodalt system. Tur då att systemet upphörde och ersattes av den fackligpolitiska samverkan som vi känner idag, kan man tycka. Det som lämnade en lite fadd smak i munnen var att kollektivanslutningstiden följdes av nittiotalskris och budgetsanering. Det blev svårt att omvandla de kollektivanslutna till individanslutna. Det blev till och med svårt att behålla de som redan var med i partiet. Den fackligpolitiska samverkan som vi sett sedan dess har lämnat mycket över att önska. Och den kritik som riktats mot den har delvis varit berättigad. Ofta har det varit fackföreningarna som blivit sittande med Svarte Petter på hand.

Men vi behöver inte mindre samverkan mellan utomparlamentariska och inomparlamentariska krafter, vi behöver mer. Problemet med den kollektivanslutningsmodell vi lämnade för tjugo år sedan var inte att medlemmar via en annan organisation kollektivt anslöts till ett politiskt parti. Problemet var att modellen användes på ett för snävt sätt och inte gav de kollektivanslutna medlemmarna tillräckligt mycket medlemsvärde. Tanken var att den kollektiva nyttan skulle vara tillräcklig för att ansluta fackföreningsmedlemmar en masse.

Idag ser vi hur såväl politiska partier som fackföreningar och de klassiska folkrörelserna tappar medlemmar. Makten koncentreras illusioniskt till heltidspolitiker och tjänstemän, reellt till kapitalet. Dagens individuella partimedlemskap är inte vår tradition. Det är en tradition som hör hemma i borgerliga och leninistiska partier. SAP är av hävd ett klass- och intresseparti.

Men kan man hitta en väg framåt som kombinerar folkrörelsernas kollektiva styrka med en modern individualism för att påverka den parlamentariska politikens inriktning? Jag tror det, även om det givetvis är svårt. Det stora problemet med kollektivanslutningen var inte att för många var anslutna utan att för få var det. Arbetarrörelsens två grenar – den politiska och den fackliga – utgör otvetydigt centrum och rotsystem i en progressiv rörelse för social utjämning och rättvisa, men de behöver inte vara de enda grenarna. Man skulle mycket väl kunna tänka sig att möjligheten till kollektivanslutning skulle kunna utsträckas till fler aktörer i den svenska myllan av folkrörelser och föreningsliv. Hyresgästföreningar, miljörörelser och andra sociala rörelser skulle med fördel kunna anslutas till ett modernt och radikalt socialdemokratiskt parti. Egentligen är det inget som hindrar att en idrottsklubb eller bostadsrättsförening gör detsamma heller.

Den kollektivanslutna föreningen skulle ha rätt att nominera partiföreträdare och motionera. De skulle på samma sätt som andra föreningar ha rätt att utse representanter till partiets beslutande organ, låt vara med förbehållet att representanterna är individuella medlemmar i SAP.

En kollektivanslutning av en förening måste givetvis lämna utrymme för individuellt utträde. Det är inget konstigt, den rätten fanns även i det gamla systemet. Men den måste också ge individen ett reellt inflytande över partiet. Fastställande av listor och val av partiledare och partisekreterare samt kommunal- och landstingsråd bör därför göras i allmänna medlemsomröstningar.

Det finns inga universallösningar för hur vi ska lösa den folkrörelsebaserade demokratins kris. Men om vi kan hitta en balans mellan kollektiv och individ kan vi också hitta förutsättningarna för en ”utveckling där envars fria utveckling är en förutsättning för alla människors fria utveckling”. Lite kollektivanslutning har ingen dött av, tvärtom.


2 responses to “Lite kollektivanslutning har ingen dött av

  • Arbetarnas högtidsdag flyttas till första april! « Trewe’s Blog

    […] kulturen frodas, bakom lyckta dörrar och med kollektiva motiv. Anekdotisk evidens: 1987 blev jag kollektivansluten till SAP via Metall. För att jag över huvud taget skulle få ett jobb på Volvo Lastvagnar var jag tvungen att skriva […]

  • Leif Wahlström

    Det är inte sant att LO-förbunden varit kollektivanslutna till SAP. Det är en myt som högern skapat. Idag finns endast 15 LO-förbund. Förr fanns fler. Varje förbunds egna avdelningar beslutade om kollektivanslutning – inte LO och inte dess förbund. Det handlade alltså om hundratals avdelningar och var och en fattade beslut om kollektivanslutning eller ej. Många av dessa var inte alls kollektivanslutna till SAP.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: