Den oförklarliga längtan efter liberalerna

Olle Svenning är en av de socialdemokratiska ledarskribenter jag uppskattar mest. Han är läsande, tänkande och hänfaller sällan åt att agera propagandaavdelning åt Sveavägen 68.

Men även om jag tycker att hans gravruna över den svenska socialliberalismen är välskriven och intressant så upphör jag aldrig att förvånas över just den här socialdemokratiska specialitet: längtan efter de riktiga liberalerna som försvunnit någonstans i historiens dimma.

Faktum är att de valde sida för ungefär nittio år sedan. Och även om en viss anständighet levde kvar så valde de den andra sidan. Man kan inte bli förvånad över att de liberala ruinerna är höger. Men slutsnärten med udden riktad inte bara mot socialliberala zombies som Svante Nycander är lysande:

”Svante Nycander, den seriöse liberalen, tycks sörja; han vill minnas historien. En bitter liberal kliver ut ur skåpet. Kamrat med den svikne, missnöjde socialdemokraten, som kunnat försörja sig på sorgsna debattartiklar sedan 1885.”
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

4 responses to “Den oförklarliga längtan efter liberalerna

  • JLR

    Liberalismen utgår från en uppfattning av människor som individer. ”In-divid” är exakt samma ord som ”a-tom”, det ena ur latinet. det andra ur grekiskan. Att tro att man kan bli människa isolerad från andra i ett samhällsgemenskap är att inte begripa vad en människa är för något. Aristoteles redde ut desssa begrepp i sin bok ”Politiken”, som inspirerade Karl Marx.
    Socialdemokratin ser människor som beroende av varandra i allt. Till att börja med i språket och kunskapen. Robinson Kruse är en utopi. ”Utan språk ingen vetenskap, ingen teknik, inga lagar, ingen konst, ingen kärlek” (Le Clézio,Nobelföreläsningen). Det är riktigt. Men den konservativa hållningen ligger inte heller så långt bort från detta. Det som skiljer socialdemokrati från de konservativa är att dessa håller väldigt mycket fast vid något givet. Men frågan är då om inte socialdenmokratin också är eller blivit konservativ. Därför kör nu moderaterna med en förnyelsesyn, för att överta socialdemokratins roll. Moderaterna är ändå inte riktigt konservativa. De är liberaler och liberalism är inte konservatism. Kristdemokraterna är de enda som uppvisar en konservativ syn.
    Ett stort problem med socialdemokratin är att man inte skiljer mellan kollektiv och gemenskap. I kampen mot den liberala individualismen har den enskilde människan förvunnit i massan. I kollektivet talar man om ”alla” genom att behandla oss i klump. I gemenskapen betyder ”alla” detsamma som ”var och en”. Detta var också ett påpekande av Aristoteles. Först när man har kommit överens sínsemellan kan man tala om ”alla” på ett sunt sätt,inte som våra politiker och facket ofta gör. De talar om ”Vi” och ”alla” utan att riktigt lyssna och veta vilka åsiktsskillnader som finns. De kalla sig själva ”vi politiker” när det egentligen är ”politiskt förtroendevalda”. Politiker är detsamma som ”medborgare”. Nutids politik är aristokratisk eller oligarkisk, inte demokratisk i äkta mening. Vi har ingen riktig social demokrati idag. I kommunallagen bytte man ordet ”gemensamt intresse” mot ”allmänt intresse”. Allas vilja ersattes med den ”allmänna viljan” (som redan Rousseau påpekade).
    Vi behöver en politisk diskussion idag utan skygglappar och förgivettagna dogmer.

  • Britta Sethson

    Om man läser Mona Sahlins bok ”Möjligheternas land” så ser man att socialdemokratins partisekreterare har en tydlig vision för framtiden. Den visionen har byggts med hjälp av ett oerhört omfattande rådslagsarbete ute i landet.

    I visionen finns nya intressanta tankar med som baseras på den gamla utopin om ett rättfärdigt samhälle där alla räknas och alla behövs.

    Om man träffar Mona Sahlin så ser man att hon brinner för att genomföra detta

  • Ulf Börgesson

    Det är bara ett retoriskt trick – genom att prata om ”de gamla, goda liberalerna” framställer man de nutida som sämre, degenererade, liberaler. Med det menas att de – på den tiden de var bra – egentligen var ett slags sossar.
    Samma trick användes av Gudrun Schyman när hon var partiledare för V, och hänvisade till Per-Albin Hansson (”de gamla, riktiga sossarna”) och framställde sig som folkhemmets räddare.
    En finess med detta retoriska knep är att man kan spy galla över ett parti utan att själv framstå som gnällig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: