Årets Ågust

Som ni säkert sätt har årets nomineringar till Augustpriset presenterats. Det är förmodligen Sveriges mest (i positiv mening) populistiska litteraturpris. Pristagarna blir ofta (eller är redan) bestsellers. Därför är det lite förvånande att man i detta populistiska pris mest populistiska kategori – svensk skönlitteratur – väljer att nominera tre (av totalt sex) diktsamlingar. Katarina Frostensons poesi luktar ju inte sexsiffriga upplagor direkt. Men i prisets populistiska anda så blir det förmodligen någon av prosaförfattarna som tar hem det. Utan att ha läst någon av de nominerad så tror jag att Edelcrantz förbindelser av Malte Persson står som slutsegrare.

I kategorin svensk fackbok har jag däremot läst två av de nominerade böckerna. Zac o’Yeahs Gandhibiografi Mahatma! Eller konsten att vända världen upp och ner är en intressant blandning av just biografi och personlig reseskildring. Den förlorar på att författarens eget resande begränsas till Indien, hade han även rest runt i Gandhis Sydafrika hade boken lyft sig ordentligt.

Den andra boken som jag läst har jag absolut inget att invända mot. Kjell Östbergs biografi över den unge Olof Palme – I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969 – är utomordentlig. Den visar på hur Palme både påverkas av sin samtid och påverkar den. Jag ser fram mot fortsättningen som kommer ut i höst. Jag recenserade I takt med tiden i Tvärdrag (#2/2008):

– O fan, är han socialdemokrat?

Tage Erlanders kommentar när han tipsas om Olof Palme som en möjlig sekreterare säger ganska mycket om den unge Olof. Han var en hermelin bland katterna i arbetarrörelsen. I en rörelse där man gärna bär sin arbetarklassbakgrund som ett adelsmärke på bröstet var Palme ovanlig. Släkten hade framgångsrikt manövrerat sig fram i det kapitalistiska samhället och befäste sin position i överklassens Stockholm genom att gifta in sig i olika adelssläkter. Man umgicks med grannarna Bildt på Östermalm, befann sig i kretsen kring kungahuset och konkurrerade med Wallenbergarna i affärer. Med en sådan klasstillhörighet och därtill en gedigen militär och akademisk utbildning var steget in i socialdemokratin ingalunda självklar, inte idag och ännu mindre i början av femtiotalet. Men femtiotalets Palme var inte bara en främmande fågel i arbetarrörelsen. Han är en främling även för de som lärt känna honom som ett s-märkt helgon under senare år. Olof Palme kom från den studentfackliga sfären och hade där, med CIA:s goda minne och finansiering, ägnat sig åt att bekämpa sovjetkommunismens inflytande i den internationella studentrörelsen. I sina första artiklar i partitidskriften Tiden argumenterade han tillsammans med Assar Lindbeck mot vad de uppfattade som ett för högt skattetryck – Sverige hade då ett skatteuttag på ungefär 25 procent – och idén om generell välfärd. Han är också länge förespråkare för en svensk atombomb.

Varför blev han då socialdemokrat? En kritiker skulle säga att han var en politisk streber som såg möjligheterna att ta sig fram i den sfär som skulle dominera svensk politik under efterkrigstiden. Men Kjell Östberg som precis skrivit en biografi över den unge Olof Palme, I takt med tiden säger sig vara skeptisk till en sådan beskrivning.

– Det är viktigt att komma ihåg att det parti han anslöt sig till inte var Palmes sextiotalsparti. Det var ett mycket mindre radikalt parti, så steget var nog inte så stort att ta. Det fanns vid den här tiden en socialliberal konsensus i samhället. Han ville påverka samhället och då passade den mittenorienterade socialdemokratin ganska bra.

– Hans studieår i USA var säkert också viktigt. Det var där han första gången kom i kontakt med fackföreningsrörelsen. Han studerade ju bilarbetarförbundet och träffade deras ledare Walter Reuther.

In i SSU halkade han in på ett bananskal när han 1955 hamnade i konflikten mellan Bertilianer och Oskarianer. SSU:s studieledare Torsten Eliasson hade tagit ställning för den utmanarkandidaten Oskar Lindkvist och för att ersätta honom tillfrågar förbundsordförande Bertil Löfberg Palme. Skillnaderna mellan de båda förbundsfalangerna är svår att reda ut i efterhand, men i grova drag var Bertilianerna mer partitrogna än Oskarianerna som ville att SSU skulle föra en mer självständig linje.

Palme blev en omtyckt studieledare som ryckte upp studieverksamheten. Det helt arbetardominerade SSU påverkade också Palme. Innan han vid tjugoåtta års ålder hamnade i ungdomsförbundet var hans kontakt med rörelsens rötter snarare teoretisk än praktisk. Men hans klassbakgrund var inte bara en nackdel i SSU-arbetet.Det öppnade upp för nya perspektiv i den homogena ungdomsrörelsen. Bengt Göransson som på åttiotalet blev kulturminister i Olof Palmes sista regering satt på femtiotalet i förbundets studieutskott:

– De som kom från arbetarklassen hade ofta en beundran för de där uppe. Palme såg igenom det, han visste att de inte var så märkvärdiga.

Om femtiotalet ideologiskt hade varit ett stilla vatten, var sextiotalet en forsande ström. Babyboomens fyrtiotalister har växt upp och den fulla sysselsättningen skapade för första gången utrymme för en självständig ungdomskultur. Den högre utbildningen formligen exploderade, mellan 1964 och 1968 fördubblades antalet studenter i Sverige. Kulturarbetarna började ta politisk ställning och internationella frågor, framförallt situationen i tredje världen, hamnade högt upp på den politiska dagordningen. Mitt i allt detta stod Olof Palme. Han framstod han som en ny sorts politiker som kunde förhålla sig till de nya frågorna.

Och ingen fråga var större än Vietnamkriget. Konflikten i Sydostasien blev också en vändpunkt i socialdemokratins och Palmes förhållande till USA. Fram till den amerikanska eskaleringen i Vietnam hade banden till USA var starka i den svenska arbetarrörelsen. Såväl partiet som LO hade nära kontakter med den amerikanska ambassaden, och under det tidiga sextiotalet anordnades en serie konferenser på Harpsund med amerikanska fackföreningsledare och vänsterdemokratiska politiker. Men allt det förändrades när Olof Palme tydligt tog avstånd från den amerikanska aggressionen. På bara några år går Palme från att ha talat om USA:s inblandning i Vietnam som ett misstag till att diskutera den i termer av imperialism. Det var stora kliv för någon som formats politiskt i en amerikansk liberal tradition. Men kritiken kom, även om den delvis kläddes i tidens vänstersocialistiska språkskrud, från en troendes besvikelse över de amerikanska idealens förflackning.

För att slutligen svara på Tage Erlanders fråga i början av artikeln. Jo, Olof Palme var socialdemokrat. Och i ännu högre grad blev han socialdemokrat, till slut definierar han vad socialdemokrati är. När Olof Palme väljs till partiordförande 1969 är det på många sätt ett annat parti än det han gick med i arton år tidigare. Samhällsklimatet var ett annat och både språkbruket och handlingsutrymmet är mer storslaget.

Kjell Östberg
I takt med tiden: Olof Palme 1927-1969
Leopard förlag, 2008

FREDRIK JANSSON


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: