Pizzapopulismen

Nu är alla personkryss räknade och som jag misstänkt sedan jag första gången såg listan så fanns det inget utrymme för någon att komma in underifrån och lyckas kryssa sig in som både Anna Hedh och Åsa Westlund gjorde för fem år sedan.  Men när valet närmade sig dök det upp flera mer eller mindre ambitiösa personvalskampanjer. Den som fått mest uppmärksamhet är tveklöst Evin Cetins kampanj som tog sats från plats 29 på listan. De frågor som drevs var väl inte särskilt utmärkande. Men genom att använda sig av nya arenor (pizzerior, syrianska kyrkor och kurdiska bröllop) för den politiska kommunikationen blev det ändå lite spännande.

Men det jag funderade mest på när jag betraktade kampanjen på avstånd var om det inte var den första verkligt populistiska kampanj som bedrivits i Sverige. Till vardags kopplar vi ju populistbegreppet till extremhögern. Att vara populist betyder i allmänhet att man är en gapig jävel som inte vill ta ansvar. Men en mer ursprunglig tolkning av begreppet finns att hämta i det sena amerikanska artonhundratalet då en folkrörelse av framförallt småjordbrukare svepte fram över landet. Motsatsen till folket, populisterna var politikerna och monopolkapitalisterna, plutokraterna. Att vara populist handlar i korthet om att vi här nere står mot dom där uppe, småfolket mot eliten. (Läs gärna Per Wirtén, Populisterna: En berättelse om folkets århundrade, Norstedts, 2000)

Evin beskriver det hon kallar Pizza-Sverige så här i en debattartikel:

”Pizza-Sverige består av de människor som jobbar på pizzeriorna men också om dem som äter där. De är en del av det nya svenska klassamhället. Det är personer som lever utanför den yttersta makteliten, som drabbas hårdast av den pågående krisen. Det handlar om studenter, barnfamiljer, invandrare. De bor i höghus med paraboler. De har varken sommarresidens eller lyxbåtar. När de synliggörs i media speglas oftast bilbränder och upplopp, inte den överlevnadskonst som har präglat deras liv.”

Det är faktiskt en klockren populistisk beskrivning av samhället. Folket (”Pizza-Sverige”) beskrivs tillräckligt brett för att inte bara innesluta arbetarklassen i traditionell mening, utan också småföretagare och f-skatteproletärer, svennar och blattar. Vi som käkar pizza, till skillnad från eliten (som förmodligen äter gåslever eller sushi?).

Utan att dra några jämförelser i övrigt så kan man göra kopplingen till de norska högerpopulisterna i Framskrittspartiet (FrP). I Aron Etzlers Trondheimsmodellen (Karneval, 2007) berättar den norska vänsterjournalisten Magnus Marsdal om hur han under ett år försökte knäcka det han kallar FrP-koden och förklara varför ett högerparti blivit Norges största arbetareparti. Han gjorde det genom att leva som FrP:s väljare. Vilket bland annat innebar att han var tvungen att äta massor av ketchup.

”Journalisterna skrattade så de grät, men det var inte bara för det absurda. De skrattar åt ketchupen, för det är något de inte vill äta. Och allt det som finns i väljarkåren till Framskrittspartiets kulturella värld rankas som det lägsta. De lyssnar på svensktoppsmusik, en musik som bara spelas på nätternas tv-sändningar, och bara säljs på bensinmackar tillsammans med allt annat som betraktas som skräp. FrP-koden handlar om respekt för arbetarklassen.”

För medan FrP är som folk flest (som deras slogan lyder) är de andra partiernas företrädare (inklusive socialdemokratiska Arbeiderpartiet, Ap) representanter för samhällseliten, med begränsad respekt (eller illa dolt förakt) för arbetarklassens kultur. Marsdal fortsätter:

”[FrP:s grundare Carl I.] Hagen blev direktör vid 24 års ålder och det kan man ju anse överklassigt. Men [Ap:s partiledare Jens] Stoltenberg slår mycket högre: han är andra generationens socialdemokratisk statsadel. Killen som skall företräda arbetarklassen skulle aldrig äta ketchup.”

Som personvalskampanj får nog Pizza-Sverige betraktas som misslyckad, bara 2,82 procent av de socialdemokratiska väljarna lade sin röst på den. Men vem vet, kanske har Pizza-Sverige en framtid som bredare populistisk rörelse? Om jag skulle ge ett råd till Evin och de som ledde hennes kampanj skulle det vara att registrera en lämplig hemsidaadress och börja värva populister – kandidater och aktivister – som kan stå upp för Pizza-Sverige om ett år. Det finns ingen anledning till att det inte ska finnas pizzapopulister på mängder av socialdemokratiska listor i valet 2010. Folket bygger landet, som Ulf Lundell skulle ha sagt, de är de enda som kan det.

Intressant?


11 responses to “Pizzapopulismen

  • Underdog

    Är alla underdogs populister, enligt dig?

  • Alexandra

    Göran Färm fick 2,60. Nej, kampanjen var inte misslyckad, men listan var det. Om Evin Cetin hade varit bland de 5-10, hade fler kryssat henne. Hon är den S-kandidat som synts mest i gammelmedia.

    Du kopplar populism till högern, men glömmer att nämna Gudrun Schyman i sammanhanget.

    Jag förstår vidare inte vad du menar med ”lämplig hemsidaadress”. Är det något fel på http://www.evincetin.se?

  • fredrik

    Underdog: Nej, populismen finns snarare i tonfallet och samhällsbeskrivningen. Om du läser inlägget en gång ser du att jag dessutom använder begreppet i positiv mening.

  • herman

    Intressant inlägg verkligen. Jag var rätt skeptisk till valaffischerna, men det här är ju spännande. Martin är inne på samma linje angående vänsterpartiet: http://www.dagenskonflikt.se/martin/efter-europaparlamentsvalet/

  • fredrik

    Alexandra: En personvalrörelse är misslyckad om man inte blir invald. Det är inte svårare att bli invald från plats 29. Att man är nedpetad av ”dom där uppe” kan tvärtom vara en fördel. Anna Hedh blev invald från plats 31 för fem år sedan (baksidan av valsedeln).

    Jag kopplar inte alls populismen (bara) till höger. Som jag skriver är de ursprungliga populisterna vänster.

    Anledningen till att ha en annan webbadress (typ: pizza-sverige.nu) är att jag inte skriver om en kampanj (bara) för Evin utan också för flera personvalskampanjer inom samma kampanj.

    Gudrun Schyman är snarare populist på det sättet vi vanligen använder begreppet, ”att man är en gapig jävel som inte vill ta ansvar”

  • Anders E Nilsson

    I Trondheim dominerar AP och SV, på lokaltv och lokalradio ”äger” AP förmiddagarna med den typen av billigt producerad tv som vi ser överallt, man tävlar om ”sydenreiser” och spelar norsk ”könntri-musikk, man spiller faktisk begge slagene, både Könntri og Västern”. Folkligt, jodå, populistiskt jodå, men nog är Trondheimsmodellen mer än så.

    Efter 20 år i Norge har jag lite svårt att förstå Marsdals storhet för en del svenska debattörer. Jag skulle rekommendera studiet av Frp´s utveckling från stolle-parti till ett accepterat demokratiskt alternativ, bla genom sin roll i EU-motståndet och avsaknaden av kritiskt granskning från vänstern. Här ligger det sprängstoff, alltför känsligt uppenbarligen för oss svenskar.

    Då är det gott att ha Marsdal och hans ketchupanektdoter.

  • Johnny Mortensen

    Nu kryssade jag ingen på valdagen men tyckte hennes kampanj var intressant. Hade ju även en bra låt ute på tuben ”rikta ljuset” (eller nåt sånt). Det som kändes bra med hennes kampanj var att den kändes äkta och med ett ärligt uppsåt. Inte som när LO-gubbar drar på sig ett sprillans nytt blåställ för att med hängslen, tomt verktygsbälte och rutig skjorta värva lite arbetarröster i sken av att de själva är just arbetare. Den typen av populism genomskådas och straffas på valdagen.

    Ska det bli med socialismen som det blev av den kristna tanken. Att börja med att leva med och verka för de som befinner sig längst ner i samhällets hierarki så att dessa har ett drägligt liv, chans att utvecklas och möjlighet att få det stöd som krävs för att kunna klara sig själva, till att bli en toppstyrd organisation som endast till namn och uttryck kan sammankopplas med de som står utanför eller under medelklassen och dess topp och alla de förmåner och privilegium dessa skaffat sig.

    S förlorar stöd i huvudstaden vilket är synd men den dag kommer då även landsbygden vänder partiet ryggen och den dagen det sker är det måhända för sent att vända tillbaka utvecklingen. De som fått det bra blir borgliga, kanske lite bekvämt socialliberala och de som kommit efter vänder sig till V eller andra missnöjespartier som lovar att ändra på mycket och fort.

    Men tänk ändå att S fick var fjärde röst i valet. Det är inte dåligt för ett parti där en hel del av sympatisörerna stannade hemma, partiledningen är både velig och inkompetent och där det politiska budskapet snällt sagt varit otydligt. Det finns alltså en hel mark att vinna tillbaka om ledarskapet stärks, visionen konkritiseras och rätt sorts populism får folk att gå och rösta.

  • fredrik

    Anders: Jag tror inte att du är dummare än att du förstår matkopplingen mellan mina pizza- och ketchupcitat. Och visst är Trondheimsmodellen mer än populism (även om det finns ett visst drag av en positiv vänsterpopulism i det projektet). Men jag skriver inte om Trondheimsmodellen här. Jag skriver om populism och i det finns det ett inslag av konflikt mellan centrum och periferi. Att Ap i Trondheim omfamnar en arbetarkultur som inte anses som särskilt fin är bara att applådera. Men det gör ju inte att Stoltenbergs på Oslos västsida är mindre av avlägsen kulturelit.

    Vad gäller FrP:s framgångar så är det ju just det du skriver om som Marsdal skriver. Han kritiserar vänstern för att inte ha tagit dem på allvar och för att se ner på arbetarklassen. Jag tror däremot inte att EU-frågan i sig är avgörande (även om det finns det inslaget). I så fall hade Sentern eller SV lika gärna kunnat vara alternativ. Det är rimligare att se kopplingen mellan en socialdemokrati som flyttade sig åt höger och därmed avlägsnade sig från arbetarklassen i både ekonomiska och kulturella frågor, och ett FrP som åtminstone ”talar till bönder på bönders vis”.

    Som en parentes kan nämnas att Danskt folkepartis väljare sägs stå till vänster om Socialistiskt folkepartis och Enhedtslistans väljare i välfärds- och omfördelningsfrågor. Att inte vänstern klarar av att fånga upp dessa väljare är ett underbetyg.

  • Anders Nilsson

    Fredrik, ta bort den förra texten. Open Office spelade mig ett spratt och jag kollade för dåligt, den riktiga och läsbara texten är denna:

    Jovisst förstår jag det Fredrik, men det gör det ju inte till politiskt viktade utsagor för det. Jag tycker mig se en viss förkärlek hos den akademiska delen av rörelsen att generalisera vissa av sina föreställningar om arbetarklassen och ”folket” i allmänhet. Dit hör ketchup och pizzakonsumtionen. Precis som föreställningarna om egenföretagare, bönder, stockholmare, norrlänningar, företagsledare, byråkrater osv omges av en flora av anekdoter som på något sätt skulle forma giltiga sociala och politiska analyser.

    Marsdal är en representant för detta. Och därför har han inte heller någon särskilt hög cred i Norge. Hans ”kritiserar vänstern för att inte ha tagit dem på allvar och för att se ner på arbetarklassen.” har med andra ord inte något entydigt stöd i den norska debatten, knappast något stöd alls för att vara exakt. Och han har inte alls vågat skärskåda Frp´s förvandling och framförallt organisatoriska utveckling under de år som EU-frågan stod för den kraftfullaste mobiliseringen i modern norsk politisk historia. Frp ingick som en fullvärdig och icke ifrågasatt politisk kraft i nej-sidans mobilisering. Under de här åren kunde de bygga upp sin organisation, få del av partistöd, fora, debattsidor osv. Detta är det avgörande- Sympatisörer skaffade de sig på egna meriter. Men de kunde skapa en organisation. Det är poängen. I lugn och ro skaffade de sig en folklig legitimitet. ”De är ju med, då kan de inte var så dåliga.” Och de kunde med en ny organisation och statlig ekonomi ta emot de, som nu blivit ett väljarintresse. Det du beskriver kännetecknar till en del dagens situation, men inte uppbyggnadsskedet. Där SD befinner sig idag med andra ord.

    Samtidigt rensades de mest uttalade rasistiska uttrycken bort, de fick ju möjligheten att framstå som ett parti på gemensam grund med 60% av befolkningen, nej-sidan i EU-omröstningarna. Den här strategin är ju inte ny, den användes av Front National i Frankrike, Frp´s viktigaste finansiär fram till att partistöd möjliggjorde och dålig massmedia tvingade fram ett brott med det franska broderpartiet. Den danska erfarenheten följer i mångt samma mönster, rörelser där missnöje, rädsla och social frustration blir en del av en rättmätig politisk kamp, därför att en uppgörelse med de nationella populisterna riskera att splittra kampen. Därför håller man tyst, det enda som hörs är segervrålen på Frp´s, Dfp`s, FN´s valvakor. Detta skriver Marsdal lika lite om som hans svenska kolportörer. Självkritik, verklig självkritik, har väl aldrig varit vänsterns och arbetarrörelsens starkaste sida.

    En politisk rörelse som saknar förmåga och mod att självkritiskt granska vad de faktiskt har gjort och i stället ägnar sig åt att debattera vad man ville, kommer med tiden att förlora sin trovärdighet och därmed sin folkliga legitimitet. Det är en historisk sanning. Där har du en infallsvinkel på varför ”Danskt folkepartis väljare sägs stå till vänster om Socialistiskt folkepartis och Enhedtslistans väljare i välfärds- och omfördelningsfrågor.”.

  • Populism – missförstådd folkrörelse | Svensson

    […] mer: Per Wirtén, Tankar från roten, EX, DN, GP, […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: