Allt var inte bättre förr

Theodor Paues & Fabian Wallen
Flyt! Förbättringar i Sverige sedan sjuttiotalet
Timbro
2009

1974 var Sverige ett land där Televerket ägde alla telefoner, kontorslandskap fylldes av kvinnor som renskrev diktamen på skrivmaskin hela dagarna, gruvarbetarna hostade svart slem efter skiftet, kokböckerna varnade för en alltför frikostig användning av vitlök och testikelcancer innebar döden. Det är tveklöst ett annat land som Theodor Paues och Fabian Wallen kontrastar utvecklingen mot i den av Timbro utgivna boken Flyt!

Idag är vi friskare, jämställdare och rikare. Vi bor och äter bättre. Vi tar del av mer kultur, reser mer och kan kommunicera med nära nog vem som helst var som helst. Vi har en större acceptans för andras livsstilar och -val. De senaste 35 åren har rent objektivt inneburit enorma förbättringar på mängder av områden.

Men vem äger egentligen berättelsen om samhällsutvecklingen sedan mitten av 1970-talet? Under den föregående fyrtioårsperioden var det tveklöst arbetarrörelsen. Folkhemmet, den fulla sysselsättningen, en exportindustri på högvarv och en allt mer omfattande gemensam välfärd. Men någon gång i mitten av 1970-talet tar det stopp; oljekris, ökad arbetslöshet och slutligen Socialdemokraternas historiska valförlust 1976 som den sista spiken i kistan.

Det är frågan om vems berättelse det är som gör boken intressant, trots att den i mångt och mycket är en personligt hållen bagatell.

Vad beror alla förbättringar och framsteg på? Till viss del handlar det givetvis om avregleringar, globalisering, och tekniska och vetenskapliga landvinningar, produktivkrafternas utveckling som Marx skulle ha sagt.

Men mycket är sådant som föregåtts av politiska beslut, praktisk reformism. Inte sällan under starkt motstånd från den höger som nu gett ut boken. Att fler har tillgång till teater eller att det finns fler kulturtidskrifter kan man spåra till 1972 års kulturutredning. Att arbetsplatserna har blivit tryggare och säkrare beror till stor del på den arbetsmarknadslagstiftning som tillkom på 1970-talet. Kvinnors inträde på arbetsmarknaden beror på avskaffande av sambeskattning och utbyggnad av barnomsorgen. Miljonprogrammet må vara bespottat, men bostadsbristen byggdes bort och boendestandarden höjdes. Många nya yrken och branscher har varit beroende av högskoleutbyggnaden. Folkhälsan har förbättrats av en utbyggd sjuk- och hälsovård och till exempel rökförbud i gemensamma utrymmen.

De senaste 35 åren är en framgångsberättelse som borde vara arbetarrörelsens. Men man har inte lyckats göra den till sin. Anledningen till detta går förmodligen att finna i att den här perioden sammanfaller med Sveriges övergång från industrisamhälle till tjänstesamhälle. Arbetarrörelsens identitet har varit tätt sammanflätad med industrialismens framväxt och storhetstid. Förändringen till tjänstesamhälle, trots författarnas rosenskimrande beskrivning, har inneburit en del problem som inte passat in i berättelsen. Vi har fått se en strukturell arbetslöshet bita sig fast, ökade klyftor, återkommande ekonomiska kriser, och hot om klimatförändringar och pandemier. Till stor del som en direkt följd av den här omvandlingen.

Men vill arbetarrörelsen ha en berättelse för framtiden måste den omfamna även de förbättringar som skett som en del av tjänstesamhällets framväxt. De är ju trots allt arbetarrörelsens förtjänst. Och som de senaste 35 åren visat är framtidens framsteg beroende av ett progressivt och jämlikt sinnat samhälle.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , och .


One response to “Allt var inte bättre förr

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: