Var är storstadspolitiken?

I fredags beskrev Mona Sahlin tillsammans med ledande partikamrater från storstadsregionerna på DN Debatt skelettet till en socialdemokratisk storstadspolitik. Helt korrekt konstaterar de att storstäderna är tillväxtmotorer och nav i den svenska ekonomin (läs även den rapport som Anders Nilsson skrivit på uppdrag av Socialdemokraterna i Stockholm, Göteborg och Malmö).

Man konstaterar även att socialdemokratin har ”fokuserat mer på industrins utveckling än på den tjänstesektor som dominerar i de stora städerna. Politiken har varit inriktad mot de stora företagen men försummat de småföretag och entreprenörer som är viktiga för storstädernas utveckling.” Även här har man gjort en korrekt analys. Socialdemokratin som ideologi och rörelse är starkt förknippad med industrialismens framväxt och guldålder. Det underliga är att diskussionen växt sig stark nu, trots att det är en process som pågått i fyrtio år. Jag har tidigare berört detta i min recension av boken Flyt! och i mitt bidrag till Social Europe Journals diskussion om framtidens socialdemokrati.

Debattartikeln innehåller flera bra reformförslag. Det är exempelvis bra att man vill begränsa möjligheten till vinstuttag och avknoppning av skattefinansierade verksamheter, och att man lyfter behovet av barnomsorg även på kvällar och nätter (man kan dock fråga sig om det behovet är begränsat till storstäderna, även i landsorten kan de som jobbar i hemtjänstens nattpatruller och skift i industrin behöva tillgång till barnomsorg). Detsamma gäller förslag om investeringsstöd för hyresrätter och skattesänkningar för flerhushållsfastigheter. Bland annat.

Men där finns också en del tokiga förslag. Återigen lyfter man det vilsna förslaget om en ny egnahemsrörelse. Ett förslag som är både socialt och ekologiskt ohållbart. En modern storstad kan inte byggas med vidsträckta villaförorter som är energislösande både i själva bebyggelsen som i dess främjande av privatbilismen. Vidstäckta villaförorter som också drar isär staden och gör dess olika stadsdelar till isolerade öar. Dessutom är det märkligt att man vill lägga byggandet av bostäder på amatörer istället för på de som har kunskap och erfarenhet på området, inte minst när det råder arbetslöshet bland byggnadsarbetare. Slutligen kan man konstatera att själva idén att subventionera sådant byggande också nedvärderar allmännyttan från att vara boende för alla till att bli det som internationellt kallas ”social housing”. Jag har tidigare berört ämnet. Läs även vad Johannes Åsberg skrivit om det.

Ett annat mindre välgenomtänkt förslag är det där man talar om startade av egna företag som ett sätt för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Det ska vara lätt att röra sig mellan anställning och företagande. Och det är absolut så att det kan finnas ungdomar som har spännande och produktiva idéer. Men det som ligger i artikelns förlängning är ett f-skatteproletariat. Nyföretagande kräver både ekonomiskt kapital och kunskapskapital. En rimligare ingång om man vill få igång företagande är att se till att trygghetssystemen i större utsträckning omfattar företagare. Jag har tidigare skrivit om det här.

I artikeln saknas helt centrala områden som kollektivtrafik, både inom och mellan storstäderna. Behovet av investeringar i spårbunden trafik nämns överhuvudtaget inte. Tunnelbanor, spårvagnar, pendeltåg och snabbtåg är intimt sammankopplade med moderna och dynamiska storstäder.

Trots att en ganska stor del av artikeln berör bostäder så saknas både en diskussion om att klimatsäkra bostäder och åtgärder för att komma till rätta med en eftersatt renovering av miljonprogrammet. Jag har skrivit om det här.

Inte heller går man närmare in på hur man ska ”förbättra villkoren för konkurrenskraftiga kunskapskluster”. Det vore intressant om man hade lyft upp idéer om hur man ska kunna omvandla forskningsresultat vid universitet och sjukhus till nya näringar, företag och produkter, hur man ökar tillgången till riskkapital. Eller hur man skapar möjligheter för ett fritt kulturliv som kan leva i både symbios och konflikt med de kreativa näringarna.

Storstadspolitiken står fortfarande och stampar. Delvis handlar det om de tidigare nämnda rötterna i industrisamhällets bruksorter. Delvis är det för att man har en idealbild av vad man tror är storstadsmänniskan som korrelerar med den ”medelklass” som man så nervöst vill apellera till. Jag har tidigare berört medelklassen här.

Om socialdemokratin på allvar vill få genomslag och sätta dagordningen i storstäderna måste man också ta storstadspolitiken på allvar. Där landar inte debattartikeln i DN.

Katrine Kielos kommenterade artikeln bra i Aftonbladets lördagsledare. Marika Lindgren Åsbrink skriver ofta bra om storstadsrelaterade frågor på sin blogg Storstad.

***

För övrigt skulle jag gärna se att Gunnar Wetterbergs artiklar på DN Debatt (27/10 och 13/12) om en nordisk union ledde till en bredare och livligare diskussion.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


6 responses to “Var är storstadspolitiken?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: