McCall Smiths konservativa utopi

I det nya numret av Tvärdrag (1/09) skriver jag nedanstående artikel. Numret i övrigt har ”Offentlig sektor” som tema och ser väldigt spännande ut. Passa på att prenumerera på Sveriges bästa politiska tidskrift, 100 kr för 6 nummer.

Miljontals läsare har charmats av Alexander McCall Smiths naiva historier om Mma Precious Ramotswe och damernas detektivbyrå. De fall som den ”traditionellt byggda damen” löser är knappast av den typ som brukar få deckarfantasterna att skjuta upp böcker på topplistorna. Där finns inga mafiosi och seriemördare. Inte heller några alkoholiserade poliser som lyssnar på opera. Istället får man en tjock medelålders kvinna i Botswana som undersöker fall som rör misstankar om oäkta makar eller försvunna personer och däremellan dricker sitt te, bekymrar sig för sin familj och pratar med grannar och släktingar om gemensamma bekanta. Och som läsare är det lätt att drömma sig till det enkla liv som framträder i berättelserna. Ett liv som är bekvämt, men inte präglas av det moderna livets jakt på materiella tillgångar. Det finns någonting svårgreppbart bekant över idyllen.

I slutet av 1800-talet var skönlitterära socialistiska utopier på modet. Edward Bellamys En återblick och William Morris Nytt från en ny värld är de mest kända exemplen. Men även den svenska arbetarledaren och tidningsmannen Axel Danielsson formulerade sin egen utopi i novellen Främlingen. Dessa berättelser byggde så gott som alltid på att huvudkaraktären på ett eller annat sätt hamnar i ett socialistiskt samhälle som är annorlunda från det samhälle han själva känner till. Hos Bellamy och Morris vaknar de bara upp en morgon och befinner sig där. I Danielssons novell är det en svensk emigrant som återvänder till Sverige och sin barndoms Malmö efter åratal i Afrika, bara för att upptäcka att det hårda klassamhället han lämnade har ersatts av ett jämlikt och socialistiskt. Utopier utspelas alltid någon annanstans, i tid eller rum. Gärna i en miljö som läsaren kan relatera till, men inte känner ingående. Morris framtida London blir greppbart därför att det helt annorlunda samhället är byggt på det gamla Londons ruiner.

Mma Ramotswe lever inte i någon socialistisk utopi. Långt därifrån. Men den konfliktfria och traditionsfyllda värld som målas upp är en utopi. En konservativ utopi. Här finns det ingen resa i centrum eftersom konservatismen per definition bygger på rötter, kontinuitet och tradition. Istället är det läsaren som får ta på sig rollen av storögd besökare när Mma Ramotswe guidar runt i ett samhälle som är förhållandevis fritt från allvarlig brottslighet, samhällskonflikter, arbetslöshet och globaliseringens hot. Det är ett samhälle som vi kan peka ut på kartan (åtminstone med lite hjälp), men framförallt är det ett samhälle vi tror oss känna igen. Det gamla samhället med sina ramar, sin sammanhållning och sin trygghet. På svenska skulle vi kalla det folkhemmet.

Konservatismens klassiska hjälte, odalbonden, har här fått en modern klädedräkt i småföretagaren. Privatdetektiven, bilmekanikern, skrivmaskinsskolinnehavaren. McCall Smiths Botswana är fullt av ivriga bävrar som bär upp samhället. Några arbetare ser man egentligen inte till. Det finns visserligen lärlingar, sekreterare och hembiträden. Men de existerar i en konfliktfri och familjär samexistens med sina arbetsgivare. Det verkliga Botswanas gruvarbetare och turistarbetare syns inte till, trots att det är i dessa sektorer som huvuddelen av landets inkomster kommer från.

En viss svärta finns i berättelserna. Aidsepidemin finns där, men bara som ”sjukdomen” i marginalen. I verkligheten är nästan 40 procent av den vuxna befolkningen smittad. Något som också lett till att landet har den kortaste förväntade livslängden i världen. Det finns dåliga flickor och elaka män, påverkade av samhällsupplösande krafter utifrån. Men de finns mest där för att kontrastera mot det traditionella Botswana, det Botswana som Mma Ramotswe gör sitt bästa för att försvara.

Men om en bok handlar om utbytet mellan författare och läsare så har inte böckerna särskilt mycket att göra med Botswana, de är skrivna av en västerlänning för andra västerlänningar. Snarare handlar de om en dröm om en enklare, tryggare och mindre komplex värld. Man kan känna doften av Mma Ramotswes röda te, se solen gå ner över Kalahari och förstå varför de enkla svaren kan locka så många.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: