Rothstein och den konstitutionella socialismen

Bo Rothstein är en figur jag alltid har haft svårt för. Förmodligen för att han tillhör det där skrået statsvetare som använder sin doktorsexamen för att ge sken av att deras personliga tyckande om politiska dagsfrågor egentligen är vetenskapligt grundat. Men jag måste faktiskt säga att hans artikel Demokratisk socialism: Ett historiskt misslyckande och dess förklaring i senaste numret av Häften för kritiska studier (197/2008, s 28-39) är riktigt intressant (den finns tyvärr inte på nätet).

Artikeln handlar i korthet om att socialdemokratiska och vänstersocialistiska partier idag saknar förslag på hur man organiserar samhället och ekonomin på socialistisk grund. Och så är det ju. Men Rothstein stannar inte vid att kritisera bristen på alternativ. Han väljer istället att lista flera goda skäl för att även makten över ekonomin ska vara demokratiskt organiserad: att kapitalismen saknar förmågan att fördela resurserna jämlikt, att ökat inflytande över arbetet också ökar effektiviteten och tillfredsställelsen hos de arbetande, och att kapitalismens brister på dessa områden leder till sämre hälsa och ökad utslagning.

Rothstein försöker också ge en förklaring till varför det inte existerar en demokratisk socialism trots dessa uppenbara fördelar. Han hävdar att den framförallt finns i att vänstern inte lyckats formulera sin vision i konstitutionella termer: att man inte svarat på vem som ska bestämma över vad som ska produceras, vem som ska bestämma hur produktionen ska vara organiserad, och vilka som ska bestämma över det ekonomiska resultatets fördelning. Det handlar helt enkelt om att de ”rättigheter medborgarna har är noggrant reglerat liksom vem som har att fatta beslut i olika frågor.” Här anser Rothstein att vänstern har något att lära av sina två stora framgångar under 1900-talet, demokratins och välfärdsstatens genomförande. Dessa fick folklig legitimitet därför att de hade sin tyngdpunkt mot individuella/medborgerliga rättigheter och att folket består av medborgare och individer som ”tenderar att stödja sådant som ger dem tydliga, om än begränsade, rättigheter.” Det ger ett intressant, om än lite väl statsvetenskapligt perspektiv på socialismens genomförande.

Det finns dock problem med Rothsteins perspektiv. Dels handlar det om att han intar en position som verkar kokas ner till att socialismen kan ersätta kapitalismen om man bara skissar upp en konstitution om hur socialismens maktdelning ska fungera.

Rothstein misslyckas därför med att förstå ett bärande perspektiv i den marxistiskt färgade debatten, ett perspektiv som förklarar varför man är ovilliga att diskutera ”recepten för framtidens soppkök”. Marxismen växte fram som ett sätt att förklara kapitalismen, men det var också ett avståndstagande från det tidiga 1800-talets utopiska socialism, just idén att man kunde sitta vid ett ritbord och skissa upp hur det framtida samhället ska se ut. En marxistisk vetenskapssyn har istället präglats av att man observerar kapitalismens utveckling, förklara varför samhället ser ut som det gör. Man kan inte studera framtiden, och socialismen som produktionsform har per definition varit något som ska efterträda (en väldigt livskraftig) kapitalism. Den marxistiska teoribildningen har därför varit mer inriktad på att förklara dået och nuet än senet. Men inte bara.

Rothstein säger också mot sig själv när han hävdar att den demokratiska vänstern

”efter mer än etthundra års intensiva diskussioner, politisk mobilisering och intellektuell energi står […] inför vad som måste betecknas som ett närmast totalt misslyckande. Decennier av marxistiskt och med marxismen närbesläktat teoretiserande har när det gäller att åstadkomma något som liknar demokratisk socialism misslyckats.”

Några rader tidigare har han nämligen hänvisat till Alec Noves The Economics of a Feasible Socialism från 1983. Dessutom skulle man kunna hänvisa till Karl Kautskys Den sociala revolutionen (1906), GDH Coles Guild socialism re-stated (1920), Cornelius Castoriadis Arbetarråd och ekonomin i ett självförvaltat samhälle (1972) eller varför inte Jörn Svenssons Du skall ta ledningen och makten: om socialismens uppbyggnad i Sverige (1975). Det handlar alltså inte om ”mer än etthundra år” av misslyckande i försöken att beskriva hur det framtida socialistiska samhället ska se ut. Det handlar om den demokratiska socialismens svårighet att orientera sig i en postkommunistisk värld.

Hade han istället hävdat att 1990- och 2000-talet har saknat en livaktig idédebatt om hur man utformar ett alternativ till kapitalismen hade han haft mer rätt. Även om det framförallt handlar om det partinära teoretiserandet i Europa. För en viss debatt har förts om dessa frågor, inte minst i förhållande till utvecklingen i Latinamerika och Venezuela, se till exempel Michael LebowitzBuild It Now: Socialism for the Twenty-First Century från 2006. Andra försök från de senaste decennierna är W Paul Cockshott och Allin Cottrells Planhushållning och direktdemokrati (1993) och Michael Alberts Parecon: Livet efter kapitalismen (2004).

Kanske kan finanskrisen med sitt uppbrott från marknadsliberalismens primat skapa mer utrymme för en sådan diskussion. Och i en sådan diskussion har Bo Rothstein en plats, trots att han inte är världshistoriens förste konstitutionella socialist. Förhoppningsvis kan artikeln göras mer tillgänglig än den är idag. För den är läsvärd.

Stig-Björn Ljunggren refererar artikeln i en krönika på Piteå-Tidningens ledarsida.

Annonser

3 responses to “Rothstein och den konstitutionella socialismen

  • Eva

    Såg en intervju med professor Bo Rothstein idag. Han berättade att han skrivit artiklar i dagstidningar långt innan han disputerade. Han verkar ha varit genuint intresserad av samhällsvetenskap och skrivande i hela sitt vuxna liv. Ska läsa artikeln du nämner och kanske något mer. Jag har inga personliga aversioner och uppfattar honom som klartänkt när han håller sig till sitt/sina ämnesområde.

  • fredrik

    Min invändning (inte bara mot Rothstein) är att det finns en grupp statsvetare som uttalar sig i dagspolitiska frågor (vilket de givetvis ska göra om de vill). Men de hämtar alltid auktoritet från det att de är just statsvetare även om deras forskningsområden är helt skilda från det de uttalar sig om.

  • Florian Burmeister

    Bokrecension:
    After Capitalism av David Schweickart
    Vi inom vänstern är bra på att veta vad vi inte vill. Kapitalismen är ett rött skynke för oss, framförallt p.g.a. de extrema skillnaderna i inkomster och förmögenheter som den medför. Däremot är vi oftast mindre bra på att formulera alternativ. Ett kapitalistiskt mantra som myntades av Margaret Thatcher är: There Is No Alternative, TINA. Alltså att kapitalismen är det enda systemet som är förenligt med demokrati och frihetliga värden. Hade Thatcher rätt? Att den centralstyrda kommandoekonomin, som den såg ut i det forna östblocket, inte är något seriöst alternativ längre är väl de flesta överens om. David Schweickart, professor i psykologi i Chicago, har tagit på sig utmaningen att skissa på en solidarisk värld bortom kapitalismen, senast i boken After Capitalism. Han kallar systemet för Ekonomisk Demokrati. I dagens värld är vi bemyndigade att rösta fram regeringar medan i fallet företagsledningar är vi omyndigförklarade. Istället är det aktieägarna som med ekonomiska muskler kan köpa sig makten över produktionsmedlen. Det vill Schweickart ändra på. Arbetarna ska i arbetarråd kunna rösta fram företagsledningar i storföretag medan småföretag ska styras direktdemokratiskt.

    Att stora arbetarägda företag kan fungera i praktiken är MCC, Mondragon Corporación Cooperativa, ett företagskooperativ i Baskien i Spanien, ett framgångsrikt exempel på. Det grundades 1943 och producerar idag allt från jordbruksprodukter till industrirobotar. Företaget har idag två forskningscentra, ett antal utbildningscentra, en bank, m.m. Sammanlagt är det över femtiotusen arbetare aktiva i företagskomplexet.

    Schweickart vill att arbetarägda företag konkurrerar på en marknad där konsumenter och företag optimerar produktionen med hjälp av utbud och efterfrågan. Han föreslår att ett demokratiskt valt råd delar ut skattepengar till företag som har behov av investeringskapital. Det är alltså skillnad på en kapitalistisk marknad och en demokratiskt styrd dito. Marknad och kapitalism är inga synonymer.

    Schweickart argumenterar för att staten ska ge ekonomiskt och tekniskt stöd åt företag som ombildas till att vara arbetarägda. Vidare föreslår han att staten ska hjälpa till att köpa upp företag när det är finansiellt möjligt för att sedan ge kontrollen till arbetarna. Detta är oftast möjligt när företaget är i finansiell kris och aktien billig. Risken är alltså stor att pengar går förlorade. Samtidigt är en konkurs av skada för samhället, varför det allmännas stöd borde vara stort för en sådan investering.

    Sammantaget är David Schweickarts bok After Capitalism det bästa jag läst på temat alternativ till kapitalismen. Den inger hopp i dessa tider av TINA. Samtidigt är det en realistisk vision. Konstigt nog har den inte översatts till så många språk. En svensk version saknas till exempel. Kan det vara för att diskussionen om ekonomisk demokrati fortfarande är tabubelagd sedan striden om löntagarfonderna för drygt tjugo år sedan? Vi inom vänstern borde ha självförtroende nog att återinföra begreppet ekonomisk demokrati på dagordningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: