Socialdemokratins förra interregnum

Jag har tidigare skrivit om det fyrtioåriga interregnum som jag anser att socialdemokratin befinner sig i. Det vill säga det mellanrum mellan två socialdemokratiska paradigm där ”det gamla är döende, men det nya ännu inte kan födas”. Den socialdemokratiska idédebatten tar i alldeles för lite utsträckning avstamp i detta, att krisen består i grundläggande förändringar i samhällets ekonomiska bas och att man måste förstå och förhålla sig till dessa förändringar.

Men det är inte första gången socialdemokratin befinner sig i ett interregnum. Ofta ses socialdemokratins historia som en monolit, en slags evig storhet som varit sig lik sedan dag ett. Men jag tror att det är fruktbarare att se socialdemokratin som ett antal landskap (jag har skrivit om det tidigare) som visserligen har existerat parallellt, men där tyngdpunkten har funnits på olika ställen.

Socialdemokratins första landskap växer fram under artonhundratalets andra hälft. Skiftena hade slagit sönder det gamla bondesamhällets gemenskap och industrikapitalismen växte sig starkare på det gamla handels- och hantverkskapitalets bekostnad med en kraftig migration och urbanisering som följd.

I dessa nya tider växer folkrörelserna fram som en reaktion på samhällsförändringarna. Väckelserörelserna, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen är med det betraktelsesättet delar av samma sammanhang, det första socialdemokratiska landskapet. Eller som Per Olov Enquist uttrycker det i Musikanternas uttåg, ”när rörelsen kom var rörelsen redan där”. Det var ett landskap som präglades av folkrörelsernas lokala sammanhållning och ömsesidighet. Det var i detta landskap som missionshus, nykterhetsloger och folkets hus byggdes, som begravnings- , strejk- och arbetslöshetskassor bildades, som nya idéer predikades och agiterades.

Men under tidigt nittonhundratal började detta första socialdemokratiska landskap att erodera. Det handlar om ett skifte där demokratin gör insteg i staten och förhållandet mellan industrikapital och arbetarrörelse blir mer institutionaliserad och nationaliserad. 1906 hade LO och SAF genom den så kallade decemberkompromissen lagt grunden för den svenska kollektivavtalsmodellen och 1911 genomfördes för första gången ett riksdagsval med allmän rösträtt för män.

De statsdemokratiska reformerna under tiotalet (som kulminerade med lika och allmän rösträtt för både män och kvinnor 1921) ledde till en förskjutning av makten inom arbetarrörelsen. Om det första folkrörelsebaserade socialdemokratiska landskapet hade dominerats av föreningsmänniskorna och agitatorerna fick nu ombudsmännen och kommunalmännen allt större inflytande.

Det här var ingen smärtfri process. Faktum är att man kan betrakta hela tio- och tjugotalen som ett interregnum av samma typ som vi ser nu. Och det går förmodligen att förstå en för arbetarrörelsen traumatisk händelse som partisplittringen 1917 i dessa termer. Traditionellt (i både socialdemokratisk och kommunistisk historieskrivning) beskrivs splittringen i spänningen mellan reform och revolution, och det är ofta frågor som militarismen och ministersocialismen som kommer i förgrunden.

Men när man betraktar splittringen så inser man att det inte är så enkelt som att marxisterna bildar nytt. Kvar i SAP blir de flesta av arbetarrörelsens ledande teoretiker, Rickard Sandler, Gustav Möller och Arthur Engberg. Männen som sedan skriver SAP:s mest uttalat marxistiska partiprogram 1920.

Till det nya partiet anslöt sig en blandad skara oppositionella. Framför allt fanns där stora delar av ungdomsförbundet med Zäta Höglund i spetsen. Men också flera av partiets mest profilerade agitatorer, som Fabian Månsson, och Kata Dahlstöm fanns bland utbrytarna. Att dessa skulle vara några renläriga marxister (eller ännu mindre leninister) torde vara uppenbart för alla som närmat sig deras tankar.

Och att det var just ungdomsförbundet och agitatorerna som återfanns i det nya partiet blir förståeligt ur ett interregnumperspektiv. Redan 1911 hade det socialdemokratiska partiets två anställda agitator omvandlats till ombudsmän. Rörelsen institutionaliserades och blev en integrerad del av samhället. De som går i opposition är de som står längst bort från dessa institutioner, socialdemokratiska fullmäktigegrupper och fackliga förhandlingsdelegationer.

Men detta första interregnum tar inte slut i och med partisprängning och demokratins genombrott. Hela tjugotalet präglas av detta interregnum. När socialdemokratin hamnar på regeringstaburetterna är det oklar vad man ska göra med makten. Under fyrtio år hade just kampen för demokratin varit central för rörelsen. När man väl hamnar där blir man vilse. Man försöker lösa det på ett väldigt svenskt sätt. Man tillsätter två statliga utredningar, en om socialiseringar och en om industriell demokrati.

Dessa utredningar leder ingenstans och istället börjar socialdemokratins andra, statssocialistiska landskap att ta form i och med Per Albin Hanssons folkhem, Ernst Wigforss ekonomiska politik, och Gustav Möllers generella välfärd, för att sedan fortsätta med Tage Erlanders och Olof Palmes starka samhälle och Rehn-Meidnermodellen under femtio- och sextiotalet.

Nu är bara frågan vad socialdemokratins tredje landskap ska bestå av?

Läs även Jimmy Sands ”It’s the economy, stupid!”, Kent Wernes ”Om socialdemokratins kris” och lyssna på Sven-Eric Liedmans föreläsning om Karl Marx’ ”Grundrisse”.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


30 responses to “Socialdemokratins förra interregnum

  • Jimmy

    Spännande fortsättning!

    Tre saker dyker upp i mitt huvud: Det första är Sheri Bermans text i Fronesis socialdemokratinummer som jag läste på bussen hem från Oslo i fredags. Mycket tankeväckande, och jag har för min del inte tänkt färdigt kring den ännu.

    Det andra är den åtskillnad Mats Dahlkvist gör i en skrift från Demokratiutredningen (http://jimmysand.com/kielos-om-identitetspolitik-igen/) mellan rörelsesocialism och statssocialism. Jag tyckte när jag först läste om den att det var en mycket fruktbar uppdelning, men nu är jag inte längre så säker. Lutar åt att det Berman skriver om socialdemokrati kontra demokratisk socialism är mycket mer givande.

    Det tredje är Peter Antmans artikel ”Möllers andra agenda: Om offentliga tjänster och socialisering” (http://antman.se/texter/mollers-andra-agenda-om-socialisering.html) där Bo Rothsteins uppfattning att Gustav Möller lade så starkt fokus vid socialförsäkringarna att han i dag kunde ha ansett att de sociala tjänsterna (vård, skola, omsorg) lika gärna kan privatiseras.

    Det sistnämnda apropå utredningarna om socialiseringar respektive industriell demokrati. Du har ju tidigare skrivit om den gemensamma sektorn – har du tagit del av de diskussioner som fördes kring det problematiska i att använda sig av statsapparaten, som ju är en i grunden närmast militär organisation?

  • fredrik

    Bara en kort kommentar:

    Sheri Berman är spännande. Jag är inte heller säker på vad jag tycker och borde verkligen läsa hennes bok också.

    Jag har läst Mats Dahlkvist (för ganska många år sedan) och det finns något av det i min diskussion om de olika socialdemokratiska landskapen. Även om vi kanske inte landar helt på samma ställe. Men jag ska läsa om den. Tack för länken, jag hade tidigare skriften men verkar ha slängt den i samband med att jag tyckte att det var lite onödigt att ha hela Demokratiutredningen i bokhyllan.

    Vad gäller Gustav Möller är jag alldeles för dåligt påläst. Men den diskussion du nämner är ju intressant för mitt lilla projekt. Och frågan om statsapparaten kan ju ses i förhållande till de dominerande landskapen.

  • Asterix Nykvist

    En tilstymmelse till något nytt lär väl ha kunnat skönjas när Palme mördades. Jag tror bilden blir mer komplett om man räknar in viktiga historiska händelser som morden på Kennedy-bröderna, Luther King, Malcolm X, Lennon, AIDS/HIV. Alla dessa händelser har gjort något med folk, med tidsandan. Jag har skrivit om detta på min blogg. Oavsett vad man anser som kalkylerat/icke kalkylerat, kan det argumenteras för att det rör det sig om historiska händelser symptomatiska för ett delvis sjukt samhälle, ett delvis destruktivt samhälle. Det samma kan sägas om morden på Palme och Lind.

    Jag säger detta eftersom din förvisso intressanta redovisning kan ge lite intrycket av att ge en bild av utvecklingen som ett utslag av industrikapitalism, migration, urbanisering och statsdemokrati med medföljande folkrörelser och konsekvenser. Dock kan man knappast undervärdera den roll mord som de jag nämnt spelar för tidsandan, när centrala mediala figurer som förknippas med progressivitet mördas i ett oerhört mediatiserat samhälle där medierna spelar en oerhört stor roll. När AIDS/HIV dyker upp hos människorna.

    Jag tycker överklassens/näringslivets höjdares roll behöver belysas. Jag tycker man måste fråga sig vad som leder till den friktion som man kan argumentera för leder till alla dessa mord jag nämnt. Och då borde nog en sak sägas: Trots relativt stora sociologiska förändringar, kvarstår klasskampen, kvarstår konflikten mellan överklass och övriga.

    Du nämner den svenska kollektivavtalsmodellen, folkhemmet osv. Jag tror att för många är det senaste nya, djärva som förknippas med LO/S löntagarfonderna. Mot slutet av Palmes liv fanns det tillstymmelse till något nytt hos S känner nog många, som en effekt av det som formade 60-talet.

    Någonstans tror jag man måste ge större betydelse än du här verkar göra åt betydelsen som vissa gav åt att bokstavligen mörda den kamp mot det ruttna i våra samhällen som tog fart på 60-talet, hur 60-talet provocerade överklassen i så hög grad att den process av demokratisering som du beskrivit ej längre ansågs tolererbar. Redan på 50-talet försökte man slå ner all form för subversivitet i skorna i USA, det var en oerhört förtryckande och konformistisk period, med dominoteorin som ledstjärna; var minsta lilla ”avvikelse” betraktades som en potentiell dominobricka som kunde fungera subversivt.

    På 60-talet revolterade man mot detta så till den grad att de där på toppen nog blev ganska desperata. Onekligen hade man ju tills dess haft en tendens att gå mot ett mer och mer demokratiskt och jämlikt samhälle. 80-talet kan symboliskt ses som dessa mäktiga krafters revanch, men basen för denna revanch började ju läggas långt tidigare. 80-talet kommer med Lennons död, Reagan, AIDS/HIV och i Sverige Palmes död. Jag tror det är viktigt att vara medveten om vad man kan vänta sig när man försöker förändra systemet inifrån. Ett oerhört motstånd. Någonstans tror jag att S med fasit i hand förlorar mer och mer lyskraft. Färre och färre tror att man kan förändra systemet inifrån. Man når en punkt där man måste gå ett sted vidare, revolutionen. Annars följer regressionen.

    I detta perspektiv tror jag inte det håller att prata om industrikapitalism, migration, urbanisering och statsdemokrati. Någonstans tror jag det har mer för sig att prata om en klasskamp, och att i denna klasskamp – oberoende av termer som industrikapitalism, migration, urbanisering och statsdemokrati – gäller det att inte låta övertaget gå i fel riktning. Jag tror att dagens S och LO för fler och fler verkar som överklassens marionetter. Färre och färre tror att de på allvar vill utmana överklassen.

    Att leva eller att ätas upp, that is the question. Vem sitter på mest pengar? Hur kan de som sitter på mest pengar påverka samhället helt enkelt i kraft av att ha mest pengar? Hur har den nu utvecklats relationen mellan LO och arbetsgivarna? Vad kan sägas om att Aftonbladet gått ur arbetarrörelsens händer?

    Varför skriver Ylva Johansson på DN Debatt: ”Vi måste ha ett tydligt alternativ som gör det möjligt med uthållig tillväxt i en hårdnande internationell konkurrens och som gör att Sverige kan konkurrera med kompetens och kunskapsintensiv verksamhet i stället för låglönejobb.” I praktiken innebär detta att S alltså inte har något emot ett system med låglönejobb. Faktiskt betyder det att S inte utmanar dagens och världens ohållbara system, det betyder bara att S vill att låglönejobben befinner sig annorstädes. Man vill alltså ha fortsatt tillväxt och låglönejobb i en värld där jordens ressurser redan överexploateras. S enda grej är att försöka se till att så få låglönejobb som möjligt hamnar i Sverige. Det låter ganska ruttet. Det säger väl en del om vad S-ledningen uppfattar som ”förnyelse”.

    Jag tror inte jag är ensam om att ha desillusionerats av det sätt på vilket S reagerat på finanskrisen, det vill säga som om partiet inte längre har en kritisk och oberoende hållning i förhållande till ”den fria marknaden”. Eftersom vi redan överexploaterar jordens tillgångar, borde man väl vara mer kritisk mot marknadens krav på tillväxt i länder som snarare borde ha en mer jämlik fördelning av rikedomen än är i ett reellt behov av tillväxt. Borde man inte gå in för ett annat ekonomiskt system som ser till att vi (globalt) nalkas i stället för att avlägsna oss från en hållbar utveckling?

  • Asterix Nykvist

    När det gäller Linds död, vet jag inte om den på något sätt kan förklaras med att hon var/uppfattades som subversiv/fri. Dock kan det argumenteras för att mordet var symptomatiskt för något i samhället och hade viss resonans med mordet på Palme, och man kan föreställa sig att utveckligen varit annorlunda utan alla dessa mord som jag nämnt och Anna Lindh därmed inte mördad. Men poängen är just att dessa mord skedde, att det säger något om vad för sorts samhälle vi lever i på ett sätt som inte är lösryckt från klasskampen. Det går en röd tråd från skotten i Ådalen till AIDS/HIV som jag ser det. Problemet är bara att arbetar- och medelklassens motståndare av olika anledningar nu agerar mer i det fördolda, ”tack vare” teknologiska ”framsteg” osv. lyckas de i högre grad undvika öppen konfrontation och fånga LO/S i sin snara.

  • Jimmy

    Jag missade visst ett ”problematiseras” i min kommentar, dvs. Altman problematiserar Rothsteins tes.

  • Lars Flemström

    Mycket bra! Har tänkt i dessa banor själv. Vad hände under slutet av 1900-talet? Socialdemokratins ”andra landskap” krackelerade. Snart återstår bar grus, aska och tårar. Av det relativt jämlika solidariska samhället finns snart inget kvar. Och socialdemokratin har självt lett avvecklingen under ständiga reträtter, administerat sönderfallet, infört nya orättvisor och fått traditionella väljargrupper mot sig.

    De stora kollektivens historiska epok är definitivt över. Kortsiktigt en seger för borgerlig individualism. Men socialdemokratins ”tredje landskap” blir kanske individernas samhälle?

    Analysen är riktig. De praktiska lösningarna, som lancerades under 1900-talet håller inte längre. Återvänd till rötterna, applicera på det samhälle som växt fram med ny teknik och masskommunikation, finn nya lösningar för det framtida solidariska samhället, inrätta nya hållbara socialförsäkringssystem, och en ny arbetsmarknadspolitik som fördelar arbete och fritid på ett rättvist sätt. Rationaliseringarna och de enorma produktionsökningar inom både- varu och tjänstesektorn måste bejakas genom en ny syn på arbete.

    Människan lever inte för att arbeta. Människan arbetar (så lite som möjligt) för att leva. Men fördela arbete, fritid och produktionsresultatet rättvist!

  • Stig-Björn Ljunggren

    fast är det självklart att det är ett speciellt socialdemokratiskt parti som ska vara landskapet? kan man inte tänka sig en analys som likt din tar upp de krafter som dominerar den svenska scenen, och att det nya landskapet är ett slags mittifierat socialdemokratiskt landskap, ideologiskt sett, men med nya partier som axlar välfärdsstaten, för in den i näringslivets hägn, således ´folkrörelsesossar, statssossar, näringslivssossar?
    otydligt uttryckt, men jag tror du kanske fattar vad jag är ute efter…

  • fredrik

    S-B: Nej, jag tror inte att det behöver inte vara ett socialdemokratiskt parti som är det ”tredje landskapet”. Det kanske inte ens är ett parti? Om det sedan är vad du beskriver som skulle vara det låter jag vara osagt (tills vidare).

    Men jag har någon slags tanke om att det handlar om vilken spelplan man finns på. Om de ursprungliga folkrörelserna var grundade i det lokala, och Parti’t/facket i det nationella, så kanske det tredje landskapet finns på en global eller nätverksbaserad nivå. Lite flummigt och ofärdigt ännu dock…

  • Jimmy

    Mitt tillägg till detta är att jag tror att socialdemokratin, såväl den svenska som den europeiska, behöver de gröna – vilka föddes med de där kriserna och strukturomvandlingarna kring skiftet 1960-/’70-tal. (Och de gröna behöver socialdemokratin, vilket är min ingång i det här.)

  • Asterix Nykvist

    Jag undrar lite om du inte är lite fel ute Fredrik, när du föreställer dig en utveckling från det lokala til det globala. Man pratar om att man måste göra politiken begriplig osv för folk, men något av anledningen till att folk har så svårt att ta till sig vänsterpolitik i dag, är just att man har kommit bort från den lokala nivån. Medan man förr kunde uttrycka sig himla krångligt, gjorde det faktum att man befann sig på plats lokalt att folk begrep vänsterpolitik bättre än vad man gör i dag.

    Visst är det tjusigt att prata om en första spelplan som var lokal, en andra som var nationell och en tredje som blir global, men tror du folk bryr sig?

    För mig är det svårt att förstå hur man kan vara vänster och tro på någon sorts global spelplan, man måste börja på mikroplan (om man vill ha samhällsförändring, och då pratar jag inte bara om vad somliga kan betrakta som spelplansförändringar).

    Sedan tycker jag väl Jimmy med sin syn på de gröna som föddes ur strukturomvandlingar osv. kanske har en lite romantisk syn. De gröna i dag är inte de gröna då. Dessutom ska sägas att hippierörelsen var aningen världsfrånvänd (Arthur Miller’s film ”Alice’s restaurant” är nästan som en dokumentär i frågan), och just den världsfrånvändheten är väl tyvärr vad som verkar leva lite kvar i dagens ”gröna”. Man är varken vänster eller höger säger, man är bara grön, vilket om man kollar lite runt innebär att stödja privatisering och försvagning av järnvägen, och rent generelt att anpassa sig tidens vindar, bara få lite genomslag för lite ”grön” politik sådär. I Paris har de gröna visst inflytande, vilket har viss effekt på den ”gröna” budgeten. I realiteten används dessa ”gröna” pengar till att skaffa olika förorenande verktyg att använda i parker osv och på det viset bidra i en miljöfientlig konsumtion. Hade de gröna velat vara lite mer medvetna, tror jag man hade kunnat undvika sådana saker.

    Det blir lite estetik och kosmetik över dagens gröna. Jag säger inte att det alltid varit så.

    Det samma kan sägas om dagens ”socialdemokratiska” partier.

    Vi ser nu hur moderater och ”socialdemokrater” regerar tillsammans (kolla hur det var i Tyskland), hur ”gröna” och ” socialdemokrater” regerar tillsammans.

    Ni får gärna fortsätta försöka inbilla folk att S fortfarande är socialdemokratiskt, men det är inte hederligt. Och fler och fler inser det.

    Det samma kan man nog säga om Mp, även om de inte är lika långt i den utvecklingen som S.

  • Jimmy

    @Asterix Nykvist:
    ”De gröna i dag är inte de gröna då” skriver du. Nej, det har jag inte heller hävdat. Det finns, som jag ser det, ingen poäng i att försöka konservera det som en gång var. Jag tror emellertid inte riktigt att din beskrivning av de gröna av i dag är riktigt befogad.

  • Asterix Nykvist

    Med att de gröna inte är vad de var menade jag att de förlorat mycket av det som var positivt med de gröna. Jag pratar då inte om konkreta frågor på 60-talet som ej längre är aktuella, men vilken politisk inriktning man har. Sedan är det självklart att politisk inriktning måste anpassas nutiden för att få så stort genomslag som möjligt. Tyvärr verkar det som Mp och andra ”gröna” gradvis ätits upp av det de revolterade mot. Om du med de gröna tänker på Mp. V har ju faktiskt rankats före Mp i miljöfrågor.

    Men jag förstår att du måste se annorlunda på detta.

    Ett problem folk har med politiker är att de reducerat politiken till en kamp i envishet och självgodhet på bekostnad av att tänka på folkets bästa. På detta vis har till exempel S kapat banden med arbetar- och medelklassens gemensamma kamp för att isolera sig i en världsfrånvänd bubbla tycker nog en del. En del andra tycker nog att partier som Mp också mer och mer lever i en världsfrånvänd bubbla och mer och mer fungerar som marionetter i ett system de en gång opponerade sig emot. Mp är väl numera ett ja till EU-parti till exempel.

    Visst, kanske har alla dessa människor fel. Men någonstans ger jag dom rätt. Någonstans känns vad som händer i Italien och USA som ett omen.

  • Jimmy

    @Asterix Nykvist:
    ”Mp är väl numera ett ja till EU-parti till exempel.”
    Jag skulle snarare säga att det här handlar om pragmatism – att vara trofast mot målen, men trolös mot medlen. Fredrik är inne på det i inlägget vi diskuterar, för jag tycker att vi ska visa hänsyn och hålla oss till ämnet. Där någonstans kring 1910-/’20-talet hände någonting med socialdemokratin. Sheri Berman har också skrivit om det, och jag citerar Johan Karlssons referat:
    Berman driver tesen att socialistpartier i Tyskland, Frankrike och Italien var splittrade mellan å ena sidan ortodoxa, dogmatiska gammelmarxister, som ville sitta på åskådarläktaren och låta kapitalismen braka samman av egen kraft, som teorin förutsåg, och å andra sidan revisionister, som ville använda den borgerliga staten och den framväxande demokratin för att driva en progressiv, socialistisk politik (därför politikens, och inte ekonomins, primat).

    I Sverige, däremot, dominerade de extremt pragmatiska reformisterna redan från början inom SAP. De samarbetade med liberaler i rösträttsfrågan och anammade på 1920-talet tanken om nationen (folkhemmet), istället för att avfärda den, som en del systerpartier på kontinenten gjorde. Som en följd av dessa ideologiska vägval beredde de dogmatiska bänknötarsocialisterna i Tyskland, Italien och Frankrike också vägen för fascismen.

  • Jimmy

    Jag glömde min avslutning: Det är min uppfattning att de gröna, och med det menar jag MP och dess europeiska systerpartier, befinner sig i ett liknande läge som socialdemokratin gjorde då.

    • Asterix Nykvist

      ”å andra sidan revisionister, som ville använda den borgerliga staten och den framväxande demokratin för att driva en progressiv, socialistisk politik (därför politikens, och inte ekonomins, primat)”

      För många känns det nog som om man kommit till vägs ände och att vi nu är inne i en fas av regression. Det intressanta är även att utan dessa som du kanske gillar kalla ”gamla icke-reformistiska snögubbstomtar” hade det nog varit betydligt svårare för ”revisionisterna” att nå de framgångar de trots allt gjorde.

      Allt hänger ihop, eller hur?

      Personligen anser jag mig inte vara en gammal icke-reformistisk snögubbstomte, snarare anser jag att historien med all tydlighet visar hur den dominerande klassen stretat emot demokratiseringen och med alla krafter söker att undvika en avgörande förändring av samhället, på 50-talet till exempel stretade de frenetiskt emot revisionisterna, men eftersom detta bidrog till att provocera fram vad som hände på 60-talet, har de sedan valt en mer försiktig, diskret linje och på det viset lyckats få in utveckligen på önskvärt spår. 80-talet kom med mordet på Lennon, Reagan och AIDS. Mordet på Lennon var symptomatiskt. Reagan valdes mot en Carter givetvis kraftigt försvagad av morden på kämpar som Kennedy-bröderna, Luther King, Malcolm X, Milk osv. (inte alla kalkylerade, men alla symptomatiska). Sedan kan det ju tyckas konstigt att AIDS skulle komma från aporna till människorna just när de teknologiska förutsättningarna fanns att överföra detta som funnits i tusentals år hos aporna till människorna. Själv ser jag det som del av en diskret strategi som handlar om att påverka samhället i det fördolda, just genom att man inte har några bevis för komplotten bakom Kennedy-morden, AIDS osv., mycket mera effektivt än den direkt, öppet konfronterande McCarthy-strategin.

      Folk som ser hur det gått med den ”revisionistiska” vägen, som sett hur det gått med LO, som sett hur det gått med S, har all min förståelse för att inte längre vilja fortsätta stödja den vägen. Själv är det bara nyligen jag kommit till övertygelsen att den revisionistiska vägen fungerar bara så långt systemet och den dominerande klassen tillåter, historien har nu visat oss vad detta ger, SD i riksdagen, det var kul så länge det varade (för Sveriges del tills nån gång på 80-talet), nu tror jag pålång sikt fler och fler kommer till övertygelsen att man når en punkt där man har valet mellam revolution och regression. De så kallade revisionisterna vill förstås alltid föredra regression i en sådan situation, vilket ganska symboliskt visar hur revisionisterna präglas av en kortsiktig återvändsgrändslogik precis som profithungriga, naturförstörande företag.

      Det verkar på mig som du säger att partier som Mp nu håller på att välja mellan revolution och revisionism. Dock tror jag situationen inte är precis som på 20-talet: Då kunde man nog tala om ett val mellan revolution och revisionism. Historien visar ju att det faktiskt blev en kortare, revisionistisk period. Nu tror jag det snarere handlar om att välja mellan revolution och regression, alltså att antingen ser man mänsklighetens hopp som att utvecklingen leder fram till en revolution (sedan får man gärna operera även inom systemet tills dess) eller så tror man helt enkelt att regressionens väg är den enda. Fastän det är tveksamt att man resonerar i dessa termer, verkar de på mig ganska logiska. För dig är det kanske en fråga om att revolution står för att vara emot tillväxt i länder som inte är i reellt behov av tillväxt, medan revision betyder att vara för tillväxt överallt precis som högern, bara att det på något sätt skulle vara bara grön tillväxt? Någonting säger mig att den senare vägen i så fall vore ganska riskabel.

      Jag är mer för den fria debatten.

  • Jimmy

    ”Det verkar på mig som du säger att partier som Mp nu håller på att välja mellan revolution och revisionism.”

    Så skulle man kunna uttrycka det, ja. (Eller mellan en revolutionär anda och en pragmatisk anda, som jag hellre skulle säga.)

    Jag har skrivit om det här på min blogg:
    http://jimmysand.com/den-vetenskapliga-socialismen/
    http://jimmysand.com/till-pragmatismens-lov/
    http://jimmysand.com/behovet-av-provisoriska-utopier/

    (Fredrik, jag ber om ursäkt för att vi inte lyckas hålla oss till ämnet.)

  • Asterix Nykvist

    Istället för att be om ursäkt, vill jag väl hellre tacka Fredrik för att ha skrivit något som har engagerat till debatt, sedan precis vilken väg/vilka vägar debatten tagit tycker jag inte man behöver oroa sig för mycket över. Dock vill jag mot slutet av det jag nu skriver försöka kommentera på ett så ”korrekt” sätt som möjligt utgångspunkten för debatten.

    Jag är rädd att det du kallar en pragmatisk väg, Jimmy, är en väg som inte kommer att lösa det problemet att vi redan – innan Kina, Brasilien, Ryssland och Indien hunnit ikapp oss – överexploaterar jordens ressurser och att oljan håller på att ta slut i ett rasande tempo, särskilt när man betänker att oljan är något som skapats genom miljontals år. Det är klart att detta är ganska oroande, onaturliga saker. Vi håller också på att gå tomma för vatten. Jag tror att samarbete med tillväxtpartier som S och M som vill ha tillväxt även i länder som inte är i reellt behov av tillväxt är en oerhört riskfylld väg att gå, när det finns starka skäl att argumentera för att vi tvärtom behöver en rejäl systemförändring som inte är beroende av oändlig tillväxt (en omöjlighet) och fördelar saker och ting så att vi i de för närvarande rikaste länderna kan bli mer ekonomiska, konsumera mindre än vad vi gör nu och andra länder kunna få samma levnadsstandard utan att det (i längden) är alldeles ohållbart. Det vore humanistiskt.

    Jag tror även att tanken på att partier som Mp skulle kunna arbeta inom systemet tillsammans med partier som S och M för att med tiden leda en sorts systemförändring verkar väldigt naiv och orealistisk när man ser vilken effekt det att arbeta inom systemet har haft på partier som S.

    Sedan en intressant grej med de olika faser Fredrik vill urskilja i stora drag i sin artikel. Jag vet inte om det är något man någonsin kommer att lära i skolan, men visst är det så att S har förändrats. Jag läste i franska Le Monde en ledare som sa att S hade förlorat för andra gången i rad eftersom man gått till val på ett program i samma anda som man alltid gått till val på. Men Fredrik har ju rätt med det han skriver, på det viset att visst har S förändrats, det har blivit ett parti med oerhört mycket självgodhet och arrogans associerat med makten som de en gång sade sig utmana, så visst har Le Monde fel när man säger att S förlorat två gånger i rad eftersom man gick till val på ett program som var i samma anda som alla tidigare. I verkligheten har S förändrats något oerhört genom åren och jag tror den ”pragmatiska” linje som du verkar förespråka för Miljöpartiets del på samma sätt inte kommer att leda till systemförändring utan en återvändsgränd. Nu vänder väljare efter väljare S ryggen.

    Visst kan Mp kanske, precis som S en gång i tiden, locka till sig väljare en stund genom det jag vill kalla återvändsgrändstaktiken snarare än pragmatism, men sedan är det ju så att man hamnar i den situation S är i nu och istället för långsiktig framgång har man massor av år som inte lyckats förändra i grunden utan snarare bidragit till att man inte fått den utveckling som till en början eftersträvades, eftersom man blivit allt mer en del av systemet och problemet.

    Det sägs att om man lägger en groda i kokande vatten reagerar den. Om man däremot lägger den i vatten och gradvis ökar temperaturen lär detta vara omärkligt för den. Applicerat på människor som metaforisk är detta ganska tankeväckande. Man kan tänka på hur vissa krafter gradvis vill försämra arbetsvillkoren. Gradvis urholka vissa saker. Nazismens framväxt i Tyskland eller fascismens framväxt i Italien/Spanien skedde också gradvis. Folk vänjer sig. Man kan prata om S och hur vissa krafter lyckats vrida partiet gradvis åt höger. Miljöpartiet ska tydligen vara undantaget som bekräftar regeln. Lycka till.

    Vad tycker förresten Mp om EU:s band till Ryssland? Ett Ryssland med synergi mellan myndigheter, högerextremister och europeiska företag? Där folk mördas på grund av ”fel meningar”? Jag tänker specifikt på en väg ett franskt företag bygger i Ryssland: http://khimkibattle.org/?p=624&lang=en

  • Vart går de gröna? « strötankar och sentenser

    […] upp i en diskussion efter Fredrik Janssons mycket läsvärda inlägg om socialdemokratins förra interregnum. Fredrik driver där tesen att, liksom vi nu kan sägas befinna oss i ett interregnum efter Bretton […]

  • Jan Wikund

    Oavsett om det blir socialdemokraterna eller några andra som gör det kommer det att behövas saftiga reformer för att få slut på bubbel- och kedjebrevsekonomin och inleda en ekonomi som bygger på produktion. Alltså ungefär det som socialdemokraterna gjorde på 30-talet (i Skandinavien, i USA var det förstås Roosevelt-administrationen som gjorde det; i Tyskland började nazisterna göra det efter sitt huvud; i resten av i-länderna fick vi vänta till efter kriget).

    Den tidens kris var mycket lik den nuvarande. Då som nu var det ett tekno-ekonomiskt paradigm, en kondratievcykel, som hade havererat och behövde ersättas av ett nytt. Detta är ett fundamentalt politiskt och kollektivt projekt och det borde alltså ligga närmare till för socialdemokrater att göra det eftersom de i alla fall har nån sorts ryggmärgsinstinkt att marknaden ofta leder till just bubblor och kan motverkas med politik.

    Frågan är om de har vett att använda den?

    Här finns i alla fall lite lästips på temat om man vill: http://www.carlotaperez.org/interviews/CParticleODApril2009.pdf

  • Bortom fundis och realos « strötankar och sentenser

    […] Wigforss ekonomiska politik och Gustav Möllers generella välfärd slog Socialdemokraterna in på reformismens väg. Man måste säga att det var ett klokt val. Inte bara har den svenska, universalistiska […]

  • Varför inte Socialdemokraterna? « strötankar och sentenser

    […] i en globaliserad värld måste vara gränslös. Men socialdemokratin har sedan någon gång under 1910- eller 1920-talet orienterat sig inom ramen för den territoriella staten (nationalstaten). Nog för att […]

  • Vad vill socialdemokratin? « strötankar och sentenser

    […] det föregående decenniet, och till stor del det innevarande, kan i efterhand ses som något av en krisperiod för socialdemokratin. Detta skede präglades av en intern maktkamp, om man så vill mellan […]

  • Dags för ett nytt övergripande reformprogram

    […] tillsammans med liberalerna och kvinnorörelsen, orsakade under 1900-talets första decennier en förskjutning av makten inom själva socialdemokratin. Agitatorer och föreningsmänniskor fick ge plats för […]

  • Det goda samhället / Det gröna folkhemmet « strötankar och sentenser

    […] tillsammans med liberalerna och kvinnorörelsen, orsakade under 1900-talets första decennier en förskjutning av makten inom själva socialdemokratin. Agitatorer och föreningsmänniskor fick ge plats för […]

  • Vad nytt kan födas efter kriserna?

    […] maktförskjutning inom rörelsen ledde först till en partisprängning 1917, där personer inom socialdemokratin som […]

  • För en ny ekonomisk-politisk regim « strötankar och sentenser

    […] maktförskjutning inom rörelsen ledde först till en partisprängning 1917, där personer inom socialdemokratin som […]

  • Liberal debatt om socialdemokratin forts. « strötankar och sentenser

    […] Jansson har resonerat kring vad han kallar socialdemokratiska landskap. Den dubbelmaktsstruktur som byggdes upp är en del av […]

  • Ett ideologiskt interregnum « strötankar och sentenser

    […] genomslag började den spela ut sin roll. Det uppstod andra behov, möjligheter och utmaningar. Ett interregnum infann sig. Begreppet har sin ursprungliga betydelse i den period av osäkerhet som uppstår när en […]

  • En vision om det goda medborgarhemmet - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

    […] hundra år sedan förenades liberaler och socialdemokrater i kampen för allmän rösträtt. Karl Staaff och Hjalmar Branting, forna studiekamrater och […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: