När heliga män gick på min barndoms gator

Första gången jag läste Mohamed Omars diktsamling Tregångare var jag tvungen att ringa upp en kompis och läsa högt ur den. Jag tror inte någon diktsamling har gripit tag i mig på ett så direkt sätt som den gjorde. Omar lyckades blanda en sufisk känsla med miljonprogrammets betong. Allt serverat i en modernistisk språkdräkt som gav orden autencitet. Att alltsammans dessutom utspelade sig i min egen uppväxtstad Uppsala gjorde bara berättelsen så mycket starkare. Heliga män vandrade på min barndoms gator…

Uppföljaren Faraos förbannelse hade en annan ton. Den var lika stark, men annorlunda. Gottsundas betong hade ersatts av ett mer traditionellt Uppsala. Omar hade blivit en kultursidaälskling och diktsamlingen var mer akademisk. Men den strävade också efter att grunda det islamiska i den svenska myllan. Ruiner av uråldriga moskéer i det svenska kulturlandskapet och Linné som sufisk schejk. Det var en islam där moskéerna skulle kunna vara målade i falurött med vita knutar och bönemattorna vara hemvävda trasmattor.  

Den fick mig att tänka på de historier jag tagit del av från när islam rotade sig i Kapstaden. Hur olika traditioner som förts dit över haven av krigsfångar och slavar skaffade sig ett unikt lokalt uttryck, inte sällan präglad av en rejäl dos magi. Historierna om Tuan Guru och de andra tidiga religiösa ledarna som rörde sig i gränslandet mellan det boklärda och mystiken.

Därför kunde jag inte riktigt förstå hur Omar kunde komma ut som ”islamist”. Den rigida och stelbenta tolkningen av islam gick inte ihop med det öppna och sökande som jag såg i hans poesi och andra texter. Det fanns absolut en konservatism där. Men den var inte absolutistisk. Det fanns ett utrymme för nytolkning, omtolkning. Det var ijtihad (tolkning) snarare än taqlid (imitation), ett sökande efter det som var halal (tillåtet) snarare än det som var haram (förbjudet). Det var det som gjorde Minaret till en läsvärd tidskrift under hans redaktörskap.

Allt det där rasade när han kom ut som ”islamist”. Jag tror inte att han hela tiden haft en dold agenda. Han hade inte kunnat skriva det han gjorde om han hela tiden hade varit en annan under ytan. Det gör också att jag inte heller kan tänka mig det motsatta, att det här skulle vara någon form av konstprojekt. Att han vill visa på något i samhällsdebatten genom att spela en roll, wallraffa som extremist. Han är den han är. Samma människa, men med en annan själ. Ett varmt bultande hjärta som förstenats i hat.

Jag saknar de heliga män som gick på min barndoms gator…

Med anledning av artiklarna i Svenska Dagbladet (1, 2, 3).

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


One response to “När heliga män gick på min barndoms gator

  • Peter

    ”Ett varmt bultande hjärta som förstenats i hat.”
    Allvarligt talat, tror du verkligen själv att det är så? Att han helt plötsligt blivit en hatisk människa?
    Försök förstå vad han tycker och står för istället för att gå på den pro-amerikanska och pro-israeliska propagandan som säger att alla islamister är potentiella självmordsbombare som hatar judar och friheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: