I en opinionsundersökning från DN/Synovate har socialdemokraterna sjunkigt under 40% för första gången på två år. Eftersom den politiska debatten idag handlar om taktik och person snarare än idéer och praktiska reformer kommer den allmänna analysen kring detta att fokusera på höstens debatt om vem som får leka med vem. Det är givetvis en anledning, men en betydligt viktigare anledning är att regeringen faktiskt har hanterat finanskrisen helt OK. Inte perfekt, men över förväntan.
Finanskrisen gör det samtidigt uppenbart att socialdemokraterna har misslyckats med att formulera och kommunicera en slagkraftig och modern politik för att hantera marknadens brister och skapa förutsättningarna för en ny provisorisk utopi. Hittills har partiet i opinionssiffrorna levt på ett missnöje med borgarna snarare än på egna meriter.
Det finns få andra sätt att förklara detta på än att partiet har ett ledarskapsproblem. Och innan någon påstår att jag ägnar mig åt ”personmosning” så vill jag påpeka att jag talar ledarskap i kollektiv mening: partistyrelse, riksdagsgrupp, ledande kommunpolitiker och politiska tjänstemän. Den tröttsamma personcentrering som präglar den socialdemokratiska debatten är bara slöseri med tid. Fokus måste istället ligga på politiken. Och idag saknas förmågan att tänka systemkritiskt. En oförmåga som absolut inte började med tiden i opposition.
En stor anledning till valförlusten 2006 var att man inte lyckades formulera en respons på arbetslösheten. Att marknaden ska lösa problemet var inte ett värdigt svar från en socialdemokratisk regering. Något som blir extra tydligt när vi nu under oktober sett hur marknaden fungerar i verkligheten. Det är bara ett exempel på hur systemförvaltarna står svarslösa när omständigheterna förändras.
Om det inte sker något radikalt så kommer det inte att bli en rödgrön regering efter nästa val (oavsett hur en sådan regering är formerad). Vi måste våga bryta med en del av de sanningar som cementerades under 1990-talet. När systemet krisar måste man våga kritisera systemet.
Tankar från roten 
Och då måste man våga ifrågasätta många av grunderna. Framförallt finna tillbaka till politikens subjekt, i vid mening arbetarklassen. Vi kan inte luta oss tillbaka och lova återställare när systemen för länge sedan lämnat männisorna bakom sig för att leva sitt eget liv på sina egna premisser. Det gäller välfärdssystemen liksom arbete och företagsamhet. Och det gäller inte minst att verkligen förstå att globaliseringen betyder verklig förändring, inte nya turistmål. Den koloniala räkmackan är uppäten och den inskränkta nationalismen håller inte en mandatperiod.
Jag befarar att det inte bara är ledarskap. Problemet började redan då det berömda ”folkhemmet” i stort sett var färdigbyggt i början av sextiotalet. De politiker som tog över hade ingen vision om ett ”nästa steg”. Det medförde och medför fortfarande att man inte riktigt vet vart man ska.
Jag tror det är därför politiker i allmänhet tappar kontakten med ”vanligt folk”. Det enda man kom på var att förlänga folkhemmet och kalla det välfärdssamhället. Man ser fram till nästa val men inte längre.
Surgubben
Tidigt sextiotal är kanske lite väl tidigt att sätta punkt för bygget. Mycket kom till efter det. Särbeskattning, utbyggnad av barnomsorg, utbildning, bostäder…
Men visst saknas den framtidsoptimism som varit central i socialdemokratin. ”Från mörkret stiga vi mot ljuset…” så att säga.