Den konservativa dimensionen

Göran Hägglunds attack på kultureliten har varit sommarens stora kulturdebatt. Kränkta kulturskribenter har rasat tillbaka mot vad man uppfattat som en reaktionär flört med Sverigedemokratiska väljare.

Hägglund skjuter bredvid målet när han fokuserar på vad ”vanligt folk” tycker om morgontidningarnas kultursidor eller enskilda examensarbeten på Konstfack. Förmodligen bryr sig en övervägande del av befolkningen överhuvudtaget inte om detta.

Och reaktionerna på Hägglunds tal och artiklar är inte oväntade med tanke på de framgångar som högerpopulistiska partier haft i våra västra grannländer. Retoriken påminner onekligen om den man kan höra från stora och debattledande partier som Danskt Folkeparti och norska Framskrittspartiet.

Men frågan är om man inte lite väl snabbt placerar Hägglund i ett fack utan att se varför det finns en konservativ resonansbotten i hans resonemang som kan finna stöd långt bortom de pingstvänner som ser sedernas förfall som politikens centrala fråga. Och det har väldigt lite att göra med vad som skapas på landets konstskolor eller diskuteras på kultursidorna.

Vänster och höger är inte ett rakt pärlband av idéer. Politiska värderingar spelar i flera dimensioner där det är fullt möjligt att vara radikal i ena frågan och konservativ i den andra.

Sociologen Stefan Svallfors har i sin forskning visat på hur dessa positioneringar dessutom är klasskiljande. I socioekonomiska frågor står arbetarklassen till vänster, medan den i sociokulturella frågor står till höger.

Mer specifikt innebär det att arbetare tenderar att förespråka små löneskillnader, ökad omfördelningspolitik och jämlikhet som central politisk idé. Men samtidigt tenderar att vara mer skeptisk till homosexualitet och invandring, för hårdare tag mot brottslingar och mer konformistiska.

Bland högre tjänstemän tenderar positionerna att vara de omvända. Skillnad i utbildning och begåvning ska synas i lönekuvertet, och efterfrågan på individuella välfärdslösningar är större. Men även acceptansen för andras livsval är större och frihet placeras i centrum.

I Sverige har den första dimensionen dominerat politiken och därför har arbetarklassen röstat vänster, trots att dessa partier ofta stått för en radikal position även i den andra dimensionen. Men under de senaste decennierna har det skett en förskjutning åt höger i den socioekonomiska dimensionen.

Erfarenheten från den amerikanska konservatismens framgångar under åttio- och nittiotalen visar att arbetarklassen är beredd att rösta på det parti som lyckas appellera till deras sociokulturella värderingar – även om det i ekonomiska frågor för en politik som står i direkt motsats till deras intressen – om det inte finns en alternativ röst som placerar de socioekonomiska frågorna i centrum.

Under många år har vi sett hur de socialdemokratiska partierna har rört sig mot en position där man sociokulturellt vänster och socioekonomiskt höger. Det vill säga en position där de högre tjänstemännen finns, men inte arbetarna.

I ljuset av den utvecklingen är det inte svårt att förstå varför stödet för den europeiska socialdemokratin har imploderat samtidigt som behovet av en socialdemokratisk politik borde vara som störst.

Vänstern kan bara återta det politiska problemformuleringsprivilegiet genom att sätta fokus på socioekonomiska frågor. Utjämningspolitik, jämlikhet, välfärdsstat och full sysselsättning har brett stöd hos allmänheten. Det är när dessa frågor inte finns i den politiska debattens centrum som Hägglunds kulturkrig kan appellera till större väljargrupper.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,


13 responses to “Den konservativa dimensionen

  • jimpan

    Mycket tankeväckande! Jag tror att man här är tvungen att hålla två bollar i luften samtidigt – för det är viktigt att sätta fokus på det socioekonomiska, men samtidigt är acceptansen för olika livsval oerhört viktig för ett samhälle som inte tyngs av konformism. Hur lösa det dilemmat?

  • Enn Kokk

    Huvudet på spiken! När arbetarrörelsen med Alva Myrdals jämlikhetsprogram verkligen gjorde sitt yttersta för att eliminera socioekonomiska skillnader, mobiliserades de traditionella (S)-väljarna i arbetarklassen. Men samtidigt vanns också inte minst kvinnor som var verksamma i kvalificerade yrken – jämlikhetsperspektivet tillämpades nämligen också på ojämlikheterna mellan könen.

  • kh

    Fast det där stämmer ju helt enkelt inte. Att rika människor skulle vara fina, bildade, goda och fördomsfria medan arbetare är elaka, fula och intoleranta är ju bara en gammal borgerlig myt. Och fortsätter att vara en myt oavsett hur många liberala USA-sociologer man hänvisar till.
    Givetvis finns det intolerans inom arbetarklassen, men intoleransen är betydligt högre bland de rika, det är ju ganska uppenbart om man kan sin historia.
    När man påstår att arbetarklassen är negativt inställd till invandring och homosexualitet och jämställdhet, hur definierar man då arbetarklassen? Tydligt är ju att man iallafall inte räknar kvinnor, homosexuella och invandrare till arbetarklassen. Alltså har ni räknat bort en majoritet av LO:s medlemmar ur arbetarklassen.
    Varken svartskallar, bögar eller flator är nåt som står ovanför klassamhället och klasskampen. För arbetarklassen – den verkliga – är det inte en fråga om huruvida man ska tycka synd eller inte tycka synd om bögar, flator, kvinnor och svartskallar. För den består ju just av bögar, flator, kvinnor och svartskallar.
    Det tycks akademikervänstern ha väldigt svårt att begripa.

  • Erik Svensson

    Tror nog att det ligger en del i den här analysen, och jag är glad att ”Jimpan” ovan och jag tycks vara på samma sida (för en gångs skull!). Jag har nämligen varit kritisk mot många svenska vänsterliberaler som (i mitt tycke) överbetonat frågor om sexuella minoriteters rättigheter (som i.o. f. s. är viktiga) på bekostnad av klass och ekonomiska frågor. Det vänsterliberala magasinet ARENA och Karolina Ramqvist, Magnus Linton m. fl. är exempel på denna ”moderna” vänster som sällan talar om klass och ibland t. o. m. koketterar med detta (”Vi måste våga tala om annat än klass” som Karolina Ramqvist brukar säga). Det här blogginlägget bekräftar tvärtom att vi måste tala om klass, och inte bara det ”annat” som länge har varit huvudfokus för den liberala vänsterfåra som har tagit över debatten på bekostnad av mer traditionella klass-baserade vänsterperspektiv.

  • Alex

    Förutsatt att arbetarklassen verkligen är mer konservativ i värderingsfrågor (något jag är tveksam till om det faktiskt stämmer i Sverige) så leder ju det till följdfrågan: Vad är det i arbetarens samhälleliga vara som ger denne detta medvetande? Och hur kan man ändra på det, för vi är väl ändå överens om att främlingsfientlighet, kulturfientlighet, sexism, homofobi o.s.v. är sådant som försvårar för oss arbetare att ena oss och utöva makt som klass.

    Men det som vänsterliberalerna inte fattar är att man inte kan snacka om genus, rasism, homofobi etc. på en abstrakt nivå utifrån ett medelklassperspektiv (som saknar klassperspektiv). Det är den medelklassorienterade vänsterliberalismen som helt dominerat inom vänstern ett tag nu och den har varit tämligen fruktlös. Man måste formulera en politik som erbjuder vanliga människor konkreta förbättringar, samtidigt som de främjar enheten mellan människor. Man måste också ha en feminism som appellerar till vanliga arbetarklasskvinnor och inte någon jävla Sex & the City feminism om att alla kvinnor ska kunna bli chefer eller annat skit.

    Tillbaka till vardagen, fast med ett framåtblickande perspektiv.
    Socialism istället för vänsterliberalism eller vänsterkonservatism.

  • fredrik

    Tack för alla kommentarer (har varit borta från nätet några dagar)!

    Det finns givetvis problem med att tala om å ena sidan klass på strukturell nivå och klass på individuell nivå. Det är givetvis inte så att en arbetare per definition är en rasistisk och sexistisk homofob.

    Men om man tittar på forskningen som t ex Stefan Svallfors gjort (se länken i inlägget och hans bok ”Klassamhällets kollektiva meddelande”) så menar han att man kan se skillnader mellan arbetarklass och högre tjänstemän (”service class”) i de socioekonomiska och sociokulturella dimensionerna. Däremot har de sociokulturella skillnader varit mindre viktiga eftersom den politiska tonvikten traditionellt har legat på socioekonomiska frågor.

    Om jag hade en poäng med mitt inlägg så var den väl att man måste driva en progressiv socioekonomisk politik om man vill driva en progressiv sociokulturell politik. Annars är risken stor att det blir varken eller.

  • mrperfect72

    Det staemmer inte helt. Rasism har varken med klasstillhoerighet eller ens med intelligensnivaa att goera. Det har med raedsla att goera, anser jag.

    De mest skrajsna aer sannolikt aeven raedda foer en massa andra saker, som doeden, svininfluensan, spindlar, ormar etc. Jag tror inte att maenniskor raar foer sin raedsla helt heller och den kan komma genom skraeckfyllda erfarenheter.

    Olika nivaa av raedsla kan i olika fall vara nyttig resp. onyttig.
    MVH
    MrPerfect72
    http://www.aktivdemokrati.se

  • Tankar inför jobbkongressen « Viktor Tullgren

    […] Landin Stefan Wikén Stefans konspirationer Peter Högberg Högbers tankar Viktor Tullgren Fredrik Jansson tankar från roten Karin Bergh Haningeposten Eva-Lena Jansson AC Brockman Fredrik Pettersson […]

  • Apropå ett nummer av Liberal debatt « strötankar och sentenser

    […] Labour kan också förstås utifrån att arbetarväljare, enligt vad vetenskapliga studier visat, står till vänster i socioekonomiska frågor (tenderar att förespråka små […]

  • Ett vänsterliberalt parti « strötankar och sentenser

    […] andra Stefan Svallfors har visat att det är en politik som har starkare stöd bland högutbildade än bland arbetare. […]

  • Ett europeiskt dilemma - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

    […] och förklara den till synes paradoxala opinionsutvecklingen. Det är sedan länge känt att arbetare – jämfört med tjänstemän – står till vänster i socioekonomiska frågor (arbetsmarknad, […]

  • Kommentarer till en valanalys - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

    […] valanalysen inte direkt tar upp, är förhållandet att arbetarväljare, enligt vad vetenskapliga studier visat, står till vänster i socioekonomiska frågor (tenderar att förespråka små […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: