Klassamhällets konsolidering och fragmentisering

Catti skriver ett läsvärt inlägg på SSK-bloggen om människor som jobbar i andra människors hem och de transnationella strömmarna av arbetskraft som följer i dess spår. Inlägget får mig att fundera på problematiken från ett delvis annat perspektiv, inte helt oväntat klassperspektivet.

Den framväxande industrikapitalismen skapade förutsättningen för arbetarklassens organisering i och med att man organiserade arbetarna på stora arbetsplatser. Den förlagsverksamhet som tidigare hade dominerat den kapitalistiska produktionen hade fragmentiserat arbetarna, men var också mer svårkontrollerad. På en global nivå är det fortfarande samma riktning som är dominerande, åtminstone fram till den nuvarande ekonomiska krisen var det allt fler som arbetade på stora arbetsplatser. Något som också skapar förutsättningarna för en gemensam identitet baserad på liknande socioekonomiska förutsättningar och förhållande till kapitalet. En klass i sig får möjligheten att utvecklas till en klass för sig om man ska tala med Marx.

Men parallellt med den utvecklingen ser vi också en utveckling som i större utsträckning fragmentiserar grupper med liknande erfarenheter och förutsättningar på arbetsmarknaden. Det gäller framförallt de som arbetar med ”hushållsnära tjänster”, i dominerande utsträckning kvinnor från andra länder än där de arbetar. Catti nämner burmesiska kvinnor som arbetar i thailändska hem och etiopiska kvinnor som arbetar i egyptiska hem. Men man skulle också kunna nämna filippinska kvinnor som arbetar i bahrainska hem, latinamerikanska kvinnor som arbetar i kaliforniska hem eller lettiska kvinnor i svenska hem.

Under 1900-talet rörde vi oss bort från den senare utvecklingen i Sverige. Ökad organisering, minskade löneklyftor och en socialisering av delar av denna typ av tjänster i den gemensamma sektorn marginaliserade ”hushållsnära tjänster”. Konsensus var att pigjobb inte hade någon plats i ett modernt samhälle. Det behov som fanns av den här typen av tjänster fördelades just efter behov snarare än efter betalningsförmåga. Att få hjälp i hemmet förbehölls gamla och handikappade. Barnflickor ersattes av dagis och förskolor. De som arbetat i de här sektorerna har precis som de som jobbar som pigor varit kvinnor (ofta med utländsk bakgrund). Skillnaden var att de istället för att fragmentiseras i olika privata hem har funnits i en gemenskap med andra i liknande situation och med samma arbetsgivare. Det ledde till en klasskonsolidering på ett sätt som liknar det som skett i industrin.

När allt det som marginaliserade pigsamhället rullats tillbaka har också pigsamhället rullat fram igen. Och precis som förr är det fördelning efter betalningsförmåga, snarare än behov som är centralt. Även om borgerliga politiker är betydligt mer klassmedvetna än de får kredd för tror jag inte att de ”reformer” som gjorts för att förenkla den här tillbakarullningen är medvetna. Pigavdrag och hemmafrubidrag har genomförts på grund av en blandning av egenintresse och realpolitisk kohandel. Men frågan är vad en sådan utveckling gör med vårt samhälle? Klassamhället försvinner inte när det fragmentiseras, bara möjligheterna att bekämpa det.


7 responses to “Klassamhällets konsolidering och fragmentisering

  • hillary2

    Pigorna finns ffa i den offentliga sektorn. Har arbetat där i 33 år med kvalificerat vårdarbete och anser att Landsting och kommun inte är ett dugg bättre arbetsgivare än den sämste private! Du verkar romantisera ”den gemensamme arbetsgivaren”. Anledningen till att kvinnor ändå är så lojala med sina offentliga arbetsgivare inom vård och kanske också inom omsorg är att de känner patientansvar och dessutom har viss vård varit enbart offentlig – så det har inte funnits valmöjlighet. Det är en stor ojämlikhet mellan människor som arbetar i privat och offentlig sektor och mellan män och kvinnor. Vi har långt kvar till jämställdhet i Sverige även om många av de tusentals organiserade sossar – tror att de är framme och har gått i mål. De flesta (nästan 8 miljoner?) tänker inte som vi i de här frågorna. Om vi anlyserar pensionsskillnader nu och i framtiden kommer vi också att se de stora klasskillnaderna bland olika pensionärer. Jag tror att det viktigaste vi har att göra är att få in de unga på arbetsmarknaden utan att förtidspensionera alla äldre – de behövs för kontinuitetens skull – samt arbeta för att få som lika goda villkor i privat som offentlig sektor och lika goda villkor för kvinnor och män.

  • Anders Nilsson

    Återigen lyckas du hillary2 se genom och bortom statskapitalismens lösningar. Det är skarpt. Den nya ”klassanalys” du efterlyser är helt nödvändig. Jag läser och lagrar.

  • Anders E Nilsson

    Det är mitt namn och min webadress som wp tycker hör hemma i spamtunnan.

    Fö är hillary2 ´s kommentar mycket tänkvärd, en klassanalys vore kanske inte så dum i alla fall?

  • fredrik

    hillary2

    Jag romantiserar verkligen inte den offentliga sektorn. Det är inte det inlägget handlar om. Det jag skriver är att det är lättare att organisera människor som finns på samma plats. Om man istället är den enda anställde i en familj ELLER att man aldrig träffar arbetskamrater om man arbetar i offentlig sektor så faller förutsättningarna för klassorganisering samman.

  • hillary2

    Jag missförstod dig inte. Har aldrig påstått att du romantiserat den offentliga sektorn men undrade (!) om du inte romantiserade den gemensamme arbetsgivaren. Mitt direkta svar på din kommentar är:
    Man kan vara fackligt organiserad även utan gemensam arbetsgivare. Kräver dock kanske större attraktionskraft hos ”facket”. Varför skulle facklig solidaritet och klassorientering blir bättre med en gemensam arbetsgivare?
    Grupptryck? Ingen god drivkraft.
    Klassorienteringen är numera mycket diffus men fortfarande finns det facklig solidaritet och på vissa håll verkar denna t.o.m. öka.

  • Anders Eriksson

    hillary2: Det som underlättar att facklig organisering på en gemensam arbetsplats är inte så mycket grupptrycket, även om det också är en faktor, utan snarare möjligheterna till de informella samtalen. Om arbetarna är utspridda och spenderar sin arbetsdag utan att träffa sina arbetskamrater, är det svårt att på en kafferast eller kring matbordet på lunchen diskutera gemensamma problem och strategier för desamma. Detta är inte specifikt för ”pigor”, även om det är där Fredrik fokuserar, utan är en problematik som även finns inom exempelvis transportbranchen eller branscher där stora delar av arbetarkollektivet jobbar som konsulter med olika uppdragsgivare.

    En viktig process för att skapa en materiell grund för den moderna arbetarrörelsen, var varuproduktionens förflyttning från hemmen till större fabriker. Idag ser vi hur denna process har vänts, och det istället går mot en fragmentisering av arbetarkollektivet.

    Och klassorienteringen är bara diffus för att vi gör den diffus. Här har hela arbetarrörelsen spelat en betydande roll, genom att helt enkelt inte prata klass. Och, som du skriver, fått för sig att den offentliga sektorn på något sätt skulle vara en klasslös, icke-kapitalistisk sektor. Så är det, naturligtvis, inte. Där har du helt rätt.

  • hillary2

    Anders Eriksson.

    Visst talas det om gemensamma problem på arbetsplatser, men inte om strategier för att lösa dem. Det är ju vad arbetsgivarrepresentanten har betalt för att göra. Man vänder sig i första hand till denna/e. Hade jag ingen arbetsgivarrepresentant på mitt arbete/varit ensam/ skulle jag vänt mig till facket direkt. Unga människor har mer skinn på näsan nu än för 50 år sedan.
    Jag tror att de klarar fragmentiseringen, men upprepar att ”facken” måste vara attraktiva för dem och presentera vad de kan få hjälp med och förklara solidaritetstanken som gör att de kan få hjälp. Det går inte att ”tjata in ” människor i facket med känslomässiga argument längre.
    Tror inte att det är arbetarklassens ovilja att tala om klass som gjort att klassgränserna blivit diffusa. Nuförtiden talar man väl inte så mycket om klass som om socioekonomiskt index som bestämmer hur mycket pengar den offentliga sektorn ska få i olika stadsdelar. Vårdval Stockholm har försökt frångå detta, men moderaterna i landstinget har enligt artikel i SvD eller DN sagt att de nu ska frångå sitt ursprungliga förslag och ge någon form av ”kallortstillägg” till utsatta områden. Säkerligen mindre än tidigare förståss.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: