Dikt under päronträdet

Så stod han äntligen i talarstolen. Den lille skräddarmästaren tittade ut över salen på Hotell Stockholm, harklade sig och sa på en grötig skånska märkt av åren på kontinenten: ”Vad vilja socialdemokraterna?”

Ungefär så brukar man beskriva socialdemokratins ankomst till Sverige. August Palm kallar till möte och sedan är bollen i rullning. Det är givetvis en sanning med modifikation. Palm var långt ifrån den enda hantverkaren som gett sig ut på gesällvandring på kontinenten och det var många som förde med sig den nya tidens idéer till fosterlandet. Det handlade också om stora förändringar i samhället. Men ingen kan ta ifrån honom den centrala roll han som agitator spelade i etableringen av en organiserad och politiskt medveten arbetarrörelse.

Det är idag 129 år sedan det där mötet på Hotell Stockholm i Malmö då han både försökte räta ut en del missuppfattningar om den nya läran och sprida dess evangelium. Man kan läsa delar av det han sa här.

Men jag väljer istället att publicera en dikt som Stig Sjödin framförde på nittioårsjubileumet för trettionio år sedan. Ernst Wigforss satt i publiken och man får nästa känslan av att dikten improviseras fram i stunden. Päronträdet som nämns ska Palm ha klättrat upp i för att hålla ett tal dagen efter (?) Hotell Stockholm. Dikten lär ha publicerats i nummer 50 av den socialdemokratiska idétidskriften Socialistiskt Forum.

Dikt under päronträdet

I denna tid med mycken verbaliseringskonst
och mycken kunnighet i ortografi,
skulle mitt hjärta häftigt röras
om någon hyrde lokal och sammankallade till möte
om de socialistiska principerna,
här eller vid Lill-Jans.
Vad jag sett och hört på fabrikerna,
på det nu så ofta nämnda verkstadsgolvet,
i skogen, på byggena, i pappersbruken,
vid de dånande massakokarna,
överallt där hjulen snurrar, motorer morrar,
borde kunna transformeras till begripligt språk
och föranleda diskussion.

Det borde komma någon skräddare,
som oförvillat ser på verkligheten,
det vore inte ur vägen med en korkskärare
eller tidningsskrivare som beskriver målet.
Det duger bra med murargesäller
och agitatorer med broschyrer på fickan.
I värsta fall kan vi samlas i ett vägskäl
med likasinnade.
Med rikspolisen på behörigt avstånd.

Vid en sådan sammankomst tänker jag inte anföra Marx,
inte heller Engels, Lenin eller Lassalle,
varken Kautsky eller Bernstein.
Jag avstår även från Branting.
Wigforss är själv här och kan säkert vittna
om hur man skurar ord och idéer rena.

Det är inte längre det förflutna,
som vill tala genom mig.
Sentimentalitet har vi haft Övernog av.
Det finns folk i rörelsen som lyckas
med konststycket att förgylla 20-talets,
30-talets kriser med heroism.
Det är inte heller min personliga besvikelse,
inte min grämelse över ouppnådda mål,
som talar med mina ord.
Det är något större,
något förfärligt, skrämmande och kallt.
Det kan se ut som förvanskning.

Jag lägger alltså bara fram vad jag sett
och hört i fabrikerna, på det populära
verkstadsgolvet, föremål för täta studiebesök
av delegationer som hos teoretikerna noterat
att där kan revolutionen börja.
Jag har också upplevt det jag talar om
i skogen under upplegor, i kyla.
Vid den stora pappersmaskinen,
där ingen kan göra sig hörd,
har jag vaksamt följt dess viga rörelser.
Där de nya städerna reser sig
ser jag det dagligen, det vill säga
det hemska människospillet.

Det jag talar om heter likgiltighet,
vämjelse. Eller förakt.
Ordet framkallar konvulsioner, ryckningar,
spasmer. I tidningar, etermedier, hos enskilda.

Jag säger ordet socialism
och det är som om jag gömt en kniv i handen,
som om jag med påk i näven avsåg
att begå våldtäkt.
Alla skyddar sig eller hånflinar skeptiskt.

Så talar bara fossiler.
Dithän har det gått. Jag är inte förryckt,
Och jag nöjer mig inte med undanflykter,
ty förtalet har spritt sig in i organisationens
blodomlopp.
Jag har hört begåvade statsråd retirera
när socialismen kommer på tal.

Har vi egentligen försökt att med humana
medel närma oss visionen?
Är det någon som kan telefonnumret till
Hotell Stockholm eller päronträdet?

2
Hör ni vad jag säger?
Hör jag vad jag själv säger?
Är det någon här som förstår mitt tungomål?
Jag frågar därför att jag är skakad
och därför att mitt språk hotar sönderfalla.
Jag dras själv med en feghet som är tyngre
än de göt som produceras i min ungdoms stålverk.

Jag nämner ordet socialism
och tänder därmed ett fruset ljus
i arborrarens,
i gjutarens,
skogsarbetarens,
maskinförarens,
fanerhuggarens,
valsarens,
elektrikerns,
målarens,
svetserskans Ögon.
Ännu en barnslig stadsbo,
som har råd att vara naiv eller skamlös
och trivs bland slipprigheter.
De vänder sig bort med slocknande ögon.

Många som varit på kurs och lärt sig termerna
börjar genast tala om bruttonationalprodukten.
För andra är frågan teknisk, retorisk, teoretisk.
Sedan börjar de exemplifiera och fjärmar sig
raskt från kärnan i min fråga:
Hur gick det med socialismen?
Hur kommer det sig att ordet klart utsagt
i förtroendevalda församlingar låter som blasfemi?

Den som blir arbetslös fräts inifrån.
Jag vet att den överflödiga söndervittrar.
Men det handlar inte bara om arbetslösheten.
Jag talar om en vidsträckt, långsträckt
innebörd i socialismen.
Om den värdighet som finns inne i själva ordet
och som berättar för oss att det går att leva
jämlikt mänskligt.
Mitt i dånet från motorerna kan du höra
hur mitt ord krossas och splittras
mot det hårda golvet.

3
Den politiska fången Bobynin, en tekniker,
säger i Solsjenitsyns Den första kretsen,
när säkerhetschefen hotar att klämma åt honom,
att det finns bara hans liv att ta
och han är inte rädd för döden.
Kläderna, ja, till och med näsduken han snyter sig i
tillhör den allsmäktige staten-diktatorn.
Han har inga anhöriga.
Han har genomgått många stadier av förnedringar
och förödmjukelser utan att böjas.
Hans insikt är skållad i många läger under många år.
Det finns inget annat än livet att ta,
och det är honom likgiltigt,
ty sju bottnar under helvetet upphör den starkaste
kraften av alla, livsdriften, att verka.
Därför talar han sanning.
Dess verkan är fruktansvärd.
Som på en röntgenbild är rötan i systemet avslöjad
Säkerhetschefen ser den förlamning,
som omsluter honom själv,
känner kedjorna som håller honom fast,
sveket som ger svek tusenfalt igen,
medan fången självklar, öppen
vilar i sin oåtkomliga integritet.
En människa som man berövar allt är fri igen.

Av detta har jag lärt,
skolat min rädsla så att jag växer
rakare igen.

Därför kan jag erinra om den allvarliga cirkeln
under kökslampan vid bordet i baracken på bruket,
män som talade lugnt om socialismen,
om vad de läst i Tiden av en skribent med klara ögon.
Han finns här i dag.

Jag förmodar att deras spaningsuppdrag var viktigt.
Stundom blev samtalet hetsigt av motsatser,
motspråk, som när vågor välter mot varandra,
förda till stranden av flera vindar.

Nu säger en av dagens lojala, självsäkra poeter
att diktarna ska gå ut till folket och förse
detta anonyma folk med argument.
Då kan politikerna fortsätta att administrera
en allt mer komplex ekonomi.
Han aktar sig för att tala om rättens krater.

Jag tror mig veta och det får gärna
låta skrytsamt och förmätet,
att folket redan har det bästa av argument,
ty de upplever med kropp och själ vad som sker.
För 14: 50 i timmen lånar de ut sina kroppar,
för att nu hälsa från traktorfabriken.
Akta dig för att tala med dem om själen,
då möter du blickar som nässlor,
som syra som renar stål.

Försök att tala med dem om färdriktningen.
En röst ekar dovt i futten där arbetarna har rast
Fritiden? Vi flår kapsylen av en sjuttifemma
när veckan är slut.

4
Jag erkänner att det skulle ligga bättre till
på tungan att från denna plats i panegyriska
ordalag skildra den kollektiva gärning
som begynte när skräddargesällen for ut.
Det går att mäta den i kalorier, protein
och hygien. Längre tumstockar behövs nu
när pojkarna mönstrar beväring.
Jag bugar mig i vördnad för allt detta,
ty jag vet att tryggheten är det bästa fundamentet
om man vill göra sig fri.

Ändå känner jag på mig att någon måste åter
klättra upp i päronträdet och tala elementärt.
Min far var skräddarson och insöp också han
socialismen med vandrande gesäller.
Själv erbjuder jag hyskor,
eftersom jag inte kan sy knapphål.

Det står i psalmen som jag lärde
att man eldigt ska tränga sig fram.
Annars går målet förlorat.
Detta är en innebörd att begrunda
medan vi grälar om 50 öre mer på skatten.

Är det någon som vet adressen till gamla
Hotell Stockholm? Eller telefonnumret dit?
En stickling från det första päronträdet
växer här i staden.
Är någon beredd att stiga dit upp och tala?
Kamrat, hör du vad jag säger
i denna tid med många tomma människoögon?

Stig Sjödin 7 november 1971

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

3 responses to “Dikt under päronträdet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: